Detta är WRNU's filmklubb för v49 2024 – #620 sedan starten.
Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.
* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:
Jag har just varit på bio och sett Red One. Den infriade alla mina förväntningar.
Det här är alltså ganska likt en helt vanlig MCU-film. Den börjar relativt vardagligt; vi lär känna halvskurken (ok, helskurken – han stjäl bokstavligen godis från ett barn) Jack, som för att betala sina spelskulder gör ett jobb där han ska stjäla seismisk data av någon anledning. Sedan visar det sig att Det Finns Hemligheter™ i världen och så dras han in i dem för givetvis var det där jobbet kopplat till dessa hemligheter. Sedan eskalerar det hemliga fantasynonsenset tills det når ett crescendo mot slutet av filmen.
Så pretty standard stuff.
Utom att det ju då är en julfilm, och det hemliga är jultomten och Krampus och annat bös. Jultomten som spelas av JK Simmons. Jack är då Chris Evans med en annan dialekt typ. Och jultomtens livvakt, som ska försöka hitta den kidnappade tomten tillsammans med Jack, spelas av Dwayne Johnson. Och hans chef (typ) spelas av Lucy Liu.
Låter det här helt fantastiskt jättedumt? Det är det. Det är jätte-jättedumt. Och det tar sig självt på 100% allvar precis hela filmen igenom; ingen tråkig lampshading alls.
Nån tyckte att det var rimligt att lägga 250 miljoner dollar på den här filmen. Hur tänkte de där? Alltså jag klagar inte, filmen har väldigt snygga effekter både praktiska och datorgjorda, och bra skådespeleri genomgående osv. Men… De kan väl inte ha trott för ett endaste ögonblick att den här skulle tjäna in sin budget ens litegrann? Än mindre gå med vinst när man räknat bort marknadsföringen?
Men jaja – jag är van vid att filmer jag gillar floppar. Tur att den här inte behöver en uppföljare, för det lär den aldrig få.
Ni vet hur jag är – mycket svag för riktigt dum actionfilm, mycket svag för dumma julfilmer. Det här är en riktigt dum jul-actionfilm.
BETYG: 4+/5
EDIT: OK, det var faktiskt en sak som förvånade mig lite och som inte infriades: När unge Jack fick en jab från sin kompis om att han "inte kunde hitta sin pappa" så tänkte jag att de var otroligt noga med att påpeka att pappan var försvunnen. Och att det säkert skulle visa sig att han hade släktskap med nån av de mytologiska karaktärerna. Men tji! Den plot pointen nämndes aldrig igen.
De har tagit en stor del inspiration från Star Wars, kryddat med Battlestar Galactica och sedan lagt in lite väst- och mittasiatisk influens. Vi får börja i gruv-världen där människor i generationer brutit kristall för robotar för att få deras guds gunst. En ung man får händerna på ett hjalte och äventyret sätter fart när han beger sig från gruvvärlden och får se himlen och stjärnornaa för första gången och vad som har funnits i millennium är på väg att brytas.
Det är en charmig raypunk-film, välgjord med med synt-musik som passar väl till genren. Filmen lider lite av "och sen, och sen, OCH sen, OCH SEN!", där det egentligen inte finns någon direkt handling än att händelser byts av. Hjälten Orin möter en Han Solo-karaktär, en fembot och ett talande skepp som hjälper honom i hans resa att sätta sig upp mot sitt slav-folks gud. Tydligen var filmen den första animerade långfilmen i 3D. Om man tar filmen för vad det är en den riktigt skön på någon punkt.
Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader 1989
Ett år har gått både på riktigt och i filmens värld medan tusentals år har pågått i Narnia. Ett lockhorn teleporterar de fyra syskonen till Narnia där de får ta del av ett "stort" (med BBC-budget mätt) slag. Det är typ allt som händer. Rätt meningslös och funkar om du desperat vill slökolla på något i en timme.
Detta är en av den uppsjö filmer som existerar i Bud Spencer&Terence Hill's filmkatalog
Filmen handlar om spanska pirater och nån skatt som dom vill åt och den innehåller Bud Spencer& Terence Hill och smockan hänger konstant i luften.
Det är typiskt gladvåld ala Bud&Terence och skiljer sig inte mycket ifrån deras andra filmer mer än att denna gång är det spanska pirater ist för cowboys i vilda western eller tjuvjägare i Afrika eller vad nu the flavour of the week på Bud&Terence galna äventyr är denna vecka.
