Mannuraj
Veteran
Är det bara jag som tycker att valen (utrustnings valen alltså ex. A-val, B-val, X-val etc.) tar väldigt lång tid och är ganska tråkit? Någon som har något tips på hur man kan göra det snabbare?
Nekromanti Är det bara jag?
- Thread starter Mannuraj
- Start date
Gör som jag gör.. jag hittar på en bakgrunds historia (inga korta då) och tar sedan (med hjälp av spelledaren) de föremål som jag kan tänkats "snubbla över" i mina dar.. Det funkar hur bra som heldst..
// Mouja ---> Som funkar hur bra som heldst (!) <---
// Mouja ---> Som funkar hur bra som heldst (!) <---
AidinElf
Veteran
Klart bästa sättet!!
Det är ju viktigt att utrustningen verkligen passar ihop med rollen, så det smartaste är ju att välja den själv utifrån vad man tycker är troligt.
Du tänker klokt!! /images/icons/clever.gif
Det är ju viktigt att utrustningen verkligen passar ihop med rollen, så det smartaste är ju att välja den själv utifrån vad man tycker är troligt.
Du tänker klokt!! /images/icons/clever.gif
Re: Klart bästa sättet!!
Japp (det med att jag tänker klokt alltså)... om ni vill se en av mina bakrunds historier... så varsågoda...
Tänk er att det är någon som berättar denna historia för er.. en med en ganska ihålig röst.. Och ja, han ÄR mörkeralv..
Jag var bara tio vårar då min far dog, han var en mörkeralv han med, en präst till yrket. Men då vi bodde i en människoby så vart han tvungen att arbeta som smed, annars hade han inte levt så länge som han gjorde. Han vart bara etthundrasextiotvå år gammal, då han vart halshuggen på våren till hans etthundrasextiotredje födelsedag. Hur som helst är det … över trettien år sedan nu. Jag vaknade ganska tidigt min tionde födelsedag, solen hade knappt gått upp. Jag gick genast in till min mor och fars sovrum, dom sov fortfarande, så jag hoppade upp i deras säng och började hoppa upp och ned. Tillslut vaknade min mor, hon vart genast väldigt sur på mig och sjasade iväg mig. Jag hoppade lydigt ned från sängen och sprang ut till köket. Ett litet tag senare så kom min mor till köket, där jag satt på en stol och väntade på dem. Strax efter att min mor kommit ut till mig hördes ett skrik från sovrummet. Jag flög upp från stolen och sprang bort mot sovrummet. Då jag kom in där såg jag en massa blod, 'far', skrek jag och såg på allt blod. Ingen kropp syntes, jag vart förtvivlad, vart var han.
Jag hörde sedan någonting utanför fönstret så jag gick dit, det var min far, han satt utanför fönstret och var alldeles blodig. Det var inte bara hans blod, utan även från någon annan. Då jag såg mig omkring för att försöka se vem eller vad som attackerat min far, kastade sig min far på mig och slängde in mig i huset. Ännu ett skrik hördes, detta var definitivt från min far. Jag såg en hand sträcka sig in genom fönstret, det var min far, jag vart väldigt glad tills jag insåg att han blödde starkt ur sin mage. Han sade åt mig att ta med mig min mor och fly. Jag var inte sen att vände mig om för att springa till köket. När jag vände mig om stod min mor där, tårarna strömmade ned för hennes kinder. Jag tog henne i handen och drog med mig henne ut ur huset och bort mot skogen. Då vi nådde skogsbrynet syntes svart bolmande rök från vårat hus, jag förstod att de hade tänt eld på det för att försäkra sig om att vi inte skulle bli kvar länge.
Efter en vecka, levande på allt vi kunde hitta i skogen, sörjde min mor fortfarande. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag gråta eller bara fortsätta som jag gjort. Jag fortsatte att vara lugn och det vart min moders död. Hon talade inte om honom, vilket inte jag heller gjorde, det var fel jag skulle ha talat om honom, sagt att han varit väldigt bra och så vidare. Hon dog i alla fall efter åtta dagar i skogen, hon varken åt eller sov speciellt mycket, redan då förstod jag att när en mörkeralv älskar en annan finns det ingenting som är viktigare, i det här fallet inte ens deras son. Så nu fick jag klara mig själv. Jag sprang och sprang, tills jag såg en ny by. Jag vart överlycklig, enda tills jag kom in i byn och alla skrek fula ord åt mig, då förstod jag att jag inte var välkommen.
