När blev dvärgar så standardiserade?

”De skägglösa, smala och långa dvärgarna ges ofta andra namn. Kanske för att man inte förstår att de kommer ur samma källa eller för att man inte accepterar att något kan ha flera vitt skilda uttryck och ändå bära samma namn”.

Brödbane said:

Ja, precis som att alver har blivit en överdriven form av femininitet. De är slanka, fridfulla, smidiga, sjungande, dansande och eleganta, samt långhåriga och fagra.

Alverna är ju fantasyns balettensembler.

Det gör ju också att de båda grupperna lätt hamnar i dikotomi med varandra. Ett sätt man vet att något känns dvärgiskt är att det inte känns alviskt och tvärtom. (Är medveten om att det inte är en fullständig och vattentät teori, men när det gäller just standardfantasy så känns det ändå som den har lite traction).

Click to expand...

Det är definitivt en faktor i varför jag gillar att spela alver och sällan spelar dvärgar.

”När man lyssnar till och låter naturen få en röst, kan den också få gestalt. Möter man dessa låter de eviga och frågar man upplever de sig själv som någon. Med namn och syfte. Namngivandet av fenomenet beror på ens egna erfarenheter och lokal tradition. De små, de grå, de underjordiska, de fagra, tomten, nissen, Niß puk, dvarg, troll, Petermännchen, älvan.

Själv skulle de beskriva sig både som ett enda (naturens) folk, och som unika, särskilda från allt annat man kan möta. Själv ser de sig som en person, men de ger sig själv inte ett givet epitet eller identifierar sig som ett givet folkslag”.

(fritt tolkat och översatt) Hintersprechen mit das natur (1863), flera nedtecknare, Vogels Buschverlag, Berlin.




… alltså, jag hittar bara på …

Swedish Chef said:

Den spännande frågan för min del är hur kan man göra dvärgar mer varierade och spännande och fortfarande få dem att känns som dvärgar.

Click to expand...

Ett sätt är nog att tillåta sig skapa en ny myt kring dem. Fundera om de verkligen ska vara folkslag … tillåtas visa på fler kulturella inslag som kan existera parallellt. Gissar att det blir olika svar på frågan om man kan spela en dvärg eller om man bara kan möta på dem.

Quadrante said:

Ett sätt är nog att tillåta sig skapa en ny myt kring dem. Fundera om de verkligen ska vara folkslag … tillåtas visa på fler kulturella inslag som kan existera parallellt. Gissar att det blir olika svar på frågan om man kan spela en dvärg eller om man bara kan möta på dem.

Click to expand...

Ja, jag tänker också att det är smart att ha flera samtida varianter av dvärgfolk. Man kan ju ta standardvärgen och dra upp ett av dragen till 11 och se hur det skulle kristalisera sig.

Ex, Turgunda-folket, som levt så länge nära magmafloderna att de utvecklat en typ av mörka, mineralfyllda fjäll över kroppen som skydd mot hettan. De fruktar kylan då den gör deras fjäll spröda och lätta att förstöra. Därför är elden en central del I deras kultur, både spirituella och rent praktiskt. Deras främsta valuta är råolja, då det används för att värma upp deras hem och rustningar (dessa har ofta en liten kamin inbyggd i sig).

Medans för Lawroka-folket är kroppsbehåring helig och därför odlar de den så långt det bara går. mycket vikt ligger vid flätningen av håret, både på huvudet, hakan, ögonbrynen och armarna och varje flätvariant har olika kulturell betydelse. En riktigt ansedd Lawroka kan se ut en hög vandrande flätor med enbart ett bar bastanta armar som sticker ut samt ett par glittrande skarpa ögon djupt under håret. De har sedan länge lämnat smedjorna bakom sig (av risk att svedja sig) och har sökt sig till de frusna bergstopparna. De jagar de stora djuren som söker sig till dalarna på sommaren och använder deras hudar till tält, utrustning och slingor. De största byarna har ofta katapulter av tvinnat mammuthår och ben och en välgjort Lawroka-rustning av Bisonpäls kan stoppa ett jaktspjut.