Nekromanti Äppelputsaren talar

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Jag hade mejlkorrepondens med min gamla rollspelskompis. Han menade att jag nog skulle tacka ja till att spela DoD6
bara jag lät bli att göra en 'fattig äppelputsare som snubblar på sina egna skosnören'!

---
Jag kanske borde ge ett exempel på vad jag tycker känns som helt ok grundegenskaper för att ni ska få en chans att förstå vad vi menar:
Sty 11, Fys 12, Smi 16, Sto 10, Int 12, Psy 11, Kar 11.
Det där är min äppelputsare det.

Min kompis tycker att en rollperson borde ha (åtminstone):
Sty 16, Fys 14, Smi 17, Sto 12, Int 15, Psy 16, Kar 16.

---

Nåja, den där meningen om äppelputsaren satte sig i hjärtat.

Ok, nu är det ju så att jag gillar att göra rätt klena rollpersoner som med hjälp av pungsparkar, envishet, mod och list ändå klarar av skurkarna. Till skillnad från att göra en rollperson som är mäktig redan från början och inte räds något under fjorton meter som saknar draktänder.

Men nu finns ju iofs risken att jag har helt fel och har fått allt om bakfoten. Som jag ser det är det ju mer spännande och dramatiskt om man är en klen äppelputsare som ändå lyckas spöa skurkar än om man är en lyckad svärdssvingare. Alltså det blir mindre förutsägbart helt enkelt.

Ni vet, jag spelar gärna på Lotto. Och då satsar jag så lite som möjligt, typ tio kronor, för om jag vinner så kommer utdelningen bli så fantastiskt stor. Jag vet att jag har vunnit om jag kan läsa löpsedeln:

"Satsade bara tio kronor- vann tio miljoner! Killen måste vara galen och numera väldigt lycklig!"

Lite så är det med mina rollpersoner- jag kan tänka mig att offra tio rollpersoner om den elfte lyckas med uppdraget.
För då kommer ju jag få den dära maximala utdelningen. "Tänk att den här lilla strykarpojken ändå lyckades avancera och bli en hyllad riddare med egen borg!"
Det är så det ska vara, tycker jag. En sån utveckling går ju inte att åstadkomma om man startar som...riddare med borg.
Vad antar man isåfall för utmaningar?

Nåja, nu är ju jag inne på en förändring- jag antar att jag har fel. Det är inte dig det är fel på, det är mig. :gremwink:

Min fråga till er blir:

Vad finns det för dramatiska utmaningar för den som är hög level, har 18 i varje grundegenskap, äger hela världen, kallar guden Tor för ynkrygg, tycker att han senaste planetsystem blev rätt lyckat etc?

Hjälp mig, det är inte er det är fel på...det är mig!

/Basenanji
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Demonfrukost!

"Vad finns det för dramatiska utmaningar för den som är hög level, har 18 i varje grundegenskap, äger hela världen, kallar guden Tor för ynkrygg, tycker att han senaste planetsystem blev rätt lyckat etc?"

Till att börja med å tycker jag att han hänger upp sig för mycket på grundegenskaperna. Förutom KP och PSY/SPI så har ju grundegenskaperna inte direkt någon större inverkan på det som faktiskt definierar hur bra rollpersonen är, nämligen färdigheterna. Så han kan ta sin äppelputsarteori och hänga upp i nånting som det gör ont att hänga upp saker i.

Så, det var gnället mot din gamla rollspelskompis. Nu ska jag gnälla mot dig.

Poängen är inte att man ska börja som usel och sluta som bäst. Poängen är att man ska börja oförmögen att lösa uppgiften och sluta förmögen att lösa uppgiften. Det är den personliga utvecklingen som är intressant. Vi kan ju hänvisa till den senaste John Campbell-tråden. Bondpojkar och äppelputsare är ju ganska kännetecknande för Campbells monomyt, men det behöver faktiskt inte vara okunniga fjantar som protagonist. Det räcker med att de är oförmögna att överkomma problemet, och sedan blir förmögna att göra det.

I den tråden nämner jag filmen Constantine, och jag gör det igen, eftersom huvudpersonen där är riktigt kapabel (han käkar demoner till frukost på ett sätt som skulle göra Fader Merrill grön av avund) men ändå oförmögen att överkomma problemet (han dör just nu av cancer och kommer att hamna i helvetet när han dör).

