Search results

Är det bara jag som upplever att den svenska rollspelsproduktionen har snuttifierats? Tidigare släppte man episka rollspel med ambitionerna att släppa stora mängder material till. Numera upplever jag att de flesta rollspel bara har ambitionen att släppa en regelbok som dessutom ska vara så kort...

Jag har bara spelat de stora svenska klassikerna såsom drakar och demoner, eon och lite kult, viking mutant och neotech, men funderar på om man inte borde spela några utländska rollspel? Vilka spel bör man isåfall testa? Jag tycker world of Darkness och Call of Chtulu verkar lite intressanta...

Ja den har helt klart blivit sämre.

Jonas Gardell är väl pinsam för det mesta. Det här var väl inte sämre än han brukar prestera.

Herregud.

När den typen av film får 5 klappor av fem i SVT:s morgonsoffa kan den inte vara annat än riktigt awesome.

Bad Boy Vanilla Sky

Jag vill också ha mer om Luberos!

Hur många har spelat nån form av anti-hjälte? Är det kul? När jag spelat nån skumrasktyp så har jag tyckt det varit ganska befriande att kunna spela utan som helst moraliska skrupler. Men att spela en ond rovriddare eller så skulle jag ha svårt för.

Tja, jag funderade på att göra ett sånt inlägg också när jag insåg att det lika gärna kunde tolkas åt det hållet.

Förtydling! Jag tror alla förstår att det beror på kampanjen. Men säg att man ska spela en okänd kampanj med en okänd spelledare och att livet hänger på att man klarar kampanjen.

Om man ska koka ner en effektiv spelgrupp till så få personer som möjligt Jag tänker mig - Utebyggdsjägare - Skumrasktyp/tjuv - Magiker/lärd - Välrustad krigare En sån här grupp torde väl kunna klara det mesta? Eventuellt skulle man ha en magiker och en lärd för en spelgrupp om fem.

Jag har märkt att jag gärna spelar karaktärer som inte är alltför olika mig själv och jag spelar alltid människor. Annars spelar jag gärna personer som inte behöver stå längst fram när det är strid men som en kan strida när det kniper. Typ en armborstskytt eller bågskytt. Dessa rollpersoner dör...

Det två ämnena är relaterade. Därav diskussionen.

Inte jag heller, och jag tror det enkla skälet till det är att man inte lär sig att tala ett språk flytande genom att träna med en talpedagog.

Jag tycker så gott som var och varannan svensk kämpar med sin engelska i förhoppningen att kunna passera som en inföding. Så gott som ingen lyckas. Detta trots att engelskan är ett nära besläktad språk. Ja det stämmer, mig veterligen uttalar man inte th som t eller som som de misslyckade th...

Jag grät när min första gubbe "Minotaurus" dog i äventyret "fritagningen". Inte gråtit sen dess. Men jag blev däremot rätt starkt berörd av slutet på dataspelet walking dead som jag spelade härom månaden.

Nej, jag menar att så gott som inga svenskar kan uttala "th" som amerikaner eller engelsmän uttalar "th". Har jag träffat någon som "verkligen" försökt lära sig god engelska? You got to be kidding me :).

Jag vill hävda att det i regel inte går. Många svenskar blir väldigt dutkiga på engelska, men i princip inga lär sig uttala den dentala konsonanten "th" på det sätt infödda engelsmän eller amerikaner uttalar den. Hur ofta stöder du på folk som som kommit till Sverige efter puberteten men talas...

Vill man lägga an någon slag post-modernistisk relativism på diskussionen kan man förstås anföra att det inte finns något rätt eller felaktigt sätt att tala drunokiska eller shakra. Men en drun eller en tirak i en icke-postmodernitisk spelvärd kommer att betrakta din rollperson som annat än...