Jag kan försäkra att det spelbart och kul!
Jag har till och med en spelkrönika från när vi spelade det:
”Spelarna är besättningen ombord på rymdskeppet HMK Oedipus Rex som lidit en katastrofal pyrrhusseger i en rymdstrid mot utbölingar från Hürata arten i omloppsbana kring planeten Nya Stalingrad. Skeppets motor exploderade under slaget och regnade ner över den outforskade planeten. Gruppen var tvungna att ta en skyttel ner till planeten och hitta motorns kärna för att kunna laga sitt skepp innan resten av Hürata flottan dyker upp och slaktar dem som grisar.
Gruppen består av Jona Flinthand en brutal soldat utrustad med det tyngsta möjliga geväret och den största möjliga rustningen, Greve Kreek en utböling som ser ut som en gräshoppa utrustad med ett långsvärd och ett hjärta fullt med äventyr och Barker Holmes, mästerdetektiv i rymden. Gissa vilken karaktär som tillhörde spelaren som hade läst pitchen om att planeten heter Nya Stalingrad och vilka som hade hört min muntliga: ”Det är fransk dekadens och psykadelika i rymden + Dune” pitch.
Gruppen landar sin skyttel och upptäcker att planeten är täckt av en tjock dimma. De petar runt lite och upptäcker att marken är frusna klippor. Deras strålningsmätare tjuter här och där med farliga nivåer strålning kommandes upp i ångor från under marken. Deras sensorer är fucked av någon anledning men de får in signalen från något teknologiskt. Det är antagligen inte motorn men de tänker att om det finns tech finns det folk de kan fråga om vägen. Eller, alltså, Kreek och Holmes tänker det. Flinthand muttrar något om att han inte tror något bra kommer leva på den här planeten.
De ger sig av. Efter någon timme kommer de till ett öppet fält där marken är plan och har mindre sprickor. De hör ylande, plågade ljud från fältet men på grund av dimman kan de inte se så långt. De närmar sig. Holmes är en mutant och har värmesyn så han ser vad som är framför dem först och kräks nästan. Fältet är täckt med högteknologiska pålar. På pålarna är intelligenta varelsers huvuden placerad med deras ryggrader och tarmar lindade runt pålarna. Huvudena skriker och gnyr där de sitter. Gruppen tar sig fram, med vapen dragna, och försöker prata med huvudena. Detta går inte men Holmes lyckas hacka sig in i datorerna alla pålarna är kopplade till och upptäcker ett A.I. program gjort av utbölingar. Alla huvudena är medvetna, i absolut smärta, upplever inte bara sin egen utan alla de andras smärta också och upplever att tiden går subjektivt långsammare så att en minut är flera miljoner år. De är alla så sinnessjuka av detta att de inte kan kommunicera. Den här anläggningen innehåller över hundratusen offer.
Kreek vill förstöra pålarna och låta fångarna dö men Flinthand är rädd att det kommer kalla hit de som gjort det här. De bestämmer sig för att hitta motorn och sedan spränga stället från omloppsbana. De tar sig igenom fältet av offer och fortsätter över ojämnare och mer radioaktiv mark på andra sidan. De närmar sig signalen. Kreek försöker på vägen hoppa över en farlig öppning i marken för att spara tid men ramlar ner i hålet fyllt med radioaktiva gaser och blir strålsjuk. När han ändå är nere i hålet ser Kreek att det finns en fortfarande fungerande men skadad kärnvapenspetts i hålet. Han lämnar den så snabbt som möjligt i fred. Men de fortsätter och kommer till slut fram till där signalen kommer från.
Det ser ut över en enorm soptipp fylld med teknologiskt bråte staplat i en hög. Klättrandes upp och ner i bråtet är varelser som ser ut som spindlar förutom att de har köttiga ansikten som om de var stympade schimpanser och alla deras lemmar är ersatta med cybervapen. Varje spindels kropp är lika stor som en människa och deras ben är två meter långa. Gruppen spanar och upptäcker att det bara verkar finnas fem spindlar. De bestämmer sig för att Holmes och Kreek ska smyga sig in medan Flinthand är backup.