Ett annat exempel är Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. Huvudpersonerna där är elitens elit, ett halvdussin handplockade proffs som jobbar för en elitgren av den inrikes underrättelsetjänsten med i stort sett obegränsad budget som gör att de har råd med tiltrotorplan och intelligenta minitanks. Lik förbannat har de inte möjlighet att klara av problemet till att börja med.

Ganska talande för de två exemplen är att huvudpersonerna börjar som riktigt, riktigt kompetenta, men ur färdighetsmässig synvinkel så blir de inte mer kompetenta. Det enda som gör Constantine bättre rent siffermässigt är att han får en helig hagelbrakare, +2 mot demoner (typ). Och i Ghost in the Shell så är det väl ingen som blir bättre alls - de börjar som superelit och slutar som superelit, men ingen kan ta miste på att de faktiskt gör en inre resa från oförmögen till förmögen. Det är bara det att övergången inte omfattar höjda färdighetsvärden.

---

Och nu över till personliga preferenser: jag vill oftast ha en rollperson som jag trivs med. Normalt sett så föredrar jag rollpersoner som är såpass kompetenta att de faktiskt kan lösa sitt jobb, ofta kryddat med att de är främlingar som inte har koll på de lokala omständigheterna. Det ger mig den nödvändiga transitionspotentialen från oförmögen till förmögen. Tylassa Perania Jenna, avhoppad kejserlig kapten, får anses vara ett typexempel på en sådan rollperson. Hon var omkring de femtio och en kompetent kapten som förde befäl på en Star Destroyer innan hon hoppade av till Alliansen. Hon är snorskicklig på det hon gör (jag hade Marco Ramius från Röd Oktober som förebild), men hon har ingen aning om hur det är att arbeta i Alliansen och hon är allmänt misstrodd eftersom hon trots allt är en kejserlig officer. Att lära sig mer om att arbeta i Alliansen och att vinna Alliansens förtroende är svårt att mäta i färdighetsvärde, men det var i alla fall det som var övergången i det fallet. Det gav också en massa stårypotential till spelledaren.

Å andra sidan så kan jag få för mig att spela gröngölingar också. Kiyone Lerrison var en sådan: hon var egentligen totalt inkompetent på allt (en konsekvens av att Kraften-systemet i Star Wars d6 är som det är), så transitionspotentialen låg snarare i att bli bättre så att hon kunde behärska Kraften. Det är i sig rätt trist som rollspelsståry (det finns ett skäl till att förbättring och träning abstraheras bort till regler i rollspel), så där byggde jag in en massa stårypotential i form av hennes onda moster, en Mörk Jedi under Kejsarens personliga befäl och med en egen Star Destroyer hon använde för att jaga sin systerdotter och förföra henne till den Mörka Sidan.

---

Sammanfattning: man behöver inte vara oduglig för att ha något att växa upp till. Det är faktiskt långt viktigare att man trivs med rollpersonen och att den passar kampanjen.

Så jag tycker att du ska prata med din spelledare, och se om du tillsammans med honom och de andra spelarna kan finna något annat att växa upp till än enbart trista färdighetsvärden. Det kan innebära att han är tvungen att ge ifrån sig lite "baksidesblurb" om äventyret/kampanjen, vilket spelledare normalt sett har svårt för. Det kan också innebära att spelledaren bygger in saker från din rollpersons bakgrund i sin kampanj, något som spelledare också normalt sett har svårt för. Poängen är att det måste till lite av ett givande och tagande.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Min fråga till er blir:

Vad finns det för dramatiska utmaningar för den som är hög level, har 18 i varje grundegenskap, äger hela världen, kallar guden Tor för ynkrygg, tycker att han senaste planetsystem blev rätt lyckat etc?
Jag kör ett bokstavligt svar först:

En med max i alla världen, äganderätt till hela planeter, mäktigare än en etablerad gudomlighet och i stånd att skapa eller i alla fall inreda planetsystem brukar benämnas gud i många spelsystem. Jag har spellett en del kampanjer med gudar och det finns hur mycket som helst att göra.

-Dels kan man köra parafraser på dödligas äventyr: lite marvel-artat där man slåss med kosmiska skurkar i himlarymderna, norpar artifakter och bryter sig in i existensplan.

