Re: Ångest i parti och minut
Skillnaden som jag ser det är att folk i fantasyvärldar på något sätt har mer 'hopp'. För att göra som kvinnan i filmen du såg måste man vara så fullständigt desperat att det knappt går att förstå, hoppet måste ha dött bort fullständigt. Och...det gör det sällan i fantasyvärldar, på något sätt. Där finns mer magi, mer möjligheter...man vågar hoppas. Men, självfallet, det beror alldeles på. Också i fantasyvärldar som Mundana kan hoppet dö, och gör det. Henéas hopp om att bli fria ur Roghans gruvor dog ju till slut, liksom
Shies mors hopp om att någonsin återse Sunari.
Och du tog upp alver och dvärgar, och där har vi ärkestolta folk med starka hederscodexar, som i många fall skulle vara beredda att dö hellre än att gravt berövas sin heder. Så jo, det du nämner är definitivt möjligt också i Mundana, men det kräver extrema förutsättningar. Dessutom är döden inte alltid en vidare bra metod att åstadkomma ångest, eftersom den tenderar att avsluta lidandet ganska kvickt (för den drabbade då, inte de anhöriga). Jag vet inte, men i mina kampanjer kan jag bara komma på en person på rak arm som försökt begå självmord, och ingen som drömt om att döda sina egna barn, inte ens om de hotades att ta som slavar av dvärgar eller annat löst folk. Men Henéa vore förmodligen inte främmande för det, med sin stolthet och sitt oresonliga dvärghat.
Första Snön, emellertid, ville ju inte dö, trots att hennes heder och självkänsla bokstavligen slitits i stycken. Hon ser sin heder, och sin kropp, som så nedsmutsad (trots stora försök att få henne att tycka annorlunda) att hon inte ens vågar återvända till sitt eget folk, av rädsla för vad de skulle tycka. Och ändå så kämpar hon envist vidare, vägrar att ge upp trots att ångesten och hemlängtan stundtals kan bli direkt överväldigande. Och det,
det är styrka om man frågar mig.
- Ymir, ångestentitet.