Nekromanti När vill du slå en tärning?

[Niklas73]

Det finns många mekaniker som beskriver när och varför man ska slå. Men i vilka situationer (inför en svårighet eller kanske då storyn kan ändras radikalt beroende på om slaget lyckas) och när (tex före/efter beskrivande av handling) tycker _du_ att man ska slå en tärning för att se om man lyckas med sin handling?

 

[solvebring]

Det finns många mekaniker som beskriver när och varför man ska slå. Men i vilka situationer (inför en svårighet eller kanske då storyn kan ändras radikalt beroende på om slaget lyckas) och när (tex före/efter beskrivande av handling) tycker _du_ att man ska slå en tärning för att se om man lyckas med sin handling?

När det är mer spännande än att bara berätta, när händelsen/hinret/situationen känns så pass spännande att jag inte vill bestämma själv.

... När det känns spännande vill jag helt enkelt inte veta exakt hur det här kommer att te sig, exakt hur det kommer att ske. Hur en konflikt slutar, till exempel, där är jag intresserad av att använda mekanismer och regler. Så, när det inte finns en given upplösning och när konsekvenserna känns spännande så låter jag hellre tärningar, spelkort, andra spelare och dylikt bestämma vad som händer.

 

[Stupidbear]

Sista Call of Cthulhu passet på lincon var det jag som rollade allting i princip.
Samma sak gör jag i min götterdämmerung kampanj.

De tycks verkligen tycka om det, men det krävs bra rollspelare.

 

[Basenanji]

Bra fråga!

Jag är lite svart-vit när det gäller tärningsslag.

1) Om jag spelar ett "klassiskt" traditionellt spel med starkt gejmistiskt innehåll vill jag förstås slå tärning så fort det handlar om färdigheter (el dyl) som jag kan påverka som spelare. Däremot vill jag att SL slår tärning för ty Finna Dolda Ting/Lyssna, etc.

2) Om jag spelar något annat (typ Lady Blackbird) vill jag inte slå tärning alls. I min trångsynta och okunniga värld är det skitaknäppt att man vill ha en blandning av samberättande/StoryNow/yadayada in the winesjop alley OCH gejmism. För mig blir det som att servera ärtor med fläsk till en vegetarian, varpå man tar bort allt fläsk, varpå vegetarianerna ÄNDÅ vill ha med fläsk på tallriken trots att de inte kommer äta det.

Jag bara: va? Vaför då? De bara: meh, för att DET SKA VARA SÅ!

Jag bara: De bara:

Jag ba' Men vad får ni ut av att visst är regelstyrt men inte allt?

De ba': *facepalm*

En del tålmodiga och kunnigare männscher än jag försöker snällt få mig att fatta att det blir roligare om man har – en del - tärningsslag. Men varför? Om jag kan få hitta på en del element i spelvärlden, varför ska *vissa* element ligga utanför min kontroll? Och hur "vet" vi att det är just de som ska vara bundna till regler? Och om vi har med lite gejmism, varför ska vi då inte ha med gejmism i alla situationer?

Ja' ba': Hallå? Fatta' noll?

Men men, som ni ser kan jag inte ens se skillnaden mellan Story Now och samberättande så jag är nog trots allt bara puckad och oförstående för allt det nya.

Lite: varför ska man maila när vi har TELEX!?

Ja se, så'n är jag.

 

[Mogger]

Det finns många mekaniker som beskriver när och varför man ska slå. Men i vilka situationer (inför en svårighet eller kanske då storyn kan ändras radikalt beroende på om slaget lyckas) och när (tex före/efter beskrivande av handling) tycker _du_ att man ska slå en tärning för att se om man lyckas med sin handling?

När något (intressant) står på spel.

 

[Arfert]

Det finns många mekaniker som beskriver när och varför man ska slå. Men i vilka situationer (inför en svårighet eller kanske då storyn kan ändras radikalt beroende på om slaget lyckas) och när (tex före/efter beskrivande av handling) tycker _du_ att man ska slå en tärning för att se om man lyckas med sin handling?

När något (intressant) står på spel.

Håller med. Om nåt står på spel och det spelar någon roll vad resultatet blir.

 

[krank]

Som spelare? Helst inte alls.

Men om jag måste välja något sä är det typ bara strid. Strid är så tråkigt att tärningsslag kan göra det lite roligare, men allt annat blir tråkigare med tärning.

 

[RasmusL]

Bra fråga!

Jag är lite svart-vit när det gäller tärningsslag.

