WRNU:s Filmklubb v:7 2025

Detta är WRNU's filmklubb för v7 2025 – #629 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

@krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

@krank tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
Det ska vara minst en film @krank inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om @krank har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen. När @krank sett en film skriver @krank något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
@krank skriver bara om filmer @krank sett innevarande vecka.
@krank kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som @krank knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
@krank s betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom @krank främst ser till att se film @krank redan vet att @krank gillar eller har god anledning att tro att @krank kommer att tycka om.

Betyg @krank satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna.

Jag har sett nyaste underverks-filmen Kapten Amerika och den sköna nya världen.

Den är fullt habil underhållning. Sam Wilson är en sympatisk karaktär att följa och heja på, hans motiveringar i den här filmen är glasklara och ädla, och det är uppfriskande med action i en superhjälte-film som inte involverar en ljusshow utan är mer traditionellt "biffiga män slår varandra blodiga".
Fast jag måste bara säga att för någon som inte har superkrafter har Sam extremt bra läkkött...

En annan sak filmen gör bra är att den lyckas väva in trådar från föregående händelser i MCU utan att det känns krystat eller påklistrat. Jag kan för det mesta köpa att ja, det här är en logisk följd av det där.

Det finns bara en viss dubbelhet i detta eftersom filmen inte riktigt vill lita på att alla i publiken har sett allting som gått före, så en hel del upprepas. Och visst, jag förstår att en del snabba påminnelser om vad som hände i en film som kom för 17 år sedan kan behövas. Men när de inte ens vågar anta att man sett serien Falken och Vintersoldaten, så blir effekten att Sams karaktärsutveckling i den här filmen i stort sett blir samma som i serien.

Sedan blir det också uppenbart att en del av denna films syfte är att få pjäserna på brädet inför nästa fas av MCU. (Om någon bryr sig om att hålla ordning så är tydligen Åskviggarna* slutet på fas 5, och Fantastiska Fyran starten på fas 6.) Men jag kan tolerera det, eftersom det ändå görs relativt subtilt - det är inget "klämma in Ironheart i en Black Panther-film" utan bara introducerandet av idéerna att Avengers behöver en reboot och Adamantium kommer att bli en big deal.

Det enda jag inte riktigt förstår är (och jag anser inte detta vara en spoiler just eftersom det aldrig förklaras) hur Caps dräkt byter färg i tredje akten. Har den det som en inbyggd funktion? Fick han flera ombyten i olika färger som present från Wakanda?

Som konsumentupplysning kan jag berätta att det inte finns någon mid-credits scen. Det finns en end-credit scen, men den är bannemej den mest intetsägande de någonsin gjort. Allt som händer är att The Leader säger till Sam att "the others" är på väg och gör en referens till multiversum. För övrigt måste den scenen ha filmats utan koll på kontinuitet - Sam har ingen mitella på armen, så han åkte alltså först till The Raft ganska snart efter slutfajten för att prata med Ross, sedan åkte han iväg och väntade flera månader innan han återvände för sin icke-konversation med Stern?

Apropå slutet/epilogen är det alltid kul att se Bucky dyka upp. Men jag kan inte låta bli att undra, om han skall göra politisk karriär nu, hur kommer det sig att han är tillbaks som agent i nästa film?

Men för att sammanfatta: som helhet klart godkänd. 3+/5.

P.S. En sak jag grubblar över av helt andra skäl - varför ser Liv Tyler så konstig ut? Är hon pumpad full av botox, eller har de gjort en deepfake av henne?

Jag har sett den animerade filmen The witcher-sirens of the deep. Streamas på Netflix

Jag tror dom flesta är bekanta med den vithårige häxkarlen Geralt så nån djupare genomgång behövs nog knappast när det kommer till vem Geralt är.

Geralt och hans bardkompis flyter flyter iland nånstans och blir attackerade av nått havsmonster som heter allorax eller nått sånt och under striden drar sig alloraxen med sig Geralt till en familj med havsfolk som säger att alloraxens enda brott är att den är hungrig på grund av att dom dumma människorna fiskar upp alla muslor men inte för mat utan för pärlorna vilket lämnar havsfolket och djuren i havet hungriga.