Jag är väl ingen direkt Bud&Terence fan även om jag sett en del av deras filmer genom åren. Denna film såg jag mest för att jag under gårdagen blivit sjuk och nu ligger hemma och har tråkigt och att den fanns att se på streaming appen pluto.tv
Betyg. Svarte piraten kan få en 3:a,det mesta i Bud&Terence filmkatalog kommer aldrig riktigt över meh för mig.
Den senase Disneyrullen jag såg var Encanto, så… jag kan väl säga att mina standarder är orimligt höga. Nu har jag sett Moana, och den kommer inte ens i närheten litegrann.
Jag menar okej, den är väldigt snygg. Det är den. Bra röstskådespelad. Huvudsakligen kul story. En bra twist även om internet såklart spoilat även denna för mig. Jag grät en skvätt där man ska gråta en skvätt. Jag skrattade aldrig, men jag skrockade till ett par gånger åtminstone.
Men… Alla dess låtar utom möjligen "you're welcome" är helt obeskrivligt tråkiga. Verkligen bara ointressant snömos. Och återigen, jag hajjar att jag nu sitter och jämför med den Disneyfilm som haft de bangigaste bangers som någonsin disney-bangat. Liksom, Surface Pressure får mig fortfarande att grina bara jag hör den. We don't talk about Bruno är fortfarande kul, och varje gång jag känner mig lite nere så levererar What else can I do fullständigt oemotståndlig glädje. Vad har den här filmen? Dess bästa låt är en super-svindryg idiot som sjunger om hur bra han är.
Appropå det, ja. I Encanto gillar jag ändå alla karaktärer. Även Abuela. Alla är sympatiska. Och den här filmen försöker verkligen göra Maui sympatisk också, men det är väl mest det problemet att den misslyckas. För den här sortens karaktärer är alltid jävligt jobbiga även när man vet deras tragiska backstory. För det där sättet att vara är, tyvärr, för mig mest bara väldigt störigt. Gapigt och drygt. Sorry. 50% av den här filmens huvudpersoner är bara jobbig.
Dålig film? Nej, inte alls. Men… Jag har inget behov alls av att se om den. Jag kan rekommendera den, framför allt om man inte fått den spoilad och definitivt om man inte tycker att skrytiga, gapiga och inbilska karaktärer är sämst och värst.
Liksom, ni minns Karlsson på Taket? Jag avskydda honom som barn. Klarade inte av honom alls. Jag har fortfarande väldigt svårt för honom. Men om du tyckte att Karlsson på Taket var en kul karaktär… Se den här filmen, absolut.
BETYG: 4/5
EDIT: Jag såg den under namnet Vaiana på Disney+. Alltså… Man skulle ju kanske kunna tänka sig att ett företag som Disney ser till att cleara sina filmers och huvudkaraktärers namn innan de animerar hela filmerna. Nu är det väldigt uppenbart även på alla animerade läppar att de egentligen säger "Moana" och inte "Vaiana".
EDIT 2: Nu när jag läser min gamla recension av Encanto så ser jag att jag skrev att den svagaste delen var låtarna? Uppenbarligen är jag helt dum i huvudet. Eller så tog det bara en stund för låtarna att sätta sig.
Jag fortsatte med filmtittandet på Pluto.tv och har sett Black Moon rising
Filmen handlar om en frilansande tjuv spelad av Tommy Lee Jones .Tommy Lee får i uppdrag att stjäla ett band där bevis kan användas för att sätta ditt ett korrupt företag. Enda problemet är att han råkar gömma detta bandet i en super avancerad bil som blir stulen av filmens skurk .
Tommy Lee och ett gäng andra individer bestämmer sig därför att planera en kupp och göra inbrott i byggnaden där bilen finns så de kan stjäla bilen och därmed även bandet.
Detta är en film som på pappret låter betydligt mer awsome än vad den är .Visst, filmen har fortfarande den där sköna 80-tals b-actionfilms känslan . Men tyvärr är filmen inte lika awsome i verkligheten som den film man föreställt sig när man läser synopsen .
