Narhaganun
”Solen stod högt på himlen, och jag kommer ihåg att Rethyn var mitt uppe i en predikan om hur viktigt det är att dricka rikligt med vatten då man reser genom öknen. Jag hade sagt att jag var van vid klimatet, och att jag hade druckit fullt tillräckligt redan. Efter en stund gav jag dock med mig, mest för att få tyst på min färdkamrats tjatande. Men jag hann inte mer än lossa vattenflaskan innan ödets ironi slog till. Jag drabbades av värmeslag. Det svartnade för ögonen, och jag minns att jag hjälplöst gled av hästryggen innan jag slutligen förlorade medvetandet. När jag senare kom till sans så befann jag mig i vårt tält. Det hade börjat blåsa ute, och vinden som sökte sig in i det halvöppna tältet fick mig att raskt piggna till. Väl ute ur tältet konstaterade jag att det var kvällning, och jag såg varken till Rethyn eller till våra riddjur. Däremot märkte jag att Rethyn gjort upp en liten lägereld som var på väg att dö ut. Bredvid elden låg vår stora gryta omkullvält, och köttstuvningen låg utspilld över sanden. Vid det där laget började jag ana oråd, och hämtade därför mitt handeldvapen. Inte långt ifrån tältet hittade jag flera spår som ledde bort ifrån lägret. Jag svalde hårt och började följda spåren. Marken sluttade lätt ner mot lägret, och ju närmare krönet jag kom, desto klarare kunde jag höra det där ljudet från andra sidan. Ett gutturalt läte av välbehag varvat med ett högljutt smackande. Jag stannade upp ett par meter från krönet, osäker på ifall jag verkligen skulle fortsätta. Hjärtat bultade så snabbt och hårt att det gjorde ont, och jag skakade så mycket att jag knappt kunde hålla i pistolen min. Efter ett par djupa andetag så fattade jag mod och gick den sista biten upp till krönet. Där så fick jag syn på monstret som än idag ger mig mardrömmar! Monstret påminde på många sätt om de varaner som lever på Lantan. Det hade samma fjällbeklädda kropp, samma kraftfulla svans och hade en liknande teckning som ödlorna på min hemö. Denna varelse var dock enorm; nära 7 fot lång, dubbla längden om man räknar med svansen, och mycket kraftigt byggd därtill. Men dessa fakta var inte vad som förvånade mig mest. Det som först slog mig med häpnad var att monstrets rygg, och även svans, smektes av eldsflammor. Flammorna bekymrade det inte, och det såg nästan ut som om monstret hade en ryggkam av eld. Besten låg bekymmerslöst på alla fyra i sanden längre ner och kalasade på sitt byte. Tiden gick, och jag hade tittat på monstret en stund då det plötsligt reste sig upp och lyfte sitt byte i sina käftar. Då lade jag märke till hur olik varanen monstret egentligen var. Kroppen påminde mer om en hunds än en ödlas; med långa, kraftfulla ben och med en kraftig bringa. Även monstrets ögon och jättelika käftar påminde mer om rovdjur än om ödlor. Min rädsla var som bortblåst. Jag låg kvar på backkrönet och spejade på varelsen som var centrum för min fascination då jag plötsligt kom att tänka på varför jag följde spåren från första början. Rethyn! Jag tittade mig hastigt omkring efter något spår, och lade märke till en hög blodiga tygbitar som matchade färgerna på min reskamrats kläder. Fascinationen för monstret hade berövat mig mitt förnuft. Det var Rethyn som monstret kalasade på, och jag hade bara tittat på. Bara tanken gjorde mig illamående. Monstret verkade vara redo att ge sig av då mitt förnuft lämnade mig ännu en gång. Med pistolen riktad mot monstret reste jag mig upp och avfyrade ett skott. Tyvärr missade skottet. Varelsen blev förvisso skrämd av den plötsliga knallen, men den tog inte till flykt. Monstret röt till av ilska och började springa rakt mot mig. Flammorna på dess rygg tilltog i intensitet och var nu flera fot höga. I panik så började jag ladda om mitt vapen och jag kunde se besten närma sig i ögonvrån. I sista ögonblicket blev jag klar och sköt iväg ett skott som tog mitt i bestens bringa. Monstret stannade förvånat upp, vände snabbt på sig och började springa därifrån. Det var då som ytterligare en oförklarlig sak inträffade. Efter bara ett par steg så började monstret försvinna ur tomma intet. Snart så kunde jag se rakt igenom varelsen som då var helt formlös, och med ens så var den helt försvunnen. Jag stod ensam kvar, förvirrad och med huvudet fullt av frågor. Det var inte förrän jag blev räddad ett par dagar senare som jag fick några svar. Monstret var välkänt i landet och mina räddare kunde berätta mycket om det. Jag kommer ihåg deras berättelser än idag. Monstrets namn var Narhaganun, ökenvinden.”