-Dels är det en ypperlig miljö för politik. Många gudar är så pass knepiga att rent fysiskt slåss med (de kanske är opåverkbara för magi, materia och energi, t ex) att det är förhandlingar som gäller när man vill åstadkomma något. Och de politiska arenor som växt fram under årmiljoners umgänge kan vara underbart komplexa och pendlande mellan krossande traditioner och frustrerad skaparkraft.

-Dels kan man ägna sig åt gudsspecifika ting. Sköta sina religioner och hålla efter sina dyrkare, odla kulturer och arter, sådant. Sprida en viss moral i multiversum.


Mer allmänt: min erfarenhet är att man löser "problemet" med mäktiga rollpersoner på följande sätt:

-Det finns alltid en större fisk. Men förmodligen på ett annat ställe. Vill rollpersonerna stanna kvar i sin by även sedan de blivit conanister och elricar är det bara för SL att säga: OK, det går 80 år. Vad gör ni sedan?

-Fokus kan behöva ändras. Politik är den klassiska grejen. Inte för att rollpersonerna är för svaga för att slå ner grannkungens armé själva. Utan för att det inte löser något av de långsiktiga problem SL har presenterat. Resor är en annan klassisk grej. Lämna byn. Lämnga planeten. Lämna existensplanet. Se världen lite och hamna i trubbel - inte för att allt annat bortom är så mycket starkare utan för att det är annorlunda och de invanda taktikerna inte alltid är att lita på längre.
Sluta rollspela enklare strider. 4 rövare? OK, ni slår snabbt ihjäl dem. Men en av dem har ett intressant brev.... 4 drakar? OK, ni slår snabbt ihjäl dem. Men en av dem har ett intressant brev...

.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
Äppelpaj åt folket

Första tanken är att "grundegenskaper spelar ingen större roll egentligen". Eller okej, de gör att man får bättre färdigheter (om nu baschans fanns kvar i DoD6) och slår man slag mot dem så är det klart det märks.

Så absurda värden som din kompis drar upp har jag aldrig stött på och det är så enkelt att koboldförolämpa honom att jag vägrar att göra det. :gremsmile: Dina värden är å andra sidan så tråknormala att jag måste bita mig i tungan för att inte svenssonförolämpa dig. :gremwink:

Vad finns det för dramatiska utmaningar för den som är hög level, har 18 i varje grundegenskap, äger hela världen....

Thornbush är precis sådan. Den enda fienda som kan hota honom råkar vara han själv. Han har sin ilska som i viss mån har kontroll över honom att slåss mot. Han har sorg över obesvarad kärlek att bekämpa. Det kan han inte lösa med tärningsslag.

Men jag är för tillfället otroligt besatt av ensamhet/relationer/den sanna kärleken och annan sentimental smörja så det är den sociala biten jag bryr mig om. Sedan om min rollperson råkar erövra ondingens borg som en riddare eller som en kökspojke är ett steg på vägen för att bygga ut hans relationer. Borgen i sig spelar ingen större roll.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Re: Demonfrukost!

Så, det var gnället mot din gamla rollspelskompis. Nu ska jag gnälla mot dig.
:gremgrin:
Jag vet inte varför jag alltid blir lite glad när du gnäller på mig- jag är annars inte så masochistiskt lagd...

Nåja, jag håller med dig och inte.

Poängen är inte att man ska börja som usel och sluta som bäst. Poängen är att man ska börja oförmögen att lösa uppgiften och sluta förmögen att lösa uppgiften.
Just det! Huvet på spiken!
Men förresten...vad är att "vara oförmögen att klara av uppgiften"?
Kan inte det vara väldigt olika? Hursomhelst tycker jag att även om mina rollpersoner nog inte är självklara hjältar så är de (på lite sikt, med lite god vilja, efter en stunds eftertanke mm mm) kapabla att lösa uppgiften. Ynkryggar som inte kan något alls vill jag inte spela. Jag vill helst spela ynkryggar som kommer att bli något annat än ynkrygg.
Det där filologiska i Campbell-tråden tycker jag är viktigt. Just att Den Här ynkryggen beslutar sig för att offra innebär ett existensberättigande. Paradexempel: Frodo Bagger.

