Spelledarskap och mötesteknik

[Khan]

I går pratades det lite i Vrållådan om möten och (bristande) mötesteknik. Det fick mig att fundera lite på det överlapp som finns mellan spelledarskap och mötesteknik. I någon mån även runt mer anarkistiskt organiserade bord utan spelledare, men oftast är det spelledaren som även blir mötesledare. Den som fördelar ordet, och så vidare.

Ett gott spelledarskap inkluderar mycket som passar in rakt av på begreppet mötesteknik.
Som spelledare är det viktigt att se till att alla får chansen att prata ungefär lika mycket runt bordet, till exempel.
Försöka engagera de som inte nödvändigtvis vågar prata självmant, ställa öppna frågor och få igång diskussioner.
Våga timeboxa scener, på det sätt man timeboxar punkter på en mötesagenda.

Har ni några andra exempel på överlappet mellan mötesteknik i allmänhet och spelledarskap?

 

[guldfink]

Jag har funderat på handuppräckning vid digitala spelmöten, men aldrig testat. Folk har ju tagit upp det som en positiv sida av digitala möten, att utrymnet blir mer demokratiskt, men jag känner ett visst motstånd mot att formalisera spelmöten på det sättet.

 

[Rickard]

Som spelledare är det viktigt att se till att alla får chansen att prata ungefär lika mycket runt bordet, till exempel.

Varför det? Jag ogillar starkt stafettpinne-spelande där alla ska turas om att sätta scener i samberättande.

Det är lite som att låta kirurgen låta sjuksköterskan ta vid vid operationen - låt den med energi och kunskap vara drivande istället och öppna upp för att andra ska kunna hänga på. Det finns personer som gärna vill ta en baksätesroll - låt dem få göra det istället för att försöka pocka på dem om vartannat.

Jag är precis lika negativ till "prata lika mycket" som initiativsystem. Låt den som tar initiativet få föra tills någon annan kan ta vid. Låt den få involvera andra eller överlåta initiativet när den känner att den är klar. Det här är exempelvis en klar brist när rollspel sitter och skriver regler för individer istället för grupper (strider är exempelvis uppsatta som dueller).

Jag tycker även hela "spotlight"-tänket är överanvänt, just för att det blir så statiskt. Visst ska alla känna att de får vara med på ett spelmöte, men att alla ska få lika mycket speltid är knas i tänkeriet. Det är inte vad folk tänker på när de spelar. Däremot minns de när de uppmärksammas, men det behöver inte forceras fram med en turordning.

 

[Monokel]

Det är lite som att låta kirurgen låta sjuksköterskan ta vid vid operationen - låt den med energi och kunskap vara drivande istället och öppna upp för att andra ska kunna hänga på. Det finns personer som gärna vill ta en baksätesroll - låt dem få göra det istället för att försöka pocka på dem om vartannat.

Jag har på nära håll upplevt grupper med självutnämnda kirurger som tar väldigt mycket plats i spelandet. Då hamnar andra i en baksätesroll vare sig de vill det eller inte. En duktig spelledare kan hantera det genom att fördela ordet och rampljuset. Uppfattar Khans inlägg som att det snarare handlar om sådana situationer.

 

[Rickard]

Jag har på nära håll upplevt grupper med självutnämnda kirurger som tar väldigt mycket plats i spelandet. Då hamnar andra i en baksätesroll vare sig de vill det eller inte. En duktig spelledare kan hantera det genom att fördela ordet och rampljuset. Uppfattar Khans inlägg som att det snarare handlar om sådana situationer.

Jag tycker det är konstigt att vi sätter regler för sådana som inte kan uppföra sig. Jag har själv släppt två spel utan några som helst stafettpinne-regler och de har fungerat alldeles utmärkt, eftersom personer har en tendens att uppföra sig och naturligt vilja fördela ordet.

Jag tror mer på hur spelen är upplagda och presenterade för att skapa ett tankesätt om samhörighet, snarare än skapa specialregler för personer som kan förstöra. När jag kör samberättande så brukar jag säga att folk får sätta sin egen lägsta nivå och att det inte handlar om att vinna, utan att vi vinner tillsammans när vi fått en historia som griper tag om oss. Det brukar räcka i en kortare "session zero" på konvent.

Just att lägga till verktyg ("tekniker") för att hjälpa, underlätta och försäkra om saker för att få bort prestationensångesten eller känslan av att man skulle kunna "spela fel" tycker jag är mycket viktigare än att alla ska få samsas om att dela spotlightljuset. Jag menar, jag har ibland en dålig dag, vill spela, men känner inte för att bidra så mycket. Jag vill då inte bli indragen i scenskapande för att någon har fått en fix idé om att alla måste demokratiskt dela på rampljuset. Jag skulle vilja påstå att det finns fler personer som hellre tar baksätesrollen än personer som kör över alla andra, så att skapa stafettpinne-regler kommer med andra ord att bestraffa fler än det främjar. Sedan kan jag också dra in folk som skapar scener som inte leder någonvart, istället för att den med Idén och inspirationen är den som sätter scenen och får andra att haka på.