Femton dagar efter min far dog, sju efter min mor dött, var jag alldeles utsvulten. Jag höll på att dö, jag var så svag att jag nästan fick krypa fram. Då såg jag ett hus, det såg ganska öde ut men det skulle visa sig att det inte var det. Jag fick nya krafter då jag trodde att det kanske kunde finnas någonting att äta där inne. Utan att ens fastställa att ingen bodde där så öppnade jag dörren och gick in.' Vem där?' hördes en röst, tillhörande en gammal kvinna. Jag visste inte vad jag skulle göra, så av brist på mat och vatten och den plötsliga chocken, svimmade jag. Senare när jag vaknade upp så låg jag i en säng, det var den mjukaste säng jag någonsin legat i, i alla fall kändes det så då. Jag såg mig omkring, det var ett ganska litet rum med ett fönster, en dörr i, det fanns även ett mindre bord bredvid min säng. På det lilla bordet bredvid mig låg det en brödbit och ett glas med vatten i. Jag kastade mig över brödet och åt upp det hastigt och lika snabbt försvann vattnet ned i min strupe. Dörren öppnades och in kom den gamla damen, som jag skulle stanna hos i fem år tills då hon dog. Antagligen av ålder, men vad visste jag, jag hade knappt blivit femton vårar.
Då hon var död trodde jag att min möjlighet att överleva var minskad stort. Men det visade sig att min tur fortfarande var med mig. Då hon var död begravde jag henne, på baksidan huset. Sedan tog jag allt jag kunde bära och gick till staden, stadsvakterna släppte in mig, efter ett tags övertalande. Jag gick till marknaden och sålde allting, när jag var klar var det väldigt sent, solen hade börjat gå ned. Så jag räknade mina pengar, vilket var ganska svårt då jag aldrig gått i skolan, men min mor hade en gång lärt mig lite räkning, då hon sa att det kanske skulle komma till användning. Så jag räknade mina få kopparmynt och då jag var klar hade jag runt tio stycken av dem. Jag skyndade tillbaka mot den gamla damens hus, oturligt nog förföljdes jag av två stycken stadsvakter, då de hade fått i uppdrag att leta reda på vart jag fått alla saker ifrån. Jag gick in i stugan, jag hade fortfarande inte märkt att de följde mig, dörren öppnades och in kom dom. De såg sig omkring, sedan sade en av dem till mig, 'Vad har du gjort med henne ?' Jag var alldeles tyst, de skulle antagligen skylla hennes död på mig. Jag sade ingenting utan skyndade mig in i det lilla rummet som jag sovit i första gången jag träffade henne och ut genom fönstret. Nu var jag på flykt igen, jagad som en råtta av en katt.
Jag sprang och sprang, enda tills jag svimmade. Då jag var mindre var jag väldigt tålig och smidig, min kondition var hög och jag svimmade inte i första taget. Men jag var inte speciellt stark, då jag aldrig hade fått för mig att träna upp mina muskler, så att stanna och slåss var nästan aldrig ett alternativ för mig. Då jag vaknade märkte jag att jag tappat två av kopparmynten, hade jag tappat ett kopparmynt mer hade jag säkerligen varit död nu men i alla fall så gick jag vidare, då jag hade tömt mig själv på krafter. Jag gick med långsamma släpande steg, jag hade sprungit i timmar och jag var nu bara femton vårar, på gränsen till sexton. Ungefär en vecka senare kom jag till en by, jag hade precis hunnit fylla sexton. Då stadsporten var öppen och ingen var i närheten tänkte jag att det var fritt fram. Jag gick genast mot tavernan, jag var vrålhungrig.
Då jag öppnade dörren såg jag ett fåtal personer där, varav en var alv. De alla glodde på mig ett tag, uppenbarligen hatade de mörkeralvs. Jag gick med försiktiga steg in till mitten av rummet, jag såg mig försiktigt omkring, där var en piga. Jag smög fram till henne och ställde mig vid henne, 'Ursäkta mig', sade jag då jag blivit lärd att vara artig, så långt som det gick. Hon såg på mig och fnös sedan mot mig, 'Mörkeralv', sade hon kort och såg på mig, med hat i ögonen. Snabbt beställde jag någonting att äta, då de tog det dubbla bara för att jag var mörkeralv hade jag inga pengar kvar sedan. Jag slängde i mig maten, jag tror det var en av de godaste fiskarna jag någonsin ätit, den var rå då jag inte hade råd att betala för en stekt, men den smakade ändå underbart.
Efter jag ätit upp skyndade jag mig ut, så att ingen skulle få för sig att kasta någonting på mig eller liknande, då de blickar de slängt mig inte var de allra vänligaste. Då jag kom ut på gatan vart jag lättad, ingen där ingen som kunde slänga ilskna blickar eller säga frånstötande ord åt mig. Jag skyndade bort till en bakgata, det hade börjat mörkna och på denna gata var det helt svart, då jag är en mörkeralv såg jag ändå ganska bra. Men vad jag inte såg var en man som stod bara några meter ifrån mig, jag hoppade till då han talade till mig. Det visade sig att han var en tjuv, vid namn Lir. Han var känd i stort sett hela landet, så han behövde någon som hjälpte honom att skaffa mat så att han kunde överleva. Jag tog på mig uppgiften, mot att han delade med sig av maten och hjälpte mig då jag kom i knipa. Efter tre år levde jag fortfarande, jag hade sett denna ljuvliga kvinna, hon var lika gammal som mig, nitton, men hennes far var en av de rikaste i staden. Då jag såg henne för första gången bar hon en röd åtsittande klänning med guldbroderier på och hon hade blont, ganska långt hår. Jag bara stod där och såg på henne, kunde inte göra annat. Hon kom fram till mig, vi pratade ett tag och det slutade med att vi skulle träffas dagen efter.
