Nekromanti Är det en slump att Holmes ville vara Jokern?

[Vitulv]

På årsdagen av ABB's vansinnesdåd i Norge, och med den senaste tragedin i USA i åtanke har jag funderat på den här typen av brott. De är fascinerande i all sin ohygglighet, kanske för att de trots allt är så svårförståeliga och främmande. Kanske blir man som ung (nåja) vit man än mer tagen av dåden, då just unga vita män tycks vara signaturförövare för illgärningar av den här typen. Drivkrafterna bakom dåden varierar, allt från fascistoida vanföreställningar till... ja, vad det nu var som drev James Holmes till att gå in på en biograf och avrätta oskyldiga människor. Som en liten utvikning från det jag tänker diskutera så vill jag rekommendera Karl Ove Knausgårds artikel i DN, den är intressant och välskriven, om än lång.

Det jag funderar över just nu är det spår som givetvis är mest intressant för våra kära kvällstidningar - kopplingen till batmanskurken "Jokern". Alldeles oavsett om det spåret stämmer eller inte så tänkte jag för den här diskussionens skull göra ett antagande att James Holmes faktiskt var inspirerad av Jokern.

Jokern är intressant, av så många olika anledningar. Batman är sina skurkar, och Jokern är den mest kände och populäre av dem alla. I allt sitt vansinne så tror jag att just Jokern har drivkrafter som många unga, vita män kan känna igen sig i. “Some men just want to watch the world burn” är ett slitet citat, men briljant. Jag tror att många av oss någon gång lekt med tanken att sätta det ordnade samhället i brand. Inte av politiska skäl, inte för att vi egentligen vill skada någon, utan för att alla någon gång känt sig kvävda av strukturer, lagar, måsten och tvång. Civilisationen kan ibland upplevas som förljugen, konstruerad och orättvis och Jokern blir på något sätt ett kraftig symbol för dess antites. Extra stark som symbol blev Jokern efter Heath Ledgers moderna och mästerliga tolkning av den klassiska skurken, en rolltolkning som åtminstone i mitt fall gick rakt in i hjärtat.

Jokern är galen, och galenskap är något vi fruktar. Samtidigt går han på något sätt att förstå, eller till och med känna någon sorts sympati för, i all sin galenskap. Jokern slår an på samma sträng som Fight Club gjorde en gång i tiden. Jag tror inte att Fight Club blev populär enbart på grund av ett snillrikt manus och briljanta skådespelarinsatser. Jag tror att Fight Club kittlade den latenta våldsamhet och upprorslystnad som unga vita män (ja, alla människor egentligen) bär inom sig.

Som filmskurk är Jokern den perfekta förebilden för den vars latenta våldsamhet slutar vara latent. Han är tillräckligt våldsam för att kunna inspirera till ondskefulla dåd, men samtidigt inte "monstruös" på samma sätt som en mer klassisk seriemördare. Han är med sitt smink och sina gimmickar en kraftfull symbol, men inte lika vidunderlig som t.ex. Jason Voorhees vars symboliska värde annars når liknande nivå.

Var det då Jokerns "fel" att det som hände hände? Nej, givetvis inte. James Holmes hade utfört sitt dåd, eller ett liknande, alldeles oavsett Jokerns existens. Jokern fick honom inte att göra det, men när han väl bestämt sig för att gå lös på sin omvärld så blev Jokern en perfekt symbol att anamma.

Eller vad tror ni?

 

[!Paxen]

Jag tycker det är så svårt att egentligen komma med något som du inte redan har skrivit, då jag håller med allt som du har skrivit. Så, se det här som ett stort +1, istället för ett onödigt inlägg....

 

[Vitulv]

Jag tycker det är så svårt att egentligen komma med något som du inte redan har skrivit, då jag håller med allt som du har skrivit. Så, se det här som ett stort +1, istället för ett onödigt inlägg....

Haha, ja vid närmare eftertanke kanske jag inte lämnade så mycket utrymme för diskussion. Tack för positiv respons ändå

 

[SkurkSteffo]

Som filmskurk är Jokern den perfekta förebilden för den vars latenta våldsamhet slutar vara latent. Han är tillräckligt våldsam för att kunna inspirera till ondskefulla dåd, men samtidigt inte "monstruös" på samma sätt som en mer klassisk seriemördare. Han är med sitt smink och sina gimmickar en kraftfull symbol, men inte lika vidunderlig som t.ex. Jason Voorhees vars symboliska värde annars når liknande nivå.

