Rising
Vila i frid
Sluta dreggla, era perverterade missfoster, det här är ett seriöst ämne! ;^)
Nå, ända sedan Bela Lugosi tog över filmduken i skepnad av greve Dracula med en karisma som lånad av djävulen själv, så har det funnits starka samband mellan attraktion och fasa. Tittar man på monster och odjur i gammal folklore så vimlar det av fasor vars främsta vapen tycks vara deras förtrollande skönhet eller magiska attraktionskraft: Jag tänker på skogsrået, maran, bäckahästen, näcken och diverse häxor och häxmästare. Det är först i våra moderna dagar som monster i huvudsak har kommit att förknippas med äckel, fulhet och avsmak.
Ur dramatologisk synvinkel är det inte alls lika intressant: Att lyckas undfly en mordisk fuling beror helt enkelt på din förmåga att springa fort eller gömma sig väl, medans att klara sig helskinnad från den diaboliska dragningskraften hos en succubus är en hjärnans kamp. Alla som suttit bredvid en öppnad förpackning med kakor eller chokladpraliner som man inte får äta någon av, vet ju hur svår minsta lilla frestelse kan vara att motstå...
I rollspelsskräck är en klar majoritet skräckisar av den motbjudande sorten. Lika bra det kanske, att försöka få in det sexiga i ett rollspel brukar sällan utfalla särskilt väl: När jag skulle spelleda ett chockäventyr med markattan (eller var det varkatta?) från chock's "monsterbok" Nattens Fasor, så trodde jag det skulle bli ett mycket sensuellt lockande äventyr som skulle leda till svåra diskussioner bland spelarna. En rollperson skulle falla för den fagra kattkvinnan, skulle han tillåta att hans vänner planerade att förgöra kvinnan han åtrådde över allt annat?
Spelet blev ett totalt fiasko, mitt "sensuella" utspel ledde bara till hysteriska hångarv från spelarna, och den etiska frågeställning jag hoppats framkalla hos spelarna ledde bara till en kort diskussion om det inte var orättvist att spelaren som fått nuppa också skulle ha nöjet att hacka bruttan, borde han inte i broderlig anda ha delat med sig?
En generad och besviken spelledare lovade sig själv att lämna de sensuella monstrena för all framtid den spelkvällen...
...men märkte när Kult och Vampire kom ut att de nya, mörkare rollspelen borde vara perfekta att spelleda sexiga skräckäventyr till. Jag gjorde ett par nya försök (i Kult. Vampire tog jag till mitt hjärta långt senare) och här fungerade det mycket bättre. Kanske berodde det på att spelarna hade mognat, kanske berodde det på att jag nu kunde spelleda sensuellt utan att se löjlig ut, kanske berodde det på de nya, mörkare spelvärldarna. Det viktigaste var nog att jag skiljde på "sex" och "sexigt". Att knulla Elizabeth Bathory och sedan köra en träpåle genom hennes hjärta är inte en bra blandning av sex och spänning. Att däremot åtrå henne och se henne förgörd av självgoda vampyrjägare, det är däremot betydligt intressantare.
Det sexiga behöver inte ha med sex att göra. Inte heller behöver det vara vackert, i vanlig bemärkelse. Jag bläddrade i en White Dwarf en gång, och såg att det i warhammer fanns demoner av en indelning kallad Slaanesh, som rörde sig med sådan självklar grace och perfektion att det gjorde ont i motståndarens hjärta att försöka skada den. (Hoppas jag inte minns fel här) Många människor (som jag själv) tycker att Pinhead har liknande egenskaper. Det är en mycket dramatisk karaktär, även om han envisas med att larva sig genom att dra ut nålar ur huvudet och äckla med hjärnsubstans och liknande.
Det är ganska enkelt att få fram den där känslan som spelledare. Jag märker iaf att när jag beskriver något som jag vill ska verka äckligt, så liksom gör jag typ lite grimascher och pratar med ett visst tonfall. Liksom; "här ska ni få höra något äckligt; hö hö hö..."
Genom att beskriva nefariterna med ett tonfal av andakt och mystik blir resultatet något helt annat; spelarna får en sorts respekt för vad de möter. Eller kanske är det snarare att betrakta som mindervärdeskomplex. Monstret är liksom långt "viktigare" än vad spelarna är. Det är inte en läskig sak som skall bekämpas, utan det är något som kommer finnas kvar långt efter att spelarna dött med tio rollpersoner och skapar sin elfte.
