Är rollspel en ovanligt självhatande hobby?

Något jag har reflekterat över, kanske särskilt här på forumet, är att när beskrivningar av "typiska rollspelare" kommer upp så är det sällan i positiva termer. Snarare är det ganska vanligt att man ivrigt lyfter den ordinarie rollspelarens kreativa, sociala och smakmässiga brister, som om man vill uttrycka sin distans från den gemene utövaren. Spektrumet går från godmodig lustifikation till direkt avsmak. Är rollspelare helt enkelt trötta på andra rollspelare?

Jag får dock intrycket att det inte alltid varit så. För kanske tio-tjugo år sedan tror jag det var avsevärt vanligare att man lyfte rollspelandets fördelar för kreativitet, bildning och intellekt. Kanhända är det en reaktion på detta, att det blev lite väl självgott? Ändå tycker jag det är rätt flagrant att så många omtalar rollspelare i rätt avfärdande termer. Jag tror inte att det är ett mönster som återspeglas i de flesta andra fritidssysslor. Vad beror det egentligen på?

Det där beror på umgängeskrets. Bland de rollspelare jag känner irl så lyfter man inte negativa sidor. Däremot kan man vara oense om vad de positiva sidorna är. Att det är kul håller alla med om. Men är det meningsfullt, utvecklande, kreativt eller ett bra sätt att skaffa vänner? Det tror jag det råder lite olika syn om.
Min fördom säger mig att det är folk som inte har en bra grupp irl, som stör sig på andra rollspelare. Spelar man med främlingar på konvent osv krockar ofta personligheter och spelstilar.

För det andra: liknande glimten-i-ögat negativa fördomar om sin egen grupp finns ju nästan överallt. Desto mer tydlig subkultur, desto starkare. Se furries fördomar om andra furries, magic-spelare som driver med magic-spelare, metal-fans som snobbar sig mot andra metal-fans. Osv.

Åtminstone inom improv-teatern finns också mycket driv med konceptet och andra improvisatörer! Tex att det är töntigt, mimet är dåligt, att det är lite kultigt. Avsmaken i allmänheten har jag nog inte stött på, däremot, men den känner jag inte igen från rollspel heller.

Gamers har ju också en hel del nidbilder som många utövare anammar själva, eller förstärker om spelare som inte spelar samma som en själv.

Det är väl ändå rätt spritt bland grupper som har lite si-och-så rykte? Att man målar upp nidbilder av andra i hobbyn för att distansera sej. Det är inte helt ovanligt att man stötet på t.ex. vikingaintresserade som är snabba med att tydliggöra att dom inte är såna vikingaintresserade, följt av en och annan skräckhistoria om sämre representanter för fornnörderi.

Stämma said:

Det är väl ändå rätt spritt bland grupper som har lite si-och-så rykte? Att man målar upp nidbilder av andra i hobbyn för att distansera sej. Det är inte helt ovanligt att man stötet på t.ex. vikingaintresserade som är snabba med att tydliggöra att dom inte är såna vikingaintresserade, följt av en och annan skräckhistoria om sämre representanter för fornnörderi.

Click to expand...

Och för den delen, hur många är trötta på att sammanblandas med en annan liknande grupp och därmed högljutt skriker "jag är inte sån!" nästan i förebyggande syfte. Bordsrollspelaren som måste påpeka att hen sysslar varken med lajv eller sexuella rollspel. Hedningen som måste påpeka att hon VERKLIGEN inte är en vikingaentusiast.

Och för att göra en bra parodi på något så finns det ju en kärleksförklaring där någonstans. Galaxy Quest som parodi på Star Trek och dess fans, men samtidigt en hyllning, osv. Någon som gör narr av en grupp utan att tillhöra den själv blir sällan lika rolig.

Lanina said:

Och för att göra en bra parodi på något så finns det ju en kärleksförklaring där någonstans. Galaxy Quest som parodi på Star Trek och dess fans, men samtidigt en hyllning, osv. Någon som gör narr av en grupp utan att tillhöra den själv blir sällan lika rolig.

Click to expand...