Nåja, det är en sidodiskussion och rant från min sida men jag har börjat ogilla staffettpinne-mekanik allt mer och mer, särskilt när jag sett att det inte tjänar sitt syfte.

 

[Monokel]

Jag tycker det är konstigt att vi sätter regler för sådana som inte kan uppföra sig. Jag har själv släppt två spel utan några som helst stafettpinne-regler och de har fungerat alldeles utmärkt, eftersom personer har en tendens att uppföra sig och naturligt vilja fördela ordet.

Fast det har väl ingen pratat om? Grejen var ju att på möten såväl som på spelmöten hamnar man lätt i situationer där vissa personer tar mer plats än andra, även om de egentligen inte har mer att komma med än de övriga. Det är en naturlig sak som uppstår i gruppdiskussioner och påverkas av en massa faktorer, som hierarkier, personligheter, m.m. Då kan en ordförande/spelledare se till att bryta de mönstren så att alla får komma till tals. Behövs inga regelmekaniker för det - det handlar snarare om sociala färdigheter hos ordförande/spelledaren. Ser själv inga likheter mellan stafettpinnemekaniker och mötesteknik, men det kanske finns organisationer där man håller möten på det viset.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag brukar ofta säga att en viktig del som spelledare är att vara moderator. Det handlar om att ge alla utrymme och låta folk synas samt att få se till att alla kommer till tals. En annan, ännu viktigare mötesteknik är att också se till att alla får vara med och påverka! Rollspel är ju alltsom oftast en gruppaktivitet och det är väldigt tråkigt om en persons beslut påverkar för alla i gruppen på ett sätt där inte de kan påverka.

Några av de saker jag brukar tänka på i det är:

• Ge varje handling ett litet andrum, så gruppen får reagera eller säga "du ämnar att göra en sak", inte att göra en sak. En klassiker är till exempel när en spelare bestämmer sig för att attackera en SLP (speciellt utanför strid) och direkt hoppar på för att slå om de träffar. Då brukar jag försöka "backa bandet", eller säga vad de andra ser, så de andra spelarna (eventuellt) har en chans att reagera; att då istället säga hur de ser rollpersonen dra sitt vapen och rikta det mot SLP:n ifråga gör att de också kan agera. Det kan vara att försöka stoppa sin medspelare, slå handen för att rikta bort skottet… eller dra sina egna vapen! Det ger alla agens och möjlighet att påverka – och mer berättande!
• Ge "out of focus"-karaktärer utrymme. En del av rollspelande är att dela på rampljuset, men det är ibland svårt; ibland är vissa spelare heta på gröten eller så är det bara så att situationerna gör att vissa spelare naturligt hamnar mer i rampljuset. Men då brukar jag försöka fråga de andra, helst den som är "längst ifrån" i färdigheter (typ, akademikern när det görs något väldigt fysiskt) vad de gör, eller bara tänker. Även om de kanske inte gör (eller kan göra något aktivt), att bara få lite spel och att reflektera på situationen gör att spelaren (och därmed karaktären) inte blir passiv, utan för möjlighet att spela.
• Jag är också ett stort fan av att "samla in vad ni tänker göra, sedan spela ut", också lite i mötesteknik-style. Just för att undvika att "jag skrek först!" blir det som avgör, utan ge alla en chans att få säga vad de vill göra.
• Handuppräckning/räcka upp ett finger kör jag också med när det gäller en "vilka vill göra det här?"-frågor också. Det hjälper mig att hålla koll, samtidigt som spelare är sedda med att de ska få göra något.

 

[lupmet]

Visst går det att prata om traditionell mötesteknik under rollspelsmötet och en vanlig miss är att klargöra syftet med mötet. För rollspel kan det sträcka sig alltifrån vad kampanjen går ut på (jmf Spelmöte noll) till vad som finns att förvänta sig av dagen möte. "Förra mötet slutade med att ni bröt er in i kungens tortyrkammare och ni såg hur en demon materialiserade sig mitt i en cirkel av adelmän i mörka kåpor. Ni sade då att ni ville anfalla demonen och adelsmännen." eller "... Ni sade då att ni ville gömma er bland tortyrredskapen och observera och Thud Barbaren råkade snegla in i en av fånghålorna." eller "...Ni sade då att ni ville anfalla demonen men Nisse kunde inte vara med idag så Thud Barbaren har gått längs en annan korridor och kommer inte vara med i striden, vill ni ändå anfalla eller vill ni gömma er och observera?".