Ganska talande för de två exemplen är att huvudpersonerna börjar som riktigt, riktigt kompetenta, men ur färdighetsmässig synvinkel så blir de inte mer kompetenta.
Visst- så är det nog. Men är det inte svårare att komma på intressanta plottar och stårysar åt sådana rp? Alltså, om utgångsläget är att man får söka svårigheter bortom färdighetsvärden mm då blir det en större utmaning för SL/äventyrsskaparen? Eller har jag fel?

Och nu över till personliga preferenser: jag vill oftast ha en rollperson som jag trivs med. Normalt sett så föredrar jag rollpersoner som är såpass kompetenta att de faktiskt kan lösa sitt jobb, ofta kryddat med att de är främlingar som inte har koll på de lokala omständigheterna.
Det där lät som något min kompis skulle kunna säga!
Jag vet inte varför det börjar klia i mig när jag läser orden
'...kan lösa sitt jobb...'. Mitt problem är att jag gillar när man inte kan lösa sitt jobb. Ok, det är väl dags för ett exempel för att du ska förstå vad jag menar:
Tänk dig att rp ska infiltrera ett gäng bovar som huserar i ett skjul i Arizona. Isåfall skulle jag hellre vilja ha en rp som inte automatiskt kan luta sig mot sina höga FV:n i tex Smyga, Gömma sig och/eller Använda Pistol. Hellre skulle jag kunna tänka mig att jag som spelare får tänka fram och tillbaka hur min rp ska lyckas med uppgiften trots sina låga FV:n i tex Smyga, Gömma sig etc! Kanske försöka snacka sig in? Låtsas att man är pizzabud? Eller bortkommen student på jakt efter förlorad avtagsväg? Eller kanske någon sorts diversion- man gör i ordning en improviserad bomb som smäller en bit bort, varpå skurkarna går ut för att undersöka och min rp kan smyga sig in och undersöka. Mm mm
Däremot är jag övertygad om att min kompis skulle kräva ett FV i Smyga som gör att hans rp inte kan bli upptäckt av skurkarna under några som helst omständigheter. Han vill ju att jhans rp ska kunna 'lösa sitt jobb'.
Men som sagt- det är nog jag som borde undersöka flera sätt att spela på än bara fortsätta i gamla trötta spår...

Det är i sig rätt trist som rollspelsståry (det finns ett skäl till att förbättring och träning abstraheras bort till regler i rollspel), så där byggde jag in en massa stårypotential i form av hennes onda moster, en Mörk Jedi under Kejsarens personliga befäl och med en egen Star Destroyer hon använde för att jaga sin systerdotter och förföra henne till den Mörka Sidan.
JA! Javisst! Jag kan nog framstå som en otroligt jobbig och obstinat nostalgitomte som älskar räls och levvlar, men den här biten är ju lika viktigt som allt annat sammantaget.
Just genom att 'bygga in stårypotential' kan man ju ge en juste motvikt till tex 'dåliga FV:n och grundegenskaper.

Måste trösta barn. Hoppas du svarar.

/Basse
 

Frush

Veteran
Joined
14 Jul 2005
Messages
4
Location
Stockholm
Du är för produktiv...herr äppelputsare.

En kvinna brukar få bukt med de värsta marodörer...

Ibland kan man undra varför man förlänger ett sedan länge uppfyllt mål, att ens hjälte nått "taket". Även stjärnor slocknar...dvs läge för pension? Problemet gäller väl inte bara gudarna utan rent generellt...Hur gör man sin värld, kampanj intressant även för "lågnivåare"? Jag har en känsla av att de spelmöten vi har där våra gamla kändisar jobbar på en gudomlig nivå enbart är av nostaliska skäl....dvs svårt att släppa taget om ens bästa rollspelskaraktär.

Frush/Salkarin
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Re: Demonfrukost!

"Men förresten...vad är att "vara oförmögen att klara av uppgiften"? Kan inte det vara väldigt olika?"

Visst kan det, och det är det som ger historierna genom historien variation. I ståry A så är det en ynkrygg som inte kan ta sig till en vulkan på andra sidan världen, i ståry B är det en aphäftig utbygdsjägare som inte har nerver nog att bli kung. Poängen är att de i läge 1 inte kan lösa problemet, men i läge 2 så kan de göra det, och ståryn handlar om övergången från läge 1 till läge 2. Resten är detaljer.

