Efter att ha avslutat "Kristalltjuren" som verkligen är ett äventyr fullt av gåtor och kluriga utmaningar liksom hela Svavelvintersviten så har jag börjat fundera mer över det här med äventyrskonstruktion. Åtminstone "Kristalltjuren" utgår egentligen mer efter hur smarta och allmänbildade spelarna är snarare än vad rollpersonerna duger till. Ledtrådarna har för det mesta täta kopplingar till företelser ifrån vår värld och har knappast någon betydelse för rollpersoner ifrån Ereb Altor. Jag tycker personligen att det är ganska synd när rollpersonerna blir reducerade till marionetter för att äventyrsskaparna tycker att det är för svårt att försöka bygga in spelmöjligheter för ett brett spektrum av rollpersoner. Att skriva ett äventyr som ska vara spelbart för så många som möjligt är alltid en svår utmaning och då är det lätt att vända sig bortom de svårfångade rollpersonerna till spelarna istället.
Ett andra skäl till att jag ogillar sådana här klurigheter är att jag suger både på att konstruera och lösa krypton, chiffer, gåtor, rebusar, limerickar, ordvitsar, mystiska profetior och så vidare. Ofta så ger de bara en lösning på äventyrets dilemma också. Antingen löser man klurigheten och kan gå vidare men den information som man blottlagt eller så är man fast. Ingen konstruerar en sådan klurighet utan att den är central för äventyret.
Personligen tycker jag att dylika klurigheter oftast blir bromsklossar. Vad är er erfarenhet och åsikt?
Ett andra skäl till att jag ogillar sådana här klurigheter är att jag suger både på att konstruera och lösa krypton, chiffer, gåtor, rebusar, limerickar, ordvitsar, mystiska profetior och så vidare. Ofta så ger de bara en lösning på äventyrets dilemma också. Antingen löser man klurigheten och kan gå vidare men den information som man blottlagt eller så är man fast. Ingen konstruerar en sådan klurighet utan att den är central för äventyret.
Personligen tycker jag att dylika klurigheter oftast blir bromsklossar. Vad är er erfarenhet och åsikt?