WRNU:s filmklubb 2025 v5

Detta är WRNU's filmklubb för v5 2025 – #627 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Häromdagen såg jag Wallace & Gromit: Vengeance most fowl med barnen.


Det bästa som kommit ur Wallace & Gromit på åratal. Det är precis vad du vill ha när du vill ha Wallace & Gromit.

Wallace har uppfunnit en knasig pryl, som skapar problem när en gammal skurk från -93 dyker upp och vill ha hämnd. Det resulterar i knas och kalabalik och ett helt gäng överraskande bra actionscener.

Fantastiska ordvitsar, mysputtriga tekoppar och en synnerligen ond pingvin.

Se den. Det här var fantastiskt roligt.

Jag har sert Nightbitch (2024) och The VVitch (2015).
Den första är en film om att Amy Adams är nybliven hemmafru, men inte trivs i det livet och kanske/kanske inte förvandlas till hund på nätterna.
Den säljs in av D+ som Sräck/Komedi och ingent av det passar särsklit bra. Det är ett drama som utforskar barn/barnlöshet, skillnaden på att ha och vara mamma, hur två personer som vill varandra väl ändå kan förstöra för varandra osv.
Ja, det finns några scener jag skrattade åt och ett och annat body horror moment, men mer än något annat är det en väldigt varm film som klarar sig utan att bli fjantig eller stereotyp. Och som jag sa till en polare, bara pitchen för filmen är ju bättre än 80% av allt som oscarsnominerades.
4 av 5

Den senare är första filmen jag minns att Anya Taylor-joy var med i. Och nu såg jag om den för att Netflix menade att det var SISTA CHANSEN.
Det är en stämnigsfull historia om en familj nybyggare som efter en schism med sin by flyttar till ett ruckel i skogen. Och sen är det jobbiga saker som besvärar dem. Orsakas allt av en häxa? Och är tonårsdottern Thomasin (ett namn jag bara hört på spanska innan) den häxan?
Den var typ lika bra som jag mindes den.
4 av 5

Jag har sett the night they knocked.

Detta är en slasher/home invasion skräckis där ett gäng college studenter åker till en avlägsen stuga för att ha en sista fest innan dom tar examen ifrån college och skiljs åt.

Under kvällen hör dom en knackning på dörren och ve och fasa där står två mordiska clowner, vad dom gör där förtäljer inte historien och liknande förtäljer den inte heller varför dom är utklädda till clowner och inte heller om dom hyser något agg mot någon av gänget i stugan som driver dom till mord.

Vi får nog helt enkelt utgå ifrån att dom är lustmördare med clownfetish eller möjligen är dom juggalos och fans av ICP.

Betyg: 1/5 den här filmen var ingen höjdare

Jag har sett Moana 2 (2024). Det är, som namnet antyder, en uppföljare till Disneys succé Moana och följer samma huvudkaraktär ungefär 3 år senare. Moana har tagit på sig att hitta andra människor från andra öar (och hennes folk bor kvar på ön från första filmen, trots att det antyddes att de lämnade ön i den första filmen? Oh well...).

Filmen kom lite från ingenstans och annonserades först i februari 2024. Det betyder dock inte att produktionen påbörjades först då, ganska långt från det faktiskt. Moana 2 är nämligen ursprungligen en TV-serie som skulle gå på Disney+, men av en eller annan anledning (oklart än så länge, men jag spekulerar i hur dåligt det gick för Wish fick Disney att vilja släppa något säkrare) så valde man att snabbt skriva om manus och helt sonika klippa och klistra tills det blev en film.

Funkade tricket? Trots att filmen fick ganska lite reklam, som kom rätt så sent jämfört med andra Disney-produkter, så är filmen en grand-slam ekonomiskt. Den var billigare att göra än den första Moana, och drog in nästan dubbelt så mycket cash. En bit över en miljard dollar, faktiskt. Inte ett dåligt år för Disney, som också drog in tokmycket via Inside out 2.


Moanas lillasyster får hälsa på vattenanden.

Är filmen bra?

Nej, den är usel, tyvärr. Jag har såklart ingen koll på exakt hur en potentiell tv-series upplägg skulle vara, men man introducerar tre nya karaktärer som ska segla med Moana och de tre ligger någonstans mellan "störiga" och "snälla trilla av båten och drunkna". Det finns inget emotionellt djup som driver Moana att ge sig av på sin resa och filmens skurk får man först se.... i en after-credits scen som förbereder till den kommande, tredje Moana filmen.

