Iliaden-vibe i rollspel

[Dilandau]

Jag håller på att läsa Iliaden igen, och det är en märklig bok. Mina tankar går såklart till rollspel Om man vill ha Iliaden-vibe i sin rollspelkampanj så har jag några heta tips:

1. Alla är någon.

Även random minions har ett namn och en backstory. (Här är Iliaden och Austin Powers inne på samma spår.) När en npc dödas av en rollperson, ska spelledaren berätta kort om personens härkomst. Exempelvis: ”Du genomborrar Lindaron, son till den vida berömda hästkarlen Axonar, från Selandes bördiga fält där han lämnat sin fru, dotter till konung Hoparis, och bortgift i unga år, med ditt svärd och han faller död till marken”.

2. Meddling Gods
Ett annat tips är att spelet närsomhelst och utan förvarning kan brytas och bli någon sorts skuggspel där gudar intrigerar om rollpersonernas öden. Detta bör spelas som en helt egen kampanj där spelarna tar rollen som varsin gud. Fokus på palatsintriger, romantiska förväxlingar och sånt.

3. Eskalera konflikter hela vägen till olympen
Ett tredje tips är att göra det möjligt för spelare att blanda in sagda gudar i strid (eller även i de mest bagatellartade konflikter). Inte helt klar med hur. Men om man kör exempelvis mutant år noll-motorn så kan det finnas en extra nivå av att pressa sitt slag. Vanligt slag -> Pressa slaget -> Åkalla gudarna. Gör man det senare kanske man måste offra nån sorts ”gudarnas gunst”-poäng, och misslyckas man så blir det döden.

Det var allt för denna gång.

 

[Quadrante]

1. Alla är någon.

Även random minions har ett namn och en backstory. (Här är Iliaden och Austin Powers inne på samma spår.) När en npc dödas av en rollperson, ska spelledaren berätta kort om personens härkomst. Exempelvis: ”Du genomborrar Lindaron, son till den vida berömda hästkarlen Axonar, från Selandes bördiga fält där han lämnat sin fru, dotter till konung Hoparis, och bortgift i unga år, med ditt svärd och han faller död till marken”.

Det här har varit mitt mantra som spelledare, vemhelst man möter har en historia och är ute på sitt livs äventyr. Vardagsäventyr i de flesta fall.

Vet inte om det alltid uppskattas av mina spelare.

 

[Genesis]

Jag fnular på ett fantasyspel (!) och har snott stående epitet från Homeros. Mångförslagne Odysseus, Snabbfotade Akilles, eller vad de heter (orkar inte kolla upp). Detta som ett sätt att minnas alla personer, men också för att ge stämning, få den där episka (som i epos) känslan. Ville jag få till en Iliadenkänsla så hade jag satt regler för hur man pratar. Att prata om sin rollperson i första person känns helt fel, till exempel.

 

[JohanL]

Om man är cool nog och i sin aristeia kan man spöa upp till och med gudarna. Diomedes får alldeles för litet cred.

 

[Dilandau]

Jag fnular på ett fantasyspel (!) och har snott stående epitet från Homeros. Mångförslagne Odysseus, Snabbfotade Akilles, eller vad de heter (orkar inte kolla upp). Detta som ett sätt att minnas alla personer, men också för att ge stämning, få den där episka (som i epos) känslan. Ville jag få till en Illiadenkänsla så hade jag satt regler för hur man pratar. Att prata om sin rollperson i första person känns helt fel, till exempel.

Ja! Verkligen. Man talar alltid om sin rollperson i tredje person. Och ibland kan spelare styra handlingen genom att åkalla musorna.

 

[Gurgeh]

Saker jag absolut vill se i ett rejält Grekisk mytologi-rollspel:

* Offer till gudarna ska ge en reell effekt i spelet - det är inte bara något symboliskt som rollpersonerna gör för stämningens skull. Så om de offrar 20 oxar till Poseidon innan de ger sig ut på en lång sjöresa är det dubbelt så bra som om de offrar 10 oxar. Det ger dem dubbelt så många ödespoäng eller vad det nu kan vara.

* Rollpersonerna kan få hjälp av gudarna, men det finns också en gud som tycker riktigt illa om dem och försöker döda dem, eller i alla fall se till att de får det riktigt jobbigt.

 

[Khan]

Ja! Verkligen. Man talar alltid om sin rollperson i tredje person. Och ibland kan spelare styra handlingen genom att åkalla musorna.

Det där att prata om sin RP i tredje person gör ENORMT mycket för att skapa en annan känsla vid bordet. Vet ej om det blir en specifik Iliaden-känsla, men att inte gå in i jag-form hela tiden gör att man tänker annorlunda på hela historien man berättar fram tillsammans.

Bara som ett litet medhåll.

 

[Christoffer]

* Offer till gudarna ska ge en reell effekt i spelet - det är inte bara något symboliskt som rollpersonerna gör för stämningens skull. Så om de offrar 20 oxar till Poseidon innan de ger sig ut på en lång sjöresa är det dubbelt så bra som om de offrar 10 oxar. Det ger dem dubbelt så många ödespoäng eller vad det nu kan vara.