De smyger sig in och upptäcker att nanomaskiner håller på att bygga ihop skrotet till något sorts teknoorganiskt bo åt spindlarna. De hittar kärnan utan incident och det är en levande A.I. av utomjordisk model. Det är den som ger av signalen. De försöker hacka den men misslyckas och larm börjar tjuta. Spindlarna rusar in och anfaller dem. Flinthand öppnar eld och lyckas distrahera två spindlar men detta lämnar Kreek och Homles i brutal närstrid med restn av monstren. Kreek är en mästerlig fäktare men Holmes är en mes bara beväpnad med en needlgun så spindlarna sliter ut hans organ. De tar sedan en runda och krossar hans huvud och ryggrad. Kreek ser detta och tänker att de inte är på samma sida som de med pålarna så han skriker att han vill förhandla. Samtidigt slaktar Flinthand sina två spindlar med ett sitt tunga vapen medan han skriker ”Get some!” och ”Fuck you starslime!”.
Förvånande nog är spindlarna okej med att förhandla. Kreek viftar in Flinthand och de sätter sig ner med spindlarna för att prata. Spindlarna berättar att de försöker överleva på planeten och att varelsen som satt upp pålarna är något de kallar för ”Den teknoorganiska fasan från bortom”. Den kom till deras planet och började sätta upp pålarna, de vet inte varför. Fasan lämnar dem ifred ifall de håller sig borta från pålarna men förstörde deras civilisation. Nu samlar de ihop skrot för att bygga sina bon och överleva. De berättar att fasan lockar hit varelser från andra planeter för att sätta dem på pålarna. Inget kan stoppa den, den till och med stoppade utbölingar från att skjuta tiotusentals kärnvapen mot planeten. De exploderade helt enkelt inte. De frågar ifall gruppen vill bli dödade nu istället för att plågas i subjektivt flera miljarder år. Gruppen tackar nej. Gruppen frågar om motorn och de berättar att de har sett den nära ett av Fasans fält men att de inte vågar gå så nära ett av de större fälten. De ger gruppen en beskrivning och de ger sig iväg.
Kreek dör nästan på vägen från sin strålsjuka men de kommer fram efter någon dag. De upptäcker ett massivt träd, så högt att det nästan når atmosfären, gjort av pålarna. Miljontals varelser finns här. De ser motorn. De ser också en varelse, kanske fem meter hög, gjord av teknoorganisk ”kött” som svävar runt och flyttar pålarna. Motorn är precis under den. Kreek vänder sig till Flinthand och säger att han har en plan.
Kreek springer ut på det öppna fältet avdyrandes Flinthands gevär mot varelsen och skriker. Han har en stor ryggsäck av spindelnät på ryggen. Flinthand utnyttjar distraktionen för att springa allt vad han kan fram till motorn, plocka upp den och springa iväg med den. Fasan verkar helt opåverkad av Kreeks skjutande men vänder sig mot honom och börjar sväva oundvikligt mot honom, dess långa fingrar vävandes en ny påle av dess eget ”kött”. Kreek skjuter och skriker förolämpningar. När varelsen nästan är framme släpper han geväret drar sitt svärd och rusar monstret. Svärdet skär in i Fasans kropp men fastnae och knäcks där. Varelsen tar tag i Kreeks huvud. Det är här Flinthand ser tillbaka på sin kompanjon från så långt borta han hunnit springa och trycker på den improviserade detonatorn till kärnvapnet som spindlarna nätat fast på Kreeks rygg.
Explosionen är massiv. Flinthand överlever knapp. Han ser inte vad som händer med Kreek, Fasan eller trädet. Han bara flyr med motorn, på gränsen av att dö från strålsjuka. Han når gruppens skyttel och flyger tillbaka till HMK Oedipus Rex med motorn. Skeppet repareras och de flyr planeten innan Hürata flottan dyker upp. Lämnandes bara en satellit som skickar ut ett meddelande med en varning om vad som finns på planeten.”