Det finns en del att klaga på och det jag reagerade mest på är att bilen som mer eller mindre är filmens huvudfokus knappt används utan står inlåst i ett garage större delar av filmen. Känns lite wasted potential att inte ha med den coola superbilen mer
Nästa sak att klaga på är att kemin mellan Tommy Lee Jones och filmens kvinnliga huvudroll som spelas av Linda Hamilton är nästintill icke existerande . Linda Hamilton har tydligen sagt att hon inte uppskattade att jobba med Tommy Lee Jones och det är nog sant då det är noll kemi mellan de två. För att man skall kunna tro på en romans så behöver det finnas kemi mellan skådespelarna.
Betyg. Det får bli en 3,5. En cool ide som andas 80-tals b-films action men som inte når hela vägen hem och 0,5 extra poäng får filmen för att John Carpenter tydligen skall ha varit inblandad.
Filmen handlar om Thierry Guetta som bor i Los Angeles och börjar filma streetart. Hans största önskan är att få träffa Banksy vilket spinner iväg i en rätt lustig vändning.
Filmen är regiserad av Banksy själv, och det ska ha diskuterats livigt om det här är en dokumentär eller mokumentär. Jag tycker den är helt underbar, dels utifrån berättelsen men också utifrån alla kreativa konstverk som visas upp.
Att citera Banksys avslutande ord i filmen summerar allt på ett lustigt och träffsäkert sätt:
"I used to encourage everyone I knew to make art; I don't do that so much anymore."
Speaking of filmer som det är orättvist att jämföra andra filmer med så passade jag på att se om Spider-Man: Across the Spider-Verse. Jag såg den v23 förra året. Den är fortfarande sjukt bra.
Jag har sett Dumma mej 3 (2017) och Dumma mej 4 (2024), och lite som väntat tyckte jag de båda höjde lägstanivån från första och andra filmen. På sina vis att fjärde filmen är den bästa, men den slipper ju helt jobba med att introducera Gru och alla de andra, så den kan lägga mödan på fåniga saker – vilket ju liksom är njutningsfaktorn i de här filmerna.
Tror fyran faktiskt får en krankisk fyra utan knorr, trean får med lite knorrande precis som de två första.
Speaking of filmer som det är orättvist att jämföra andra filmer med så passade jag på att se om Spider-Man: Across the Spider-Verse. Jag såg den v23 förra året. Den är fortfarande sjukt bra.
Nu har jag sett allt extramaterial på blurayen också, och jag har ett par tankar som säkert inte är nya men skit samma här är de:
1) Alla såna här bluray-extramaterial är sjukt tillrättalagda, och det är verkligen tröttsamt. När man liksom vet att arbetsförhållandena för 3d-artists är fruktansvärda och så handlar allt om hur de är som en enda stor kollaborativ familj… I dunno. Men de bästa delarna är helt klart när de låter folk prata om sina influenser och grejer, om den kreativa processen i sig. Då känns det som att de får gå ur den helvetiska PR-maskinen en stund och prata om sånt de gillar istället.
2) Om jag fattar rätt så är det alltså så att grejen med att 42-spindeln som bet Miles i själva verket är från ett annat universum i själva verket är en Lost-aktig retcon? Alltså att de liksom låtsas att det fanns en tanke med det hela tiden men att det i själva verket bara var en "tom plantering", nåt kul och visuellt de slängde in i film 1 utan att ha tänkt ut en förklaring?
Det får mig i så fall att fundera på ifall de tänkt ut ett slut innan den här filmen släpptes. Alltså, på cliffhangern. Har de en plan? Eller hittar de bara på allt eftersom?
3) OK, här är min take (som jag inte googlat för att se om nån annan haft tidigare, jag gillar att fundera själv tack så mycket):
Miguel har fel. Alltså jag skulle gilla om han inte hade det. Det vore verkligen ett hårt val – nej, du kan inte få allt. Pappa eller världen. Välj. Men jag tror att de kommer att fega ur. Och här är det sätt jag tror de gör det på: Det finns egentligen ingen metafysisk koppling mellan stoppandet av en kanon-event och att en värld går under i en glitchpokalyps.
Det är något annat som orsakade katastrofen i Miguels adoptivvärld. Hålet i Mumbattan verkar ju faktiskt ha kunnat förklaras med Spots experiment helt enkelt; att det är kopplat till räddandet av polispappan är ju mest något Miguel säger. Och vem säger att han har rätt? Vem säger att hans teorier stämmer? Han känns inte direkt som en logisk eller rationell pålitlig berättare. Inte så att han ljuger, men jag tror att han har fel.
