Vad driver dig till att spelleda?

[Lanina]

Man kan tycka olika saker är kul med rollspel. Men ofta i allmän diskussion fokuseras det på sånt som spelare tycker är kul. T ex att skapa sin rollperson, samarbeta för att lösa problem, strategiska strider, leva sig in i sin rollperson, osv.

Nu utgår jag från rollspel med hyfsat traditionell struktur, dvs: en spelledare och flera spelare och en handling som inte är totalt improviserad (det kanske finns en karta eller äventyrspitch eller dylikt iaf). I en sådan struktur brukar spelledande innebära större ansträngning jämfört med att "bara" vara spelare. SL är den som oftast måste sätta sig in i reglerna, förbereda det som behöver förberedas och dessutom ta hänsyn till spelarnas önskemål.


Så nu är min fråga till alla spelledare: vad fick dig att vilja ta det ansvaret?

T ex, för min del är det för att jag brukar få en idé till ett äventyr och vill verkligen se det spelas. Eftersom det är min egna story som är min största motivation så använder jag färdiga äventyr extremt sällan. Jag vet att det finns spelledare som använder mest färdigskrivna äventyr/moduler, och jag vill gärna höra från er: vad är er motivation till att vara SL om inte för att tvinga på er egna berättelse på era polare?

I andra hand spelleder jag för att är det för att det är det lättaste sättet att introducera nya vänner till rollspel. "Ja, men det är lätt och kul att spela rollspel! Jag spelleder något kort äventyr för er, så får ni testa." När de väl fått blodad tand är det lättare att få med dem som medspelare i en kampanj som spelleds av någon annan.

 

[Man Mountainman]

En osmickrande anledning är helt enkelt att jag vill stå i centrum. Som spelare måste jag dela på tiden med alla andra, och jag blir lätt rastlös när fokus flyttas från mig. Som spelledare är scenen alltid min.

En viss grad av kontrollbehov är väl också en del av det.

Annars handlar det väl om att jag har en massa idéer, inte nödvändigtvis på berättelser men på scenarion, regler, sätt att spela, osv, och jag vill testa dem, och som SL har man större utrymme att göra det.

 

[Christoffer]

Jag gillar asymmetrin spelledare som roll för in i det gemensamma skapandet, jag upplever nog aldrig att man skapar mer eller har mer kontroll utan snarare att det blir en viss form av att kanske spänna upp en duk på en ram och grundmåla den i vissa toner som vi sen klottrar på gemensamt. Och oftast handlar nog viljan att spelleda om att se vad som kommer ut ur just det gemensamma, något om hur just vi som spelar närmar oss situationen. Ingen vilja att presentera något eget mer än den där kreativa gnistan för något upplägg eller situation och sen se vart allt bär av.

 

[EvilSpook]

Så nu är min fråga till alla spelledare: vad fick dig att vilja ta det ansvaret?

Jag gillar den kreativa utmaningen i att bygga en "sandlåda" som mina vänner kan ha kul i helt enkelt.
Jag tror att jag har ganska lätt att få fram personer, situationer och händelser som de tycker är spännande och roliga att utforska.
Det blir både egna skapelser och köpta, och jag gillar att mixa ihop från olika håll, anpassa och få dem att flyta in i varandra.

Det finns en gnutta av prestige i det också. Jag vill gärna briljera lite med mina äventyr.
Att de har intressanta vändningar ingen tänkt på, att det finns något under den synliga ytan, att det finns planteringar som senare får konsekvenser, och trådar eller teman som återkommer. Jag vill gärna att spelarna ska uppleva mina äventyr som lite extra coola och genomtänkta.

Sen är det ju tjänster och gentjänster. Ibland spelleder jag och ibland nån annan. Det blir bäst med omväxling.
Man lär sig och inspireras av varandra. De bra äventyren man spelar lägger ribban för nästa spelledare. Man kommer hela tiden på saker man vill testa.
Det finns alltid olika tekniker, teman, spelformer och färdigheter man kan lära sig, utforska och förfina.
Det är en utmaning att få till det riktigt bra, men det är å andra sidan väldigt tillfredställande att se hur de spelas ut.


//EvilSpook

 

[Faehrengaust]

Bra fråga.

Delvis är det för att jag har en massa kreativitet som jag vill få utlopp för. Även när jag inte spelleder så gillar jag att knåpa på världar, NPC , äventyr och historier dock utan att vara tillräckligt duktig eller ambitiös för att publicera något. Har man ändå skapat en massa saker så är det också kul att spelleda dem för en grupp, det är då näste steg av magin inträffar.