1) Om jag spelar ett "klassiskt" traditionellt spel med starkt gejmistiskt innehåll vill jag förstås slå tärning så fort det handlar om färdigheter (el dyl) som jag kan påverka som spelare. Däremot vill jag att SL slår tärning för ty Finna Dolda Ting/Lyssna, etc.

2) Om jag spelar något annat (typ Lady Blackbird) vill jag inte slå tärning alls. I min trångsynta och okunniga värld är det skitaknäppt att man vill ha en blandning av samberättande/StoryNow/yadayada in the winesjop alley OCH gejmism. För mig blir det som att servera ärtor med fläsk till en vegetarian, varpå man tar bort allt fläsk, varpå vegetarianerna ÄNDÅ vill ha med fläsk på tallriken trots att de inte kommer äta det.

Jag bara: va? Vaför då? De bara: meh, för att DET SKA VARA SÅ!

Jag bara: De bara:

Jag ba' Men vad får ni ut av att visst är regelstyrt men inte allt?

De ba': *facepalm*

En del tålmodiga och kunnigare männscher än jag försöker snällt få mig att fatta att det blir roligare om man har – en del - tärningsslag. Men varför? Om jag kan få hitta på en del element i spelvärlden, varför ska *vissa* element ligga utanför min kontroll? Och hur "vet" vi att det är just de som ska vara bundna till regler? Och om vi har med lite gejmism, varför ska vi då inte ha med gejmism i alla situationer?

Ja' ba': Hallå? Fatta' noll?

Men men, som ni ser kan jag inte ens se skillnaden mellan Story Now och samberättande så jag är nog trots allt bara puckad och oförstående för allt det nya.

Lite: varför ska man maila när vi har TELEX!?

Ja se, så'n är jag.

Fick nöjet att testa lite Genesis-lir, This is Pulp!, Psychodrame och Prosopopee i helgen och utifrån dessa upplevelser (bara spelat trad innan, och ett parti Blackbird) tycker jag att ett tärningsslag (eller kortdrag), med regler som stödjer det, kan vara lysande inspiration och utmaning när jag ska beskriva hur "vad-nu-tärningsslaget-var-för" utspelas. Jag håller helt med solvebring:

När det känns spännande vill jag helt enkelt inte veta exakt hur det här kommer att te sig, exakt hur det kommer att ske.

 

[Basenanji]

Ja, och jag skulle mer än gärna lira med Genesis också!

Nu när jag tänker på vad du skriver...:

tycker jag att ett tärningsslag (eller kortdrag), med regler som stödjer det, kan vara lysande inspiration och utmaning när jag ska beskriva hur "vad-nu-tärningsslaget-var-för" utspelas.

...så kommer jag att tänka på en tråd där Rising faktiskt tog skräcktabellerna till försvar. Han menade att de VISST kunde vara inspirerande att använda, eftersom de försatte spelarens rollperson i ett speciellt läge som kunde vara både effektivt och skrämmande. Att spela sin rollperson utifrån vad skräcktabellen dikterade gjorde att man i spelgruppen inte riktigt kunde lita på varandra...

Så, ni har definitivt en poäng: det kan vara intressant att se vad som händer utan att man själv har kontroll över det.

Det som jag tycker är problematiskt är just hur vi vet när det ska vara ett tärningsslag och när det inte ska vara det.

Jag menar, det är ju lätt att till en början hålla med Sölve, men otroligt svårt om vi utgår från att vi har olika definitioner av "spännande".

(Ibland får jag för mig att det handlar om att traditionella äventyr/rollspelsregler är så tafatta (dåliga) att man börjar leta efter alternativ. Därför önskar jag ofta att forumet kunde diskutera äventyrsmakande/scenariomakande/utmaningsdesign oftare än ytterligare nya regler...men det är jag det.)

 

[Genesis]

Ja, och jag skulle mer än gärna lira med Genesis också!

Tja, det är väl inte så svårt att ordna? Ge mig ett PM så styr vi upp något!

Därför önskar jag ofta att forumet kunde diskutera äventyrsmakande/scenariomakande/utmaningsdesign oftare än ytterligare nya regler...men det är jag det.

I de spel jag spelar finns det inga scenarion, eftersom det alltid är förberedelselöst. Därför snackar jag aldrig scenariodesign. Men Rickard brukar väl snacka om fisktankar och sån't då och då?

I övrigt håller jag med Måns. Slå tärningar när något viktigt står på spel. Men det beror väldigt mycket på spelet hur det bör hanteras, också. I Svart av kval och Fiasco (till exempel) slår man inte tärningar alls, och det funkar hur bra som helst.