"Men är det inte svårare att komma på intressanta plottar och stårysar åt sådana rp? Alltså, om utgångsläget är att man får söka svårigheter bortom färdighetsvärden mm då blir det en större utmaning för SL/äventyrsskaparen? Eller har jag fel?"

Är det verkligen den enda möjliga utmaningen i rollspel? Att få högre FV? Det är lite det som jag motsätter mig.

Point in case: Tylassa Perania Jenna. Tokskicklig taktiker, suveränt skickligt befäl, försedd med en Imperial Star Destroyer med fyrtiåtta turbolaserbatterier. Hade den enda möjliga utmaningen varit att få högre färdighetsvärden och mer eldkraft så hade den kampanjen blivit rätt trist. Hon var ju som sagt var skitbra och en ISD är typ det näst häftigaste rymdskeppet i spelet spelvärdesmässigt. Att bli bättre än skitbra och få ett häftigare skepp... näe.

Istället så handlade den kampanjen mest om botgöring och acceptans: trots allt så var hon en kejserlig officer med ett kejserlig krigsskepp, och sådana passar inte in i Alliansen. Det var liksom inte "tjena, kul att du kunde komma med, här, ta en division X-vingar och börja smiska kejserlig rumpa!" Nä, den kampanjen handlade om det som avhoppet var ett första steg på: vägen mot botgöring för alla de hemskheter som hon hade gjort i sin kejserliga karriär, och vägen mot acceptans bland hennes forna fiender. Vi hade säkert kunna lösa det med något acceptansvärde eller botgöringsvärde (det senare funderade vi faktiskt på en möjlig mekanism för en bit in i spelet), men istället så lät vi ståryns utveckling avgöra huruvida boten räckte.

Den här plotten och ståryn var mer eller mindre inbyggd i rollpersonen. Det var inget som spelledaren behövde komma på - den fanns där från början. Det enda som krävdes var att man som spelledare faktiskt lade märke till den. Den här spelledaren var såpass vaken: han lade märke till stårymöjligheten innan jag gjorde det. Jag hade mest gjort avhoppet som en backståry för att få in en kejserlig officer i Alliansen, men han såg potentialen med den.

"Mitt problem är att jag gillar när man inte kan lösa sitt jobb."

Ditt problem. Själv tycker jag inte om klantar (det vill säga personer som inte kan lösa sitt jobb). Om vi tar skjulet i Arizona igen: spelar jag en jägarsoldat med bakgrund i Delta Force så är det hans jobb att kunna smyga sig på skurkar i skjul. Om han inte klarar av det så är han en klant, och sådana tycker jag inte om. Om rollpersonen däremot är en bankir i Las Vegas med alkoholproblem och spelberoende så är hans jobb att hantera andras pengar och klara av bankbyråkratin. Om han inte klarar av det så är han en klant. Huruvida han kan smyga sig på skurkar i skjul är ointressant när jag gör rollpersonen. Bankirjäveln ska kunna bankirera, supa och spela bort pengar, och vara bra på det.

Smygandet till skjulet... tja, det får vi se när det verkligen är dags att smyga till skjulet. Spelar jag jägarsoldaten så borde saken vara biff. Spelar jag bankiren så får jag väl komma på någon annan lösning. Men poängen är att båda rollpersonerna bör vara så bra som de borde vara - på sina respektive områden.

Vill min spelledare sedan vara elak mot mig så kan han väl ge min jägarsoldat uppdraget att infiltrera en bank med skurkar i. Då är han inne på djupt vatten, men det beror inte på att jägarsoldaten är inkompetent, utan på att bankirjobb inte ingick i jägarträningen på Fort Bragg.

Däremot så skulle jag få krupp om jägarsoldatsrollpersonen inte kunde smyga eller bankirrollpersonen inte kunde bankirera. Det är en bidragande orsak till att jag avskyr d20: en rollperson är aldrig så kompetent som han borde vara, om man inte meckar och spolar fram en massa levels från början. Han framstår mer som om han vore 13 och utan moppemusche, typ. Det är väl kul om man gillar att spela osnutna trettonåringar, men det är rätt begränsande på vilka rollpersoner man kan spela. Och har man minsta ambition på att ha passerat puberteten så blir d20 bara jobbigt.

