Att hålla motivation uppe under speluppehåll

På söndagar spelar jag rollspel. Om nu inget gör så att spelpasset ställs in (alltid om 2 spelare faller bort, ibland om 1 spelare faller bort (lite beroende på)).

Nu hade vi haft 4 inställda pass på raken innan gårdagens spelpass, och på vardera sidan avgrundspausen spelleder jag Symbaroum. Ett inställt pass är inget problem, men sedan är det en eskalerande motivationsproblematik som drabbar mig. Mest om jag råkar vara spelledaren. Peppen rinner ur mig. Intresset för att planera vad SLP A borde göra nästa spelpass, för att planera en scen på plats B, eller liknande, rör sig mot noll.

Varför ska jag bry mig om kampanjen om den inte aktivt spelas liksom? Det här är ett relativt nytt problem, så det kanske är någon ålderspryl (gammal 43-åring can't be bothered?) eller så märks det mer eftersom jag inte spellett en kampanj med femtioelva spelledarpersoner tidigare. Eller något annat.

Vi kör online och 2-timmarspass, så ett kontinuerligt inflöde av spelpass blir ju viktigare än om man körde en heldag eller liknande tänker jag mig.

Känner ni igen er? Hur motverkar ni sådant här?

Feuflux said:

Hur motverkar ni sådant här?

Click to expand...

Eftersom jag spelar prepplöst (och spelledarlöst) så har jag mindre behov av motivation. Att preppa känns alltid sjukt jobbigt och tråkigt för mig, så jag gör det inte. Däremot kan problemet uppkomma att jag hinner glömma mycket om det går månader mellan spelpassen. Med därför skriver jag krönika.

Feuflux said:

Känner ni igen er? Hur motverkar ni sådant här?

Click to expand...

Jag känner igen mig och jag vet tyvärr inte hur man löser det. Just nu har det mest resulterat i att jag gav upp och kapitulera tills gruppen visar mer intresse igen.

Det jag försökte göra dock, utan större framgång, var att hålla liv i spelet mellan mötena. Snacka om mötet, snacka om förväntningar, på något sätt ge liv och ge energi till rollspelet även mellan spelmöten. Men efter ett tag så tog det all energi från mig och jag gav upp istället. Så kanske inte det bästa tipset, för känslan blev med tiden att det bara var jag som höll liv i saker, med en enstaka spelare.

Vilken spegel av ens egna tillvaro, korta spelpass, online, söndagar, nästan allt stämmer, förutom att vi kör DoD. Försökt köra samma approach som @Sömniga Isaac med varierande resultat.
Vi kör ganska långa recaps i gruppen när vi börjar, eftersom alla har bättre minne än mig (som är SL) så blir det en ibland givande gemensam stund där spelarna återlever sina öden och äventyr. Det skickar tillbaka bollen lite till dem och ger mig lite mer pepp.

Sen har jag tyvärr fått sänka mina förväntningar rejält, något jag är öppen med med spelarna och de håller med, vi ser det som en seger bara att kunna spela överhuvudtaget.

Känner igen mig! Går det långt mellan spelmöten så hinner man ju glömma vad det var man höll på med, och själva känslan för stämningen/settingen/osv försvinner likaså.

Har också varit med om, precis som Sömniga Isaac, att jag som SL varit mer pepp än spelarna på att försöka hålla igång mellansnacket. Och då blir det ju bara ännu värre.

Min lösning har varit att försöka spelleda sådant där det inte gör så mycket om en spelare eller två är borta. T ex, med Nordiska Väsen körde jag med att jag hade egentligen en långt större spelgrupp än vad som var rimligt runt spelbordet. Man bokade upp sig på ett äventyr (max 5 spelare), och varje äventyr var två spelmöten. Det är ett rollspel som uppmuntrar till mer episodiskt spelande, så det funkade bra.

Under Eon var det en kampanj där vi ursprungligen var 7(!) spelare, diverse avhopp, och mot slutet blev det svårt att ens boka in tre. Då kände jag att det var dags att avsluta, helt enkelt. Om jag känner att inte tillräckligt med inspiration eller spelarintresse finns, så lägger jag ned.

Skulle säga att alla 5 i gruppen är pepp på spel, och 4 av 5 har varit SL för oss någon gång. Så det är inget sådant problem.

Jag skulle mest önska att en inställd söndag ledde till:
ooh, en massa extra tid, då kan jag fixa en snygg karta till plats X, och förbereda så att mötet med person Y som allt pekar på kommer ske snart blir så bra som möjligt,
och inte:
jaha, men då släpper jag precis allting som har med rollspel att göra och doomscrollar istället.