Vi träffades åtskilliga gånger, hon verkade gilla mig med, trots att jag var en mörkeralv. Efter vi umgåtts i några månader, sade hon de orden, de orden som fick mig att glömma bort allt annat. 'Jag älskar dig', det var de orden hon sade, och jag 8var inte sen med att instämma. Hon slängde sig runt min hals, det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag hade fått arbete på ett bageri i alla fall, som springpojke, det var det bästa de kunde erbjuda mig då jag inte ville arbeta åt Lir igen. Jag tog alla pengar som jag samlat ihop, både de som jag fått då jag arbetat hos Lir och de jag fått arbetande hos bagaren, och gick till guldsmeden. Jag köpte en ganska fin ring, då det var det bästa jag hade råd med. Då jag gav henne den började hon nästan att gråta, små tårar strömmade nedför hennes kinder, hon tog ringen och slängde sig över mig. Den natten och alla nätter framöver hade jag tak över huvudet.
Jag satt i fängelse, i över tre år bara satt jag där. Det enda jag kunde göra var att tänka på vad jag skulle göra med han, vars fel det var fick mig fängslad, riktigt hemska tankar om vad jag skulle göra på honom slog mig, så hemska att jag ibland fått de som satt i samma cell som jag att svimma, när jag berättade det för dem. Han som satt mig i fängelse var en rik man, han var säkert stadens rikaste och hans dotter var den vackraste kvinna jag någonsin sett. I alla fall, staden de bodde i var ganska liten, runt trettio gårdar. Jag var i staden hela tiden, folket gillade inte mig, beroende på min ras. Men jag fick i alla fall henne att gilla mig efter ett tag och då hennes far fick reda på det, då vi planerade att gifta oss, vart han verkligen rasande. Han gömde henne i sin källare, han bara matade henne varje dag.
Efter en vecka hade jag den perfekta planen för att få henne ur källaren och ut ur staden utan att någon skulle märka någonting. Den natten var väldigt mörk och alldeles tyst, sakta smög jag längst hus väggarna klädd i svart. Jag smög fram till källarfönstret där hon satt. Jag såg in i det, där satt hon, klädd i en gråaktig klänning som var sönderriven på ganska många ställen och hon blödde även på armarna och på magen, som verkade vara ganska större än då jag mötte henne sist. Jag viskade hennes namn, hennes klarblå ögon mötte mina och hon reste sig hastigt upp, började gå mot mig. Plötsligt hördes någonting vid dörren, hon vände sig hastigt, med blicken mot dörren. Min blick fästes även den på dörren, som öppnades och in kom hennes far. Han såg mig, ingen tvekan om saken, han drog sitt svärd … svärdet träffade hennes hals, med ett skrik, som jag kan höra än idag.
Hon skrek till alldeles innan svärdet tog hennes liv, jag trodde inte mina ögon, men någonting i mitt inre sade någonting annat. 'Hon är inte död' sade rösten till mig, jag vart genast väldigt sur på rösten, hon var död. Men sedan hörde jag hennes röst, hon talade till mig, sade att hon inte var död. 'Min ring' sade hon 'ta min ring'. Jag bröt loss de tjocka plankor som satt för fönstret, hoppade snabbt in. Jag slängde mig över henne, gråtande av ilska och hat, han skulle få, det var min enda tanke. Jag tog ringen av hennes finger, det skar i hjärtat att göra det. Sedan innan jag märkt någonting så hörde jag röster från det sönderslagna fönstret, det var ett par stadsvakter som kom. Hennes fader slängde svärdet bredvid mig och sprang ut och stängde snabbt dörren. Sedan när jag skulle ut genom fönstret så hoppade jag rakt in i stadsvakterna, jag kunde inte tänka min sorg var för stor. Dom tog båda ett varsitt hårt grepp om mina armar, jag kunde inte fly, jag fick panik.
Dom band fast mig vid en träpåle dagen efter, hela byn var samlad. 'Häng honom' hörde jag någon skrika, 'Han dödade min dotter också' hördes det från ett annat håll. Mot mig kom en kraftig man gående, i sina händer bar han en yxa, jag kunde inte gråta, jag var för rädd. Jag var bara en valp då de för första gången försökte döda mig, jag stod där fast bunden vid pålen, jag trodde mitt liv var över. Då hörde jag hennes röst igen, också andra röster kunde jag urskilja, men det var hennes röst som lät starkast. 'Repet sitter löst' hörde jag henne säga, jag tvivlade inte en sekund, jag slet loss repet och sprang mot skogen. Länge undrade jag varifrån och varför jag hört hennes röst. Efter ett tag kunde jag även se henne, det visade sig att jag kunde andeförnimmelse, det var en gåva som jag fötts med, men inte visste hur jag skulle använda. I alla fall vart jag infångad av tre prisjägare någon vecka senare, jag var alldeles uttömd på mina resurser, jag hade ingenting att äta eller dricka.
