I helgen gick Falcon ett av stapeln, Indierummets egna konvent, efter att Kim flyttat till Falkenberg och lagt ned det lilla huskonventet Kimcon och istället hyrt Falkenbergs scoutstuga. Vi var 19 personer som deltog på konventet, och det var fantastiskt. Bara indierummare, bara indielir, fantastiska människor och fantastiska spelomgångar. I konventströtthetens efterdyningar ska jag försöka skriva ihop en liten spelrapport om de omgångar jag deltog i.
På fredagkvällen, efter att ha anlänt, gått igenom lite allmäna förhållningsregler och pitchat lite spel, satte jag mig ned med Anne, @Hellzon och Jacob med en omgång Anatman. Vi besökte en värld som gått under i stridigheterna efter en omöjligt manipulativ och karismatisk visionär vid namn Ella Robespierre hade predikat löften om en bättre värld. De som stoppat henne grundade institutet Structura, och blev snart härskare av vad som fanns kvar av staden. Men Robespierres sinne kunde de inte med att förgöra, utan de förvarade det i sina förbjudna arkiv, där det såklart till slut blev stulet. Det var dock försåtsminerat med extremt kraftiga självdestruktiva tankar, och för att kunna nyttja det behövde revolutionären Ramona hitta någon som kunde desarmera den. Detta triggar igång en massa vändningar och gamla sår och sanningar kommer upp till ytan, om svek, om ånger, om förräderi. Citat från omgången: "Jag har 2% Robespierre flytande i mina ådror. Det är som kokain!"
Efter detta anslöt jag mig till en rejäl omgång Daughters of Verona, med Emil, Benjamin, Iza, Jojjo, Elsa och Anne. Det var maskerad i ögonbindel (populärt i Venedig och i Himmelriket), det var en tiger förtjust i övermogna körsbär, och en elefant i en låda, det var förbud mot musik och matematik, och det var framförallt otroligt vacker poesi. Något som var spännande var att även om vi körde med standardsetupen så slängde vi in många extraroller, vilket gav ett digert persongalleri. Det var tidvis hisnande roligt, sådär som Daughters är. Bra spel för sen fredagkväll. Citat: "Rosor är röda, violer är blå. Det är jag … Grumio!"
Lördagen inleddes med ett pass Kaffe tillsammans med Jonas, @Hellzon, Anne och @Lukas. Fem främlingar är strandade på Schiphol när en riktig storm sveper över Amsterdam. De sätter sig och börjar prata, och öppnar upp sin inför varandra, och visar sig ha mycker mer gemensamt än vad någon av dem kunnat tro. Min rollperson var den förste som öppnade upp sig om sin skamliga hemlighet. Han hade kopierat en utbytesstudents uppfinning och presenterat den som sin egen och med sin vän grundat ett företag baserat på den. Men efter att de blivit osams hade han sålt alla sina andelar i företaget och även rättigheterna till designen, och nu höll företaget på att bli extremt framgångsrikt, och den före detta vännen skulle dessutom gifta sig med hans syster. De andra fyra visade sig ha hemligheter som var kusligt lika. En hade täckt för sin dejtrejpande och uppfostrat dennes barn som sitt, trots att han inte trivdes med sin nya familj, dit han nu var på väg för att fira sin svärfars födelsedag. En hade lämnat sitt barn i Teheran när hon flydde undan ett tvångsäktenskap. En hade just lämnat landet när hans flickvän blivit gravid, och den siste hade en oäkting vid sidan om sin familj. Det var en underlig synkronisering, och en stämningsfull och fin omgång generellt. Citat: "Svärfar skulle haft den här flaskan, men du behöver den bättre!"
Därefter spelade vi ett kort pass Someone has died, ett mycket flamsigt spel där vi grälade om vem som skulle få ärva kungens hästar och Lamborghini. Det var hypnos, fiskbaserat mordförsök, utomjordiskt blod och den krokodilmördande chefsredaktören på Miami Herald, som var ett ansikte på baksidan av advokatens före detta mammas huvud. Citat: "Han gillar däggdjur, som dig!"