Vi får senare en scen där havets invånare beklagar sig över situationen till havets kung och drottning och kräver krig mot dom onda människorna , vi får även reda på att havsfolkets prinsessa has a thing med människornas prins. Detta ger oss någon Romeo &Julia möter lilla sjöjungfrun hopkok där som sagt havsfolkets prinsessa och prinsen ifrån dom onda människornas kungarike har en förbjuden romans.


Betyg 3/5 det är väl helt ok underhållning men kanske inte ser bästa som kommit ut i filmväg när det kommer till the witcher

Jag har sett Captain America: Brave New World. Jag tyckte om den, men jag tänker säga en sak:

Om du just nu lider av superhero fatigue, och egentligen är ganska less på superhjältar: gå inte och se den här. Det här är inte filmen som kommer att tända ditt intresse för superhjältar på nytt. Jag fattar inte ens varför du skulle fundera på saken. Vill du inte se superhjältar? Gå inte och se superhjältar. Sluta göra såhär mot dig själv. Det finns fortfarande filmer som inte handlar om dem. Jag lovar. Gå och se Nosferatu till exempel, den är också bra.

Okej? Är vi med på att den här filmen bara funkar om man gillar såna här filmer, och att det inte är något man kan klandra den här filmen för? Bra.

Så…

Precis innan vi klev in i salongen hade jag och mitt biosällskap ett samtal om hur Marvel verkar vara lite in shambles just nu. Ingen klar riktning. Kastar allt mot väggen och ser vad som fastnar, och glömmer resten. Och vem kan klandra dem, när deras tilltänkta multiversum-skurk-skådis går och gör sig oanställningsbar mitt när de höll på att varva upp motorerna för en ny stor-grej? Och en del filmer gick ju inget vidare. Jag gillar ju Eternals jättemycket, men det gjorde ingen annan, och alltså är det inte så konstigt att Marvel försöker ignorera allt som hände i den filmen.

Tio minuter senare visar det sig att den här filmens hela plot kretsar kring grejen som hände i slutet av Eternals. Sällan har jag visats ha så fel så snabbt. And I like it!

Nå, filmen handlar väl mest om att Thaddeus "Thunderbolt" Ross blivit vald till president och försöker distansiera sig från sitt tidigare jättearga Hulkjagande jag, och få till ett internationellt samarbete kring den superhäftiga nya metallen adamantium som de hittat inne i ovan nämnda grej från Eternals. Vi som varit med förr i Marvelsvängen gör vår bästa imitation av Leonardo DiCaprio. Nå, det här kompliceras såklart då folk snor adamantium av folk och det sen dessutom sker ett misslyckat mordförsök på presidenten, där Kapten Amerikas kompis, den svarte proto-captain-america från tv-serien ('member him?), verkar vara en av de som ligger bakom.

Jag ska inte gå in på detaljer, men jag gillade det här. Filmens svaghet är väl framför allt hur lite filmen handlar om Captain America själv; han får mest göra en liten fortsättning/förstärkning av den resa han gjorde i sin TV-serie (jag håller inte med om att det är en retread). Filmen fokuserar istället mest på Ross och hans arc, vilket funkar bra. Harrison Ford är väldigt, väldigt bra – han säljer den här rollen på ett sätt jag inte riktigt var beredd på.

Det var också en otroligt trevlig överraskning att de tog tillbaka Samuel "Leader" Stern. Han har vi ju inte sett se'n Edward Norton spelade Hulken! Det är ju liksom så långt tillbaka i MCU-historien att det knappt ens är MCU. Och jag tycker att han funkar riktigt bra här också.