Sen finns det en hel del "det bara blev så". När jag och några kompisar skulle börja spela (för att en kompis storebror berättat hur kul det var) så var det någon som var tvungen att vara spelledare. Det var nog bara jag som räckte upp handen och då hamnade jag på den banan. Jag har dock inget emot att spela när tillfälle erbjuds, men när man väl lärt sig hantverket med att vara SL så är det kul.

Det har även med ego att göra. De jag brukar spela med tycker jag är en bra SL och det är trevligt att höra. Både mina kreationer (världar, SLP, regler, etc.) och mitt spelledarskap får beröm och det är kul. Jag har också lärt mig mycket av att spelleda, t.ex. har jag inga som helst problem med att prata inför människor. trotts att jag från början var en blyg person.

Numera har jag också ett starkt drag av vilja göra maximal nytta. Det är något som kommit genom jobbet där jag med åren gått ifrån att försöka få den roll jag vill ha till att ta den roll där jag gör störst nytta vilket för mig ger en känsla av tillfredsställelse. Det gäller även i rollspelsgruppen. Om jag gör störst nytta som spelare så är jag en spelare, men oftast blir det så att jag gör störst nytta som SL (inom den grupp som jag normalt spelar med).

Det finns också en slags "kick" i att spelleda. Man är totalt fokuserad och håller en massa bollar i luften samtidigt. Det ger en kick, vilket inte bara är positivt eftersom det tar ett par timmar förrän jag kan sova efter ett spelpass. Jag är alldeles för uppe i varv efter en spelsession som jag spellett för att kunna sova.

 

[Oldtimer]

Enkelt. Jag var först.

 

[Leon]

Enkelt. Jag var först.

 

[Rangertheman]

Jag tror att ledandet är en del av min personlighet. Jag tenderar att engagera mig mycket i det jag gör och hamnar ofta i styrelser och liknande. Det är helt enkelt viktigt att kunna påverka aktiviteten eller området mycket. Plus att jag gillar att läsa mycket och lära mig mycket kring det jag sysslar med.

Så det är bara naturligt att jag föredrar spelledande framför spelande.

 

[Gurgeh]

Jag gillar att hitta på saker och vill se vad som händer när spelarnas rollpersoner konfronteras med sakerna.

 

[Svarte Faraonen]

Jag är för dålig på att komma på berättelser för att vara författare, så jag ägnar mig åt en aktivitet där det räcker att komma på personer och platser.

 

[krank]

En återkommande grej för mig är att jag gillar att göra saker som kommer till nytta för andra människor. Jag var ju mobbad och hade skitdålig självkänsla, så när jag upptäckte att jag kunde göra grejer som hjälpte andra människor och jag därmed kunde få någon form av värde så… Plus att jag generellt (egoistiskt nog) gillar att leda och styra upp. Jag gillar att sitta i styrelser och möten, jag gillade att vara ungdomsledare/regissör på ungdomsteater, och jag gillar verkligen mitt jobb som lärare.

Jag har nu glömt vem det var, men någon beskrev spelledandet så som jag gör det lite som att vara en designer av adventskalendrar. Först bygger man en schysst adventskalender, sedan tittar man förtjust på när andra öppnar och oooh:ar och aaaah:ar. Lite samma sak som att konstruera kluriga tankenöttor och gåtor, eller att skapa korsord osv. Eller, för all del, att skapa datorspel. Det är inte nödvändigtvis så att jag vill tvinga på andra "min berättelse", jag vill ju att mina äventyr ska vara mer fria än så (men inte sandlåde-fria). Men jag gillar att förbereda klurigheter och upplevelser och sedan se andra oooh:a och aaaah:a åt dem.

Det bästa jag över huvudtaget vet som spelledare är när spelarna sitter och vrider och vänder på något, utan att jag behöver göra så mycket. Jag har planterat och förberett, och nu kommer vi till det göttiga – när de diskuterar bästa vägen framåt, hur en ledtråd ska tolkas, vilken SLP de ska välja som allierad, vilken av de tre misstänkta som är mest sannolik, hur de ska förbrereda sig när de ska ner i det mörka hålet.


Jag vill alltså som SL inte "utmanas" eller "överraskas" eller "upptäcka" (eller "play to find out"). Jag vill bara komma väl förberedd, och låta spelarna vrida och vända och utforska mitt hittepå.

