Hur känns det att använda förmågor?

I morse vaknade jag ur en sån där dröm, ni vet, som man omedelbart vill skriva ner eller berätta för folk om. En sån som just då känns väldigt häftig eller åtminstone intressant.

Givetvis var den inte det; de flesta såna drömmar är osammanhängande, ointressant nonsens när man ser på det med vakna ögon.

Men en detalj levde kvar: I drömmen hade någon sagt till mig att man ganska sällan i rollspel beskriver hur det egentligen känns att använda sina (övernaturliga) förmågor i de spel som har sådana. Det finns ofta externa beskrivningar, av vad förmågorna gör rent fysiskt. Samt såklart rent mekaniska grejer, hur mycket skada man gör eller hur långt man kan teleportera sig eller hur många turns ens syraspott funkar.

Men hur ofta beskrivs egentligen hur den där syraspottloskan känns på tungan medan man förbereder sig?

Så… Finns det spel som gör det här? Jag har inte Vampire lättillgängligt i skrivande stund; beskrivs hur det känns att använda en poäng i sin blood pool?

Är det här något spel borde göra mer? Finns det något att vinna på att beskriva sånt här? Finns det spel som skulle vinna mer på det än andra?

Min första tanke var att jag läst något om detta, och hittade sidan. Det är skaparen av settignen Eberron- Keith Baker som skriver lite om aspekten Dragonmarks och hur det känns att använda dem. Kanske inte precis det du är ute efter, men kanske kan tangera ämnet iallfall:
Länk

Arrikir said:

Min första tanke var att jag läst något om detta, och hittade sidan. Det är skaparen av settignen Eberron- Keith Baker som skriver lite om aspekten Dragonmarks och hur det känns att använda dem. Kanske inte precis det du är ute efter, men kanske kan tangera ämnet iallfall:
Länk

Click to expand...

En hel del bra grejer, framför allt där i början. Även om vissa kändes som att han mer ställde frågan "hur känns det" än att faktiskt besvara den ("As an heir to the Mark of Passage, the ability to Misty Step is bound up within you, waiting to be unleashed. With a thought and a word, you can tear through space. What does that feel like?"). Men "The Passage scion yearns to move" är ju väldigt påtaglig och direkt; det är något jag själv kan liksom koppla till mina egna erfarenheter och "känna i kroppen". Sedan är det ju snarare något kontinuerligt, vad jag förstår, än något man aktiverar – en konstant känsla.

(Gud så jobbigt! Att liksom alltid känna att det är jobbigare att vara stilla än att röra sig! Så frustrerande!)

Det enda jag kan komma på är att det ibland finns typ nackdelar kopplade till vissa förmågor, t.ex. att man tar skada av att använda magi eller blir trött. Men det är bara i de fall där det har en "spelteknisk" betydelse. Ars Magica hade bland annat lite sånt, men det finns fler.

Jag önskar det fanns mer känslor kopplade till många saker i rollspel, just övernaturliga förmågor vore ett bra ställe att börja på. Antar att "problemet" är att det kostar utrymme (antal tecken/ord) och att det tyvärr inte prioriteras.

Jag vet att någon pratade om det här till något suplement på gamla järnringenforumet angående Mutant UA.

Att de vill inte bara ha mutationer, utan även hur de mutationerna faktiskt påverkade personens om hade dem. Tillexempel hur en någon med syraspott hade nariga och såriga läppar. Hur någon med kroppskontroll hade strechmarks och små blödningar kring leder och sånt. Hur någon med hoppförmåga hade väldigt muskulösa ben, kanske med extra leder.

Jag minns dock inte i vilket sammanhang, om det var i samband med spelarböckerna kanske. Däremot kommer jag inte ihåg vilket utryck detta sen tog sig, för jag minns inte att det var direkt kopplat till mutationer i sig. Kanske stod det beskrivet vid sidan av under "göra dina mutationer levande" eller nått sånt.

