RollforFumble;n127097 said:
Jag anser normalt att balans inte hör hemma i rollspel, så vi har nog samma syn på det. Är min alv 350 år så skan ha fanimig ha 260% i pilbåge.
Vad gäller regelsystemsbalans verkar vi inte ha samma åsikt alls. Där är jag rätt hård; jag vill att alla rollpersoner ska kunna tillföra gruppen ungefär samma mängd kompetens. Vill man spela en sämre karaktär spenderar man färre poäng, vill man spela en bättre så får man väl tigga SL om fler poäng.
Det är i spelvärlden jag inte är intresserad av balans. Åtminstone inte av "god vs ondska"-balans. IRL tror jag ju inte ens på "ondska" eller "godhet", eller tycker i vart fall inte att de är speciellt användbara som koncept.
Kyrkan i Gemini är den logiska slutsatsen av att det finns en gud och att han är ungefär så som han beskrivs i bibeln. Orättvis och jävlig, alltså. Det spelar ingen roll att kyrkans män är korrumpterade, deras tro är korrekt och det ger dem makt. De kan dessutom vara hur obehagliga som helst eftersom alternativet garanterat är värre. Om det finns en Gud och han bestämmer vad godhet är för något så spelar det ju ingen roll vad du eller jag tycker om markiserna; bevisligen är de goda - annars skulle de inte ha välsignande förmågor. De har backning av själva källan till godhet, den varelse som liksom har tolkningsföreträde på konceptet.
Det är en djupt kristen världsbild av ett slag man idag mest ser hos riktigt konstiga amerikaner. Jag har stött på argumentet "det var rätt att döda alla barn i Sodom och Gomorra eftersom Gud gjorde det, och Gud gör bara goda saker, det som definierar "goda saker" är att Gud gör dem, alltså var det gott". Och det känns spännande med en värld som vågar ta sig an det perspektivet tycker jag.
Ser man till magisystemet har jag för mig att det är en balansgång. Ju mer och mäktigare magi man använder desto farligare är det och ju närmare kommer man att bli demonbesatt eller liknande. Det tycker jag om; överhuvudtaget tycker jag att Gemini är ett spel där magin tjänar på att vara vetenskaplig snarare än mystisk. Det spelar ju på den klassiska dikotomin mellan tro och vetenskap, där i det här fallet det vetenskapliga
faktiskt har fel, vilket skiljer sig rejält mot de flesta svenskars åsikter. Och det ser man inte så ofta i rollspel, upplever jag. Okej, frankensteinkomplexet finns ju hela tiden, men rollspel handlar ju rätt ofta om att hitta just rationella lösningar och så.