Ur Lyle Bennets memoarer, 1368
Narhaganun
Narhaganun är en mytisk varelse som sägs attackera försvarslösa karavaner och vandrare på handelsvägarna i västra Calimshan. Utanför Calimshan så är monstret så gott som okänt, men inom landets gränser så känner de flesta till ”ökenvinden”. Merparten av dessa avfärdar dock monstret som ren myt. Men det finns en del av befolkningen där tron på Narhaganun har växt sig mycket stark; nämligen hos Calimshans handelsmän. För dessa innebär Calimöknen många faror; där monster, sandstormar och den tryckande hettan hör till de största. Flertalet av öknens handelsmän ser på Narhaganun som dessa faror personifierad. Respekterar man öknen och vidtar åtgärder för att skydda sig mot dess faror så har man lite att frukta från monstret. Men Narhaganun är känd för att vara både ondskefull och skoningslös, så den mest rutinerade av ökenvandrare skulle kunna falla offer för besten. Eftersom Narhaganun till viss del är synonymt med öknens faror så kan en fras som ”Narhaganun tog honom” likaväl betyda att personen ifråga dog i en sandstorm.
Det är få som verkligen har sett Narhaganun, och därför så finns många åsikter om hur han ser ut. Folk inom samma region brukar dock ge i stort sett samma beskrivning. De flesta är nog överens om att monstret ser ut som en jättelik hund som är svept i eld på något sätt. Sedan finns det sådana som påstår att Narhaganun har en fjällbeklädd kropp medan andra menar att han har kort päls, som en hund. Det finns folk som påstår att monstret har en skorpionsvans medan andra hävdar att han har en ödlesvans osv. Variationerna är många. Även storleksmässigt så finns det många bud, allt från 5 fot till det smått otroliga 10 fot i mankhöjd.
Kunskapen om Narhaganun är till största delen resultatet av muntlig tradition, och därför är det svårt att säga när man först såg monstret. De första skriftliga källorna, av de få som tar upp ämnet, är inte mer än hundra år gamla; men man antar att Narhaganun är har vandrat genom öknen mycket längre än så.
Några korta äventyrsidéer
Hemsökande minnen – Upptäcksresanden Lyle Bennet hade oturen att i sin ungdom råka på monstret. Men han hade ändå tur nog att överleva mötet. Överlevde gjorde dock inte hans dåvarande reskamrat, och Bennet har lidit av samvetskval ända sedan dess. Detta var tjugofem år sedan. Nu vill Bennet konfrontera monstret igen för att få ett avslut, och det är här rollpersonerna kommer in i bilden.
I magiteorins namn – En magiker tror att någon del av monstret kan vara till nytta som ingrediens i en ritual han ämnar utföra. Nu behöver han rollpersonerna till att göra grovjobbet.
Paschans nya husdjur – Paschan vill ha ett nytt husdjur, och nu har han utlyst en ofantlig belöning till den person som lyckas fånga det mytomspunna monstret.
Skydda karavanen – Rollpersonerna råkar ut för monstret av en händelse när de eskorterar en karavan genom Calimöknen.
Narhaganun
Large Magical Beast (Fire); Hit Dice: 8d10+24 (68 hp); Initiative: +5 (+1 Dex, +4 Improved Initiative); Speed: 40 ft.; AC: 17 (-1 size, +1 Dex, +7 natural); Attacks: Bite +13 melee; Damage: Bite 2d6+8; Face/Reach: 5 ft. by 10 ft./5 ft.; Special Attacks: Breath weapon, trip; Special Qualities: Fire subtype, scent, vapour form; Saves: Fort +9, Ref +7, Will +3; Abilities: Str 20, Dex 12, Con 17, Int 10, Wis 13, Cha 10; Skills: Bluff +2, Hide +4, Listen +6, Move Silently +7, Sense Motive +2, Spot +9, Wilderness Lore +3; Feats: Alertness, Combat Reflexes, Improved Initiative; Climate/Terrain: Calim Desert; Organisation: Solitary; Challenge Rating: 7; Alignment: Chaotic Evil; Breath Weapon: Cone of vapour (counts as fire), 15 ft., every 1d4 rounds; damage 4d6, Reflex half DC 17. Narhaganun can’t use his breath weapon while biting. Vapour Form: Same rules as Smoke Form (see Belker, Monster Manual). Narhaganun can speak Ignan and Common.