För: Varken verklighet 42 eller 1610 har gått under. Trots att framför allt 42:an ju haft en riktigt jäkla rejäl kanonbrytare: Ingen spiderman som bets av radioaktiv spindel. Om Miguel hade rätt om att brutna spindelkanon-events lett till världsförintelse så hade 42:an förintats.
Man kan argumentera för att 1610 inte haft någon bruten kanon-event. Kanske hann den världens Peter Parker med alla de viktiga innan Into the Spiderverse hände. Men 42:an tycker jag är svår att förklara bort.
Så. Vad var det som förstörde Miguels adoptivdimension? Nån skurk, säkert. Kanske lär sig Spot göra saker retroaktivt i tredje filmen, vad vet jag. Eller så gjorde han (medvetet eller ej) något annat dumt som orsakade det hela.
Eller så är det inte kanon-event-störningar som skapar kvanthålen, utan bara dimensionshoppande. Det verkar också som en mycket mer trolig förklaring.
Miguel har fel. /.../Det finns egentligen ingen metafysisk koppling mellan stoppandet av en kanon-event och att en värld går under i en glitchpokalyps.
Det är något annat som orsakade katastrofen i Miguels adoptivvärld. Hålet i Mumbattan verkar ju faktiskt ha kunnat förklaras med Spots experiment helt enkelt; att det är kopplat till räddandet av polispappan är ju mest något Miguel säger. Och vem säger att han har rätt? Vem säger att hans teorier stämmer? Han känns inte direkt som en logisk eller rationell pålitlig berättare. Inte så att han ljuger, men jag tror att han har fel.
För: Varken verklighet 42 eller 1610 har gått under. Trots att framför allt 42:an ju haft en riktigt jäkla rejäl kanonbrytare: Ingen spiderman som bets av radioaktiv spindel. Om Miguel hade rätt om att brutna spindelkanon-events lett till världsförintelse så hade 42:an förintats.
Min tanke: Miguel har rätt, men bara under normala skeenden. Filmskaparna har dock verkligen hamrat in att Miles är en anomali. Han som spiderman skulle inte finnas. Med andra ord behöver han inte lyda under samma upprepande mönster i sin värld.
Miguel har fel. Alltså jag skulle gilla om han inte hade det. Det vore verkligen ett hårt val – nej, du kan inte få allt. Pappa eller världen. Välj. Men jag tror att de kommer att fega ur. Och här är det sätt jag tror de gör det på: Det finns egentligen ingen metafysisk koppling mellan stoppandet av en kanon-event och att en värld går under i en glitchpokalyps.
Det är något annat som orsakade katastrofen i Miguels adoptivvärld. Hålet i Mumbattan verkar ju faktiskt ha kunnat förklaras med Spots experiment helt enkelt; att det är kopplat till räddandet av polispappan är ju mest något Miguel säger. Och vem säger att han har rätt? Vem säger att hans teorier stämmer? Han känns inte direkt som en logisk eller rationell pålitlig berättare. Inte så att han ljuger, men jag tror att han har fel.
För: Varken verklighet 42 eller 1610 har gått under. Trots att framför allt 42:an ju haft en riktigt jäkla rejäl kanonbrytare: Ingen spiderman som bets av radioaktiv spindel. Om Miguel hade rätt om att brutna spindelkanon-events lett till världsförintelse så hade 42:an förintats.
Man kan argumentera för att 1610 inte haft någon bruten kanon-event. Kanske hann den världens Peter Parker med alla de viktiga innan Into the Spiderverse hände. Men 42:an tycker jag är svår att förklara bort.
Så. Vad var det som förstörde Miguels adoptivdimension? Nån skurk, säkert. Kanske lär sig Spot göra saker retroaktivt i tredje filmen, vad vet jag. Eller så gjorde han (medvetet eller ej) något annat dumt som orsakade det hela.
Eller så är det inte kanon-event-störningar som skapar kvanthålen, utan bara dimensionshoppande. Det verkar också som en mycket mer trolig förklaring.
Jag hoppas att du har rätt. Jag tänkte samma sak när jag såg filmen. Jag kan svälja radioaktiva spindlar, superkrafter och dimensionsresor, men när någon kommer dragande med påståendet att världen går under av metafysiska krafter om en polis inte dör på det sätt som var planerat, då bara himlar jag med ögonen och önskar att det är skitsnack!