 

[Stupidbear]

Best ever var när vi körde kampanjen där jag rollar alla slag och de vill lyssna om det är någon på andra sidan.

Deras slag lyckas.. dock så skrattar jag elakt och säger "Ni hör iiiingeeentiiing på andra sidan", eftersom det inte var något där.

Då blir asnervösa off och försöker rationalisera in varför de skulle vara skeptiska.

Jag ville bara testa hur de är på att dela upp off och in samtidigt som jag tyckte det var kul hur sura de blev när de fick reda på sanningen.
Man kan inte ens lita på SLs elaka leenden

 

[Rickard]

Om vi tittar på min följande tes så ska man slå ett slag (osäkerhet) först om spelaren kan förlora något (insats) eller om spelaren kan påverka slaget på något sätt (agerande).

Annars är slaget helt meningslöst.

/Han som annars brukar köra med mantrat att endast slå när handlingen påverkar scenariot

 

[Mukwa]

Ett slag per handling konflikt tills någon lyckats, alternativt tills något roligare händer och konflikten eskalerar. FitM och FitB är roligt, så att allt göttigt beskrivande inte blir meningslöst. Så tycker jag, ty jag har flyttat till Indieörebro*.

*Indieörebro; i texten: Idévärld med förankring i Örebro, egentlig betydelse: norr om Örebro Centrum

 

[Guendolin]

Jag vet inte riktigt ja.

Som spelledare brukar jag proxa att spelare slår vid 2 tillfällen.

1. När något står på spel. När det är riskfullt att misslyckas och något dramatiskt håller på att ske.

2. När spelaren försöker göra något och inte rollspelar.
Ett exempel är i en socialt samanhang. Spelarna vill tex ha information om från person A. Då brukar jag antingen låta spelarna rollspela en diskunion med sagda person men ibland orkar spelare inte det och de säger "jag försöker övertyga honom att ge oss informationen". På så sätt ersätter slaget rollspelandet. (även om man kan se det som om rollspelandet ersätter slaget i vanliga fall).

Idealfallet vore om punkt 2 aldrig inträffade. Men "let's face it" ska man verkligen ha så höga krav på spelare att de alltid ska orka rollspela? (rollspela tar också betydligt längre tid)

Det jag verkligen inte tycker om är när det blir många slag på samma gång. När alla spelare får slå för samma sak. När man slår om direkt efter man misslyckats med slaget etc. När tärningarna blir motorn för att komma någonstans i rollspelet helt enkelt.

 

[RasmusL]

2. När spelaren försöker göra något och inte rollspelar.
Ett exempel är i en socialt samanhang. Spelarna vill tex ha information om från person A. Då brukar jag antingen låta spelarna rollspela en diskunion med sagda person men ibland orkar spelare inte det och de säger "jag försöker övertyga honom att ge oss informationen". På så sätt ersätter slaget rollspelandet. (även om man kan se det som om rollspelandet ersätter slaget i vanliga fall).

Det här är givetvis en fråga om spelstil men tillför det där slaget verkligen någonting? Vad händer om de misslyckas? Tvingas de då rollspela biten som ett "straff" eller får de gå från platsen utan den information de sökte? Är scenen så oviktig att spelarna känner att de inte vill rollspela den skulle jag personligen hoppa över den och kort sammanfatta hur de får tag på vad de nu söker. Vill man inte göra det tror jag att man måste analysera lite djupare varför dina spelare inte vill rollspela vissa scener och hur man kan göra dem mer intressanta.

Hur som helst känner jag igen mig i det här, exempelvis när jag spelar VtM med en spelledare som är bokstavstroende när det gäller reglerna. Vill vi ha reda på något är det ofta tärningsslag som krävs (så står det i äventyret) men om vi misslyckas hamnar vi ofta i helt värdelösa situationer där vi tvingas gissa vart äventyrsmakaren vill att vi ska ta vägen.

Situationen du beskriver ovan är inte särskilt spännande förutom det faktum att spelarna går miste om en massa information som potentiellt skulle kunna lyfta deras upplevelse. Slaget handlar närmast om hur roligt spelarna ska få ha och personligen hatar jag att vara medveten om att jag missat "side quests" och information på grund av sådant här. Om jag var du skulle jag spara slagen tills de tillför spänning och låta spelarna lyckas automatiskt i de lägen där det varken är spännande eller särskilt riskfyllt att misslyckas.