Och ännu värre, animeringen är svagare än i den första filmen och musiken är sämre versioner av låtarna i den första filmen. De försöker nostalgia-baita genom att kopiera delar av de mest populära låtarna in i de nya låtarna (som när hon, än en gång, sjunger "I am Moana!" trots att konflikten i filmen inte handlar om hennes identitet).

Som bonus på detta är filmen mer högljudd och "smällig", ni vet sådär som småbarnsunderhållnings-TV är. Prutt och rapljud, höga smällar, plötsliga skrik, och så vidare, för att förhindra att en stirrig fyraåring inte tittar bort från skärmen allt för länge.

Så finns det några bra delar med filmen?

Lite grand. Storyn/mytologin känns sådär lagom weird som man vill att det ska vara när man berör faktiska, historiska kulturer och religioner. Vissa sekvenser är rätt så underhållande. Maui och Moana är fortfarande härliga karaktärer att spendera tid med. Det är också uppfriskande med den disney-prinsessa som används för fysisk humor, vilket annars är något som oftare drabbar manliga karaktärer. Moana kan lätt smälla in i en planka och få huvudet tillplattat som en pannkaka liksom. Slutligen gillar jag Matangi, fladdermusgudinnan.


Moana har fått en uppdaterad design, hon är mer "vuxen" och mer fysiskt imponerande. Hon har bland annat byggt lite muskler, vilket är najs.


Moana 2 får 2/5. Det mest besvikande med hela filmen är lärdomen som jag fruktar att de kommer dra från detta. Det viktiga är inte om filmen är välskriven eller ej, det viktiga är att filmen har karaktärer som folk gillar. Då drar den in över en miljard.

I topp 15 listan för mest inkomstbringande animerade filmer är där 2 (!) filmer som är original products: Frozen och Zootopia. Resten är uppföljare, spin-offs eller baserade på ett känt IP.

Bortschabblandet av Hellraiser-IPt fortsätter med Hellraiser: Inferno, som alltså är film fem i serien som totalt innehåller elva filmer.

Det här är dock en klart bättre film än… jag skulle nog faktiskt säga alla utom den första, hittills. Det är visserligen en direct-to-video-historia med en budget på i sammanhanget blygsamma två miljoner dollar (Bloodline hade 4), men det här är en tvåmiljonerdollars-film gjort för två miljoner, medan Bloodline är en… jag vet inte, tiomiljonerdollars-film gjort för fyra. Om ni förstår.

Den här filmens scope är väldigt… lagom. Den utspelar sig inte i rymden eller i helvetet, den försöker inte bygga ut Hellraiserversat eller bygga på metaplotten. Det är bara en snut som försöker fånga en seriemördare och så är en Lemarchandlåda och cenobiter inblandade och så blir allt konstigt. Det är nog såhär jag tänker att Hellraiserfilmer egentligen funkar bäst – baserat, visserligen, bara på två. Relativt jordnära, begränsade i omfång och ambition.

Skådespeleriet är… sådär. Dugligt. Bättre än mycket i 2-4. Samma sak med manuset, klippningen… ja, det bästa. Inte jättebra, bitvis lite amatrmässigt. Men eftersom filmens ambitioner inte är så stora, så funkar det – spretigheten begränsas, det känns inte som att något hastas förbi. Den här filmen är typ 90 minuter och den hade egentligen inte behövt vara ett dugg längre än vad den är.

Lite uppfriskande ändå.

Det sämsta med filmen är nog den mycket svaga kopplingen till den ursprungliga Hellraisergrejen. Genom de senaste filmerna har ju Cenobiterna reducerats till helt vanliga aptråkiga "demoner" vars grej är att de plågar folk, och utan att avslöja för mycket om plotten kan jag väl säga att det är så de funkar här också. Det som finns kvar från Hellraiser I är typ… Det finns en pusselkub, löser man den så kommer cenobiter. De har en specifik typ av gothig design. Och det är allt. Otroligt fattigt. Men det känns lite orättvist att beskylla den här filmen för det – den fortsätter ju bara på inslaget spår.

BETYG: 3+/5

EDIT: Åh, och det var lite roligt att känna igen lite skådisar jag sett i helt andra sammanhang – Carmen Argenziano (Stargate SG-1) som poliskapten, Kathryn Joosten (My Name is Earl) som huvudpersonens morsa, James Remar (Black Lightning) som psykolog, Michael Shamus Wiles (bartendern i Fight Club) som cowboy… Det är kaske inte liksom de kändaste superkändisarna men ändå helt OK tv-serieskådisar som jag gillat i andra grejer.

krank said:

Bortschabblandet av Hellraiser-IPt fortsätter med Hellraiser: Inferno, som alltså är film fem i serien som totalt innehåller elva filmer.