Jag känner lite igen mig i hur jag läser forumtrådar. "En spännande tråd om hur man kan hantera X i rollspel" VS "det är fullständigt ointressant hur man hanterar X i rollspel om man inte aktivt spelar rollspel". Och jag gillar inte att jag är såhär.

Jag känner verkligen igen mig. Det är inget kul att förbereda om det ändå inte blir något spel. Inte ens när vi körde prepplöst funkade det med för många inställda spelmöten. Behöver man halva spelmötet bara för att komma in i det igen kan det nästan lika gärna vara.

Feuflux said:

Känner ni igen er? Hur motverkar ni sådant här?

Click to expand...

En del. Under perioder har jag varit med i spelgrupper som varit väldigt svajiga. Men min känsla är lite mer allmän än just i relation till prepp. Ingen aktivitet mår bra av att den ställs in ofta.

Min enda lösning är - förutom att prata om det, men det får jag intrycket att ni gjort - att ha ytterligare ett sammanhang att spela i. Det är stärkande för motivationen tycker jag. Spela mer och mer blandat. Och har du inte utrymme kanske du kan styra om din nuvarande grupp till varannan söndag, och hitta en annan konstellation de andra söndagarna?

Bifur said:

Min enda lösning är - förutom att prata om det, men det får jag intrycket att ni gjort - att ha ytterligare ett sammanhang att spela i. Det är stärkande för motivationen tycker jag. Spela mer och mer blandat. Och har du inte utrymme kanske du kan styra om din nuvarande grupp till varannan söndag, och hitta en annan konstellation de andra söndagarna?

Click to expand...

Ja, min ordinarie spelgrupp har inte spelat på över ett halvår. Jag sitter i två andra spelgrupper (online) just nu och kör brädspel (fysiskt) i en tredje. Skulle det bli en lågperiod så har jag spel där jag kan ragga folk här på forumet för onlinespel.

Jag var riktigt negativ till idén först, men nu tänker jag inte ens på hur mycket det berikar mitt (spel)liv.

Mitt bästa tips för att spel ska bli av är att sluta schemalägga det på helger. Det är mycket större risk att spelet krockar med oregelbundna-men-viktiga aktiviteter på helger än på vardagar.

Känner igen mig 100%. Jag lägger ofta ned ganska abrupt om jag märker att spelarna inte är helt pepp. Och inget signalerar vikande pepp lika mycket som inställda möten - för sanningen är att folk inte ställer in saker som man VERKLIGEN vill göra. Man ställer in saker man är småpepp på. Inte saker som man är döpepp på.

Som SL tar det (alltförmkt) tid att prepa spel som det är. Inställda möten x flera (= halvpepp) betyder att det inte är värt den tiden för mig och jag tappr helt motivationen att fortsätta då.

Har insett det generellt med åren, det är ingen idé att spela rollspel med folk som är småpepp. Det är för immersiv och krävande hobby för det. Bättre att spela lite tcg, brädspel osv då. Det är spel som är väldigt mkt mer lämpliga för småpepp-människor.

Feuflux said:

Känner ni igen er? Hur motverkar ni sådant här?

Click to expand...

För mig är det omvänt, jag får mer motivation ju längre tid som går mellan passen.
Och större tillfredställelse när det sen väl blir av.
Men jag har ändå en önskan om att kunna spela oftare, längre och intensivare.

Den stora skillnaden tror jag är att jag tar inte ett inställt spelmöte som tecken på bristande engagemang.
Däremot om nån visar att de faktiskt har bristande engagemang, så får vi justera spelgruppen.

Jag upplever inga problem kontinuitetsmässigt att göra uppehåll i en kampanj.
Jag som SL får fixa det jag behöver som minnesstöd (anteckningar) och köra en recap.
Alla i min grupp kommer in i rollerna och situationen (där vi slutade) på ca 15 minuter när vi väl börjar spela igen.


//EvilSpook

Har varit i samma sits för ett par år sedan men kommit runt det. Hur? Jag sa som det var och skaffade nya spelgrupper online.

Den här gruppen människor som hade svårt att hålla igång motivationen träffar jag fortfarande med jämna mellanrum. Men det blir mer spontant och ofta kör vi bräd- eller kortspel. Ibland händer det att någon plockar fram ett oneshot till något enklare system.

Jag har just nu 4st väldigt aktiva grupper som spelar regelbundet. Vi kör dock bara varannan vecka (förutom jag som är med i alla grupper som får spela/spelleda flera gånger i veckan). Det jag har märkt är att folk ställer sällan in då det ofta blir lång tid för dem innan dom kan vara med igen. Alla spelare är väldigt engagerade i spelet (både system och spelvärld) som vi gemensamt bestämt och skapat innan vi ens har första spelmötet.