Min upplevelse av mycket av internkritiken i rollspel är visserligen att den är mindre "kärleksfull parodi" och mer "trött på alla på riktigt".

Svarte Faraonen said:

Min upplevelse av mycket av internkritiken i rollspel är visserligen att den är mindre "kärleksfull parodi" och mer "trött på alla på riktigt".

Click to expand...

Se min punkt om att det kan nog handla om folk vara främsta knutpunkt till hobbyn är onlineforum och konvent. Att saker kan bli hätska på nätet är knappast någon nyhet, och flera gånger jag spelat på konvent är jag totalt slut och trött på alla efteråt på ett sätt som inte händer med mina normala spelgrupper.

Sen kanske jag inte sett den kritiken du pratar om. Jag antog att tråden triggades av senaste inlägget i "snabbguider", och den tycker jag var mer kärleksfull parodi.

Jag tror det beror på att andelen socialt avvikande kufar inom rollspelshobbyn är högre än i samhället i stort. Så jag tror inte det är rollspelsspecifikt utan ett drag som beror på kufration.

Jag vet inte hur man pratar om varandra i andra kufiska hobbies, men jag kan tänka mig att samma fenomen förekommer där också. Nån med bättre koll på typ cosplay, manga, Harry Potter-fandom eller liknande får bekräfta eller dementera.

Vimes said:

Jag tror det beror på att andelen socialt avvikande kufar inom rollspelshobbyn är högre än i samhället i stort. Så jag tror inte det är rollspelsspecifikt utan ett drag som beror på kufration.

Jag vet inte hur man pratar om varandra i andra kufiska hobbies, men jag kan tänka mig att samma fenomen förekommer där också. Nån med bättre koll på typ cosplay, manga, Harry Potter-fandom eller liknande får bekräfta eller dementera.

Click to expand...

Många intensiva åsikter, med heliga krig! Hur kan någon till exempel inte använda sig av automatiska formatteringsprogram när de programmerar? Otänkbart!

Svarte Faraonen said:

Något jag har reflekterat över, kanske särskilt här på forumet, är att när beskrivningar av "typiska rollspelare" kommer upp så är det sällan i positiva termer. Snarare är det ganska vanligt att man ivrigt lyfter den ordinarie rollspelarens kreativa, sociala och smakmässiga brister, som om man vill uttrycka sin distans från den gemene utövaren. Spektrumet går från godmodig lustifikation till direkt avsmak. Är rollspelare helt enkelt trötta på andra rollspelare?

Jag får dock intrycket att det inte alltid varit så. För kanske tio-tjugo år sedan tror jag det var avsevärt vanligare att man lyfte rollspelandets fördelar för kreativitet, bildning och intellekt. Kanhända är det en reaktion på detta, att det blev lite väl självgott? Ändå tycker jag det är rätt flagrant att så många omtalar rollspelare i rätt avfärdande termer. Jag tror inte att det är ett mönster som återspeglas i de flesta andra fritidssysslor. Vad beror det egentligen på?

Click to expand...

Utan konkreta exempel tycker jag det blir lite svårt att ha en uppfattning om vad du menar, men om jag får se till mig själv så är jag personligen ganska trött på hela konceptet om att det skulle finnas en "nördkultur" som man på något sätt ingår i för att man har vissa intressen.
Irritationen över det kan nog bitvis leda till att man gör en poäng av vad man inte är, och i en svag stund kan ju sådant kanske utmynna i att man ondgör sig över andra människor (även fast man såklart skall låta bli sånt).

"Nördkultur" har för mig blivit en marknadsföringsterm, det är mindre ett löst sammansatt nätverk av olika kreativa subkulturer och mer något man köper sig in i genom att spendera pengar på "nördkodade" varumärken, typ har ett garage fyllt med FunkoPop figurer och sover i Captain America-lakan. "Nörden" som kreatör och "nörden" som konsument är för mig två helt olika saker, utan någonting gemensamt.