"Jag kan nog framstå som en otroligt jobbig och obstinat nostalgitomte som älskar räls och levvlar, men den här biten är ju lika viktigt som allt annat sammantaget."

Visst är det. Det är därför som Västmark och Andra Imperiet är byggda som de är med inbyggd bakgrundsgenerering, så att spelledaren lätt kan hitta en grej att bygga äventyr kring. Det är därför som jag älskar Castle Falkenstein och dess enkla uppmaning: "stoppa in en Passion, en Nemesis och tre Mål, ett Yrkesmässigt, ett Socialt och ett Romantiskt, i din rollperson innan du ens börjar fundera på spelvärden".
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Bananskalande pågår

Ibland kan man undra varför man förlänger ett sedan länge uppfyllt mål, att ens hjälte nått "taket". Även stjärnor slocknar...dvs läge för pension? (...) Jag har en känsla av att de spelmöten vi har där våra gamla kändisar jobbar på en gudomlig nivå enbart är av nostaliska skäl....dvs svårt att släppa taget om ens bästa rollspelskaraktär
(Jag har klippt ut en av dina meningar för att kommentera den separat)

En bra tumregel är väl att om man tycker det är läge för pension så är det läge för pension. :gremtongue:

Nostalgi kan vara mycket trevligt. Jag tycker inte ens att det nödvändigtvis är fel när nostalgi är den primära drivkraften. Det roliga med rollspel är att man kan ha kul av det på så många olika sätt. Avgörande är om man själv tycker att den drivkraften räcker.

Sedan kan man ju tycka olika om olika styrkenivåer. En person (numera Tysklandsbaserad) jag spelat en del med genom åren spelar i allmänhet alla sina rollpersoner som vore de på lvl 3-5. Han trivs med den typen av kompetens och utmaningar. Jag vet att det finns folk som trivs bäst när de spelar riktiga förlorartyper. Jag och min fru (som lyckligtvis inte är inskriven på forumet och kan rätta mig i detta) tycker om när vi spelar riktigt mäktiga typer, fast visst är det kul att grisodla ibland.

Problemet gäller väl inte bara gudarna utan rent generellt...Hur gör man sin värld, kampanj intressant även för "lågnivåare"?
Skönt! Jag håller helt med om det perspektivet. Kampanjer för mäktiga hjältar är roligast, de andra tar det lite mer emot att konstruera :gremsmile:
Det finns gott om folk på forumet som menar att "lågnivåäventyr" är det enda rätta att ägna sig åt, så egentligen borde jag överlåta åt dem att svara. Ett standardtips är väl att det aldrig är fel att fokusera på det personliga.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Tja, personligen tycker jag det är rätt ointressant med gröngölingar och bondpojkar, annat än i humoristiskt syfte. Just bondpojkar som räddar världen är jag extra allergisk mot efter alldeles för många dåliga fjantasyböcker, så Campbell kan dra något gammalt över sig (fast det är ju just vad han redan gjort).

(Visst, som semi-parodi funkar det med WFRPs råttfångare osv. En personlig favorit var en inkompetent nekromantiker-lärling i en gammal DoD-kampanj som väldigt gärna ville vara en Superskurk(tm) men inte riktigt nådde ända fram...)

Jag gillar, både från spelar- och spelledarperspektiv, "kompetenta" hjältar. Med kompetenta menar jag då dels ur ett trovärdighetsperspektiv (en van yrkesman som varit verksam i sin bransch de senaste 20 åren, misslyckas inte med uppgifter inom sin specialisering om det inte är väldigt speciella omständigheter - vilket det förvisso kan vara i "äventyr"), men framförallt ur planeringsperspektiv.

Nu lyckas jag säkert inte förklara förståeligt, men med det senare menar jag att när spelarna misslyckas ska det helst inte bero på att de missade ett färdighetsslag (även CL 15 innebär att man misslyckas en gång på fyra), utan på att de tänkt fel, baserat sina planer på bristande information, etc. "Okej, baronen verkar ha ett standard ASSA-lås, det fixar jag lätt... fan, slog 19" är rätt dassigt. "Fan, baronen verkar ha satt i bättre lås en vad som stod på ritningen, jag är inte säker på att jag fixar detta" är mer intressant. Ur ett problemlösningsperspektiv, då. Det suger att lösa ett problem men misslyckas att implementera lösningen pga oförutsägbart oflyt.