Hur kändes det när du kom in i rummet? Som ett tryck i bröstet,
eller? Jaha, det känns som om hela du trycks ner? Ja, det är en av
formerna som det kan te sig på. Du vet, det är olika för olika varel-
ser. Djur är exempelvis känsliga för magi. Hästar brukar ofta svet-
tas och vara oroliga när det finns trolldom i närheten. Troligtvis för
att djuren lever så nära sin instinkt och känner att något är fel.

/.../

Det har bedrivits forskning på området med ickebesvärjare och de
har i regel känt obehag, fått magvärk, huvudvärk, sänkt mod eller andra olustig-
hetskänslor.

/.../

På samma sätt som du alltid känt magins lugnande effekt och tagit
den för given, har du antagligen även tagit för givet att alla ser färger
eller känner smaker på samma sätt.

/.../

Så vad är då dessa magiflöden jag ständigt talar om? Det är svårt
att förklara, men jag kan säga att det är som snören som lagts kors
och tvärs utmed jordytan.

/.../

Likt en flod kan du inte stoppa flödet och tvinga det gå mot sin
riktning. Det är något ingen människa kan klara av, men däre-
mot så kan du styra flödet dit du vill genom att låta det strömma
genom din kropp.

/.../

Ju kraftfullare du vill att magin ska vara, desto mer måste du släppa
dess flöde genom din kropp. Du kommer känna hur flödet sliter
i dig, likt ett trasigt segel slits för vinden, även om du inte lyckas
kontrollera flödet för att göra det du vill.

/.../

Vid långvarigt magiutövande så kan svett komma
att brista fram på din panna. Huvudvärk ger sig tillkänna. Du hör
dina egna hjärtslag medan du försöker hålla flödet i styr.

---

Ur magikapitlet till Matiné.

Jag har under dagen funderat på framför allt det här med kroppsliga förmågor. Åtminstone för mig känns det nog som att det ligger väldigt nära till hands att doppa tårna i något slags body horror-territorium om man ska börja beskriva hur det känns med wolverineklor, huggtänder eller klor som växer ut, syraspottande osv osv.

Kanske är det för att jag just läst Peter Watts-grejer där han har cyborger. Där beskriver han återkommande hur de mekar med sina innanmäten, hur det känns för dem när de fylls med vatten eller komprimeras av djuphavstryck osv.

Men anyway, jag tänker att jag någon gång borde skriva något med body horror-superkrafter med just såna beskrivningar. Där det är uttalat att det är ganska äckligt, gör ont osv.

Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att det här är något jag vill se mer av. Jag kanske borde testa att ta något existerande spel och öva mig i att skriva den här sortens beskrivningar? När jag nu ska få tid med det. Oh well, förr eller senare bygger jag väl vidare på Fearful Symmetry, och där måste jag ju nästan…

Jag kan tycka att det är en ball och intressant sak att utforska vid bordet, men känner inget större behov av att spelet ska göra det. Jag brukar ofta fråga om hur det känns att dricka blod när jag spelar Sakval (men borde bli bättre på att fråga hur det känns att använda superkrafter i de miljöer där vampyrer har sådana). Just eftersom det är subjektivt och inte har en spelmekanisk påverkan är det väl ett utmärkt ställe att låta spelarens kreativitet flöda istället för att spelet talar om det?

Genesis said:

Just eftersom det är subjektivt och inte har en spelmekanisk påverkan är det väl ett utmärkt ställe att låta spelarens kreativitet flöda istället för att spelet talar om det?

Click to expand...

Tja, det beror väl på designmålet – jag är ju som bekant mycket mer intresserad av spelarens inlevelse än av hens kreativitet =)

Genesis said:

Jag kan tycka att det är en ball och intressant sak att utforska vid bordet, men känner inget större behov av att spelet ska göra det. Jag brukar ofta fråga om hur det känns att dricka blod när jag spelar Sakval (men borde bli bättre på att fråga hur det känns att använda superkrafter i de miljöer där vampyrer har sådana). Just eftersom det är subjektivt och inte har en spelmekanisk påverkan är det väl ett utmärkt ställe att låta spelarens kreativitet flöda istället för att spelet talar om det?