De tre prisjägarna kom snabbt gående mot mig, med snabba steg och med sina armborst i händerna. Med mina bara händer fick jag ihjäl en av dem, då tvekade de andra två inte att skjuta mot mig, med en pil i den vänstra axeln och en i magen, sprang jag in mot skogen. Jag hann inte speciellt långt innan jag svimmade av. Det fängelse de förde mig till låg bredvid en stad, inne i ett berg, där jag spenderade tre år innan jag släpptes. Då jag kom mot staden, där det stora mörka berget låg blev det ständigt mörkare. Det var inte precis nattens rena mörker, utan snarare ett slags smutsigt dunkel, en djup skugga som låg i luften. Då jag kom in i stadens mitt såg jag förstulna rörelser bland de nedstörtade stenarna. Skuggestalter som kilade av och an bland ruinerna, och ljudet av deras rörelser var det klickande som kommer från djur med klor. Vissa av varelserna gick upprätt, andra gjorde det inte. De som bevakade staden var varken djur eller människor, och de tycks utstråla ett slags godtycklig illvilja mot allt annat levande. Då jag vart förd mot berget, nedför vissa av gatorna, kunde jag se en slags spetälsk lava som åt sig in i husens stengrund. Växtligheten omkring och i staden var klenvuxet, sjukligt gräs, blekt av solbrist. I fängelset fanns inte ljus, under hela min vistelse där såg jag ett litet ljus, och det var av den gnista en annan fånge lyckades göra då han spenderat åtskilliga timmar med att slå två stenar mot varandra, då han inte hade någonting att elda på gav han upp. När de sedan släppte ut mig var mina ögon i sådant dåligt skick att jag inte längre kunde se med dem i solen, jag förstod då att om jag såg solen skulle jag snabbt bli av med min syn, så jag tog ett tygstycke och knöt den för mina ögon, sedan dess har jag endast tagit av mig det då det varit kolsvart ute.
Jag gick, med andarna som ledde mina steg, mot detta land. Jag visste inte varför men någonting sade åt mig att jag inte skulle gå ensam i strid mot honom, då han antagligen hade mer än en extra vakt då han fick mig fängslad. Då jag kom till en stad stannade jag i den, men inte speciellt länge, bara så att jag kunde få lite sömn och riktig mat. Då jag inte hade pengar vart jag tvungen att slå ned och råna folk, vilket inte lönade sig i längden. I alla fall mötte jag denne man Nastro var hans namn, jag hade fyllt trettien alldeles nyligen. Han fick mig att sluta med att stjäla annat folks utrustning, då jag en gång försökte ta boken han har. Vad jag inte visste var att han, med några ord, kunde få boken att komma tillbaka till honom, svävande.
Denne alv komma gående in i staden där jag befann mig, han gick mot tavernan i denna stad, antagligen för att få någonstans att sova. Då han kom in i tavernan såg jag honom för första gången, han bar vita kläder och verkade ganska vis då han verkade kunna fler legender än vad jag någonsin hört. Då han berättade en av legenderna lade han sin bok på bordet, den såg viktig ut så jag gick fram till bordet och låtsades vara intresserad av berättelsen. Då han tittade bort tog jag boken och skyndade mig bort mot dörren, jag vet inte riktigt hur han gjorde men boken slets ur mina händer och svävade tillbaka till honom. Hans blick var fäst på mig, eller rättare sagt på min rygg varifrån boken kommit flygande. Jag vände mig sakta om och gick till honom, muttrande. Jag satte mig bredvid honom ’säg inte till stadsvakterna bara, snälla’ sade jag. Han hade sin blick fäst på mig, en arg blick och han sade ingenting.
Några dagar senare följde jag honom vart än han gick, det var det villkor han begärt. Jag skulle inte stjäla mer, aldrig, och jag skulle följa med honom i några år. Jag följde honom på hans resa, som aldrig verkade sluta någonstans. Under tiden pratade vi ganska mycket, eller han pratade mer än mig då jag fortfarande sörjde min döda fru och var skamsen över att jag försökt att stjäla hans bok. Efter fyra år, vilka verkade vara ganska länge för mig, kom vi till en skola. I den skolan lärde dom ut kampsporter och dylikt. Jag sade åt Nastro att jag skulle stanna här och träna, han gav mig en kort nick som svar och vandrade vidare.
På denna kampsportskola mötte jag Zaen, som jag blev ganska bra vän med. Vi tränade nästan hela dagarna, i fem år. Men då han vigt sitt liv åt kampsport var han klart överlägsen mig, som fått kämpa för att hålla mig vid liv. Lite senare fick jag höra att även han fått kämpa för sitt liv åtskilliga gånger. Efter ha spenderat fem år vid denna kampsportsskola var jag redo att ge mig av. Min tränare, som även tränat Zaen, sade att det fanns ett land vid namn Consaber som han sade åt mig att bege mig mot. Han sade även att jag skulle kontakta hans vän, en högt stående man där, om jag behövde hjälp. Då jag kom till Consaber, fann jag en glänta som de flesta verkade besöka. Men de första gångerna jag var i den var det ganska tomt, då det hunnit mörkna innan jag gått dit.