Jag leker ofta med det imponerande i skräckrollspel. "Sexiga" djur (det låter dumt, men jag menar inte så) som pantrar, ozeloter, dobermanns, mandriller och blåhajar brukar vara mycket läskigare än äckliga djur, såsom vildsvin, grizzlys, varaner, fågelspindlar och vithajar.
På samma sätt brukar det vara mycket effektfullt att inte beskriva monsters eller gudsförgätna platsers lukt med äckliga liknelser såsom "en obarmhärtig stank slår emot er" eller "en frän odör sticker i era ögon", utan att göra en helomvändning och säga "plötsligt känner ni hur en oljig, fruktig syrenaktig doft blåser emot er" eller "odjuret ligger orörligt på marken. Ur dess öppna sår rinner en vattnig vätska vars lukt är tung, söt och genomträngande, som en blandning av grädde och honung. Det gör det mycket svårt att andas."
Äckelskräck resulterar sällan i mer än ett "Isch, vad äckligt!" från spelarna, men genom att hitta nya sätt att beskriva det okända så får man ofta upp deras intresse.
Det finns enklare aspekterna av sexigt skräckspelledande, som att låta The Bad Guy ha en underhuggare som är uppenbart sexig och åtråvärd för äventyrarna. Det ger ofta en bättre dynamik åt äventyret än att ha själva badguyen sexig. Honom (henne?) vill ju spelarna i vanlig ordning bekämpa, men om de verkligen ska behöva slåss mot underhuggaren är de kanske mer tveksam till. Samtidigt kan spelarna vara misstänksamma mot henne (honom?) vilket omedelbart startar spänning som gör det till en intressant slp.
Det sexiga (eller fascinernade) är ofta intressantare än det motbjudande. Har någon egna erfarenheter på hur man kan använda denna så ofta negligerade stämning i sitt spelledande?
Andra som har invändningar, och menar att det äckliga är den enda sanna vägen till riktig skräck?
Kanske någon som vill ha fler praktiska råd och spelexempel? Eller tycker att jag pratat för lite om själva "sex"-biten?
Eller sitter någon med en kul anekdot som de vill dela med sig av? (Annars känner jag mig så korkad som gjorde bort mig så fatalt i chock för många år sedan...) ;^)
/Rising
(Taffligt skrivet inlägg, men jag hade tidspress. Hoppas det inte blev för pladdrigt)
Nå, ända sedan Bela Lugosi tog över filmduken i skepnad av greve Dracula med en karisma som lånad av djävulen själv, så har det funnits starka samband mellan attraktion och fasa. Tittar man på monster och odjur i gammal folklore så vimlar det av fasor vars främsta vapen tycks vara deras förtrollande skönhet eller magiska attraktionskraft: Jag tänker på skogsrået, maran, bäckahästen, näcken och diverse häxor och häxmästare. Det är först i våra moderna dagar som monster i huvudsak har kommit att förknippas med äckel, fulhet och avsmak.
Ur dramatologisk synvinkel är det inte alls lika intressant: Att lyckas undfly en mordisk fuling beror helt enkelt på din förmåga att springa fort eller gömma sig väl, medans att klara sig helskinnad från den diaboliska dragningskraften hos en succubus är en hjärnans kamp. Alla som suttit bredvid en öppnad förpackning med kakor eller chokladpraliner som man inte får äta någon av, vet ju hur svår minsta lilla frestelse kan vara att motstå...
I rollspelsskräck är en klar majoritet skräckisar av den motbjudande sorten. Lika bra det kanske, att försöka få in det sexiga i ett rollspel brukar sällan utfalla särskilt väl: När jag skulle spelleda ett chockäventyr med markattan (eller var det varkatta?) från chock's "monsterbok" Nattens Fasor, så trodde jag det skulle bli ett mycket sensuellt lockande äventyr som skulle leda till svåra diskussioner bland spelarna. En rollperson skulle falla för den fagra kattkvinnan, skulle han tillåta att hans vänner planerade att förgöra kvinnan han åtrådde över allt annat?
Spelet blev ett totalt fiasko, mitt "sensuella" utspel ledde bara till hysteriska hångarv från spelarna, och den etiska frågeställning jag hoppats framkalla hos spelarna ledde bara till en kort diskussion om det inte var orättvist att spelaren som fått nuppa också skulle ha nöjet att hacka bruttan, borde han inte i broderlig anda ha delat med sig?
En generad och besviken spelledare lovade sig själv att lämna de sensuella monstrena för all framtid den spelkvällen...