Sedan speltestade jag ett spel som går under arbetsnamnet Livsform (fast Jonas tyckte inte att det var ett bra namn) med Jonas, Anne och @Lukas. Spelet är fokuserat på en rollperson och berättelsen om dennas liv. Det gick över förväntan, och vi fick en otroligt gripande och vacker berättelse om Vera, som under sitt liv haft en själsnära vänslkap med Elsa, ett återfunnet syskonskap med halvsystern Doris, och en oförglömlig kärlek med greken Manos, men där alla tre på olika sätt lämnat hennes liv, och hon på sin ålders höst var ensam kvar, och reste ut till medelhavet för att stirra på intigheten. Vi fick följa med henne på hennes resa tillbaka till Grekland och de platser hon besökt med Manos, i jakten på något som fick henne att känna igen, medan vi rumsterade bland hennes minnen från det liv hon levt och de människor hon en gång stått nära. Det var vackert och bräckligt och mycket sorgligt, och det var lfer än en av oss runt bordet som fick tårar i ögonen när Manos, semesterflörten som varit så macho och berättat om alla kvinnor han haft, i scenen som vi visste skulle bli deras sista tillsammans, berättade "Jag ljög … du var min första".
Till sist, nattpasset, en omgång Om natten är alla katter grå med Anne, Elsa och @Lukas. Vi var i Paris, och följde den deprimerade och sjukskrivne katolske prästen Pierre, den av prästen hjärtekrossade och likaledes deprimerade organisten/synthrockaren Genviève, filmmakaren Aude med den nattsvarta världssynen, och Chikara, den homosexuelle kampkonstnären och dansaren. Det var en omgång som fick ta sin tid, med mycket lågmälda och tankvärda samtal. Chikara lyckades hjälpa både Pierre och Genviève genom att på olika sätt sätta dem i kontakt med sina egna kroppar och rädda dem från deras egna tankar, och Aude lyckades få ut sin misärfilm och gick vidare, när hon sade till Genviève "Jag vill göra en film om en katolsk präst som återfinner kärleken till livet genom en homosexuell kampsportare, men jag vill inte göra det om det skulle göra dig ledsen." Varpå Genviève gick med på detta förutsatt att hon skulle få göra filmmusiken, och Aude svarade "Det kommer att behövas både orgel och synth", vilket gav mig en jäkla "där satt den"-känsla. En sådan här grej som verkligen känns som att det måste förplaneras för att klaffa, men som vi fick till organiskt i spel. Jag tyckte att omgången var lite trevande i mitten, men dels är det ett spel som nog gärna ska få vara lite trevande, och dels så blir belöningen när man verkligen hittar berättelsen desto större när man haft en lång tid på sig att etablera rollpersonerna och deras tankar och relationer. Jag tyckte mycket om den här omgången.
På fredagkvällen, efter att ha anlänt, gått igenom lite allmäna förhållningsregler och pitchat lite spel, satte jag mig ned med Anne, @Hellzon och Jacob med en omgång Anatman. Vi besökte en värld som gått under i stridigheterna efter en omöjligt manipulativ och karismatisk visionär vid namn Ella Robespierre hade predikat löften om en bättre värld. De som stoppat henne grundade institutet Structura, och blev snart härskare av vad som fanns kvar av staden. Men Robespierres sinne kunde de inte med att förgöra, utan de förvarade det i sina förbjudna arkiv, där det såklart till slut blev stulet. Det var dock försåtsminerat med extremt kraftiga självdestruktiva tankar, och för att kunna nyttja det behövde revolutionären Ramona hitta någon som kunde desarmera den. Detta triggar igång en massa vändningar och gamla sår och sanningar kommer upp till ytan, om svek, om ånger, om förräderi. Citat från omgången: "Jag har 2% Robespierre flytande i mina ådror. Det är som kokain!"
Efter detta anslöt jag mig till en rejäl omgång Daughters of Verona, med Emil, Benjamin, Iza, Jojjo, Elsa och Anne. Det var maskerad i ögonbindel (populärt i Venedig och i Himmelriket), det var en tiger förtjust i övermogna körsbär, och en elefant i en låda, det var förbud mot musik och matematik, och det var framförallt otroligt vacker poesi. Något som var spännande var att även om vi körde med standardsetupen så slängde vi in många extraroller, vilket gav ett digert persongalleri. Det var tidvis hisnande roligt, sådär som Daughters är. Bra spel för sen fredagkväll. Citat: "Rosor är röda, violer är blå. Det är jag … Grumio!"