Två saker som förvirrade mig, eventuellt för att jag bara glömt grejer:
1) Jag minns inte att Bucky gett sig in i politiken. Är det jag som glömt nåt från TV-serien? Eller är det såhär de berättar det för oss?
2) Jag hade för mig att Avengers fortfarande fanns? I ny uppsättning visserligen, men var det inte typ en "passing of the torch" och ett nytt gäng som tränade i Avengers-basen eller nåt? Har jag drömt det? Jag vet att Miss Marvel vill göra Young Avengers till en grej och att det kommer en film om världens bästa Absolut-Inte-Avengers. Men jag trodde main-teamet ändå fanns på nåt sätt.

Hur som helst, jag blev glad av den här. Och pepp inför Tunderbolts, och FF, och framtida mutanter (goddamn adamantium, yeah!)

BETYG: 4/5

Åh, en annan sak filmen gjorde bra: Medan den absolut refererade både till tidigare MCU-grejer och till allmänt Marveljox så tror jag inget av det faktiskt behövdes för att fatta plotten. Allt viktigt förklarades och filmen kändes väldigt self-contained ändå. Nice.

Jag kollade faktiskt på film i helgen! The Predator (den nya alltså. Från... 2018?). Den var otroligt dålig och töntig egentligen, men vi hade ganska kul åt den. Så ett lyckat val av film att slökolla på i gott sällskap ändå.

krank said:

1) Jag minns inte att Bucky gett sig in i politiken. Är det jag som glömt nåt från TV-serien? Eller är det såhär de berättar det för oss?

Click to expand...

Det är så här de berättar det för oss.

krank said:

2) Jag hade för mig att Avengers fortfarande fanns? I ny uppsättning visserligen, men var det inte typ en "passing of the torch" och ett nytt gäng som tränade i Avengers-basen eller nåt? Har jag drömt det?

Click to expand...

Jag tänkte säga att du har drömt det. Men sedan... jag vet inte om det är en Mandela-effekt, ett falskt minne, men nu minns jag också någon slutscen i någon film som påminner om det du beskriver. Fast de gör det till en viktig replik i den här filmen att påpeka att Sokovia Accords gjorde det omöjligt för Avengers att fungera. Fast, fast... enligt den här wikin så gäller inte SA längre. Det är en jäkla röra, helt enkelt.

Bolongo said:

Fast de gör det till en viktig replik i den här filmen att påpeka att Sokovia Accords gjorde det omöjligt för Avengers att fungera.

Click to expand...

Jag har nog tänkt att eftersom Avengers bevisligen liksom funkade under hela Endgame-grejen så var det tydligen inte så omöjligt för dem att funka. Och Sokovia accords var väl innan dess?

Jag har kollat igenom wikipediasidorna för typ alla Marvelfilmer sedan Endgame och jag hittar inget omnämnande av scenen jag tänker på. Nu kommer det att ligga och störa mig i minst en vecka framöver, om jag inte hittar varifrån jag fått det.

(Jag tänkte att det kanske kunde vara typ nån av scenerna i slutet av Endgame men… nä, jag kollade.)

(Jag har kollat tv-seriernas sidor också. Nope. Och det hjälper inte att jag såklart inte minns vilka som var med i den här tänkta gruppen nya avengers…)

krank said:

Jag har nog tänkt att eftersom Avengers bevisligen liksom funkade under hela Endgame-grejen så var det tydligen inte så omöjligt för dem att funka. Och Sokovia accords var väl innan dess?

Click to expand...

Man kanske får tolka Sam generöst där, som att han menar att det inte funkade så himla bra. Efter Civil War hade de reducerad styrka (eftersom Cap & co var på flykt) och kunde inte rycka ut utan att vänta på klarsignal från FN. Om de faktiskt gjorde något alls vet vi inte eftersom filmerna därifrån fram till Infinity War alla gällde saker som inte var Avengers' typ av problem. Under "the blip" tycktes de mest fungera som en räddningstjänst. Efter Endgame verkar allt bara rinna ut i sanden. Men uppenbarligen är de fortfarande populära bland allmänheten sedan dess.

krank said:

Om du just nu lider av superhero fatigue, och egentligen är ganska less på superhjältar: gå inte och se den här. Det här är inte filmen som kommer att tända ditt intresse för superhjältar på nytt.

Click to expand...

