Pompig men smuttsigt utsida - och då tänker jag inte på skräp nödvändigtvis, utan fönster man knappt kan se genom, alla ytor är täkta av sot, vägdamm, och andra partiklar. Alla byggnader tenderar att gå i samma färg på grund av detta, oavsett vilket material de är byggda av. Detta gäller även även fina, pomiga skrytbyggen. Arkitekturen är ofta vädigt påkostad, men det går inte att städa fort nog för att hålla lorten borta.
Plottrig men ren insida - när man kommer in någonstans är det nästan alltid välstädat (förutom i frabrikerna, eftersom det är där den mesta smutsen kommer ifrån), och ofta överbelamrat med "fluff" (tjocka mattor, drapperier, tavlor, växter, statyer, pampiga sittgrupper...) i rika, djupa färger. Jag tänker att detta är i rätt skarp kontrast med Captiol där utsidan ofta är upplyst i färggran nivå, medan insidan ofta är mer steril och "effektiv".
Stora klasskillnader - där kapitel har ett väldigt vitt spektrum av inkomstnivåer har Imperial tre: arbetare (fabriker och dylikt), tjänsteperson (typ alla med ett kontorsjobb), och adel. Det är väldigt uppenbart bara på kläder och vilka kvarter man befinner sig i vilken klass man tillhör. De olika klasserna blandar sig inte så mycket med varandra. Adeln vill inte befatta sig med arbetare och tjänstemän. Tjänstemän vill gärna befatta sig med adel (men får inte) och vill inte befatta sig med arbetare.
Väldigt stark kvarterskänsla - folk som arbetar i samma fabrik bor ofta i samma kvarter, hänger på samma pup, spelar i samma fotbollslag, etc. Det skapar väldigt stark gemenskap inom kvarteret (med tillhörande intriger, rygghuggande, och konflikter som bubblar under ytan), men också stor konkurens mellan kvarten. Detta uttnyttjas även av arbetsgivare där kvarters produktivitet ofta jämförs och presenteras som en tävling. Det mest produktiva kvarteret får ta ledigt på julafton (Eller nått sånt).
Hårda restriktioner (i synnerhet på arbetarklassen) - framförallt vill inte att arbetarna skall beväpna sig. Men byrokratin är rörig, så det finns en massa konstiga undantag på grund av att de som skriver lagarna inte förstår verkligheten för arbetare. Tänker typ följande disksussion:
- Vi förbjuder alla arbetera från att äga vapen!
- Men hur ska de då kunna skjuta lerduva? Vi vill ju inte att de ska bli uttråkade?
- Sant! Arbetare får inte äga vapen, förutom hagelgevär i syfte att skjuta lerduva!
- Utmärkt förslag, lord Forkdork!
Plus så klart adligt ägda vapentillverkare som får undantagstillstånd, för att även om de håller med vill de inte riskera sina marginaler. Jag tänker att det finns undantag till nästan varenda restriktion som finns så länge man håller sig till vissa tillverkare, eller kan uppge rätt svepskäl. Tänker att ovanstående exempel skulle resultera i väldigt många "skytteklubbar" lokaliserade på pubar som har typ en sybmolisk lerduva liggandes på nån hylla, som bara är ett svepskäl för knegare att skaffa hagelbössor.
Ofta går det till och med att snacka sig ur situationer om man bara är tillräckligt kvicktänkt och kan ljuga ihop något som låter rimlig, för reglerna ändras hela tiden när vissa försöker täppa till alla luckor, sammtidigt som andra försöker öppna nya luckor för egen vinning.
Maximalt utnyttjad yta, på det mest inneffektiva sättet - Byggnader rivs inte, det är för bökigt. Man lägger bara på en ny våning ovanpå den gamla. Eller så bygger man en väldigt smal byggnad i det som brukade vara en gränd. Behövs det fler lägenheter? Då smäller man bara upp lite skiljeväggar i befintliga lokaler och sågar upp nya dörrhåll i väggarna. Hyra betalas ofta "per rum", inte per kvadratmeter. Sen förra året har hyran per rum gått upp, och dina rumm är bara hälften så stora som de brukade vara. Det är viktigt att läsa det finstilta innan man skriver under hyreskontraktet. Det här leder ofta till vädligt underliga planlösningar. Det finns också gott om "förlorade utrymmen", där extraväggar och ombyggnationer resulterat i att det inte längre finns någon ingång till ett rum, en innegård, eller en helt våning. Oftast är det bara en tidsfråga innan någon råkar upptäcka detta och utnyttjar situationen.
Få bilar, mycket komunaltrafik - Bilar är dyrt, trafikreglerna är väldigt röriga, böterna är höga (jämfört med en arbetarlön, de är en spottstyver för en adlig), och vägnätet ändras ständigt på grund av ombyggnationer. Adliga har oftast privata bilar med chauförer som lägger mycket tid på att hålla sig uppdaterade om framkomligheten på vägarna. Trafikregler ignoreras i princip, och trafikpolisen skickar bara en faktura en gång i månaden som betalas utan ifrågasättande. Det finns gott om taxibilar som mest utnyttjas av tjänstepersoner, och oftast "i tjänsten". Taxichauförer är närmast dödsföraktande, kaffepimplande och kedjerökande nervvrak (men det är rätt bra betalt. Risktillägg, och allt det där.).
Öppettider följer arbetstider - komunaltrafiken går nästan bara de tider då folk behöver ta sig till och från jobbet. Pubar och butiker är nästan bara öppna när folk inte är på jobbet, annars är allt stängt. Men känner man bara ägaren kan man nästan alltid gå in bakvägen. I praktiken är det mesta alltid öppet, bara att ytterdörren är låst och gardinerna är fördragna.
Generellt sett en brutal attityd - Kvartersbråk leder väldigt ofta till fullskaligt slagsmål med kedjor och järnrör. Demonstrationer och strekjer bemöts med kravalsköldar, batonger och tårgas. Många är snabba att ta till våld, men det eskalerar ganska sällan bortom "slagsmål" (fast även det kan så klart leda till att folk dör).
Låtsas som att det inte hänt - Rättsliga efterföljder är relativt ovanliga. Oavsett om det var kvarterskrig, upplopp, eller strejk. När väl ena sidan slagits till undergivelse så drar sig folk tillbaka. Vinnarna klappar sig själva på axeln, förlorande slinker undan och låtsas som att det aldrig hände. Kanske statueras ett par exempel (i synnerhet om bråket var mellan arbetarklassen och polisen), men överlag är det "tillbaka till arbetet" som gäller.
