Det här är en intressant diskussion som jag till stor del har missat. Jag vet att vissa menar att man inte kan ha berättande och interaktivitet samtidigt, utan att berättelsen kommer efteråt.. Är det en del av kritiken? Jag är nyfiken på vad det är som gör att rollspel fungerar illa (eller i varje fall sämre) om de försöker berätta historier?
Men för att svara på ditt inlägg
@Rangertheman så: Missuppfattningen i grunden är den gamla vanliga att vi spelar rollspel utifrån en sak, som han lyfter är emergence. Vi kanske inte behöver dyka in i vad det innebär i detalj egentlgien, utan bara emergence som något "känna sig som där" typ, "the experience at the moment at the table" som han säger. Så om vi tar scenen han själv lyfter fram där vi är Frodo, vi tittar ut över Mordor, allt han säger, att vi kan tänka oss att allt framför oss är oskrivet, enda sättet vi kan skriva vad som sker är att agera som Frodo och interagera vid spelbordet och genom reglerna. Att han sen inte ser att vad som skapas ÄR att vi skapar berättelsen, tillsammans kring spelbordet är ju hans eget problem och tror jag mycket kommer från ett par missuppfattningar: att det på något sätt måste anpassas till berättarstrukturer och att vi ska ta beslut som ligger i linje med strukturer och hur vi vill att berättelsen ska utvecklas. De två sakerna KAN vi ju kasta in, det finns spel som bygger in en dramatisk båge i sina reglerm. Vi kan också ta beslut utifrån hur vi vill att berättelsen ska utvecklas, jag kan ta av mig snöret med ringen runt halsen, hänga det på ett träd när jag badar, för att jag som spelare VILL att någon ska kunna sno det, tex. Men, jag kan också göra det som Frodo, för att Frodo vill att någon ska sno det, som ett desperat försök att bli av med bördan. tex. Och kanske skulle en SL säga "knappast, du är ju alldeles besatt i den där, slå din viljestyrka för att lyckas!" och kanske misslyckas vi, kanske lyckas vi, och lyckas vi? Kanske Gollum snor ringen, eller Sam! Och vad kommer då ske? Så länge vi inte har en plot att följa (men vi kan ha drösvis med prepp, kartor över miljör, fem sidor bakgrund för gollum och sam att spela från, osv) så skapar vi ju berättelsen genom agerandet, genom att göra val som sen skapar vad som kommer härnäst.
Så, kritiken kanske ska ses som Genesis påpekar, ett enda stort "ni spelar fel" om man råkar spela som Frodo, vilja göra val som spelare och utifrån vad man som spelare vill ska hända och med ett regelsystem som ex. pushar upp mot en narrativ båge, etc.
Sen ids jag inte lyssna på något om Candela Obscura då det inte intresserat mig nämnvärt, men som sagt, hela hans ingång med "roleplaying is not about telling stories" följs direkt upp av en beskrivning av hur rollspel skapar berättelser.