// Mouja ---> Som tänker riktigt klokt (!) <---
Japp (det med att jag tänker klokt alltså)... om ni vill se en av mina bakrunds historier... så varsågoda...
Tänk er att det är någon som berättar denna historia för er.. en med en ganska ihålig röst.. Och ja, han ÄR mörkeralv..
Jag var bara tio vårar då min far dog, han var en mörkeralv han med, en präst till yrket. Men då vi bodde i en människoby så vart han tvungen att arbeta som smed, annars hade han inte levt så länge som han gjorde. Han vart bara etthundrasextiotvå år gammal, då han vart halshuggen på våren till hans etthundrasextiotredje födelsedag. Hur som helst är det … över trettien år sedan nu. Jag vaknade ganska tidigt min tionde födelsedag, solen hade knappt gått upp. Jag gick genast in till min mor och fars sovrum, dom sov fortfarande, så jag hoppade upp i deras säng och började hoppa upp och ned. Tillslut vaknade min mor, hon vart genast väldigt sur på mig och sjasade iväg mig. Jag hoppade lydigt ned från sängen och sprang ut till köket. Ett litet tag senare så kom min mor till köket, där jag satt på en stol och väntade på dem. Strax efter att min mor kommit ut till mig hördes ett skrik från sovrummet. Jag flög upp från stolen och sprang bort mot sovrummet. Då jag kom in där såg jag en massa blod, 'far', skrek jag och såg på allt blod. Ingen kropp syntes, jag vart förtvivlad, vart var han.
Jag hörde sedan någonting utanför fönstret så jag gick dit, det var min far, han satt utanför fönstret och var alldeles blodig. Det var inte bara hans blod, utan även från någon annan. Då jag såg mig omkring för att försöka se vem eller vad som attackerat min far, kastade sig min far på mig och slängde in mig i huset. Ännu ett skrik hördes, detta var definitivt från min far. Jag såg en hand sträcka sig in genom fönstret, det var min far, jag vart väldigt glad tills jag insåg att han blödde starkt ur sin mage. Han sade åt mig att ta med mig min mor och fly. Jag var inte sen att vände mig om för att springa till köket. När jag vände mig om stod min mor där, tårarna strömmade ned för hennes kinder. Jag tog henne i handen och drog med mig henne ut ur huset och bort mot skogen. Då vi nådde skogsbrynet syntes svart bolmande rök från vårat hus, jag förstod att de hade tänt eld på det för att försäkra sig om att vi inte skulle bli kvar länge.
Efter en vecka, levande på allt vi kunde hitta i skogen, sörjde min mor fortfarande. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag gråta eller bara fortsätta som jag gjort. Jag fortsatte att vara lugn och det vart min moders död. Hon talade inte om honom, vilket inte jag heller gjorde, det var fel jag skulle ha talat om honom, sagt att han varit väldigt bra och så vidare. Hon dog i alla fall efter åtta dagar i skogen, hon varken åt eller sov speciellt mycket, redan då förstod jag att när en mörkeralv älskar en annan finns det ingenting som är viktigare, i det här fallet inte ens deras son. Så nu fick jag klara mig själv. Jag sprang och sprang, tills jag såg en ny by. Jag vart överlycklig, enda tills jag kom in i byn och alla skrek fula ord åt mig, då förstod jag att jag inte var välkommen.
Femton dagar efter min far dog, sju efter min mor dött, var jag alldeles utsvulten. Jag höll på att dö, jag var så svag att jag nästan fick krypa fram. Då såg jag ett hus, det såg ganska öde ut men det skulle visa sig att det inte var det. Jag fick nya krafter då jag trodde att det kanske kunde finnas någonting att äta där inne. Utan att ens fastställa att ingen bodde där så öppnade jag dörren och gick in.' Vem där?' hördes en röst, tillhörande en gammal kvinna. Jag visste inte vad jag skulle göra, så av brist på mat och vatten och den plötsliga chocken, svimmade jag. Senare när jag vaknade upp så låg jag i en säng, det var den mjukaste säng jag någonsin legat i, i alla fall kändes det så då. Jag såg mig omkring, det var ett ganska litet rum med ett fönster, en dörr i, det fanns även ett mindre bord bredvid min säng. På det lilla bordet bredvid mig låg det en brödbit och ett glas med vatten i. Jag kastade mig över brödet och åt upp det hastigt och lika snabbt försvann vattnet ned i min strupe. Dörren öppnades och in kom den gamla damen, som jag skulle stanna hos i fem år tills då hon dog. Antagligen av ålder, men vad visste jag, jag hade knappt blivit femton vårar.