Lördagen inleddes med ett pass Kaffe tillsammans med Jonas, @Hellzon, Anne och @Lukas. Fem främlingar är strandade på Schiphol när en riktig storm sveper över Amsterdam. De sätter sig och börjar prata, och öppnar upp sin inför varandra, och visar sig ha mycker mer gemensamt än vad någon av dem kunnat tro. Min rollperson var den förste som öppnade upp sig om sin skamliga hemlighet. Han hade kopierat en utbytesstudents uppfinning och presenterat den som sin egen och med sin vän grundat ett företag baserat på den. Men efter att de blivit osams hade han sålt alla sina andelar i företaget och även rättigheterna till designen, och nu höll företaget på att bli extremt framgångsrikt, och den före detta vännen skulle dessutom gifta sig med hans syster. De andra fyra visade sig ha hemligheter som var kusligt lika. En hade täckt för sin dejtrejpande och uppfostrat dennes barn som sitt, trots att han inte trivdes med sin nya familj, dit han nu var på väg för att fira sin svärfars födelsedag. En hade lämnat sitt barn i Teheran när hon flydde undan ett tvångsäktenskap. En hade just lämnat landet när hans flickvän blivit gravid, och den siste hade en oäkting vid sidan om sin familj. Det var en underlig synkronisering, och en stämningsfull och fin omgång generellt. Citat: "Svärfar skulle haft den här flaskan, men du behöver den bättre!"
Därefter spelade vi ett kort pass Someone has died, ett mycket flamsigt spel där vi grälade om vem som skulle få ärva kungens hästar och Lamborghini. Det var hypnos, fiskbaserat mordförsök, utomjordiskt blod och den krokodilmördande chefsredaktören på Miami Herald, som var ett ansikte på baksidan av advokatens före detta mammas huvud. Citat: "Han gillar däggdjur, som dig!"
Sedan speltestade jag ett spel som går under arbetsnamnet Livsform (fast Jonas tyckte inte att det var ett bra namn) med Jonas, Anne och @Lukas. Spelet är fokuserat på en rollperson och berättelsen om dennas liv. Det gick över förväntan, och vi fick en otroligt gripande och vacker berättelse om Vera, som under sitt liv haft en själsnära vänslkap med Elsa, ett återfunnet syskonskap med halvsystern Doris, och en oförglömlig kärlek med greken Manos, men där alla tre på olika sätt lämnat hennes liv, och hon på sin ålders höst var ensam kvar, och reste ut till medelhavet för att stirra på intigheten. Vi fick följa med henne på hennes resa tillbaka till Grekland och de platser hon besökt med Manos, i jakten på något som fick henne att känna igen, medan vi rumsterade bland hennes minnen från det liv hon levt och de människor hon en gång stått nära. Det var vackert och bräckligt och mycket sorgligt, och det var lfer än en av oss runt bordet som fick tårar i ögonen när Manos, semesterflörten som varit så macho och berättat om alla kvinnor han haft, i scenen som vi visste skulle bli deras sista tillsammans, berättade "Jag ljög … du var min första".
Till sist, nattpasset, en omgång Om natten är alla katter grå med Anne, Elsa och @Lukas. Vi var i Paris, och följde den deprimerade och sjukskrivne katolske prästen Pierre, den av prästen hjärtekrossade och likaledes deprimerade organisten/synthrockaren Genviève, filmmakaren Aude med den nattsvarta världssynen, och Chikara, den homosexuelle kampkonstnären och dansaren. Det var en omgång som fick ta sin tid, med mycket lågmälda och tankvärda samtal. Chikara lyckades hjälpa både Pierre och Genviève genom att på olika sätt sätta dem i kontakt med sina egna kroppar och rädda dem från deras egna tankar, och Aude lyckades få ut sin misärfilm och gick vidare, när hon sade till Genviève "Jag vill göra en film om en katolsk präst som återfinner kärleken till livet genom en homosexuell kampsportare, men jag vill inte göra det om det skulle göra dig ledsen." Varpå Genviève gick med på detta förutsatt att hon skulle få göra filmmusiken, och Aude svarade "Det kommer att behövas både orgel och synth", vilket gav mig en jäkla "där satt den"-känsla. En sådan här grej som verkligen känns som att det måste förplaneras för att klaffa, men som vi fick till organiskt i spel. Jag tyckte att omgången var lite trevande i mitten, men dels är det ett spel som nog gärna ska få vara lite trevande, och dels så blir belöningen när man verkligen hittar berättelsen desto större när man haft en lång tid på sig att etablera rollpersonerna och deras tankar och relationer. Jag tyckte mycket om den här omgången.