Min situation är lite speciell för jag lider inte av superhero fatigue, men jag har inte sett en Marvelfilm på väldigt länge. Det handlar om att det ko ut ett gäng filmer och tv-serier (Thor: Love & Thunder, Ant-Man 3, Moon Knight m.m.) när jag var i en otroligt stressig period och såg väldigt lite film över huvud taget. Hade planerat att se ikapp alltihop senare, men dels kom så många filmer och serier. Men sen bestämde sig Marvel för att skrota hela grejen med Kang och då kändes det meningslöst att se om filmerna med den storyn, men samtidigt kändes det motigt att ta upp Marvel-tittandet igen då det ändå verkar refereras till den storyn.

Samtidigt är jag väldigt sugen på Captain America: Brave New World då jag tyckte att tv-serien om Falken var bland det bättre Marvel gjort. Refereras det mycket till den övergivna Kang-storyn i denna film, eller ligger referenserna längre bakåt i tiden?

Franz said:

Samtidigt är jag väldigt sugen på Captain America: Brave New World då jag tyckte att tv-serien om Falken var bland det bättre Marvel gjort. Refereras det mycket till den övergivna Kang-storyn i denna film, eller ligger referenserna längre bakåt i tiden?

Click to expand...

…längre bakåt. En ganska bra bit längre bakåt. Så långt bakåt det går, i princip. Filmen som den här hänvisar mest till är alltså Hulk-filmen med Edward Norton.

Eller OK, man kan vilja ha koll på att Falcon numera är Captain America, annars finns risk för viss förvirring, och man kan eventuellt kanske vilja ha koll på slutet av Eternals. Kanske. Men båda de delarna tror jag egentligen förklaras tillräckligt bra i filmen.

Jag har nu också sett The Substance. Det är en film som inte jobbar med subtilitet, och det är ju alltid något jag uppskattar. Subtilitet är för fegisar.

Filmen handlar om en åldrande hollywoodskådis som, vid 50, får kicken från sitt jobb som morgon-jympa-programledare på en tv-station eftersom hon inte längre anses snygg nog. Hon får tillgång till filmens McGuffin-teknologi – Substansen. Man injicerar Substansen och så delas man i två, där den nya kopian är yngre och snyggare och bättre. Man pendlar mellan att vara de här två kopiorna, och måste absolut komma ihåg att byta var sjunde dag inga undantag. Så man måste alltså spendera sju dagar som sitt gammel-jag för att få sju dagar som sitt unga jag.

Ingen vidare subtilitet, som sagt. Filmen slår in sina budskap om kvinnligt kändisskap, om utseende, om önskan efter evig ungdom och så vidare med en ganska ordentlig slägga.

Och det går också ganska exakt så som man skulle kunna förvänta sig. Det här är nämligen inte heller en film som sysslar med överraskningar. Det är en genomgående förutsägbar film som inte säger någonting alls utöver det budskap man kan räkna ut att den har typ tio minuter in.

Det är också en film med en hel del rätt jobbiga scener. Turligt nog avbryts de scenerna med lite schysst grotesk och välgenomförd body horror, så man får vila hjärnan lite mellan alla gånger huvudpersonen gör bort sig eller fattar självdestruktiva beslut. Jag fattar att filmen vill få oss att fatta att anledningen till att huvudpersonen fattar de här superkortsiktiga och självdestruktiva besluten är pga samhället och dess tryck, och att det är jävligt lätt för mig som småtjock halvgubbe att sitta och ha åsikter om val som görs av kvinnor, och jag är ju överlag inte så mycket inne på det här med "fri vilja" eller "ansvar för val" eller så.

Men det är väldigt svårt att se vissa delar av den här filmen, just för att det hade varit så mycket mer tillfredsställande ifall huvudpersonen någon enda gång fattat "ett rationellt klokt beslut" eller åtminstone gjort något genomtänkt, våldsamt och elakt mot de som faktiskt förtjänar det.

Jag fattar dock att det inte är den typen av film: den här filmen har ett budskap och den tänker inte låta sig distraheras från det. Det finns såklart en poäng med att huvudpersonen agerar såhär.


