Search results

Jag tycker tvärtom att det verkar finns mer rollspel på svenska nu än någonsin. När jag började spela rollspel i mitten av 80-talet fanns det typ tre rollspel på svenska (Drakar och Demoner, Mutant, och Chock). Det finns betydligt fler än tre rollspel på svenska idag.

Det ena utesluter inte det andra. Att vara kommersiell är i sig inte någon kulturgärning, men det går ju att vara kommersiell samtidigt som man gör en kulturgärning. Inget fel med att försöka tjäna lite pengar samtidigt som man gör något mest för att gynna kulturen. Som någon sade tidigare, är...

Ja och nej. De flesta magikerna står utanför det vanliga samhället och har ingen kontakt med sin gamla familj eller släktingar. Men det är fullt möjligt för dem att ha behållit kontakt med sin familj - med allt det innebär - och det finns ett antal virtues/flaws för sådant.

Inte en aning. Jag gissar att versionen med dålig engelska inte attraherar så många läsare/lyssnare/tittare, men det är bara en gissning då jag inte har tillgång till några relevanta data.

Nörd-kulturen (och svenskar i allmänhet) är nog inte mer USA-tillvända idag än de var i början av 80-talet då rollspelen blev populära här i Sverige. (Och åtminstone på den tiden var det inte bara nördar som spelade rollspel här i landet.) Då som nu så spelades det mycket engelskspråkiga spel...

Här vill jag vända på frågan: Vad vill du använda bestiariet till? Hur det skall se ut för att vara användbart beror ju helt på vad det skall användas till, och därmed vad de beskrivna varelserna skall användas till. Motståndare i strid mot rollpersoner? Stridsvärden är nödvändiga...

Tja, de äger ju redan Conan så varför inte fler fantasy-franchises.

Det finns i princip två sätt att få realism i ett spel. Det ena är att ta med precis alla detaljer som kan vara relevanta, så att ingen kan klaga på att "jo, men du tänkte inte på att [...]". Det blir tyvärr oftast helt ospelbart om man tar med alla tänkbara detaljer i reglerna. Det andra är...

Stämmer bra det. "Vanliga människor" i 1e var level 0, och fick vara glada om de hade några stats utskrivna annat än hitpoints.

SLP-klasser fanns det mängder av för 1e, främst publicerade i Dragon eller White Dwarf. Kanske även för 0e. "NPC-only class" betydde för det mesta att klassen inte var ordentligt speltestad och/eller inte inkluderade all information som en vanlig klass borde ha (XP-tabell, weapon proficiencis...

Inte alls bara då det är relevant. Även när folk bara gör saker utan att försöka dölja något så går det att tolka eller misstolka varför personen gör det. Att se om en person är glad eller ledsen eller rädd är inte heller alltid så lätt - en del personer visar helt enkelt inte sina känslor...

En liten lustig grej är att Toth-Amon i senare berättelser och adaptioner (av andra än REH) närmast får status som Conans ärkefiende - trots att de i REHs berättelser bara stöter på varandra i förbigående en eller två gånger.

Det var Henrik (Henry) den andre av England som var gift med Eleanor och som roades av Roland Pruttaren. Edvard den andre av England levde 150 år senare.

Jag skulle inte vilja säga att det finns någon inbyggd plot i ett sådant öppet scenario. Inget planerat skeende. Vilket inte är något fel - tvärtom så tycker jag att det för rollspelsscenarier så är det generellt en bra sak att inte ha en planerad handling, utan bara en situation, med aktörer...

Javisst kan man göra så, men då är det en annan typ av scenario än den typ jag pekade ut som problematisk. I det du beskriver så finns det inte en inbyggd plot/berättelse, så då kan problemet med att RP inte följer plotten inte uppstå.

Och jag hävdar att det kan hända i alla scenarion, även de välkonstruerade. Det händer lättare i dåliga scenarion, men det händer även i bra scenarion. Undantagen är sådana scenarion som är så hårt rälsade att det bara inte går att avvika från den planerade banan även om man försöker, och...

Exakt vad som är en bra berättelse är naturligtvis väldigt subjektivt. I den här diskussionen så använder jag "bra berättelse" som upplevd av en utomstående läsare/lyssnare/åskådare. Dvs hur den slutliga berättelsen skulle bedömas av någon som inte varit med om att skapa den. Vilket ju är samma...

Visst är det lite så. Det är samma problem och samma kritik. Nja, även om scenariot är välskrivet och välbalanserat så kan det så lätt gå snett. Exempel: Rollpersonerna missar helt en viktig ledtråd, trots att den var väldigt uppenbar. Rollpersonerna hittar ledtrådarna de skulle upptäcka...

Men den där typen av osäkerhet ger ju knappast en bättre berättelse, även om den kanske skapar ett bättre och intressantare berättande. Det är lite en fråga om man är mest intresserad av slutprodukten (berättelsen som den ser ut när man är klar) eller processen (hela skapandet av berättelsen.)...

Jag har inte läst hela tråden, så det här blir säkert en del överlapp med vad andra har svarat. När man pratar om berättelser i samband med rollspel så finns det i stora drag två olika betydelser. Det ena är att man har ett förskrivet äventyr med en inbyggd plot ("berättelse") som...