Gällande att planera spelpassen så varierar det kraftigt mellan dom olika spelgrupperna. Några kör färdig kampanjer där det blir lite mer läsande och hålla koll på SLP:er, medan andra är lite mer "friform" och improviserade där det är 0 förberedelser. Ganska skönt att ha en sådan mix. Ibland känns det verkligen som ett extra, obetalt, jobb att förberede en session. Medan andra gånger kan jag ha hur mycket inspiration som helst och tillverka handouts och förberede röster till olika karaktätrer osv.

Platon said:

folk inte ställer in saker som man VERKLIGEN vill göra.

Click to expand...

Jag har också nått till den punkten när jag känner så. Sjukdom är så klart en fullgod anledning, men inte "jag har haft mycket på jobbet" eller "jag glömde att jag skulle göra X"...

Det roligaste med tråden är när jag går i försvarsställning. "Min spelgrupp är visst pepp!"

Jag kanske var otydlig eftersom så många tar upp det men jag upplever alltså ingen pepphetsbrist när vi spelar, eller indikationer på att spelarna hellre gör annat. Att det blir inställt kring sportlovet är standard (och inget som meddelas samma dag som spelpasset eller nåt sånt taskigt). Sen var det sjukdom och att jag själv var bortrest och vips vad veckorna går...

Att trycka hårdare på att hitta på något med de tre som kan om två är borta är något jag tänker ta med mig, men känslan är ju lite att jag tycker att sådana här uppehåll är tråkigare än resten av gruppen. (Utan att jag egentligen ställt den frågan rakt ut.)

Att försöka få till oneshots med något annat gäng är också nåt som borde hjälpa.

Tack för alla bidrag i tråden (och fortsätt gärna skriva här).

Feuflux said:

Att försöka få till oneshots med något annat gäng är också nåt som borde hjälpa.

Click to expand...

Tror mycket på det. Då blir man inte lika påverkad rent allmänt.

Mitt förslag för när det blir för få för att köra kampanjen: Kör flashbacks, mellanspel och liknande. Spela ut ett längre samtal runt lägerelden där folk berättar om sin bakgrund. Spela ut sekvensen där de närvarande rollpersonerna träffades, eller ett litet äventyr de hade förra gången ni hade ett tidshopp. Rollpersonerna kan inte dö under dessa sekvenser, men ni genererar ståry som sedan kan användas i huvudberättelsen, och få de andra att ångra att de inte dök upp! Introducera någon du tänkt ha som skurk i en spelares bakgrund, så får du en intressant igenkänning och en ball scen där några måste förklara bakgrunden för de andra, vilket kan göras helt diegetiskt.

Du kan till och med spela ut sekvenser från det förflutna innan rollpersonerna träffades, genom att ge en spelare rollen som en vän som den andra rollpersonen hade på den tiden. Sedan kan du plocka in den vännen som en SLP om hen inte dör dramatiskt.

Jag har väldigt tur med allt i relation till det som nämns i trådstarten. Jag är min grupps evige spelledare och den som måste preppa mest mellan passen. Nu är det extremt sällsynt att vi ställer in, inte ens att en av deltagarna bröt armen i torsdags förra veckan gjorde att han inte kom till spelet på lördag!

Så min grupps problem är inte att folk ställer in, snarare är det mig det är fel på. Jag har svårt att vara alldeles för peppad på en och samma kampanj under väldigt lång tid om inte spelet och den setting spelet utspelar sig i verkligen faller mig i smaken. Så därför blir det lite orättvist mot mina spelare. En av dem älskar Star Wars, det gör jag med men jag orkar inte hålla flåset uppe i alldeles för långa kampanjer. Spelar vi en kampanj i Westeros så kan jag dock spelleda tills solen slocknar och universum faller sönder i entropi. Så tyvärr blir det mest jag som ”bestämmer” vilka kampanjer vi spelar så jag har svårt att motivera mig själv att spelleda något som jag inte verkligen älskar. Dock får spelarna en spelledare som verkligen är motiverad till de spel jag faktiskt gillar och jag lägger massor av tid att förbereda våra möten etc. Vi spelar varannan lördag från lunch till midnatt! Så det krävs en hel del preppande och motivation för att det skall fungera.

Jag är 43 år gammal och visst känner jag att jag inte har lika mycket energi som tidigare, det är nog därför jag bara ”klarar av” att spelleda spel som verkligen faller mig i smaken.

Genesis said:

Introducera någon du tänkt ha som skurk i en spelares bakgrund, så får du en intressant igenkänning och en ball scen där några måste förklara bakgrunden för de andra, vilket kan göras helt diegetiskt.

Click to expand...

Ja, eller låt dom få spela skurkarna i kampanjen för att ge ett annat perspektiv eller förväntningar inför när de får spela sina rollpersoner igen.