I alla fall. Skådespelarna gör ett väldigt bra jobb, allting är snyggt, body horrorn är extraordinärt välgjord, och jag är glad att jag såg filmen. Den var helt OK, på det hela taget. Inget liksom revolutionerande, inte så många nya tankar, ganska förutsägbar – men liksom välgjord och väl att ta sig tiden att se.

BETYG: 4/5

Jag har sett knockabout.

Knockabout är en Hongkong actionkomedi ifrån 1979.

Filmen handlar om dom två bröderna och tillika skojarna lille John och store John som en dag när dom är ute och bedriver shady business åker på spö av Silverräven.

Bröderna lyckas övertala silverräven att lära dom att slåss så dom kan bli dom skickligaste slagskämparna i staden.

Lille John upptäcker silverrävens hemlighet att denne är en efterlyst mördare och när silverräven får reda på att lille John vet hans hemlighet försöker silverräven döda lille John men store John ställer sig i vägen och dör i stället.

Lille John lyckas fly och svär hämnd på silverräven och under sin flykt träffar lille John på en tiggare och imponerad av tiggarens kung-fu ber lille John tiggaren att bli hans nya läromästare.

När lille John är på jakt efter vin till tiggaren så stöter han på silverräven och dom börjar slåss men lille John är inte tillräckligt skicklig för att besegra silverräven men då dyker tiggaren upp och tillsammans så spöar dom med sin monkey style skiten ur silverräven och dennes snake style och lille John får sin hämnd.

Slutet gott och allting gott.

Betyg 3/5. Det är 70-tals Hongkong kungfu actionkomedi och en helt duglig sådan men inte så mycket mer än så.

Poor Things
2024

Fortsätter att beta av med filmer jag borde ha sett på bio förra året och Margaret Qualley har redan varit i The Substance så hon blir ett ansikte jag fått sätta upp på min sinande lista av "Skådespelare som gör intressanta filmer". Jag kände till premissen sedan tidigare: Frankenstein-karaktär lägger in ett ofött barns hjärna i sin mammas avlidna kropp. Det känns som om Emma (eg. Emily) Stone har fått sina pengar från sin karriär och nu bara gör filmer som hon själv tycker är intressanta. Jag tänkte skriva "...precis som Willem Dafoe" (Nosferatu, Light House) men han har alltid varit med i intressanta filmer (Sam Reimis Spindelmannen, Boondock Saints, American Psycho, Shadow of a Vampire, etc).

Vad kan egentligen mer sägas om filmen som inte sagts redan i spoiler-taggen ... för så mycket mer finns det egentligen inte att säga. Vi får följa med på en resa genom hela livet. Det är intressanta färgval i filmen i en värld som kunnat försättas i Bioshock-världen. Sista fyrtio minutrarna sneglade jag dock mot klockan. Filmen stannar på tok för länge vid vissa punkter i filmen och jag ser inte riktigt vad jag får med mig för funderingar från filmen. Funkar att softa till om du vill se någonting vridet.

BETYG: 3/5

En man som heter Otto
2022

En måbra-film som spelar på många av hjärtats strängar. Om att hitta tillbaka till hoppet. Baserad på svenska boken och filmen En man som heter Ove. Tom Hanks är Tom Hanksig med ett lager av surkartighet ovanpå sig. Folk tycker att de inte kan tänka sig någon annan i rollen, men när jag har sett Rolf Lassgård i samma roll så finns det inte mycket som går att toppa det. Filmen har några svenska nickningar i sig och är väldigt öppen med att det är en remake - kanske för att den har en svensk producent bakom sig. En kul grej är att jag inte tyckte Otto som ung var speciellt lik Tom Hanks, när det i själva verket är Tom Hanks riktiga son.

Allt som allt, jag tycker den svenska filmen är ett mästerverk och det kanske är för att jag har sett den tre gånger som jag ibland satt och hade lite småtråkigt när jag nu såg remaken. Den amerikanska versionen funkar att softa till. Kanske haft ett högre betyg om jag gått in utan förkunskaper.