Då hon var död trodde jag att min möjlighet att överleva var minskad stort. Men det visade sig att min tur fortfarande var med mig. Då hon var död begravde jag henne, på baksidan huset. Sedan tog jag allt jag kunde bära och gick till staden, stadsvakterna släppte in mig, efter ett tags övertalande. Jag gick till marknaden och sålde allting, när jag var klar var det väldigt sent, solen hade börjat gå ned. Så jag räknade mina pengar, vilket var ganska svårt då jag aldrig gått i skolan, men min mor hade en gång lärt mig lite räkning, då hon sa att det kanske skulle komma till användning. Så jag räknade mina få kopparmynt och då jag var klar hade jag runt tio stycken av dem. Jag skyndade tillbaka mot den gamla damens hus, oturligt nog förföljdes jag av två stycken stadsvakter, då de hade fått i uppdrag att leta reda på vart jag fått alla saker ifrån. Jag gick in i stugan, jag hade fortfarande inte märkt att de följde mig, dörren öppnades och in kom dom. De såg sig omkring, sedan sade en av dem till mig, 'Vad har du gjort med henne ?' Jag var alldeles tyst, de skulle antagligen skylla hennes död på mig. Jag sade ingenting utan skyndade mig in i det lilla rummet som jag sovit i första gången jag träffade henne och ut genom fönstret. Nu var jag på flykt igen, jagad som en råtta av en katt.
Jag sprang och sprang, enda tills jag svimmade. Då jag var mindre var jag väldigt tålig och smidig, min kondition var hög och jag svimmade inte i första taget. Men jag var inte speciellt stark, då jag aldrig hade fått för mig att träna upp mina muskler, så att stanna och slåss var nästan aldrig ett alternativ för mig. Då jag vaknade märkte jag att jag tappat två av kopparmynten, hade jag tappat ett kopparmynt mer hade jag säkerligen varit död nu men i alla fall så gick jag vidare, då jag hade tömt mig själv på krafter. Jag gick med långsamma släpande steg, jag hade sprungit i timmar och jag var nu bara femton vårar, på gränsen till sexton. Ungefär en vecka senare kom jag till en by, jag hade precis hunnit fylla sexton. Då stadsporten var öppen och ingen var i närheten tänkte jag att det var fritt fram. Jag gick genast mot tavernan, jag var vrålhungrig.
Då jag öppnade dörren såg jag ett fåtal personer där, varav en var alv. De alla glodde på mig ett tag, uppenbarligen hatade de mörkeralvs. Jag gick med försiktiga steg in till mitten av rummet, jag såg mig försiktigt omkring, där var en piga. Jag smög fram till henne och ställde mig vid henne, 'Ursäkta mig', sade jag då jag blivit lärd att vara artig, så långt som det gick. Hon såg på mig och fnös sedan mot mig, 'Mörkeralv', sade hon kort och såg på mig, med hat i ögonen. Snabbt beställde jag någonting att äta, då de tog det dubbla bara för att jag var mörkeralv hade jag inga pengar kvar sedan. Jag slängde i mig maten, jag tror det var en av de godaste fiskarna jag någonsin ätit, den var rå då jag inte hade råd att betala för en stekt, men den smakade ändå underbart.
Efter jag ätit upp skyndade jag mig ut, så att ingen skulle få för sig att kasta någonting på mig eller liknande, då de blickar de slängt mig inte var de allra vänligaste. Då jag kom ut på gatan vart jag lättad, ingen där ingen som kunde slänga ilskna blickar eller säga frånstötande ord åt mig. Jag skyndade bort till en bakgata, det hade börjat mörkna och på denna gata var det helt svart, då jag är en mörkeralv såg jag ändå ganska bra. Men vad jag inte såg var en man som stod bara några meter ifrån mig, jag hoppade till då han talade till mig. Det visade sig att han var en tjuv, vid namn Lir. Han var känd i stort sett hela landet, så han behövde någon som hjälpte honom att skaffa mat så att han kunde överleva. Jag tog på mig uppgiften, mot att han delade med sig av maten och hjälpte mig då jag kom i knipa. Efter tre år levde jag fortfarande, jag hade sett denna ljuvliga kvinna, hon var lika gammal som mig, nitton, men hennes far var en av de rikaste i staden. Då jag såg henne för första gången bar hon en röd åtsittande klänning med guldbroderier på och hon hade blont, ganska långt hår. Jag bara stod där och såg på henne, kunde inte göra annat. Hon kom fram till mig, vi pratade ett tag och det slutade med att vi skulle träffas dagen efter.
Vi träffades åtskilliga gånger, hon verkade gilla mig med, trots att jag var en mörkeralv. Efter vi umgåtts i några månader, sade hon de orden, de orden som fick mig att glömma bort allt annat. 'Jag älskar dig', det var de orden hon sade, och jag 8var inte sen med att instämma. Hon slängde sig runt min hals, det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag hade fått arbete på ett bageri i alla fall, som springpojke, det var det bästa de kunde erbjuda mig då jag inte ville arbeta åt Lir igen. Jag tog alla pengar som jag samlat ihop, både de som jag fått då jag arbetat hos Lir och de jag fått arbetande hos bagaren, och gick till guldsmeden. Jag köpte en ganska fin ring, då det var det bästa jag hade råd med. Då jag gav henne den började hon nästan att gråta, små tårar strömmade nedför hennes kinder, hon tog ringen och slängde sig över mig. Den natten och alla nätter framöver hade jag tak över huvudet.
