Rickard
Urverk speldesign
Å andra sidan har du spelat Feng Shui med mig där du sade: "Ja, det här blev faktiskt action".Men folk har försökt göra ”cinematiska fajter” i rollspel i decennier och ingen har lyckats.
Å andra sidan har du spelat Feng Shui med mig där du sade: "Ja, det här blev faktiskt action".Men folk har försökt göra ”cinematiska fajter” i rollspel i decennier och ingen har lyckats.
Jag tror att Rickard + Feng Shui är bland det bästa vi kan få när det gäller rollspelsaction, men det är fortfarande långt ifrån en actionfilm. Och om genren vi vill hålla oss inom är mer jordnära än spektakulär hongkongaction så är våra förutsättningar än sämre.Å andra sidan har du spelat Feng Shui med mig där du sade: "Ja, det här blev faktiskt action".![]()
Det är ungefär så som Tests eller Tricks (beroende på utgåva) funkar i Savage Worlds.Mer on topic:
- Finta genom att använda någon sorts bluffa-färdighet?
- Knuffa omkull genom någon styrke-egenskap?
- Eller använda kunskapsfärdigheter, typ vildmarksvana för att utmanövrera sin fiende i skogen, eller zoologi för att känna till ett monsters svagheter?
" läsa bra fajtscener i romaner och se hur de gör "Jag fortsätter att tro att det är ett misstag att försöka efterapa actionfilmer och -serier i rollspel. Det visuella mediets direkthet och snabbhet kommer aldrig att kunna översättas väl till rollspel. Vill man ha bra fajtscener i rollspel så bör man läsa bra fajtscener i romaner och se hur de gör. Verbalt medium till verbalt medium går mycket bättre att överföra.
Därmed inte sagt att man inte kan hitta något alls att plocka från filmvärlden. Men folk har försökt göra ”cinematiska fajter” i rollspel i decennier och ingen har lyckats.
Men det är ju lite OT och något jag harvat om förr.
Jag gjorde det till exempel i den här tråden, men den är ju utifrån mitt samberättarperspektiv, och mycket av mina slutsatser är kanske inte överförbara till en tradspelskontext." läsa bra fajtscener i romaner och se hur de gör "
Hur gör man det då?
Det jag har kommit fram till från fajtscener i romaner är att det är inte bara orden i sig som är viktiga utan även antalet. En snabb strid beskrivs med få ord, inzoomat på huvudkaraktären, korta tankar, korta beskrivningar då det inte finns tid för att tänka eller uppfatta mycket. Det ska vara effektfulla ord som används för att förmedla stress, panik, smärta. Saker sker reaktionsmässigt, det går fel och saker improviseras. Helst då att allt sker med tydliga konsekvenser om de inte lyckas och att det redan innan är etablerat att de kan bli skadade och inte har "plot armor"." läsa bra fajtscener i romaner och se hur de gör "
Hur gör man det då?
Det jag brukar harva om är att det är lätt att snöa in på att beskriva rörelser. ”Jag hugger ovanifrån och han parerar men då riktar jag en spark mot smalbenet och han hoppar baklänges och kontrar med ett stick och …”. Det blir lätt väldigt enformigt och folk kompenserar med att man måste ha en massa specialmanövrar och använda omgivningen och svinga sig i takkronor och allt möjligt. Men två personer som bara står och slår på varandra är ju fortfarande en otroligt dynamisk och intensiv upplevelse! Vi måste bara justera hur vi talar om det. Prata om vem som har initiativet, prata om vad som kännetecknar deras fajtstil, prata om känslor och tankar, om vad striden betyder, jämför den med andra strider du varit med om eller med stridsträningen, prata om hur motståndaren ser ut och luktar, om svetten, om smärtan och den bultande pulsen, om adrenalinet, om rädslan eller kanske upprymdheten, om hur svärdet känns i handen, om den gamla skadan som hotar att öppna sig igen … Det finns hur mycket som helst att prata om i en strid, men folk tenderar att bara mala på om vilka lemmar som rör sig i vilken riktning, och det blir snabbt långtråkigt.Det jag har kommit fram till från fajtscener i romaner är att det är inte bara orden i sig som är viktiga utan även antalet. En snabb strid beskrivs med få ord, inzoomat på huvudkaraktären, korta tankar, korta beskrivningar då det inte finns tid för att tänka eller uppfatta mycket.