I övrigt är jag i huvudsak med dig i vad du skriver!

 

[Guendolin]

Det här är givetvis en fråga om spelstil men tillför det där slaget verkligen någonting? Vad händer om de misslyckas? Tvingas de då rollspela biten som ett "straff" eller får de gå från platsen utan den information de sökte? Är scenen så oviktig att spelarna känner att de inte vill rollspela den skulle jag personligen hoppa över den och kort sammanfatta hur de får tag på vad de nu söker. Vill man inte göra det tror jag att man måste analysera lite djupare varför dina spelare inte vill rollspela vissa scener och hur man kan göra dem mer intressanta.

För att det är kl 02:00 på natten? Eller för att de inte riktigt "var på idag". Jag tänker inte kräva av någon att ständigt prestera på sitt bästa när man spelar rollspel (det är ju ingen tävling) och därför kräver jag inte att man ständigt rollspelar.

Men jag uppmuntrar rollspelande. För om spelarna rollspelar något bra kan de automatiskt lyckas med det de företar sig. I mina spel är det alltid större chans att lyckas om man rollspelar än om man abra vill slå.

Men om man slår och slaget misslyckas behöver spelarna inte misslyckas. Det går bara inte som det var tänkt. Handlingen måste föras framåt. Ett misslyckande är ju inte intressant i ett drama om det inte leder någonstans?

Hur som helst känner jag igen mig i det här, exempelvis när jag spelar VtM med en spelledare som är bokstavstroende när det gäller reglerna. Vill vi ha reda på något är det ofta tärningsslag som krävs (så står det i äventyret) men om vi misslyckas hamnar vi ofta i helt värdelösa situationer där vi tvingas gissa vart äventyrsmakaren vill att vi ska ta vägen.

Vill inte vara elak mot er SL men han verkar vara lite jobbig att spela med. Måste erkänna att jag och mina kompisar spelade mycket så när vi var nya till rollspel, sådär 13-15 års åldern. När reglerna var gud och att modifiera ett äventyr eller gå utanför dess ramar vara att rucka på skaparnas perfekta plan.

Måste tilläggas att vi sällan lyckades med något och 80% av alla uppdrag slutade med att vi sprang iväg från äventyrsplatsen med det värdefullaste vi kunde hitta.

Återigen detta om misslyckande. Spelarna väljer att slå för övertala för att få information ur person A. De misslyckas. Det jag försöker göra är att i sådan fall skapa andra vägar snarare en att mura igen dem som spelarna försökta använda sig av. Kan de vända misslyckandet till en framgång men med ett pris? Kanske de måste muta killen? Kanske de måste "göra honom en 'liten' tjänst"? Vad kan hända?

I övrigt är jag i huvudsak med dig i vad du skriver!

Så som jag skrev förut så tycker jag att alternativ 2 är det tråkigare alternativet men jag tycket ändå det är viktigt att det finns där.

 

[EvilSpook]

Men i vilka situationer (inför en svårighet eller kanske då storyn kan ändras radikalt beroende på om slaget lyckas) och när (tex före/efter beskrivande av handling) tycker _du_ att man ska slå en tärning för att se om man lyckas med sin handling?

Jag kan ta till det i varierande grad för att uppnå följande:
A) Om spelarna tycker det är kul att slå tärning (Har såna i gruppen).
B) Om nån spelare får dopaminrush av att lyckas med svåra slag.
C) Om spelet förutsätter lyckade färdighetsslag för levling.
D) Om spelet är uppbyggt kring färdighets / egenskapsslag.
E) För att generera risk/fummel utan att det blir godtyckligt.
F) För att generera slumpmässiga utfall i storyn.
G) För att dölja rälsning och fudgning (Slå ett fejkslag och säg - "Oj då!", eller sätt sannolikheten för att något ska hända jättehögt eller jätteofta).
H) För att premiera karaktärer som specialicerat sig (Har Gusten G satt all sin erfarenhet på desarmer fällor bör han få lyckas med det.)
I) För att straffa karaktärer som specialicerat sig för hårt (Variation är ofta bra - slå slag för provsmaka och köpslå - inte bara strid)
J) För att legitimera planerade eller obligatoriska händelser (Ge en illusion av objektivitet)
K) För att skapa osäkerhet (Vad slog vi för nu, varför säger han inget?).
L) För att hjälpa rollpersoner som kört fast (Lyckas de med iakttagelseslaget ser de att croupieren verkar väldigt nervös).
M) För att få acceptans för situationer där en del karaktärer lyckas och andra misslyckas. (Magikern och köpmannen upptäcks för att de misslyckas med gömma sig slaget, de andra klarar sig)
N) För att tvinga spelarna till intressanta val mellan kända och okända sannolikheter.
O) Öka delaktigheten hos en del passiva spelare.
P) Variera de olika typerna av utmaningar som karaktären ställs inför (alltså val, förhandlingar, gåtor, färdighetsslag etc.)
Q) Av nostalgiska skäl (Man har sitt rollformulär, favorittärningarna och spelledarskärmen).
R) Ge taktilt nervösa spelare något att fippla med under spelets gång.
S) Har jag glömt bort.
T) Dölja styrning, lättja och godtycke när man improviserar.
U) Dölja improvisationen i sig.
V) För att ge legitimitet åt tråkiga händelser (som fällor eller bakhåll).