 

[God45]

Det är den enda chansen jag har att vara John Kramer utan att vara omoralisk, riskera fängelse eller behöva starta en Kickstarter för fällorbudgeten.

 

[Jim Profit]

Enkelt. Jag var först.

+1 - jag var den som plockade upp lådan och introducerade de andra, och så var rollerna satta.

 

[Quadrante]

För mig var det/blev det en konstnärlig handling, nåt mellan känslan av berättare-författare-kreatör. Kanske inte direkt konstnär, för det har aldrig varit ett rent konstnärligt projekt.

 

[Rickard]

Jag spelleder enbart för experimentera. Testa regler, testa spelledartekniker, testa olika spel, etc. I mångt och mycket mina produkter. Nöjet med spelledandet dog för mig för 20 år sedan.

Kan även tänka mig att spelleda för att visa upp något för andra, exempelvis en förskriven kampanj, ett spel eller ett spelsätt. Därför är det roligare för mig att spelleda nybörjare än erfarna.

 

[Lanina]

Jag tycker det är intressant att flera tar upp den där kicken när ens spelledande uppskattas. Lite som rushen av att stå på scen, skulle väl jag jämföra det med. Där har man också förberett något, det finns någon kreativ tanke bakom, och man vill få uppskattning.

För mig har det tidigare framstått på det här forumet som nästan lite fult att erkänna att ja, man ser sig själv som en form av "underhållare" som SL!

Det ger en kick, vilket inte bara är positivt eftersom det tar ett par timmar förrän jag kan sova efter ett spelpass. Jag är alldeles för uppe i varv efter en spelsession som jag spellett för att kunna sova.

Japp, det där med hur uppe i varv man blir av att spelleda är en av de främsta orsakerna till varför jag förflyttat min huvudsakliga spelledardag från söndag till lördag. Det tog helt enkelt för lång tid att somna på söndagkvällarna, så jag var en zombie på måndagarna!

Delvis är det för att jag har en massa kreativitet som jag vill få utlopp för. Även när jag inte spelleder så gillar jag att knåpa på världar, NPC , äventyr och historier dock utan att vara tillräckligt duktig eller ambitiös för att publicera något. Har man ändå skapat en massa saker så är det också kul att spelleda dem för en grupp, det är då näste steg av magin inträffar.

(...)

Jag känner igen mig en del här. Jag försöker skriva en fantasyroman. Det är inte första gången jag producerar text (har skrivit artiklar, dikter, noveller osv på amatörnivå förut - en del av det publicerat i små sammanhang). Men det är enormt mycket svårare att faktiskt sätta sig och disciplinerat skriva en lång berättelse i bokform. En rollspelskampanj kräver också tid, men där har man ju alla sin spelare som driver på och man får alltså därmed aldrig total "skrivkramp". Jag fastande så hårt i ett kapitel att jag t o m skapade ett rollspelsäventyr av det, och trodde att det skulle lösa mina problem och ge mig lite nytt driv... Men nej, det kapitlet är fortfarande oavslutat. Att komma på idéer är lätt. Att sätta sig ner och skriva ner dem så att de är begripliga för andra är svårare.

 

[luddwig]

Jag vill krossa rollpersonerna, se dem drivas mot undergången, och höra deras spelares klagan.

(Jag ska skriva ett seriöst svar när jag får tid.)

 

[Faehrengaust]

Nöjet med spelledandet dog för mig för 20 år sedan.

Oj, det var oväntat. Hur hände det?

Lusten att spelleda har aldrig minskat för min del även om min syn på rollen har förändrats.

 

[Faehrengaust]

Jag vill krossa rollpersonerna, se dem drivas mot undergången, och höra deras spelares klagan.

Den känslan har jag haft när vi spelat brädspelet Descent.

 

[Dimfrost]

för min del är det för att jag brukar få en idé till ett äventyr och vill verkligen se det spelas. Eftersom det är min egna story som är min största motivation så använder jag färdiga äventyr extremt sällan. Jag vet att det finns spelledare som använder mest färdigskrivna äventyr/moduler, och jag vill gärna höra från er: vad är er motivation till att vara SL om inte för att tvinga på er egna berättelse på era polare?

Jag är både spelare och spelledare, och jag spelleder både färdiga äventyr och egenskrivna grejer. Svaret på den här frågan är att jag känner att jag får uppleva ett färdigt äventyr även när jag är SL där. Jag får vara med, beskriva platserna, agera ut personerna, förmedla det jag tyckt var coolt med äventyret.