Det här är dock en klart bättre film än… jag skulle nog faktiskt säga alla utom den första, hittills.

Click to expand...

Nu var det 20 år sedan jag såg Hellraiser-filmerna men jag minns att Inferno var överraskande bra.

krank said:

Bortschabblandet av Hellraiser-IPt fortsätter med Hellraiser: Inferno, som alltså är film fem i serien som totalt innehåller elva filmer.

Det här är dock en klart bättre film än… jag skulle nog faktiskt säga alla utom den första, hittills. Det är visserligen en direct-to-video-historia med en budget på i sammanhanget blygsamma två miljoner dollar (Bloodline hade 4), men det här är en tvåmiljonerdollars-film gjort för två miljoner, medan Bloodline är en… jag vet inte, tiomiljonerdollars-film gjort för fyra. Om ni förstår.

Den här filmens scope är väldigt… lagom. Den utspelar sig inte i rymden eller i helvetet, den försöker inte bygga ut Hellraiserversat eller bygga på metaplotten. Det är bara en snut som försöker fånga en seriemördare och så är en Lemarchandlåda och cenobiter inblandade och så blir allt konstigt. Det är nog såhär jag tänker att Hellraiserfilmer egentligen funkar bäst – baserat, visserligen, bara på två. Relativt jordnära, begränsade i omfång och ambition.

Skådespeleriet är… sådär. Dugligt. Bättre än mycket i 2-4. Samma sak med manuset, klippningen… ja, det bästa. Inte jättebra, bitvis lite amatrmässigt. Men eftersom filmens ambitioner inte är så stora, så funkar det – spretigheten begränsas, det känns inte som att något hastas förbi. Den här filmen är typ 90 minuter och den hade egentligen inte behövt vara ett dugg längre än vad den är.

Lite uppfriskande ändå.

Det sämsta med filmen är nog den mycket svaga kopplingen till den ursprungliga Hellraisergrejen. Genom de senaste filmerna har ju Cenobiterna reducerats till helt vanliga aptråkiga "demoner" vars grej är att de plågar folk, och utan att avslöja för mycket om plotten kan jag väl säga att det är så de funkar här också. Det som finns kvar från Hellraiser I är typ… Det finns en pusselkub, löser man den så kommer cenobiter. De har en specifik typ av gothig design. Och det är allt. Otroligt fattigt. Men det känns lite orättvist att beskylla den här filmen för det – den fortsätter ju bara på inslaget spår.

BETYG: 3+/5

EDIT: Åh, och det var lite roligt att känna igen lite skådisar jag sett i helt andra sammanhang – Carmen Argenziano (Stargate SG-1) som poliskapten, Kathryn Joosten (My Name is Earl) som huvudpersonens morsa, James Remar (Black Lightning) som psykolog, Michael Shamus Wiles (bartendern i Fight Club) som cowboy… Det är kaske inte liksom de kändaste superkändisarna men ändå helt OK tv-serieskådisar som jag gillat i andra grejer.

Click to expand...

Jag kände lite såhär efter att jag sett Hellraiser: Inferno:


Efter skräpet som var film tre och fyra var jag glad att se något Hellraiser-relaterat som på någon nivå hade kvalitéer. Och efter denna film beslutade jag mig för att överge franschisen för jag anade att filmerna efter inte var något vidare och jag ville sluta på en något så när high note.

Jag läste förresten att manuset till denna film (och nästa har jag för mig) egentligen inte alls var förknippat med Hellraiser utan helt var sin egen grej. Men att man skrev in kuben och Pinhead lite i sista minuten. Det var länge sen jag såg filmen men jag har för mig att det märks om man känner till det.

Sett i veckan:
Submarino - Sex, drugs och misär i Vinterbergs film om två trasiga bröder. 3+
The Fighter - Dokudrama om boxaren Micky Ward som kämpar för att nå en mästartitel. 3+
Le quattro volte - Röstlöst drama om livets kretslopp från människa och djur till träd och rök. 2
L'illusionniste - Tecknat drama (ursprungligen av Jacques Tati) om en fransk illusionist som söker sig till Skottland. 3+
Ajeossi -Sydkoreansk "Gun-Fu"-thriller där den tillbakadragne pantlånaren räddar grannflickan från maffian. 4
Kari-gurashi no Arietti - Anime om Arietti som tillhör ett småfolk som bor gömda hos människor. 3+
The Tillman Story - Dokumentär om sportstjärnan Pat Tillman och amerikanska statens cover-up runt hans död som soldat i Afghanistan. 4
The Two Escobars - Dokumentär om hur columbiansk drogkartell finansierade landets fotboll med knarkpengar. 3
Marti, dupa craciun - Välspelat rumänskt otrohetsdrama. 4
Udaan - Bollywood-drama om 16-årige Rohan och hans våldsamma far. 3

Förhoppningsvis ser jag klart det sista från 2010 nästa vecka då "Waiting for Superman", "Who Is Harry Nilsson" och "You Don´t Know Jack" ligger på watchlisten.

