Ni kan prata om De tre Musketörerna och Don Quijote... jag kan se både romantiken och estetiken. Men med det modernas (krutets) inträde... vad händer med magin, trollen, drakarna? Jag kan inte föreställa mig en magisk musköt. Jag ser inget heroiskt i att arkebusera ett troll. Det blir bara kolonialism eller safari.
Jag vet inte jag, tycker ändå att det kan finnas ett mått av heroism när det enda möjliga sättet att dräpa draken visar sig vara att sänka den med en handmörsare. Det är något med det rena dödsföraktet i att skjuta iväg en krutladdad splitterbomb med hjälp av en handhållen, potentiell rörbomb som ger det hela en viss ... pondus.
Skämt åsido; Tolkien själv blandade ju fritt både drakar, jättar och muskedunder i Gillis Bonde från Ham, så
egentligen borde man ju inte se något problem med kopplingen krut och fantasy, när sagogubben själv ändå friskt använde det i sitt berättande när det passade honom. Lik förbannat tyckte mitt högstadie-jag att något kändes lite off när Gillis halade fram svartkrutar'n i sammanhanget, och den närmaste förklaringen till den upplevelsen är väl just det som Mikl skrev om att det inkräktade på den förutfattade bilden av vad som ska ge "känslan av X".
Varning för "Torgny tar på sig amatörkulturtantkoftan, spekulerar hejvilt och gör tillräckligt många grundlösa antaganden för att driva en akademiker till vansinne":
Angående huvudfrågan om vad som gör krutvapen till en knäckefråga för många, så tror jag att zo0ok är inne på något när det kommer till att den där känslan av att det magiska försvinner. Jag håller kanske inte med i sak, men jag kan tänka mig en sorts resonemang kring det (som ju också det går lite tillbaka till Tolkien och synen på industri kontra natur); Krut och eldvapen är nog för många, på ett symboliskt plan, den stora skillnaden mellan erövrande övermakt och "ädel vilde", för att dra det till någon sorts extrem. Trots att så klart krutvapen ju som sagt varit i bruk långt innan industrialiseringen och allt det där, men associationerna finns ändå där efter några århundraden av kolonialism, imperialism och post-kolonialism. I förlängningen representerar det industri, skövling och naturens tyglande. Magin, alverna och äckelvättarna, förknippar vi å andra sidan med det där ur-naturliga, "vilda" och "spirituella", som inte längre
kan eller behöver finnas, när vi har "teknologi som är tillräckligt avancerad för att framstå som magi". Min stora gubbgissning är alltså att det är en pusselbit till varför många tycker att fantasy-ölet surnar när någon halar fram hakebössan. Inte för att nödvändigtvis hakebössan och krutet i sig inte passar in i situationen, men den signalerar i förlängningen teknologisk och industriell utveckling - vem kommer att behöva lära sig magic missile när krutet innebär att du snart kan köpa en ask .45-70 hos handlaren istället?
Slutpläderingen här är alltså att många har bilden av krutet som ett sånt där enormt, teknologiskt steg som på sikt representerar magins död.
Okej, där har ni det, ett alldeles för långt resonemang byggt på magkänsla, kolossala halmgubbar och vaga gissningar, men kanske tillför det något.
Själv är jag ju en sån där som tycker att blankt stål gifter sig väl med krutrök, så länge det är någorlunda rimligt för settingen, men det är ju jag. Det gamla Steampunkfantasyspelet Arcanum gjorde väl för övrigt en del roliga grejor om det där med hur magi och teknologi såsom krutvapen ställer till besvär för varandra, så det är ju inte som att det inte finns teman på ämnet att utforska.