Jag kan inte påstått att jag uppmärksammat negativa känslor till hobbyn. Jag vet att olika rollspelare jag känner är olika öppna med att de spelar rollspel. Själv tycker jag det är något positivt och berättar gärna om det i olika sammanhang. Vid flera tillfällen på jobbet och nämnde det även när förvaltningen slumpmässigt lyfte fram medarbetare på intranätet och jag berättade att jag just vunnit "Årets spelare" av SVEROK. Då visade det sig dessutom att det var flera kollegor som (iaf tidigare) provat på hobbyn.

Tänker också att det kan ha att göra med vilken sorts rollspel man spelar. Det är nog vanligt att många fortfarande har föreställningen att rollspel enbart är klassisk grottkräl runt bordet eller att springa runt i skogen med hemmagjorda gummivapen. Inget fel med det, men jag har större förståelse att det kan skapa negativa känslor än alla rollspel som kan handla om i princip vadsomhelst och inom vilken genre som helst.

Vimes said:

Jag tror det beror på att andelen socialt avvikande kufar inom rollspelshobbyn är högre än i samhället i stort. Så jag tror inte det är rollspelsspecifikt utan ett drag som beror på kufration.

Jag vet inte hur man pratar om varandra i andra kufiska hobbies, men jag kan tänka mig att samma fenomen förekommer där också. Nån med bättre koll på typ cosplay, manga, Harry Potter-fandom eller liknande får bekräfta eller dementera.

Click to expand...

Kanske är jag en kuf som inte blir så fruktansvärt irriterad på socialt avvikande kufar – eller åtminstone inte så mycket som jag kan bli på andra personlighetsdrag. Eller jag känner i vart fall inte ett så starkt behov av att markera att jag inte är som dem.

Svarte Faraonen said:

Kanske är jag en kuf som inte blir så fruktansvärt irriterad på socialt avvikande kufar – eller åtminstone inte så mycket som jag kan bli på andra personlighetsdrag. Eller jag känner i vart fall inte ett så starkt behov av att markera att jag inte är som dem.

Click to expand...

Alltså, jag tänker mig att det inte är "socialt avvikande kuferi" som folk stör sig på, men att "socialt avvikande kuferi" helt enkelt innefattar ganska många sätt att bete sig och vara runt andra människor och att det av den anledningen finns fler individer inom en kufisk hobby som "skaver" i sociala sammanhang än i en icke-kufisk hobby. Typ.

Lanina said:

Spelar man med främlingar på konvent osv krockar ofta personligheter och spelstilar.

Click to expand...

Gör det? Personligen har jag nästan bara bra erfarenheter av att spela med främlingar på konvent. Visst kan jag dra mig till minnes en och annan knepig person också, men de är i klar minoritet.

Svarte Faraonen said:

Något jag har reflekterat över, kanske särskilt här på forumet, är att när beskrivningar av "typiska rollspelare" kommer upp så är det sällan i positiva termer. Snarare är det ganska vanligt att man ivrigt lyfter den ordinarie rollspelarens kreativa, sociala och smakmässiga brister, som om man vill uttrycka sin distans från den gemene utövaren. Spektrumet går från godmodig lustifikation till direkt avsmak. Är rollspelare helt enkelt trötta på andra rollspelare?

Jag får dock intrycket att det inte alltid varit så. För kanske tio-tjugo år sedan tror jag det var avsevärt vanligare att man lyfte rollspelandets fördelar för kreativitet, bildning och intellekt. Kanhända är det en reaktion på detta, att det blev lite väl självgott? Ändå tycker jag det är rätt flagrant att så många omtalar rollspelare i rätt avfärdande termer. Jag tror inte att det är ett mönster som återspeglas i de flesta andra fritidssysslor. Vad beror det egentligen på?

Click to expand...

Jag har upplevt att amerikanska rollspelskultur har många skämt om en vis typ av rollspelare som är sociala idioter, otvättade, paragraf ryttare och allmänt sunkiga (både fysiskt o i attityd). Gående tillbaka till åtminstone 90-talet.

Den typen av mer eller mindre humoristisk nidbild på en vis typ av rollspelsfoök tycker jag mig inte ha noterat i svensk rollspelskultur. Så om den dyker upp nuförtiden är min teori att det är en fråga om import utifrån.

