Jag skulle använt mig av odjuren i Bestialiska Folk, de är bland de mer spännande och häftiga varelserna i Eon. Hur? Jadu, det är en svårare fråga, men säg att du kör en slags ohelig korsning av Tintin i Tibet och Mörkrets Hjärta: det finns en person som är den sista överlevande från en tidigare expedition i bergen, som gick ned sig i snö och köld eller kanske väckte fasor i mörkret under bergen, men hursomhelst gick under, till...näst siste man. Men en överlevde, köldskadad och halvdöd, och togs av någon anledning om hand av odjuren. Kanske för att de somehow ville skydda hen från balrogen, eller somehow kände igen henom som en skapelse av samma gåtfulla väsen som en gång skapade de själva, eller så hade hen bara helt på random en symbol eller ett kännemärke som hade nån slags religiös betydelse i odjurens primitiva sinnen; hursomhelst räddade de personen ifråga. Men denna blev galen av ensamhet och skräck och synerna hen sett i mörkret, och tog sakta makten över de lättmanipulerade odjuren, och använder dem nu för sina egna syften. Vad detta kan vara...oj, jag vet inte, men säg att hen först välkomnar rollpersonerna till odjurens läger, för att sedan försöka manipulera eller tvinga dem att återbörda något hen glömde nere i mörkret hos balrogen? Eller bara all-out mindfucka dem, för mindfuckandet sskull... (som sagt; Mörkrets hjärta). Men det kan också finnas ett mer ädelt motiv, till exempel att odjuren svälter och deras mänskliga skyddsling/ledare vill helt enkelt ordna mat åt dem, men för all del på bekostnad av ett lokalt gruvläger eller en alvby nere i Sunari; rollisarnas eventuella hästar blir fort föda. Möjligheterna är oändliga, men jag skulle lagt emfas på att den räddade människan som vördas av odjuren lika mycket är deras fånge som deras ledare, på samma gång; de primitiva, korkade odjuren älskar hen, men just därför är hen inte de facto fri att gå sin väg, utan tvungen att tillmötesgå dem och leda dem; annars kommer de döda henom i frustration och besvikelse.
Alternativt så rippar du Thorgal-albumet "Le Maître des Montagnes" ("Bergens herre", Fantomen 11-12, 2000, "Bjergenes herre", danska Thorgal-utgivningen nr 11.). Jean van Hamme är typ bäst i världen på överkomplexa tidsparadoxer, men typ så här: vet ni vad, jag måste nog skumma hela albumet för att ha en chans att fatta, jag skriver klart den här biten i en edit om en stund (postar inlägget så länge).