Vilken intressant och tänkvärd betraktelse, Vitulv!

Jag fick associationer till andra kända filmskurkar, bla Bond och till den "gamla" Batmanserien. De skurkarna var mer komiska och inte direkt lätta för någon att identifiera sig med. Den nye Jokern i Heath Ledgers tolkning var verkligen skrämmande och en betydligt mer komplex person.

Du fick mig också att fundera över om det är så att det är en viss typ av människor som dras till dessa mer komplexa skurkar. Varken Breivik och Holmes verkar ju vara direkt ointelligenta och de har lagt ned mycket tid på att planera för att orsaka maximal förödelse och få uppmärksamhet. Kanske är det så att en viss personlighetstyp dras till eller hämtar inspiration från komplexa skurkar som just Jokern.

Nu var ju inte Breivik sminkad som Jokern och jag vet inte heller om han inspirerats av någon annan skurk.

Jag funderade också över vad som kom först. De komplexa filmskurkarna eller de verkliga komplexa skurkarna. Har samhället i sig uppnått en sådan komplexitet att det krävs en sofistikerad skurk för att få maximalt medialt genomslag eller kanske för att orsaka maximal skada?

Visst får även "vanliga" serie- eller massmördare uppmärksamhet, men en sofistikerad skurk kan ju även initiera en debatt om sina sakfrågor. Breivik har ju själv och indirekt genom journalister i hela världspressen fått stort utrymme i media för sina frågor.

 

[Krille]

Jag funderade också över vad som kom först. De komplexa filmskurkarna eller de verkliga komplexa skurkarna. Har samhället i sig uppnått en sådan komplexitet att det krävs en sofistikerad skurk för att få maximalt medialt genomslag eller kanske för att orsaka maximal skada?

Verklighetens skurkar har alltid varit komplexa. Det är vår inneboende önskan att kategorisera, systematisera och förstå som gör verklighetens skurkar förenklade. Det är heller inte en bekväm tanke att personer som Ted Kaczynski eller Tim McVeigh skulle kunna ha komplexa men fullständigt rationella motiv bakom sina respektive illdåd. Då är det mycket enklare att stoppa in dem i "ensam galning"-facket.

 

[Vitulv]

Vilken intressant och tänkvärd betraktelse, Vitulv!

Tack!

Jag fick associationer till andra kända filmskurkar, bla Bond och till den "gamla" Batmanserien. De skurkarna var mer komiska och inte direkt lätta för någon att identifiera sig med. Den nye Jokern i Heath Ledgers tolkning var verkligen skrämmande och en betydligt mer komplex person.

Ja verkligen, och kanske mest skrämmande för att han trots allt inte är så främmande? Jag tror att (Heath Ledgers) Joker är ett typiskt exempel på hur vi som kulturkonsumenter idag är mer svårövertygade, kanske för att vår omgivning är mer komplex idag än någonsin. "Förr i tiden" räckte det med att förklara en skurks beteende med att han var ond, för man var mer benägen att köpa begreppet "ondska" i direkt kontrast till "godhet". Det var mer svart och vitt, och samtidigt betydligt svårare att bli "inspirerad" av en skurk - få vill ju egentligen se sig själva som rakt igenom onda.

Senare i vår kulturella utveckling blev vi mer svårövertygade, och det räckte inte med att en skurk var ond, utan vi ville ha en förklaring till varför. Sinnessjuka var en enkel förklaringsmodell, och räckte ofta till. I mer komplexa filmer/böcker/serier fick skurken ytterligare anledningar till sitt beteende, ibland t.o.m. vissa försonande sådana (ett rättmätigt hämndbegär). Fortfarande var dock skurkarna så monstruösa att man svårligen kunde låta sig inspireras av dem (finns säkert något undantag).

Idag räcker det kanske inte med att skurken har en anledning, utan vi behöver se oss själva i skurken för att fullt ut ta denne på allvar. Då blir det också mer skrämmande, och en väldigt kraftfull upplevelse att gå på bio (eller läsa en bok, serietidning, etc.). Här tycker jag att de nya batman-filmerna verkligen briljerar.