Jag har funderat på vad Lacey Chabert har gjort efter Mean Girls. Hon blev känd via Party of Five men verkade försvinna som skådis efter Mean Girls. När jag kollar på hennes imdb så gör hon röstskådespeleri och ... julfilm. Hon gör julfilmer. Här är ännu en som följer formatet med julmagi. En änka får en snögubbe att komma till liv, han upptäcker världen utifrån ett barns ögon och en person är ute efter att förstöra tillvaron för de två. Det jag gillar med filmen är väl egentligen situationen med änkan och hur hon hanterar sin makes bortgång, vilket jag på ett sätt kan tycka är bra att det pratas om, både för barn och gamla. I övrigt är det en feel-good-film, där jag önskade att de gjort någonting annat än att ha en vältränad kille som ögongodis och tänkt "Någonting måste vara svårt, så vi hittar på någon som förstör tillvaron". Referenshumorn fick mig att skrocka någon enstaka gång. Allt som allt är det en film att softa till.
Jag är fortfarande sjuk så jag fortsätter med att titta på film och har även denna gång sett en film på Pluto.tv och denna gång föll valet på den tyska komedifilmen fack ju Göhte.
Bankrånaren Zeki Müller har precis blivit frisläppt ifrån fängelset . Väl ute på fri fot behöver Zeki betala av en skuld och beger sig för att få tag i bytet från bankrånet som hans flickvän grävt ned på en byggarbetsplats . Nu uppstår dock ett problem för under Zeki's fängelsestraff så har det på byggarbetsplatsen byggts en skola (Goethe Gesamtschule).
För att komma åt pengarna ansöker Zeki om en vaktmästartjänst på skolan men genom ett missförstånd får han ist tjänsten som vikarierande lärare.
Betyg 2,5. Nivån på skämt och karaktärer känns stereotypa och endimensionella. Det finns ändå ett gott budskap i filmen om att se ungdomar och att ge dom en röst och låta dom utvecklas samt att ge dom vuxna förebilder men samtidigt sätta klara gränser med konsekvenser som följd . Det funkar väl ok men inte mer än så och filmen lyfter aldrig och går inte ända in i mål.
Min tanke: Miguel har rätt, men bara under normala skeenden. Filmskaparna har dock verkligen hamrat in att Miles är en anomali. Han som spiderman skulle inte finnas. Med andra ord behöver han inte lyda under samma upprepande mönster i sin värld.
Min tanke: De har också hamrat in "vem som helst kan bli en hjälte", "det kan vara vem som helst under masken". Jag tror mer på att han som anomali kan visa de andra vägen och "befria" dem, visa dem att de inte heller behöver följa samhällets normer för vad som räknas som "lyckad" etc, att de också kan bryta sig loss / följa sina drömmar / skriva sina egna berättelser.
Vilket absolut också handlar om att jag gissar vilken moral filmmakarna kommer att vilja leverera kontra vad som skulle mejka sense in-world. Din förklaring funkar asbra med världen, men jag är inte säker på om de vill att ett "chosen one"-narrativ ska vara slutknorren.
Dessutom har de subtilt-men-tydligt också planterat hela tiden att han inte är den ende som är en anomali – se t.ex. när han explicit frågar om Miguel verkligen är en spindelman. Han skiljer sig ju egentligen mer från templaten än vad Miles gör. Så jag tror att miles-som-anomali är en misdirect.
En annan grej om Spiderversefilmerna generellt: De är ganska jäkla woke. De har "krystat in" folk av olika hudfärg och ursprung, folk i rullstol, kvinnor, gravida kvinnor… Jag är lite nyfiken på vad "go woke go broke"-folket säger om den (budget: 100-150 miljoner, spelade in typ 700). Eller om Captain Marvel (152-175 miljoner, spelade in 1 130 miljoner).
Eller ja, jag är inte tillräckligt nyfiken för att faktiskt kolla upp det; jag försöker generellt hålla mig borta från negativa internet-avsloppshål numera.
Jag har sett Joker: Folie à deux, och jösses om jag har mycket att säga om denna film!
Bör kanske börja med att säga att jag gillade första filmen väldigt mycket. Tyckte att den funkade dels som ett kärleksfullt homage till Scroseses alster men även funkade i sig själv som en tematisk kommentar om hur hat och död sprids när samhället vänder medborgarna ryggen.