Nu kommer något att säga "jamen, man kan ju tolka misslyckandet på tärningen som att blah blah blah". Ja, givetvis är gränsen flytande, och tärningsframkallad spänning har sin plats. Strider är bra på denna punkten eftersom frekventa plan gör att slumpen "planar ut". Ska man smyga förbi en drake får man bara ett slag, och kommer det ett fummel då så gör det. (Men den bristen ska jag inte gå in på, det har säkert diskuterats förr.)

Hoppsan, svävade visst ut lite. Åter till saken.

Gränsdragningen för vad som är kompetent och inkompetent är givetvis flytande den också, och beror på utmaningarna kompetensen mäts mot, så det blir egentligen ganska meningslöst att svara på.

En erfaren grisodlare är toküber i en grisodlingskampanj. I ett högnivåigt D&D-epos har han vissa problem. En lvl 1-figur i D&D är dock kompetent även han så länge han ställs mot jämbördigt motstånd som ett gäng kobolder, svartnissar eller snotlings...

Då kan din (Basenanjis) fråga delas upp i två delfrågor:
<ul>[*]Vilken nivå ska utmaningarna ligga på för att det ska vara roligt?
[*]Hur svårt ska rollpersonerna ha med utmaningarna för att det ska vara roligt?[/list]

Som indikerats ovan tycker jag det är intressantast med rollpersoner som är vana och erfarna inom sitt specialområde (och specialområden som är någorlunda relevanta för uppgiften - rollpersoner som är i sig väldigt duktiga men inte inom kampanjens huvudfokus är ju i praktiken lika "dåliga" som rena pojkspolingar (typexemplet är rollpersoner som inte kan slåss i en kampanj med mycket strid)). Samtidigt måste de givetvis ha svagheter för att det ska bli intressant, men då får det hellre vara något som de mer eller mindre inte kan hantera alls än halvduglighet.

Kommer man upp i "gudar" är det dock en nivå som inte roar mig speciellt mycket.

Utmaningarna ska vara jävligt utmanande. Vinstens nöje är direkt proportionerligt mot hur mycket man fått kämpa för sin vinst. Men att vinna på lotto (som du tog som exempel), är ingen ansträngning, det är bara flyt eller oflyt. Nöjet i att vinna ligger inte i att ha äntligen lyckats slå ett perfekt slag (jaja, det kan vara kul det också, jag ska inte förneka att jag kan ge ifrån mig crit-skrik i bästa The Gamers-anda, men tyst nu), utan i att äntligen ha lyckats utveckla en plan/lösning som fungerar.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
Själv föredrar jag ju rollpersoner som är kompetenta på sitt jobb. Dvs, rollperson som exempelvis är medlem av en militär specialstyrka, vet hur hans/hennes vapen fungerar och kan använda dem, och vet en del om taktik och kamouflage etc. En racerförare vet hur man kör lämpligt fordon. En läkare är kompetent på att behandla skador etc. Hade ovan nämda personer inte varit kompetenta på sitt område så hade de inte arbetat som det.

Att sedan dålig utrustning eller extrema förhållanden kan göra det väldigt svårt att utföra jobbet det är en helt annan sak. Och ställs personen för saker som är utanför dennes kompetensområde så har de ju problem.

Menar inkompetenta äppelputsare kan visserligen vara roligt i ett humorscenario, men knappast i en längre kampanj IMO. Därmed inte sagt att en rollperson behöver ha bra grundegenskaper eller vara mäktig för att vara kul att spela.

Och utmaningar för någon som är übermäktig, tja det finns ju alltid folk som vill bygga sig ett rykte och visa att de är bättre (och det finns alltid någon som är större, starkare, snabbare än vad du är, eller hetl enkelt har turen på sin sida), eller så får man utmaningar där personen ställs för något som inte går att lösa på det sätt som personen är bäst på (exempelvis en förhandlingssituation där man skall mäkla fred mellan två stridande fraktioner, då kan man normalt sett inte gå in med vapen*).

* såvida man nu inte går in med så mycket vapenmakt att man kan totalt dominera och tvinga motparten/parterna att göra som man säger.

/Ulfgeir
 
Top