Ra's al Ghul gör ju visserligen vidriga saker men han har en poäng.
Jokern är ett psykfall men uttrycker han egentligen inte något du själv funderat över?
Jag har inte sett den senaste filmen, men av det lilla jag tagit till mig från trailers och artiklar så känns Bane också som en kille som man på något sätt kan förstå och till viss del sympatisera med.

Dessa nya porträtt av (visserligen klassiska) fiktiva skurkar är långt mer komplexa än vad vi tidigare sett. För det första ser vi dem knappt som onda längre, eftersom vi till mångt och mycket slutat betrakta moral i svartvita modeller. För det andra har de trovärdiga drivkrafter, anledningar, till varför de utför sina dåd och för det tredje så kan vi till viss del sympatisera med deras drivkrafter.

Och jag tror att det är därför vissa människor nu låter sig inspireras av dem som vi normalt inte borde inspireras av - skurkarna.

Du fick mig också att fundera över om det är så att det är en viss typ av människor som dras till dessa mer komplexa skurkar. Varken Breivik och Holmes verkar ju vara direkt ointelligenta och de har lagt ned mycket tid på att planera för att orsaka maximal förödelse och få uppmärksamhet. Kanske är det så att en viss personlighetstyp dras till eller hämtar inspiration från komplexa skurkar som just Jokern.

Kanske. Nog är det väl så att en komplex människa låter sig inspireras av komplexa förebilder i högre utsträckning än någon vars tankemönster är mer jordnära, oavsett om vi pratar om skurkar eller hjältar. Jag tror att du har rätt, med andra ord.

Jag funderade också över vad som kom först. De komplexa filmskurkarna eller de verkliga komplexa skurkarna. Har samhället i sig uppnått en sådan komplexitet att det krävs en sofistikerad skurk för att få maximalt medialt genomslag eller kanske för att orsaka maximal skada?

Komplexa skurkar hade vi nog redan innan komplexa filmskurkar. Människan har alltid varit komplex på sitt sätt, så även våra skurkar. I det här fallet tror jag att hönan är verklighetens skurkar, hjältar och andra arketyper.

____


Som en liten disclaimer kan jag väl skriva att jag är medveten om att det säkert finns exempel på komplexa skurkar även i äldre litteratur/film. Det finns alltid undantag, men så pratar jag egentligen om större sammanhang än enskilda skildringar.

 

[SkurkSteffo]

Verklighetens skurkar har alltid varit komplexa. Det är vår inneboende önskan att kategorisera, systematisera och förstå som gör verklighetens skurkar förenklade. Det är heller inte en bekväm tanke att personer som Ted Kaczynski eller Tim McVeigh skulle kunna ha komplexa men fullständigt rationella motiv bakom sina respektive illdåd. Då är det mycket enklare att stoppa in dem i "ensam galning"-facket.

Människor är komplexa varelser och skurkar är också människor. Jag tror du har rätt i att en stor dos komplexitet riskerar att förloras i den egna eller den massmediala hanteringen.

Senare i vår kulturella utveckling blev vi mer svårövertygade, och det räckte inte med att en skurk var ond, utan vi ville ha en förklaring till varför.

Vitulv föreslår att vi idag kräver att en större del av komplexiteten redovisas idag - i vart fall i filmsammanhang. Det låter rimligt för mig. Det skulle i sådant fall innebära att vi i vart fall upplever att dagens skurkar är mer komplexa än gårdagens.

 

[SkurkSteffo]

Dessa nya porträtt av (visserligen klassiska) fiktiva skurkar är långt mer komplexa än vad vi tidigare sett. För det första ser vi dem knappt som onda längre, eftersom vi till mångt och mycket slutat betrakta moral i svartvita modeller. För det andra har de trovärdiga drivkrafter, anledningar, till varför de utför sina dåd och för det tredje så kan vi till viss del sympatisera med deras drivkrafter.

Medhåll. Djupt i människans mörkaste vrå kanske det till och med finns en fascination över skurkens metoder. Även fast man är medveten om att metoderna inte hör hemma i ett civiliserat samhälle: ett slags "slå översittaren på käften". "Översittaren" skulle kunna vara personer eller organisationer som "betett sig illa". Sådana finns ju ofta i filmerna, kanske just för att skapa denna känsla. Sannolikheten att någon skulle erkänna detta i verkligheten - annat än på skämt - torde dock vara mycket liten...