Click to expand...

Så kan det ju absolut vara, men det skadar ju inte med lite exempel och stöd. Det var en bra bit in i rollspelskarriären som jag ens förstod att man även kunde spela ut känslor runt förmågor, eller egentligen överhuvudtaget. De första BRP och ADD spelen hade inte det stödet och det är fortfarande klent i de spelen jag har läst på senare tid även om det blivit bättre.

Men, jag håller med dig om att det i de flesta fall kan vara spelaren som bestämmer. Om det inte finns en poäng i att det ska kännas på ett visst sätt, t.ex. om vampyrens bloddrickande framkallar en känsla av extas eller äckel.

Jag tänker nog som vanligt mest på den inre upplevelsen snarare än på vad man spelar ut; om jag som spelare vet att "spendera en blood point" känns som att man plötsligt blir kall och lite febrig, som att man plötsligt blir lite anemisk och svag, så behöver ju inte de andra kring bordet nödvändigtvis veta att jag känner det så. Det räcker ju bra med att jag som spelare har den tanken, så att jag bättre kan tänka mig in i och finnas i ögonblicket med / som karaktären…

Det är lite som bakgrundshistorier. Även de behöver absolut inte komma fram i spel för att fylla en funktion.

krank said:

Tja, det beror väl på designmålet – jag är ju som bekant mycket mer intresserad av spelarens inlevelse än av hens kreativitet =)

Click to expand...

Visst, men jag tänker att många spelare har bättre inlevelse när de får designa sin rollperson själva. Om känslan är en viktig del av spelets koncept så är det ju bra att det kommer därifrån, annars tänker jag att det är som rollpersonens bakgrund eller romantiska preferenser att det är spelarens område att hitta på den rollperson hen vill ha.

Genesis said:

Visst, men jag tänker att många spelare har bättre inlevelse när de får designa sin rollperson själva. Om känslan är en viktig del av spelets koncept så är det ju bra att det kommer därifrån, annars tänker jag att det är som rollpersonens bakgrund eller romantiska preferenser att det är spelarens område att hitta på den rollperson hen vill ha.

Click to expand...

Samtidigt är det ju rätt bra att få begränsningar och input – även de friaste improövningar har ju någon form av ramar. En hel del spel har ju till exempel system för att generera just rollpersonens bakgrund, så att det blir något man behöver förhålla sig till och något man som spelare inte kan bara hitta på hur som helst utan måste anpassa sig till och bygga på. Jag vet inte om vare sig bakgrund eller romantiska peferenser nödvändigtvis måste vara spelarens område.

Men absolut, om man som spelare inte vill spela spel där man genererar bakgrund, så föreslår väl jag att den spelaren inte spelar spel där man genererar bakgrund. Och om man som spelare inte vill att spelet ska ha förbestämda kroppsliga upplevelser av att aktivera sina krafter så föreslår jag att den spelaren låter bli att spela sådana spel.

krank said:

Samtidigt är det ju rätt bra att få begränsningar och input – även de friaste improövningar har ju någon form av ramar. En hel del spel har ju till exempel system för att generera just rollpersonens bakgrund, så att det blir något man behöver förhålla sig till och något man som spelare inte kan bara hitta på hur som helst utan måste anpassa sig till och bygga på. Jag vet inte om vare sig bakgrund eller romantiska peferenser nödvändigtvis måste vara spelarens område.

Men absolut, om man som spelare inte vill spela spel där man genererar bakgrund, så föreslår väl jag att den spelaren inte spelar spel där man genererar bakgrund. Och om man som spelare inte vill att spelet ska ha förbestämda kroppsliga upplevelser av att aktivera sina krafter så föreslår jag att den spelaren låter bli att spela sådana spel.

Click to expand...

