Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Något jag har reflekterat över, kanske särskilt här på forumet, är att när beskrivningar av "typiska rollspelare" kommer upp så är det sällan i positiva termer. Snarare är det ganska vanligt att man ivrigt lyfter den ordinarie rollspelarens kreativa, sociala och smakmässiga brister, som om man vill uttrycka sin distans från den gemene utövaren. Spektrumet går från godmodig lustifikation till direkt avsmak. Är rollspelare helt enkelt trötta på andra rollspelare?
Jag får dock intrycket att det inte alltid varit så. För kanske tio-tjugo år sedan tror jag det var avsevärt vanligare att man lyfte rollspelandets fördelar för kreativitet, bildning och intellekt. Kanhända är det en reaktion på detta, att det blev lite väl självgott? Ändå tycker jag det är rätt flagrant att så många omtalar rollspelare i rätt avfärdande termer. Jag tror inte att det är ett mönster som återspeglas i de flesta andra fritidssysslor. Vad beror det egentligen på?
Jag får dock intrycket att det inte alltid varit så. För kanske tio-tjugo år sedan tror jag det var avsevärt vanligare att man lyfte rollspelandets fördelar för kreativitet, bildning och intellekt. Kanhända är det en reaktion på detta, att det blev lite väl självgott? Ändå tycker jag det är rätt flagrant att så många omtalar rollspelare i rätt avfärdande termer. Jag tror inte att det är ett mönster som återspeglas i de flesta andra fritidssysslor. Vad beror det egentligen på?