Nekromanti Speltimmen v37 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Jag har spelat 64 minuter av Crazy Machines.

Screenshots.

För den som spelat TIM (The Incredible Machine) på den gamla goda tiden (1992...) så är det här spelet väldigt bekant. Man får färdiga problem som måste lösas via rube glodbergska manicker - råttan på repet, repet på hunden, hunden på en ångmaskin som driver ett löpande band som knuffar en basketboll ner på en detonator som spränger en dynamitgubbe som skrämmer en katt att jaga råttan. Typ.

Crazy Machines kom 2005, så jag antar att jag inte kan klaga alltför mycket på den ganska taffliga 3d-grafiken. Ingen HD-upplösning, dålig antialias, ganska fula 3d-modeller etc. Man glömmer det snabbt när man kommer igång och spelar, för det här är faktiskt ganska roligt. Svårighetskurvan är ganska väldesignad men har ett par toppar.

Bra saker:
- Roliga pussel.
Dåliga saker:
- Extremt störig 3d-animerad "professor" som kommer och drygar sig så snart man gör något. Men han kan stängas av.
- Den lite primitiva grafiken.
- Att spelet krashade precis när jag (tror att jag) klarat en bana som förbryllat mig...

Det är alltså fler dåliga saker än bra, men den bra saken är såpass bra att den liksom väger upp. All in all kan jag nog rekommendera det här spelet. Köpt det på nån rea.

BETYG: 90

 

[Hellzon]

Jag fuskar som vanligt och skriver här när jag spelat färdigt istället för att ha spelat en timme.

Jag har spelat färdigt Blackwell-pentalogin, som är fem pekåklick-spel i den underbara genren "döda människor löser brott" som innehåller åtminstone ett spel utöver Blackwell-spelen - Murdered: Soul Suspect.

Men hur som helst. Man spelar Rosangela Blackwell, en ganska dålig journalist som en kvart in i första spelet blir bunden till Joey Mallone, ett spöke i kostym och hatt. Det visar sig att han gått i arv i släkten och det är meningen att de tillsammans skall hjälpa förvirrade spöken att gå vidare till nästa liv.

Och det är det de gör i fem spel (well, i det andra spelet spelar man Rosangelas faster), och utan att komma med för mycket spoilers så går det en del röda trådar genom serien. Första spelet - Blackwell Legacy - är lite trevande men så pass tidigt som i andra spelet etableras personer som är relevanta ända till Blackwell Ephiphany - det sista i serien.

Coolt. Med en bundle får man alla fem spelen för 250 spänn, gillar man genren så är det värt, men det kanske ska nämnas att de första tre spelen är rätt korta. De sista två är både längre, har vettigare interface och mindre idiotiska "klicka på ett litet visitkort för att fortsätta"-pussel.

Sen har jag spelat klart Tomb Raider. Andra halvan iallafall, det var ett sånt där spel som blivit liggande.
Ni som läser spelnyheter vet grejen. Lara Croft är 21, letar efter en ö där det ska finnas ett uråldrigt tempel, hennes båt med all besättning kapsejsar vid denna ö, där finns det kultister, Lara Croft dödar kultister, blir det badass vi känner från de andra spelen. Blöder mycket, gråter mycket, blir hotad av dubbelt så stora män med vissa undertoner.

Detta har ju kritiserats, och absolut, hade man gjort ett spel med Sam Fishers bakgrundshistoria hade man inte gjort det på samma sätt, men det blir ju åtminstone fin payoff i slutet när Lara Croft har fått ett visst rykte på ön och stora de tuffa kultisterna blir livrädda när de ser henne.

Ett bar spel.

Sen har jag spelat Carrier Command: Gaea Mission och det är fan inte bra. Ta gamla Carrier Command från 1988 (holy shit), lägg till otroligt mycket snyggare öar (inte så svårt) och något bättre UI (det gamla UI:t var ju fantastiskt för sin tid). Behåll AI:n så att amfibietanksen inte klarar att navigera på öarna, släng in fucking FPS-banor av någon anledning. Ja, i "Campaign mode" går man ur fordonen ibland och idkar ett fullständigt meningslös FPS där man har ett vapen, läker automatiskt så fort ingen skjuter på en och "banorna" är diken som man inte kan lämna. Mina dammråttor kunde klarat de delarna.

Jag ska ge "Strategy Mode" en chans - är även det precis som det gamla spelet får man invadera öar på egen hand istället för att lotsas runt - men är det lika frustrerande lär jag arkivera det här.