Andra saker som jag ofta tycker saknas under och efter rollspelsmöten är uppföljningen – när blir nästa möte av, vilka är med och vem ordnar kakor? Vad som hände brukar sammanfattas i början på nästa men vore inte en sammanfattning på slutet av spelmötet vara intressant? Finns säkert någon ledtråd som spelarna har glömt som de kan påminnas om. Även frågan "vad planerar ni göra härnäst?" – dvs vad skall SL planera till nästa gång.

 

[hedmeister]

Håller med om att eftersnacket är himla bra och viktigt. Vi brukar ta upp olika saker vi särskilt uppskattat under spelmötet. Det ger i alla fall mig en skön känsla att landa i, särskilt som jag brukar vara helt dödstrött efter en session som ofta sker efter en hel dags arbete och andra saker man gör i livet som tröttar ut en.

 

[RasmusL]

När jag spelleder, och spelar för den delen, i tradspel är jag stort fan av att vara överens om varför vi gör vad i spelet innan folk börjar springa iväg och göra en massa grejer. Samma på möten, börjar med målet och sen vägen dit.

 

[Mogger]

Jag gissar att de flesta av oss har rätt fungerande "mötestekniker" givet att vi "suttit i möten" med typ samma personer i 30 år eller så Det blir ju liksom ett rätt sammansvetsat gäng. Men visst kan man behöva skakas om ibland.

Men jag tänker på något annat. Jag har gått och blivit ungdomstränare, vilket är betydligt mer givande än jag trodde, och det allra mest belönande är när man lyckas peppa någon att ta större plats än de brukar göra, eller göra något de inte riktigt har tänkt på innan. Jag inbillar mig inte att jag har så mycket att lära min 50-åriga vänner på den här fronten, men om jag hade spelat rollspel med barn hade jag peppat betydligt mer. Och då inte för att "bli bättre på rollspel" utan att öva upp sin kreativa förmåga, våga använda ett nytt vokabulär, berätta för andra, inte prata i mun på varandra, lyssna och bygg vidare o.s.v.

 

[Khan]

I grund håller jag nog med dig, @Rickard, men jag är nog ändå för att ha någon sorts mötesledning. Sedan gör det liksom inte mig något om en spelare håller låda 80% av mötet, så länge alla är med på att det är okej. Det gäller att stävja både medvetna och omedvetna härskartekniker där bara. Konsten att prata över folk eller sabla ner dem med flit händer även vid rollspelsbordet.

Det är inte frågan om millimeterrättvisa bara för formens skull, även om narrativet skulle må bättre av att ge spåttlajjt till en person en hel scen.

 

[Rickard]

Kunna tidigt känna igen om man gräver ned sig i detaljer utan att komma någon vart. Tror vi alla har varit med om möten där två personer diskuterar (läs: grälar) om bredden av en kvist när mötet handlar om att bygga ett hus. Man bör alltid reflektera över huruvida diskussionen handlar om agendan för mötet eller inte.

Dela upp folk i diskussionsgrupper. Never split the party, visst, men det är också roligt när flera grupper vill göra sina egna saker. Är vi 7+ spelare brukar jag alltid ha 2-3 delhandlingar igång samtidigt i lika många grupperingar och så spelleder jag dem samtidigt vid bordet. Jag försöker få bollen i rullning i en grupp så att de har något att diskutera kring och sedan kör jag med den andra gruppen.

Planera in pauser.

Gå igenom förra mötet när man startar.

Ha gärna någon som för mötesprotokoll (krönikör).

Något jag tagit med mig från när jag var ungdomstränare. Ge varje spelare minst ett berömmande ord under träningen. Jag brukar under varje scen försöka se till att aktivera alla deltagare med minst en delhandling, såvida scenen i sig inte fokuserar helt på en enda rollperson, men då brukar jag försöka klippa aggressivt mellan de olika deltagarna. Här särskiljer det sig från mötesteknik, eftersom klippningen fokuserar på drama. Du avbryter inte någon precis innan den ska göra sin poäng.

 

[lupmet]

Planera in pauser.

Det här är faktiskt ett halvvanligt SL-tips men som sällan lyfts fram; det är bra att med jämna mellanrum säga "ni sitter alla runt elden/bordet/navigatorn och kan ha krigsråd, vad planerar ni göra?" och sedan luta sig tillbaka som SL och ta en mental paus och bläddra bland anteckningar, kolla upp en regel eller vad som passar. Samma som på jobbet; det är svårt att hålla folks koncentration uppe i en fyra timmars arbetsbutik utan pauser.