Vimes said:

Jag tror det beror på att andelen socialt avvikande kufar inom rollspelshobbyn är högre än i samhället i stort. Så jag tror inte det är rollspelsspecifikt utan ett drag som beror på kufration.

Jag vet inte hur man pratar om varandra i andra kufiska hobbies, men jag kan tänka mig att samma fenomen förekommer där också. Nån med bättre koll på typ cosplay, manga, Harry Potter-fandom eller liknande får bekräfta eller dementera.

Click to expand...

Jag tycker om många individuella rollspelare men har rätt svårt för och identifierar mig inte alls med "rollspelare som grupp".
Jag tycker om många individuella lajvare men har rätt svårt för och identifierar mig inte alls med "lajvare som grupp", lustigt nog av helt andra skäl än rollspelarna ovan.
...och så vidare med , megagejmare, magicspelare, hundägare, etc.

Så jag tror att du har rätt! Och att allt, framför allt hobbysar, som en nördar ner sig i föder ett internt hierarkibygge, olika saker som kan vara coola och creddiga eller kanske grundförutsättningar för att ens få vara med ("Du är rollspelare som vill vara med och snacka om rollspel, men du vet inte vad Armor Class eller Chans att Lyckas är?") som i sin tur skapar en liten subkultur som för att särskilja sig från resten av samhället med nödvändighet blir lite eljest. Det blir också lätt för någon som mig, som får rysningar av bara tanken att definiera mig som person utifrån någon form av grupptillhörighet, att se ner på , förlöjliga och kritisera de yttringarna som för den som söker gemenskap säkert är markörer för tillhörighet och inklusion. Men jag pratar ju om DEM, inte om MIG!

luddwig said:

Gör det? Personligen har jag nästan bara bra erfarenheter av att spela med främlingar på konvent. Visst kan jag dra mig till minnes en och annan knepig person också, men de är i klar minoritet.

Click to expand...

Jag menar inte att folk från konvent vore direkt otrevliga. Två jag träffat genom sådant har jag värvat till min vanliga grupp. Men det är genom att träffa rollspelare genom rollspel (snarare än att konvertera vänner till rollspelare) som jag träffat på en del personer jag helt enkelt inte vill spela med igen, pga skillnader i spelstil osv.

Jag tycker det är mycket svårare och stelare att göra något alls med främlingar, och nästan alla aktiviteter är bättre med vänner. Inklusive rollspel.

Jag har personligen oerhört svårt för ett visst specifikt sätt att "vara nörd" på som jag uppfattar som relativt vanligt i rollspelssammanhang, men jag tror inte jag löper någon frestelse att förväxla denna figur med rollspelaren-i-allmänhet, som jag nog har ganska höga tankar om.

Jag vet inte om det finns mer självhat än andra hobbys/intressen, tror det kan vara något som dyker upp lite då och då här och var. T ex inom litteratur- eller teater-fandom tänker jag att det finns självhats-arketyper som "den perversa kulturmannen med fragilt ego", eller "den överspända kulturtanten", eller liknande. "Jag vill inte vara en del av en klubb som vill ha mig som medlem", eller nåt.

Tvärtom tänkte jag när jag började spela för en sådär 6 år sen att det verkade finnas en jäkla spännvidd hur man kan vara som "rollspelare", iaf vad jag kunde se via sociala medier, poddar och andra medier. Jag upplevde att det fanns plats för verkligen *alla*, och att det är en bra hobby om man "vill va sig själv". (Förutom om du spelar FEL, då blir det ett jävla liv, iaf upplevde iaf jag det starkast så på socmed då ett par år runt 2020. Man kan ju absolut tröttna på diskursen).

Svarte Faraonen said:

Något jag har reflekterat över, kanske särskilt här på forumet, är att när beskrivningar av "typiska rollspelare" kommer upp så är det sällan i positiva termer.

Click to expand...

Min reflektion här är nog snarare att detta forumet är rättså negativt överhuvudtaget, så det är mer rådande jargong än det är något som pekar specifikt mot upplevt typiska rollspelare.

Snarare är det väl vanligt att den typiska rollspelaren görs ganska abstrakt, för att det ska gå att säga att jag minsann är atypisk och spezziell.