BETYG: 3/5

Late Night With the Devil
2023

Nu till en film jag kan rekommendera som flög under min radar helt tills jag såg att Red Letter Media pratade om den, där jag avbröt deras recension då jag kände att jag ville se filmen först. Premissen är found footage av en riktigt (eller är den riktig?) exorcism som utfördes i en talkshow på 70-talet. Jag önskar på ett sätt att de skippat found footage-vinkeln och bara gjort en vanlig film. I huvudrollen ser vi polka dot man - den ständigt deprimerade David Dastmalchian - men här ser han inte deprimerad ut, vilket är ett tecken på att han är en stark skådespelare. I denna film har hans fru dött, så han borde se deprimerad ut, men ett år efter hennes bortgång försöker han desperat rädda sin talk show från att bli uppäten av tittarsiffrorna för Johnny Carson. Han tar till alla medier - till och med bjuder in medium - som medel. Så vad gick fel i inspelningen?

Filmen leker mycket med skräckgenrer och -premisser, antagligen för att det här är sjätte eller sjunde skräckfilmen på kort tid från manusförfattarna. Det är en riktigt unik film, med ett unikt koncept och produktionsvärdet är högt. Det är bra flow genom filmen, många doldisar gav geniuna skådespelarprestationer och jag blev positivt överraskad då det var många punkter i filmen som var riktigt sköna.

BETYG: 4/5

Jag och flickvännen har kikat på Civil War (2024). Vi tyckte båda den var rätt bra, och förhoppningsvis inte bara för att den förstärks av obehaget inför bitar av samtiden. Det blir väl en krankisk fyra, med en avrundning uppåt.

Jag har nu sett Hellraiser: Deader.

Är det bara jag som blivit liksom… avtrubbad, eller var den här… helt okej?

Det är ännu en direkt-till-videorulle, och ännu en film vars manus tydligen inte alls började som ett Hellraisermanus. En Londonjournalist på halvdekis skickas att utreda en konstig kult i rumänien som eventuellt hittat ett sätt att lura döden. Första delen av filmen känns väldigt rollspels-utredar-aktig – sen ballar det såklart ur, men jag gillade anslaget. Och urballningen var inte alls lika illa som den varit i en del av de här filmerna.

Jag gillar också att den här filmen är den första på ett tag som kopplar cenobiterna och kuben till oändlig njutning och inte bara kört med "Onda demoner som gillar smärta".

BETYG: 3/5

Nu har jag Hellworld kvar innan jag har slut på sådana som kan fås tag på via vanliga streamingtjänster. Så jag får väl hitta Revelations och Judgement på något annat sätt, då.

Sett i veckan:
Waiting for Superman - Sorgsen dokumentär om amerikanska utbildningssystemet. 3+
Who Is Harry Nilsson (And Why Is Everybody Talkin' About Him?) - Dokumentär om Harry Nilssons liv som singer-song-writer. 3+
You Don't Know Jack - Biografidrama om Dr. Jack Kevorkians försök att göra dödshjälp lagligt. 4
Tao jie - Gripande kinesiskt drama om en strokedrabbad hushållerska som tas omhand av familjen hon jobbat för. 4
Bridget Jones: Mad About the Boy - Tramsig fortsättning om numera änkan Bridget Jones som svär, har sex och är pinsam. 2+
Wicked: Part I - Förtrollande filmatisering av musikaluppsättningen med samma namn. 4+
Conclave -Välspelad och fängslande dramathriller när Vatikanen går till valurnan för att välja nya påve.4+

Jag rundade av veckan med att se Love Lies Bleeding (2024), där Katy O'Brian spelar en kringdrivande bodybuilder och Kristen Stewart spelar en tjej med jobbig familjesituation. Sex, våld, febrig drama och typ fantasy-steroider?

Stark krankisk trea tror jag? Det var en av fjolårets filmer som jag blev mest intresserad av när jag hörde om den, och jag gillade den, men det känns inte som någon universell rekommendation.