Tydligen har delar av filmens fanskara bestående av incels och dylikt tyckt att Jokern är häftig och hade rätt i att göra det han gjorde. Många spekulerar i att denna uppföljare är konstruerad att vara lite av ett långfinger åt dessa människor. Jag hittar dock ingen kommentar eller intervju alls från regissörens sida som styrker detta, så jag gissar att dessa påståenden är sedvanlig desinformation som börjar bli alltför vanlig på internet nuförtiden. Synd, för jag hade faktiskt tyckt det varit rätt komiskt med en film som regissören gjort bara för att jävlas med sina fans.
Men själva filmen då, hur är den? Jovars, den har en del riktigt positiva aspekter, en del grejer som förvirrar stort och en del grejer som är kassa.
Filmen handlar återigen om Arthur Fleck som sitter inne på mentalsjukhus för de gärningar han begick förra filmen (eller typ, vi återkommer till det). Han förälskar därinne i medpatienten Lee, hittar musik som sin nya passion och förbereder sig inför sin rättegång. Frågan är bara om han ska genomföra den som Arthur eller Jokern…?
Min första spaning angående denna film är att den inte alls hänger ihop med den förra. Det är rätt många saker som direkt retconnas, stora som små. Arkham ligger exempelvis på en helt annan plats än i förra filmen, men det är ingen stor grej tycker jag. En lite större grej är i så fall att man struntat i slutet på den förra filmen. I denna film har Arthur varit en mönsterpatient på psyket trots att den förra filmen slutar med att han mördar sin psykolog, något man låtsas om i denna film. Och det hintas om att Arthur har en split personality där Jokern är hans ”onda” sida, vilket aldrig var en grej i första filmen. Det finns även en del tematiskt som går stick i stäv med förra filmen, men det återkommer vi till senare. Så denna film funkar inte riktigt som en uppföljare, men det behöver ju inte betyda att filmen i sig är dålig.
Vi kan ju börja med att lyfta sakerna som är bra. För det första är filmen riktigt riktigt snygg! Hantverket är verkligen oklanderligt! Fotot och klippningen är fantastisk, bland det bästa jag sett på länge faktiskt! Och Jaqouin Pheonix gör ett briljant rollprestation, rentav bättre än förra filmen. Lady Gaga är också väldigt bra! Jag skulle säga att även om man vet med sig att denna films story inte faller en i smaken, så är den sevärd ändå på grund av fotot, klippningen och skådespeleriet!
Vidare så finns det en del grejer med storyn som också är bra. Kemin mellan Arthur och Lee funkar. Det finns en del tematiskt intressanta saker som filmen nosar på: Kändisskap och dess konsekvenser. Hur man medvetet skadar sig själv och sin omgivning för att det gynnar ens kändisskap känns högaktuellt i dessa dagar av jakt på likes (men det skapar även tematiska problem som vi ska återkomma till senare).
Jag gillar också att konsekvenserna av Arthurs handlingar adresseras. Scenen där karaktären Gary Puddler berättar om det trauma som drabbat honom efter att ha sett Arthur begå ett mord är hjärtskärande, den bästa scenen i filmen. Jag tycker det är väldigt konstigt att denna film verkar ha blivit stämplad helt utav kvalitéer när scener som denna finns. Detta oavsett om filmen funkar som helhet eller inte. Vilket jag inte tycker att den gör.
För nu kommer vi till de delar som verkligen inte håller med filmen. Och vi kan börja med det faktum att den lite halvt är en musikal. Jag tycker inte att detta funkar alls, på något plan. Att Arthur helt plötsligt skulle få en passion för musik känns forcerat, musikalnumren är tråkiga och tillför ingenting. Det finns ett endaste nummer i en rättegång som jag är rätt säker på är inspirerad av Sid Vicious’ tolkning av My Way antigen från ”dokumentären” The great rock n roll swindle eller spelfilmen Sid & Nancy som är bra (Todd Philips är såvitt jag förstår gammal punkare så referensen förvånar inte). Resten hade jag kunnat vara utan.
Överlag känns filmen till stora delar väldigt seg och händelselös och det är många sidospår det inte blir någonting av. Bland annat får man reda på att Lee dels ljugit om sin bakgrund för Arthur samt påstår att hon är gravid (vilket man aldrig får reda på om det stämmer eller inte). Ingen av dessa saker tillför någonting till historien och drar bara ner tempot. Det finns även en våldtäktscen som är så onödig och så smaklös att jag inte kommer säga något mer om den.
