CapnZapp;n300772 said:
Just dessa fyra är väl inte alltför vackra. Men generellt är det viktigt att komma ihåg att även om du har rätt (vilket du har) ska det inte tas som intäkt för att inte skriva verket. (Om jag censurerar mig själv pga rädsla för att framstå som politiskt inkorrekt är det en värre förlust än om du råkar läsa om något som förargar dig)
Jag håller, som du kanske vet, verkligen inte med här.
Först och främst är jag verkligen inte med på det här romantiserandet av det s.k. "fria skapandet". Jag ser inget positivt i det gränslösa, det ofiltrerade. Så jag tycker inte att det nödvändigtvis är en förlust ifall ett verk som faktiskt mest gör världen sämre inte blir skrivet eller inte sprids eller modifieras innan det lämnar skaparens hjärna. Självcensur är en viktig del i allt skapande, anser jag. Oavsett om det handlar om att hålla sig till en dramatisk struktur eller om det handlar om att undvika att reproducera rasism.
Sedan tycker jag att det är viktigt att påpeka att när man talar om motivationer till självcensur så bör listan inte bara inkludera "rädsla att framstå som politiskt inkorrekt", utan även "ovilja att oreflekterat reproducera värderingar man inte vill stå för". Jag lever trots allt i ett samhälle som (i mina ögon) genomsyras av sexistiska och rasistiska värderingar. Självklart har även jag en massa omedvetna sådana. Det gör att jag, som antirasist och feminist, ändå löper stor risk att reproducera saker jag egentligen känner att jag inte vill stå för - om jag inte aktivt självcensurerar. Jag har också tack och lov en hel del korrläsare som brukar vara bra på att fånga upp sådana saker. Jag är trots allt en på många sätt privilegierad vit man som utan problem kan passera som hetero - det finns många saker som jag helt enkelt har svårt att se pga detta.
CapnZapp;n300772 said:
Sedan är min hobbyteori att fantasy som genre är grundad på och lever av fördomar och stereotyper. Hela anledningen till alver eller orcher är ju just att kunna utforska historier som, om de berättats om utlänningar eller fula, hade skapat uppror. Lite som fabler - genom att berätta en historia om djur slipper man fokus på deras mänskliga egenskaper.
Orcher existerar så hjältarna kan slå ihjäl dem utan de samvetskval som kunnat uppstå om det varit indianer (eller skåningar) man slagit ihjäl.
Jag är till 100% med på din hobbyteori, där. Jag håller helt med. Men för mig är det inte något som gör fantasyn bra, utan snarare en av de saker som gör att jag värjer mig från en hel del fantasy - jag tycker helt enkelt väldigt, väldigt illa om de värderingar som ges uttryck för, och att man maskerat indianer som "orker" gör ingenting för att minska mitt ogillande. Eftersom alla är med på vilka stereotyper som används och ungefär vad de motsvarar i verkligheten så är det fortfarande attityder och åsikter som reproduceras - och som jag gärna motverkar så gott jag kan. Fantasyn som tunnt alibi för att få ha kvar ett gäng i mina ögon direkt skadliga typer av berättelser funkar helt enkelt inte för mig, alls.
Det finns absolut fantasy jag gillar. Men det är generellt sådan fantasy som ifrågasätter just de klassiska stereotyperna och klichéerna och inte bara reproducerar rasistisk blodtörstighet, nationalism, blodsmystik och så vidare.
CapnZapp;n300772 said:
Det är inget fel på att slå ihjäl orcher just för att de är fula. Annars tar man livet på lite väl stort allvar.
Likaså kan jag njuta av en westernhistora där hjälten räddar kvinnan just innan hon blir överkörd av ett tåg, utan att irritera mig på hur berättelsen eventuellt cementerar könsroller.* Eller hur de slemma apmännen tänker förlusta sig på den yppiga prinsessan, men Kånan kommer dit i tid, och hon förlustar sig på honom istället.
Det är möjligt att jag "tar livet på för stort allvar". Kanske är det för att min upplevelse av den värld jag lever i är att den är en fruktansvärd träskmark av rasism, sexism, våld och irrationalitet. Visst kan jag uppskatta galghumor, men i sådan finns det ändå alltid en vass underton av att "ja, vi vet att världen är helt fucked up och allt är åt helvete". När det gäller bara rent runtgrisande i allt som är fruktansvärt och dåligt och allt som dagligen ger mig en allt sämre tilltro till människor i allmänhet så blir jag mest frustrerad.
Jag gillar också en hel del media som är... problematisk. Men jag tycker att det är bra mycket lättare (och bättre) att erkänna att de sakerna är problematiska än att låtsas som att de tillför något och är något bra. Jag kan stänga av hjärnan MEDAN jag tittar på en riktigt dum actionfilm, utan att försöka mörka actionfilmens taffligare delar efteråt, eller försvara sagda delar i diskussioner. Det går utmärkt att både njuta av ett stycke kultur OCH se det med kritiska ögon.
CapnZapp;n300772 said:
Lång historia kort: värderingar, strukturer och fördomar ska inte undantagslöst undvikas eller fördömas. Ibland kan de bidra till en bra historia (där "bra" inte enbart täcker in nobelprisbra, utan även "pulpy bra" eller "sleazy bra") - utan att författaren därmed ska behöva utstå beskyllningar för att personligen bejaka dessa symboler och normer.
Jag håller verkligen inte med. Bejakar man i sin historia skitdåliga värderingar så får man köpa att folk påpekar det. Då kan man försöka motivera varför de var nödvändiga i det sammanhanget, eller visa hur man använde dem för att dekonstruera något, eller bara hålla tyst. "För att det blev en bättre historia av det" är dessutom i princip aldrig sant - historien kanske "känns bra i maggropen" men då är det ju bara för att man själv redan har de där värderingarna någonstans inom sig, och att de knyter an till det man har inom sig. Och det är ju inte något bra i mina ögon, utan något dåligt - det är ju just det jag talar om när jag säger att man råkar reproducera och förstärka åsikter och värderingar man egentligen inte alls vill reproducera eller förstärka.
Om de problematiska grejerna inte slog an i något problematiskt inom en själv så skulle man ju inte reagera positivt på dem. Det är ju att man associerar till dem positivt, ger dem en positiv känslomässig laddning, som gör att de får historien att "kännas bra". De är bekanta, kända, bekväma. Och det är ett problem att de är det.
Oavsett hur mycket MÅ0 eller Werewolf jag skulle spela så har jag svårt att tro att de skulle kunna få mig att tycka illa om kapitalism, liksom. Jag hamnar bara i försvarsläge. Men ett spel som lägger upp saker på ett mer nyanserat sätt, som ställer frågor och låter mig utforska dem själv, det är ett spel som kan förändra hur jag ser på världen (och jag vet att det kan ske, för en kompis har sagt det om två spel jag har skrivit!).