...men märkte när Kult och Vampire kom ut att de nya, mörkare rollspelen borde vara perfekta att spelleda sexiga skräckäventyr till. Jag gjorde ett par nya försök (i Kult. Vampire tog jag till mitt hjärta långt senare) och här fungerade det mycket bättre. Kanske berodde det på att spelarna hade mognat, kanske berodde det på att jag nu kunde spelleda sensuellt utan att se löjlig ut, kanske berodde det på de nya, mörkare spelvärldarna. Det viktigaste var nog att jag skiljde på "sex" och "sexigt". Att knulla Elizabeth Bathory och sedan köra en träpåle genom hennes hjärta är inte en bra blandning av sex och spänning. Att däremot åtrå henne och se henne förgörd av självgoda vampyrjägare, det är däremot betydligt intressantare.
Det sexiga behöver inte ha med sex att göra. Inte heller behöver det vara vackert, i vanlig bemärkelse. Jag bläddrade i en White Dwarf en gång, och såg att det i warhammer fanns demoner av en indelning kallad Slaanesh, som rörde sig med sådan självklar grace och perfektion att det gjorde ont i motståndarens hjärta att försöka skada den. (Hoppas jag inte minns fel här) Många människor (som jag själv) tycker att Pinhead har liknande egenskaper. Det är en mycket dramatisk karaktär, även om han envisas med att larva sig genom att dra ut nålar ur huvudet och äckla med hjärnsubstans och liknande.
Det är ganska enkelt att få fram den där känslan som spelledare. Jag märker iaf att när jag beskriver något som jag vill ska verka äckligt, så liksom gör jag typ lite grimascher och pratar med ett visst tonfall. Liksom; "här ska ni få höra något äckligt; hö hö hö..."
Genom att beskriva nefariterna med ett tonfal av andakt och mystik blir resultatet något helt annat; spelarna får en sorts respekt för vad de möter. Eller kanske är det snarare att betrakta som mindervärdeskomplex. Monstret är liksom långt "viktigare" än vad spelarna är. Det är inte en läskig sak som skall bekämpas, utan det är något som kommer finnas kvar långt efter att spelarna dött med tio rollpersoner och skapar sin elfte.
Jag leker ofta med det imponerande i skräckrollspel. "Sexiga" djur (det låter dumt, men jag menar inte så) som pantrar, ozeloter, dobermanns, mandriller och blåhajar brukar vara mycket läskigare än äckliga djur, såsom vildsvin, grizzlys, varaner, fågelspindlar och vithajar.
På samma sätt brukar det vara mycket effektfullt att inte beskriva monsters eller gudsförgätna platsers lukt med äckliga liknelser såsom "en obarmhärtig stank slår emot er" eller "en frän odör sticker i era ögon", utan att göra en helomvändning och säga "plötsligt känner ni hur en oljig, fruktig syrenaktig doft blåser emot er" eller "odjuret ligger orörligt på marken. Ur dess öppna sår rinner en vattnig vätska vars lukt är tung, söt och genomträngande, som en blandning av grädde och honung. Det gör det mycket svårt att andas."
Äckelskräck resulterar sällan i mer än ett "Isch, vad äckligt!" från spelarna, men genom att hitta nya sätt att beskriva det okända så får man ofta upp deras intresse.
Det finns enklare aspekterna av sexigt skräckspelledande, som att låta The Bad Guy ha en underhuggare som är uppenbart sexig och åtråvärd för äventyrarna. Det ger ofta en bättre dynamik åt äventyret än att ha själva badguyen sexig. Honom (henne?) vill ju spelarna i vanlig ordning bekämpa, men om de verkligen ska behöva slåss mot underhuggaren är de kanske mer tveksam till. Samtidigt kan spelarna vara misstänksamma mot henne (honom?) vilket omedelbart startar spänning som gör det till en intressant slp.
Det sexiga (eller fascinernade) är ofta intressantare än det motbjudande. Har någon egna erfarenheter på hur man kan använda denna så ofta negligerade stämning i sitt spelledande?
Andra som har invändningar, och menar att det äckliga är den enda sanna vägen till riktig skräck?
Kanske någon som vill ha fler praktiska råd och spelexempel? Eller tycker att jag pratat för lite om själva "sex"-biten?
Eller sitter någon med en kul anekdot som de vill dela med sig av? (Annars känner jag mig så korkad som gjorde bort mig så fatalt i chock för många år sedan...) ;^)
/Rising
(Taffligt skrivet inlägg, men jag hade tidspress. Hoppas det inte blev för pladdrigt)