Petade på ett illiadenaktigt spel här för några år sedan kring någon utmaning här, ligger fortfarande och puttrar. Men en sak jag tog med in i det var motsatsen till just detta. "Jag ville inte ha det så kalkylerbart. 20 oxar, jag offrade ju 20 oxar förra året och då räckte det?!!! Men nu då?" Min ingång var att just nyckfullheten hos gudarna, ibland är 20 oxar fantastiskt ibland tar de inte ens emot dem och du står där med offerkniven och dina oxar döda? Tanken i det spelet är att det handlar om hur gudarna ser dig, och att de ser dig ökar chanserna att de ska ta emot dem, men ingen garanti alls. En annan tanke är ju minskad utdelning för offer. "Bah! Jag vill ha 50 oxar nu! Eller din förstföddes liv när denne fått sitt första barn!"

Just den nyckfullheten och det lite otäcka med att vara sedd av och i behov av en gud för sitt välbefinnande är rätt mycket vad jag tänker på kring sådana här berättelser.

 

[JohanL]

Ödet ligger fast när det väl etablerats. Det finns inget att göra åt annat än att möta det som en man.

Ära bör vara en spelvaluta (jämför Pendragon). Du ska vilja sura i ett tält när din chef stjäl ära av dig (det är ett nollsummespel).

 

[Celledor]

Tror det finns något spel som heter Agon som handlar mycket om detta.

 

[krank]

(Här är Iliaden och Austin Powers inne på samma spår.)

Det här är mitt nya favorit-wrnu-citat.

 

[Dilandau]

Tror det finns något spel som heter Agon som handlar mycket om detta.

AGON by John Harper

Heroic action in the mythic age

johnharper.itch.io

 

[Genesis]

Det där att prata om sin RP i tredje person gör ENORMT mycket för att skapa en annan känsla vid bordet. Vet ej om det blir en specifik Iliaden-känsla, men att inte gå in i jag-form hela tiden gör att man tänker annorlunda på hela historien man berättar fram tillsammans.

Bara som ett litet medhåll.

Iliaden är väl också i dåtid? Så tredje person imperfekt, om man vill anamma det ordentligt. Att spela i dåtid gör också väldigt mycket för stämningen, även om jag märkt att en del har väldigt svårt för det, efter decennier av rollspelande i presens.

 

[JohanL]

Det här är mitt nya favorit-wrnu-citat.

Alla pratar Austin Powers, ingen kommer ihåg när Invisibles tog ett helt nummer åt att beskriva livet för en random mook som skjutits ihjäl av King Mob i ett tidigare nummer.

 

[JohanL]

Spjut är ett bra vapen (mycket ovanligt i rollspel).

 

[JohanL]

Detaljerade beskrivningar av skadorna.

 

[Dilandau]

Iliaden är väl också i dåtid? Så tredje person imperfekt, om man vill anamma det ordentligt. Att spela i dåtid gör också väldigt mycket för stämningen, även om jag märkt att en del har väldigt svårt för det, efter decennier av rollspelande i presens.

"Den behårade Thrandor drog sin tvåhandsyxa och attackerade de tre orcherna. Gruknar, vida berömd för sina huggtänder, hade rest till Döskallebergen för att undfly sin svärmors vrede. Zogash, kallad Skuggslaktaren, var den första av fem söner till den vinbladslindade matriarken av Paah, och djupt saknad av sin mor i fjärran land. Den rävsnabbe Morgash, av gudars ätt, hade sökt sig till Dödskallens berg för att visa sig värdig att äkta pärlemorbehornade Yrcha, dotter till Orash, väldig i hammarstrid. Nu drog den svarta gudinnan sin hand över deras ögon och de föll döda ner vid Thrandors segrande sandaler."

Kan ta ett tag att vänja sig vid, ja.

 

[Genesis]

"Den behårade Thrandor drog sin tvåhandsyxa och attackerade de tre orcherna. Gruknar, vida berömd för sina huggtänder, hade rest till Döskallebergen för att undfly sin svärmors vrede. Zogash, kallad Skuggslaktaren, var den första av fem söner till den vinbladslindade matriarken av Paah, och djupt saknad av sin mor i fjärran land. Den rävsnabbe Morgash, av gudars ätt, hade sökt sig till Dödskallens berg för att visa sig värdig att äkta pärlemorbehornade Yrcha, dotter till Orash, väldig i hammarstrid. Nu drog den svarta gudinnan sin hand över deras ögon och de föll döda ner vid Thrandors segrande sandaler."

Kan ta ett tag att vänja sig vid, ja.

Fortfarande lättare än Nerver av stål!

Och det låter väldigt homeriskt!

 

[Vimes]

Episka liknelser som kastar ut en ur det pågående händelseförloppet: "Den mannastarke Tharndors yxa svepte huvudet av orchen, det for likt ett bowlingklot kastat av en lätt överviktig trebarnsfar med dåliga knän och ett ständigt närvarande skilsmässohot hängande över sig först rakt mot de vita käglorna för att sedan svaja till och lägga sig till vila i rännan."

 

[Dilandau]

Episka liknelser som kastar ut en ur det pågående händelseförloppet: "Den mannastarke Tharndors yxa svepte huvudet högg orchen, det for likt ett bowlingklot kastat av en lätt överviktig trebarnsfar med dåliga knän och ett ständigt närvarande skilsmässohot hängande över sig först rakt mot de vita käglorna för att sedan svaja till och lägga sig till vila i rännan."

Ja! Generellt känns det som att olika stilistiska manövrer är centrala i spelet. Kanske får man riktigt bra bonusar eller något om man använder vissa sätt för att beskriva vad ens rollperson gör etc