Jag har sett Transformers: Rise of the Beasts på Netflix. Habil robotfilm. Jag kommer att tänka på två saker:

Människorna. De måste vara med i en spelfilm, annars kan det lika gärna vara animerat, men de används olika bra. I den här och Bumblebee (och i de nya Godzilla-rullarna) är det någon poäng med att ha med människor. I Bays första fem Transformersrullar kunde det ha kvittat med människor.

RotB och Bumblebee minns jag någorlunda vad de handlade om. Bays första fem rullar flyter bara ihop som en stor gröt i mitt minne. Jag minns nån återskapad nanobot-Megatron. Och att Optimus Prime tämjer nån djurtransformer genom att slåss med den. Är det samma leksaker som i Rise of the Beasts? Vem orkar bry sig?

Nåväl, antagligen den näst bästa Transformersfilmen hittills.

Edit: Jag ser vid en sökning att jag har sett alla sju spelfilmerna, men bara gittat skriva om två av dem i Filmklubben. Bara en sån sak...

Sambon och jag såg Nosferatu igår. Jag tänker inte ge mig in i diskussionerna i tidigare trådar utan nöjer mig med att konstatera att jag tyckte bildspråket och estetiken var fantastiska. Filmen som helhet, en solid 4/5.

Jag har på en av dom många gratis streamingappar jag använder mig av sett bloodsucker's handbook.

Vi befinner oss någonstans i USA under 60-taler och en ung präst vid namn Noah befinner sig på ett gatukök när en man som ser ut som en goverment agent närmar sig Noah och efter en lågmäld diskussion räcker över en lapp.

Noah åker till vad jag förmodar är en plats som står skriven på lappen och där möter han en grupp med goverment agents som vill att Noah skall hjälpa till att förhöra en man vid namn Condu.

Condu som påstår sig vara en uråldrig vampyr har skrivit en bok på latin vilken agenterna vill att Noah skall översätta för präster och latin går ihop som hand i handske eller nått. Agenterna vill också att Noah skall prata med Condu för att kunna få ur honom information.

Enligt Noah så blir bokens titel direkt översatt ifrån latin till engelska bloodsucker's handbook och när agenterna får reda på detta så övertalar dom Noah att fortsätta tala med Condu och försöka extrahera information ifrån honom vilket ledet till att Noah börjar ifrågasätta sin gudstro.

Längre in i filmen flyr Condu sin fångenskap och i sin jakt på bloodsucker's handbook kidnappar Condu Noah's mystiska flickvän Edie och använder henne för att få Noah att återbörda hans bok.

I sitt uppdrag att rädda sin flickvän blir Noah assisterad av privatsnoken Valentine och desto djupare Noah och Valentine gräver i sin utredning om Condu dessto mer förändras Noahs perspektiv på verkligheten.


Även om filmen känns ganska normal till en början så warpas filmen till att kännas som att man befinner sig i en lång syratripp helt frånskild den initiala verklighet som visas i filmen, ta tex en sådan sak som att privatsnoken Valentine är en animerad stop motion hund i en klassisk detektivrock. Det figurerar även andra sådana karaktärer genom filmen och dom verkar vara en del filmens verklighet då Noah och andra karaktärer inte reagerar på det faktum att dom är animerade stop motion karaktärer.

Bloodsuckers handbook osar också noir influenser och 60-tals estetik
och filmen avnänder sig uteslutande av en movie score bestående av jazz. Jag är väl inget fan av jazz och tyckte att det var lite störande för min tittarupplevelse.

Från en viss punkt i filmen fick jag uppfattningen att narrativt fokus lades på att förmedla en viss känsla snarare än att följa klassisk struktur och även om det fick filmen att kännas inkonsekvent och rörig så var detta ändå en ok film.

Jag har läst mig till att filmen ifrån början spelades in under ett annat namn och i svartvitt och min uppfattning är att det skulle nog ha varit bättre att låta filmen vara uteslutande svartvit då det skulle ha förstärkt noirkänslan

Trotts en väldigt låg budget på 4000 dollar (vad jag läst mig till) så känns det ändå som att regissören fick till en skaplig mängd intressanta platser och karaktärer. Regissören lyckades också trotts dena lågs budget förmedla.den estetiska känslan av att vi befinner oss i 60-talets USA.

Betyg 3,5/5