Vidare finns det rätt mycket i filmen som är förvirrande. Filmens tematik om kändisskap är som sagt intressant men jag förstår inte vart det vill komma:
Om jag tolkar filmen rätt så stiger kändisskapet Arthur åt huvudet. Han beter sig illa för att folk vill ha det så. Men han inser tillslut att det han gjort är hemskt och bestämmer sig för att ta avstånd från det. På så sätt dör han inte martyrdöden i elektriska stolen, vilket hade lett till att de som följer honom hade förstört staden.
Men detta undergräver hela förra filmens budskap och tema. Där var allt kaos som skapades en konsekvens för att samhället inte behandlade sina medborgare som människor. Kaos var oundvikligt, Arthur var bara gnistan som satte igång det hela.
Här har man helst struntat i brottet som de styrande i samhället begått mot medborgarna. Här börjar och slutar kaoset med Arthur, vilket inte alls är lika intressant.
Och jag förstår inte alls hur temat med kändisskap knyts ihop med slutet:
Arthur lever än en gång ett stillsamt liv på psyket. Vakterna säger att han har besök. Vem det är får vi aldrig reda på. Jag vet inte om det beror på att det uteblivna besöket ska symbolisera något eller om det bara är en dålig ursäkt för att få ut honom i korridoren.
Hursomhelst, där stöter vi på en karaktär vi sett lite i bakgrunden innan men som inte gjort något vidare intryck. Han knivhugger Artur och skär sedan upp kinderna på sig själv.
Jag fattar verkligen inte vad detta slut ska innebära. Är det tänkt att vara Ledgers Joker? Är detta en prequel till The Dark Knight? Det finns ju hur mycket som helst i första Joker-filmen som inte går ihop med Nolans trilogi, men å andra sidan vet vi ju att vissa grejer i första filmen inte längre räknas? Fast Harvey Dent är ju med här i en otroligt onödig cameo och hans öde motsäger också The Dark Knight så jag vet inte hur detta är tänkt?!
Men alldeles oavsett kan jag inte för mitt liv förstå vad detta slut säger om de teman som filmen etablerat?
Detta är en väldigt splittrad och förvirrande film. Jag har svårt att avgöra om det är en bra film. Förmodligen inte. Men det är inte alls en så dålig film som många vill påskina. Den har bra aspekter, riktigt bra aspekter. Den är ett konstverk. Bland alla filmer som är gjorda efter en löpande band-princip är detta ett verk av en konstnär som haft för avsikt att skapa ett konstverk. Och den stannar kvar hos en, det är inte en film jag kommer glömma i första taget.
Det är svårt att avgöra om jag borde rekommendera filmen eller inte. Men jag kan säga såhär, om du är en person som kan uppskatta enskilda delar hos en film även fast helheten inte är lyckad, då borde du se den. Annars kan du skippa den.
MODERERING
Okej, jag vill INTE att någon hugger på det här. Jag vill också att @krank låter bli sådana inlägg i fortsättningen, för vi vet var det leder när det gäller diskussionerna.
Jag insåg snart att jag gjort ett misstag, då dessa två avsnitt borde vara tillsammans med nästföljande bok, så att hela den "filmen" blir 2,5 timmar.
The Voyage of the Dawn Treader 1986
Denna saga utspelar sig bara några dagar efter att de två yngre syskonen återvänt och måste tillbringa sin tid med sin enerverande bortskämda kusin. En tavla på väggen för barnen tillbaka till Narnia, där tre år har gått och prins kung Caspian söker efter sju riddare - forna vänner till Caspians far. CS Lewis blandar in irländska historier i sin kristna berättelse och filmen har egentligen inga antagonister, utan istället utsätts protagonisterna för prövningar på sin resa. Det märks att det har skett ett regissörsbyte från den första filmen, för tempot på normalnivå. Jag vet inte, men det känns även som om budgeten för filmen har ökat också. Saker är inte längre plastiga och animeringarna är i Disney-klass. Draken är dock fortfarande uppenbart en man i en kostym, även om de försökt sitt bästa. Bäst är fortfarande hon som spelar Lucy, men också en storspelande Warwick "Willow" Davis i rollen som swashbucklande musen Reepicheep. Jag minns inte att SVT har visat den här miniserien. Allt som allt, filmen funkar att softa till.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