Jag satt i fängelse, i över tre år bara satt jag där. Det enda jag kunde göra var att tänka på vad jag skulle göra med han, vars fel det var fick mig fängslad, riktigt hemska tankar om vad jag skulle göra på honom slog mig, så hemska att jag ibland fått de som satt i samma cell som jag att svimma, när jag berättade det för dem. Han som satt mig i fängelse var en rik man, han var säkert stadens rikaste och hans dotter var den vackraste kvinna jag någonsin sett. I alla fall, staden de bodde i var ganska liten, runt trettio gårdar. Jag var i staden hela tiden, folket gillade inte mig, beroende på min ras. Men jag fick i alla fall henne att gilla mig efter ett tag och då hennes far fick reda på det, då vi planerade att gifta oss, vart han verkligen rasande. Han gömde henne i sin källare, han bara matade henne varje dag.
Efter en vecka hade jag den perfekta planen för att få henne ur källaren och ut ur staden utan att någon skulle märka någonting. Den natten var väldigt mörk och alldeles tyst, sakta smög jag längst hus väggarna klädd i svart. Jag smög fram till källarfönstret där hon satt. Jag såg in i det, där satt hon, klädd i en gråaktig klänning som var sönderriven på ganska många ställen och hon blödde även på armarna och på magen, som verkade vara ganska större än då jag mötte henne sist. Jag viskade hennes namn, hennes klarblå ögon mötte mina och hon reste sig hastigt upp, började gå mot mig. Plötsligt hördes någonting vid dörren, hon vände sig hastigt, med blicken mot dörren. Min blick fästes även den på dörren, som öppnades och in kom hennes far. Han såg mig, ingen tvekan om saken, han drog sitt svärd … svärdet träffade hennes hals, med ett skrik, som jag kan höra än idag.
Hon skrek till alldeles innan svärdet tog hennes liv, jag trodde inte mina ögon, men någonting i mitt inre sade någonting annat. 'Hon är inte död' sade rösten till mig, jag vart genast väldigt sur på rösten, hon var död. Men sedan hörde jag hennes röst, hon talade till mig, sade att hon inte var död. 'Min ring' sade hon 'ta min ring'. Jag bröt loss de tjocka plankor som satt för fönstret, hoppade snabbt in. Jag slängde mig över henne, gråtande av ilska och hat, han skulle få, det var min enda tanke. Jag tog ringen av hennes finger, det skar i hjärtat att göra det. Sedan innan jag märkt någonting så hörde jag röster från det sönderslagna fönstret, det var ett par stadsvakter som kom. Hennes fader slängde svärdet bredvid mig och sprang ut och stängde snabbt dörren. Sedan när jag skulle ut genom fönstret så hoppade jag rakt in i stadsvakterna, jag kunde inte tänka min sorg var för stor. Dom tog båda ett varsitt hårt grepp om mina armar, jag kunde inte fly, jag fick panik.
Dom band fast mig vid en träpåle dagen efter, hela byn var samlad. 'Häng honom' hörde jag någon skrika, 'Han dödade min dotter också' hördes det från ett annat håll. Mot mig kom en kraftig man gående, i sina händer bar han en yxa, jag kunde inte gråta, jag var för rädd. Jag var bara en valp då de för första gången försökte döda mig, jag stod där fast bunden vid pålen, jag trodde mitt liv var över. Då hörde jag hennes röst igen, också andra röster kunde jag urskilja, men det var hennes röst som lät starkast. 'Repet sitter löst' hörde jag henne säga, jag tvivlade inte en sekund, jag slet loss repet och sprang mot skogen. Länge undrade jag varifrån och varför jag hört hennes röst. Efter ett tag kunde jag även se henne, det visade sig att jag kunde andeförnimmelse, det var en gåva som jag fötts med, men inte visste hur jag skulle använda. I alla fall vart jag infångad av tre prisjägare någon vecka senare, jag var alldeles uttömd på mina resurser, jag hade ingenting att äta eller dricka.
De tre prisjägarna kom snabbt gående mot mig, med snabba steg och med sina armborst i händerna. Med mina bara händer fick jag ihjäl en av dem, då tvekade de andra två inte att skjuta mot mig, med en pil i den vänstra axeln och en i magen, sprang jag in mot skogen. Jag hann inte speciellt långt innan jag svimmade av. Det fängelse de förde mig till låg bredvid en stad, inne i ett berg, där jag spenderade tre år innan jag släpptes. Då jag kom mot staden, där det stora mörka berget låg blev det ständigt mörkare. Det var inte precis nattens rena mörker, utan snarare ett slags smutsigt dunkel, en djup skugga som låg i luften. Då jag kom in i stadens mitt såg jag förstulna rörelser bland de nedstörtade stenarna. Skuggestalter som kilade av och an bland ruinerna, och ljudet av deras rörelser var det klickande som kommer från djur med klor. Vissa av varelserna gick upprätt, andra gjorde det inte. De som bevakade staden var varken djur eller människor, och de tycks utstråla ett slags godtycklig illvilja mot allt annat levande. Då jag vart förd mot berget, nedför vissa av gatorna, kunde jag se en slags spetälsk lava som åt sig in i husens stengrund. Växtligheten omkring och i staden var klenvuxet, sjukligt gräs, blekt av solbrist. I fängelset fanns inte ljus, under hela min vistelse där såg jag ett litet ljus, och det var av den gnista en annan fånge lyckades göra då han spenderat åtskilliga timmar med att slå två stenar mot varandra, då han inte hade någonting att elda på gav han upp. När de sedan släppte ut mig var mina ögon i sådant dåligt skick att jag inte längre kunde se med dem i solen, jag förstod då att om jag såg solen skulle jag snabbt bli av med min syn, så jag tog ett tygstycke och knöt den för mina ögon, sedan dess har jag endast tagit av mig det då det varit kolsvart ute.
