Jag funderade lite till och vill också understryka att det absolut rimligaste om man vill förstå är att lyssna på de som säger sig känna sig exkluderade.
Utan att gå i försvar, utan att tänka "men jag gjorde inte så", utan att säga "jag såg inget sånt".
Helt enkelt lyssna på vad de berättar, och försöka ta in den verklighet som de beskriver och inkludera den i sin egen verklighet.
Verkligen detta.
Alltså, jag vet att det finns anledningar till att många nördgrabbar blir defensiva. Nördkulturen har bitvis varit rätt utsatt från olika håll – satantic panic och videovåldshysteri och allt vad det är.
Men jag tycker det blir trist om alla försök att vända blicken inåt upplevs som angrepp och möts av defensivitet. Att vi bitvis blivit orättfärdigt angripna betyder inte att det inte finns rättfärdig kritik. Nördhobbyn är inte och har inte varit perfekt. Inte ens i närheten. Och som kille är det snorlätt att missa hur illa det är. Man TROR att man skulle se grejerna om de hände, men framför allt som tonåring är man rätt blind för sånt man inte tycker berör en själv. Det är inget konstigt med det; ungdomar är i allmänhet ganska egocentrerade.
Jag tänker överlag att det är viktigt att lyssna på de som upplevt sig exkluderade, och även att acceptera tanken att 1) man själv mycket väl kan ha varit en del av problemet. 2) man själv mycket väl fortfarande kan vara en del av problemet, genom oreflekterade beteenden man inte tänkt på att de är dåliga. 3) bara för att man själv trivs och trivts och kännt sig trygg i hobbyn betyder inte det att "hobbyn är trygg".
Det är bara när man accepterar att man själv kan ha gjort, och gör, fel som man kan identifiera felen och jobba med dem. Och att man gjort eller gör fel innebär inte att man är Skeletor-Hitler. Ta ett djupt andetag, fundera på vad som kan förbättras och vad man själv kan bidra med.