Ja, det var inte menat som kritik till din idé eller så. Jag tycker att det är en jättebra poäng oavsett om det är spelet eller spelaren som levererar beskrivningen. Jag personligen hade velat välja den subjektiva känslan själv, om spelet ger mig förmågan, kanske med guidning från spelet. Eller om spelet beskriver hur den här sortens förmågor känns hade jag nog velat hitta på vad den gör. Input och kreativitet. Men preferenser är olika och jag ville absolut inte skjuta ned tråden.

Om man har förmågan "detachable hand", alltså att man kan ta loss sin hand och låtsa den göra saker åt en (springa runt Thing Addams-style, låsa upp dörrar, klia en på det där stället man inte kommer åt, avväpna vakter, osv)…

Jag tänker mig att det känns som att handen fortfarande sitter fast, men att det liksom är som en lite bultande känsla i handleden lite som om man hade en dugligt läkt avkapad hand istället för en som går att ta loss. Just att ta loss den tänker jag blir lite som när man har en sårskorpa fast mer, alltså att huden och köttet inte liksom bara ger ett clean break utan att man känner hur huden stretchas och brister. Den blir av med sin elasticitet och mer lättbruten än vanlig hud, då. Man känner inget liksom inuti, för nerverna sitter inte på djupet. I "inanmätet" känner man nog mest en märklig känsla av avsaknad av tryck. Det tar ett tag att vänja sig vid att titta på "stumpen", och att koordinera sin fjärr-hand. Åtminstone i början blir det nog enklare om man blundar och tänker sig att man trevar sig fram – men eftersom man inte har förstärkning av armen så blir balansen rätt annorlunda.

Det är väldigt svårt att dra i grejer, för man kan inte ta spjärn mot något. Överlag behöver man träna sin fingerfärdighet och jobba mycket med balansen, tänker jag.

Bristen på nerver inuti handleden gör nog också att man inte känner så mycket om något skadar eller kommer åt där, men kanten kring brottet borde vara mer känsligt. Om det inte formas en automatisk isolerande flärp?

Hur som helst, så länge man inte tittar på sin egen handstump så tänker jag mig att det blir lite som att styra en animatronisk docka.

Jag undrar om det skulle gå att bygga något till ett VR-headsets hand-tracking för att simulera det här?

Minns inte svaren alls nu, men minns ATT vi talade om det här endel när vi spelade Marvel Superheroes, det frågades nog inte varje gång men lite när krafterna etablerades. Jag tror det kom lite naturligt eftersom krafterna där är så abstrakta, spelaren beskriver vad de försöker göra, alla med intresse kring det följer upp med frågor om hur det ser ut, hur känns det för karaktären, osv. Så tror helt klart det vinns på det! Det är ju en rätt stor skillnad om man med små sylvassa krokar som växer ut ur ens handflator och fötter klättrar upp för hurväggen och det smärtar, gör ont när de slits av och växer ut pånytt, eller är det en hjälte med en smirky grin som klättrar upp och bara känner sig mäktig? Jag hade något liknande i ett spel jag satte ihop där man var besatt av uråldriga andar som gav karaktären krafter, krafterna kombinerades ihop med egenskaper som utmattade, sårade, skadade, slog ut, förvirrade osv, så det blev som givet att något mer än bara användning av kraften skedde. Men jag gick inte in på "hur det kändes" mer än en abstrakt riktning utan lämnade nog det öppet för spelaren i fråga att definiera och berätta hur skadan känns och drabbar hen.

Ingen direkt åsikt varitfrån det ska komma, spelet eller spelaren, men tycker helt klart att det är en komponent i hur en kraft "är" på samma vis som jag som spelare funderade på, när vi spelade en grej som utspelade sig i London på 90-talet nyligen, hur ett hej, en omfamning eller en kyss kändes och upplevdes.

Det är ju ganska vanligt i böcker, typ i fantasy, att olika förmågor och magi känns på vissa sätt. Som i Robin Hobb, där magi känns så otroligt bra att man blir beroende av det.