Jag är, mina samlingar till trots, inte mycket till samlare. Jag klarar mig med trasiga exemplar, nyttryckningar, och har insett att just min rollspelssamling, trots att den innehåller så mycket fint (Konfluxserien, mängder av material till Trail of Cthulhu, Numenera och många andra spel), ändå är påtagligt klen jämfört med många andras här på forumet. Med det sagt så upplever jag kickar framför allt av att få stå och bläddra i samlingarna och fundera över allt jag vill (men aldrig kommer att) göra med alla fina spel. Snarare än att jag får en kick av kompletta serier av publikationer är det ett slags taktilt triggad upplevelse av enorma möjligheter som ligger gömda - en skatt som liksom aldrig kommer att ta slut. Den andra sidan av det är den där oron när jag egentligen vet att jag nog inte borde köpa en till kampanj, ett till spel, men det liksom ligger och gnager i medvetandet. Jag backade nyligen Tadonro IV och V. Allt som getts ut till Vindsjäl är så snyggt och välgjort, tycker jag. Det är osannolikt att jag kommer att spela särskilt mycket av det, så det kommer mest att stå i hyllan, tyvärr. Ändå kände jag till slut att jag behövde köpa det, eftersom det verkade vara en viktig del av den där samlingen. Ikonernas Nåd-kampanjen till Coriolis har jag skaffat mig, trots att jag tidigt förstod att det inte var en kampanj i min smak. Om jag skulle spela den skulle jag vilja skriva om den från grunden. MEN JAG SKA JU HA DEN. När varje del har kommit hem till samlingen har jag läst den, nickat, och tänkt att det här vill jag inte spelleda. Har inte känts som en kick, utan mer som en besatthet.