Jag gick, med andarna som ledde mina steg, mot detta land. Jag visste inte varför men någonting sade åt mig att jag inte skulle gå ensam i strid mot honom, då han antagligen hade mer än en extra vakt då han fick mig fängslad. Då jag kom till en stad stannade jag i den, men inte speciellt länge, bara så att jag kunde få lite sömn och riktig mat. Då jag inte hade pengar vart jag tvungen att slå ned och råna folk, vilket inte lönade sig i längden. I alla fall mötte jag denne man Nastro var hans namn, jag hade fyllt trettien alldeles nyligen. Han fick mig att sluta med att stjäla annat folks utrustning, då jag en gång försökte ta boken han har. Vad jag inte visste var att han, med några ord, kunde få boken att komma tillbaka till honom, svävande.
Denne alv komma gående in i staden där jag befann mig, han gick mot tavernan i denna stad, antagligen för att få någonstans att sova. Då han kom in i tavernan såg jag honom för första gången, han bar vita kläder och verkade ganska vis då han verkade kunna fler legender än vad jag någonsin hört. Då han berättade en av legenderna lade han sin bok på bordet, den såg viktig ut så jag gick fram till bordet och låtsades vara intresserad av berättelsen. Då han tittade bort tog jag boken och skyndade mig bort mot dörren, jag vet inte riktigt hur han gjorde men boken slets ur mina händer och svävade tillbaka till honom. Hans blick var fäst på mig, eller rättare sagt på min rygg varifrån boken kommit flygande. Jag vände mig sakta om och gick till honom, muttrande. Jag satte mig bredvid honom ’säg inte till stadsvakterna bara, snälla’ sade jag. Han hade sin blick fäst på mig, en arg blick och han sade ingenting.
Några dagar senare följde jag honom vart än han gick, det var det villkor han begärt. Jag skulle inte stjäla mer, aldrig, och jag skulle följa med honom i några år. Jag följde honom på hans resa, som aldrig verkade sluta någonstans. Under tiden pratade vi ganska mycket, eller han pratade mer än mig då jag fortfarande sörjde min döda fru och var skamsen över att jag försökt att stjäla hans bok. Efter fyra år, vilka verkade vara ganska länge för mig, kom vi till en skola. I den skolan lärde dom ut kampsporter och dylikt. Jag sade åt Nastro att jag skulle stanna här och träna, han gav mig en kort nick som svar och vandrade vidare.
På denna kampsportskola mötte jag Zaen, som jag blev ganska bra vän med. Vi tränade nästan hela dagarna, i fem år. Men då han vigt sitt liv åt kampsport var han klart överlägsen mig, som fått kämpa för att hålla mig vid liv. Lite senare fick jag höra att även han fått kämpa för sitt liv åtskilliga gånger. Efter ha spenderat fem år vid denna kampsportsskola var jag redo att ge mig av. Min tränare, som även tränat Zaen, sade att det fanns ett land vid namn Consaber som han sade åt mig att bege mig mot. Han sade även att jag skulle kontakta hans vän, en högt stående man där, om jag behövde hjälp. Då jag kom till Consaber, fann jag en glänta som de flesta verkade besöka. Men de första gångerna jag var i den var det ganska tomt, då det hunnit mörkna innan jag gått dit.
// Mouja ---> Som tänker riktigt klokt (!) <---
Mr SL
Warrior
välj valfritt!! (NT)
/images/icons/king.gif
/images/icons/king.gif
AidinElf
Veteran
Bra bakgrundshistoria!!!
Nu har jag äntligen orkat läsa igenom hela din bakgrundshistoria och den är verkligen bra!!! En så detaljerad bakgrundshistoria kommer nog inte jag att orka skriva... men det är verkligen kul att ha fått läsa din!!! När man ska skriva en egen kan det vara till rätt stor hjälp om man kan få lite tips om hur den kan se ut.
Nu har jag äntligen orkat läsa igenom hela din bakgrundshistoria och den är verkligen bra!!! En så detaljerad bakgrundshistoria kommer nog inte jag att orka skriva... men det är verkligen kul att ha fått läsa din!!! När man ska skriva en egen kan det vara till rätt stor hjälp om man kan få lite tips om hur den kan se ut.