Till skillnad från alla andra så föredrar jag att inte använda tärningsslag när något viktigt står på spel - då tycker jag det är roligare med val eller förhandling.

//EvilSpook

 

[Guendolin]

Till skillnad från alla andra så föredrar jag att inte använda tärningsslag när något viktigt står på spel - då tycker jag det är roligare med val eller förhandling.

Alltid? Själv tycker jag att det blir mer spännande om slumpen får spela roll om spelarna lyckas eller misslyckas med något. Både som spelledare och som spelare. Om man som spelledare alltid väljer eller inte väljer att något ska lyckas eller misslyckas så tycker jag det bidrar till en alldeles för snäv regisserad upplevelse. Som spelare upplever jag dylika situationer att man lyckas eller misslyckas på nåder av spelledaren.

 

[EvilSpook]

Alltid? Själv tycker jag att det blir mer spännande om slumpen får spela roll om spelarna lyckas eller misslyckas med något. Både som spelledare och som spelare. Om man som spelledare alltid väljer eller inte väljer att något ska lyckas eller misslyckas så tycker jag det bidrar till en alldeles för snäv regisserad upplevelse. Som spelare upplever jag dylika situationer att man lyckas eller misslyckas på nåder av spelledaren.

Tänkte snarare att spelarna tvingas välja mellan olika alternativ, helst med nån typ av dilemma - inte att de väljer om de ska lyckas eller inte. Tittar man på böcker, filmer och liknande så avgörs ju nästan aldrig berättelserna av färdighetsslag. Det är ju inte så att Sauron besegrades för att Aragorn lyckades med några svärdshugg eller Frodo med smyga. De stora utfallen som jag ser det hade ju med deras val att göra. T.ex.

Att Frodo lämnar brödraskapet vid Rauros.
Att Aragorn rekryterar edsbrytarna
Att Eowyn utmanar Häxmästaren på Pelennor
Att Saruman underskattar Enternas ursinne
Att Gandalf offrar sig för att låta brödraskapet ta sig ur Moria.
etc.

Inget av det ovanstående får mig att utbrista - "...fasen vilken tur att han hade 80% chans där. Hade han haft 30% hade de allihopa varit rökta..."

//EvilSpook

 

[Guendolin]

Tänkte snarare att spelarna tvingas välja mellan olika alternativ, helst med nån typ av dilemma - inte att de väljer om de ska lyckas eller inte. Tittar man på böcker, filmer och liknande så avgörs ju nästan aldrig berättelserna av färdighetsslag. Det är ju inte så att Sauron besegrades för att Aragorn lyckades med några svärdshugg eller Frodo med smyga. De stora utfallen som jag ser det hade ju med deras val att göra. T.ex.

Att Frodo lämnar brödraskapet vid Rauros.
Att Aragorn rekryterar edsbrytarna
Att Eowyn utmanar Häxmästaren på Pelennor
Att Saruman underskattar Enternas ursinne
Att Gandalf offrar sig för att låta brödraskapet ta sig ur Moria.
etc.

Inget av det ovanstående får mig att utbrista - "...fasen vilken tur att han hade 80% chans där. Hade han haft 30% hade de allihopa varit rökta..."

//EvilSpook

Fast nu tror inte jag att någon som skrivit i denna tråd att man skulle slå för dessa saker. Utan "när det är något viktigt som står på spel" menas snarare kanske de gånger då spänningen är av betydelse.

Att Frodo blev träffad av en av Nazgûlernas vapen på väderklint (Misslyckande i viss mån)
Att Aragon sedan lyckades driva bort dem (lyckande)

Som samma typ av exempel som du drog upp.