Det här tycker jag är en jäkligt bra post.Det jag brukar harva om är att det är lätt att snöa in på att beskriva rörelser. ”Jag hugger ovanifrån och han parerar men då riktar jag en spark mot smalbenet och han hoppar baklänges och kontrar med ett stick och …”. Det blir lätt väldigt enformigt och folk kompenserar med att man måste ha en massa specialmanövrar och använda omgivningen och svinga sig i takkronor och allt möjligt. Men två personer som bara står och slår på varandra är ju fortfarande en otroligt dynamisk och intensiv upplevelse! Vi måste bara justera hur vi talar om det. Prata om vem som har initiativet, prata om vad som kännetecknar deras fajtstil, prata om känslor och tankar, om vad striden betyder, jämför den med andra strider du varit med om eller med stridsträningen, prata om hur motståndaren ser ut och luktar, om svetten, om smärtan och den bultande pulsen, om adrenalinet, om rädslan eller kanske upprymdheten, om hur svärdet känns i handen, om den gamla skadan som hotar att öppna sig igen … Det finns hur mycket som helst att prata om i en strid, men folk tenderar att bara mala på om vilka lemmar som rör sig i vilken riktning, och det blir snabbt långtråkigt.
Håller med om detta och när jag spelleder så brukar jag ha den inställningen, på allt inte bara strid, att det som rollpersonen faktiskt gör inte är exakt det spelaren säger. För rollpersonen lever ju i en värld vi inte gör, kan saker vi inte kan osv. Så spelarna beskriver mer ett önskande och övergripande beskrivande. Även om en spelare har tydliga ord om vad rollpersonen säger, så gör den ju det på ett helt annat språk, kanske med en mystisk dialekt och ett kroppspråk som är naturligt för världen och vart denna kommer ifrån.Det jag brukar harva om är att det är lätt att snöa in på att beskriva rörelser. ”Jag hugger ovanifrån och han parerar men då riktar jag en spark mot smalbenet och han hoppar baklänges och kontrar med ett stick och …”. Det blir lätt väldigt enformigt och folk kompenserar med att man måste ha en massa specialmanövrar och använda omgivningen och svinga sig i takkronor och allt möjligt. Men två personer som bara står och slår på varandra är ju fortfarande en otroligt dynamisk och intensiv upplevelse! Vi måste bara justera hur vi talar om det. Prata om vem som har initiativet, prata om vad som kännetecknar deras fajtstil, prata om känslor och tankar, om vad striden betyder, jämför den med andra strider du varit med om eller med stridsträningen, prata om hur motståndaren ser ut och luktar, om svetten, om smärtan och den bultande pulsen, om adrenalinet, om rädslan eller kanske upprymdheten, om hur svärdet känns i handen, om den gamla skadan som hotar att öppna sig igen … Det finns hur mycket som helst att prata om i en strid, men folk tenderar att bara mala på om vilka lemmar som rör sig i vilken riktning, och det blir snabbt långtråkigt.
Det låter som du skulle älska att spela EonDet jag brukar harva om är att det är lätt att snöa in på att beskriva rörelser. ”Jag hugger ovanifrån och han parerar men då riktar jag en spark mot smalbenet och han hoppar baklänges och kontrar med ett stick och …”. Det blir lätt väldigt enformigt och folk kompenserar med att man måste ha en massa specialmanövrar och använda omgivningen och svinga sig i takkronor och allt möjligt. Men två personer som bara står och slår på varandra är ju fortfarande en otroligt dynamisk och intensiv upplevelse! Vi måste bara justera hur vi talar om det. Prata om vem som har initiativet, prata om vad som kännetecknar deras fajtstil, prata om känslor och tankar, om vad striden betyder, jämför den med andra strider du varit med om eller med stridsträningen, prata om hur motståndaren ser ut och luktar, om svetten, om smärtan och den bultande pulsen, om adrenalinet, om rädslan eller kanske upprymdheten, om hur svärdet känns i handen, om den gamla skadan som hotar att öppna sig igen … Det finns hur mycket som helst att prata om i en strid, men folk tenderar att bara mala på om vilka lemmar som rör sig i vilken riktning, och det blir snabbt långtråkigt.
Håller helt med.Det jag brukar harva om är att det är lätt att snöa in på att beskriva rörelser. ”Jag hugger ovanifrån och han parerar men då riktar jag en spark mot smalbenet och han hoppar baklänges och kontrar med ett stick och …”. Det blir lätt väldigt enformigt och folk kompenserar med att man måste ha en massa specialmanövrar och använda omgivningen och svinga sig i takkronor och allt möjligt. Men två personer som bara står och slår på varandra är ju fortfarande en otroligt dynamisk och intensiv upplevelse! Vi måste bara justera hur vi talar om det. Prata om vem som har initiativet, prata om vad som kännetecknar deras fajtstil, prata om känslor och tankar, om vad striden betyder, jämför den med andra strider du varit med om eller med stridsträningen, prata om hur motståndaren ser ut och luktar, om svetten, om smärtan och den bultande pulsen, om adrenalinet, om rädslan eller kanske upprymdheten, om hur svärdet känns i handen, om den gamla skadan som hotar att öppna sig igen … Det finns hur mycket som helst att prata om i en strid, men folk tenderar att bara mala på om vilka lemmar som rör sig i vilken riktning, och det blir snabbt långtråkigt.