Rising
Vila i frid
Här på vårt eminenta forum framlägges mycket åsikter om att skräckrollspelen borde bli mer vardagliga i sitt innehåll, att det är läskigare med sånt som kan hända en i verkligheten än att rollpersonerna hotas av monster, spöken och andra knytt.
Det är rena rama gojan.
Jämför med sorg: Jag blir rörd när jag ser "älskling, jag krympte barnen" och den tappra myran dör efter att ha försvarat gänget mot skorpionen (gud, vad skorpionen är ball, förresten! Leranimationer har fanimig själ jämfört med dagens digitala skräpeffekter). Det påverkar mig faktiskt mycket mer än när jag ser en nyhetssändning på TV, trots att de kan rapportera om riktigt sorgliga saker.
Det är ytterst analt att tro att det som gör oss ledsna är det som är sorgligt i sig. Alla känslor handlar egentligen om manipulation. Nazismen är läskig i sig, men Schindlers List är inte en skräckfilm. Man märker alltså att skräckbagrund bara är ytan på skräcken. Det där visste Hitchcock, han sade en gång att vad fiendeagenterna egentligen var ute efter var oviktigt, det var bara suspensen; det berättartekniskt manipulerande, som skulle fängsla publiken.
Så ser jag det, och ska jag tala som skräckspelledare så är jag faktiskt glad över att det är på det viset också. Jag ser ju hellre att min skicklighet som spelledare handlar om min skicklighet i dramaturgi, än att det ska handla om något torrt och livlöst som att göra research och hitta något hemskt i historien att använda som bakgrund i ett scenario.
Det där är bara ytan. Visst är det viktigt att ytan engagerar också och inbjuder spelarna att fängslas av ens manipulerande med berättelsens spänning och förväntan, men det ÄR likväl bara en yta.
...och när det gäller ytliga bakgrunder så väljer jag faktiskt helst något som ger mig bra verktyg att manipulera berättelsens stämning. Något av det bästa jag läst på forumet var när Rosen beskrev hur han hade spellett en nymf; han började att beskriva hennes utseende precis så som man kunde förvänta sig att (vi killar) skulle ha vandrat med blicken över henne, att följa hennes lockar ner över brösten och så vidare... När sedan spelaren sade "jag tittar bort", så fortsatte han att beskriva hennes utseende (!), varpå spelaren måste ha skruvat på sig ordentligt i fåtöljen och utbriste "jag tittar bort! jag tittar bort! Argh!" medan Rosen lugnt fortsatte att beskriva utseendet (med (antar jag) ett brett, elakt flin över läpparna)...
Nymfer är overkliga. Likväl kan jag lätt relatera till den där känslan när man gör något dumt fastän man egentligen vet att man borde låta bli. Lockelser kan jag leva mig in i, och visst, ser man till ytan så är nymfer overkliga, men är man lite smartare än så, då fattar man ju på en gång att vad Rosen egentligen gjorde var ju att spela på något som vi alla kan känna igen oss i, och han gjorde det på ett väldigt elegant sätt. Snyggt manipulerande. Snygg dramaturgi. Bra skräck.
Så där menar jag att skräck fungerar. Vill man göra skräck "verklig" och "vardaglig" så tycker jag att man mest av allt blottar sin blindhet för vad som verkligen är skrämmande i ett rollspel. Det har ingenting att göra med vad som borde vara läskigt, utan det handlar bara om att leka med folks känslor.
Jag kan skrämma mig själv så hårt att jag tappar andan med en brödrost, men jag blir inte nödvändigtvis rädd när jag läser om saker som har varit fasansfulla i vår mänskliga historia. Känslor har inte så mycket med hjärnan att göra, det är i maggropen det ska kännas.
...och det är tur att det är så, tycker jag. Det måste ha känts underbart för regissören bakom "älskling, jag krympte barnen" att det blev så gripande när myran dog. När man ser på det ytligt sett så är det ju rätt larvigt att man blir ledsen när man ser en äcklig myra dö.
...men det är ju det där som gör berättelser så magiska, att man kan berätta om en sak och ändå fylla det med helt andra känsor.
Så in med mera knytt och overkligheter i skräckrollspelen! Nymfer är overkliga, men de är perfekta verktyg för manipulerande skräck!
Eller? Vad tycker ni verklighetsfjantar är så bra med det "riktiga" och det "vardagliga"?
/Rising
Det är rena rama gojan.
Jämför med sorg: Jag blir rörd när jag ser "älskling, jag krympte barnen" och den tappra myran dör efter att ha försvarat gänget mot skorpionen (gud, vad skorpionen är ball, förresten! Leranimationer har fanimig själ jämfört med dagens digitala skräpeffekter). Det påverkar mig faktiskt mycket mer än när jag ser en nyhetssändning på TV, trots att de kan rapportera om riktigt sorgliga saker.
Det är ytterst analt att tro att det som gör oss ledsna är det som är sorgligt i sig. Alla känslor handlar egentligen om manipulation. Nazismen är läskig i sig, men Schindlers List är inte en skräckfilm. Man märker alltså att skräckbagrund bara är ytan på skräcken. Det där visste Hitchcock, han sade en gång att vad fiendeagenterna egentligen var ute efter var oviktigt, det var bara suspensen; det berättartekniskt manipulerande, som skulle fängsla publiken.
Så ser jag det, och ska jag tala som skräckspelledare så är jag faktiskt glad över att det är på det viset också. Jag ser ju hellre att min skicklighet som spelledare handlar om min skicklighet i dramaturgi, än att det ska handla om något torrt och livlöst som att göra research och hitta något hemskt i historien att använda som bakgrund i ett scenario.
Det där är bara ytan. Visst är det viktigt att ytan engagerar också och inbjuder spelarna att fängslas av ens manipulerande med berättelsens spänning och förväntan, men det ÄR likväl bara en yta.
...och när det gäller ytliga bakgrunder så väljer jag faktiskt helst något som ger mig bra verktyg att manipulera berättelsens stämning. Något av det bästa jag läst på forumet var när Rosen beskrev hur han hade spellett en nymf; han började att beskriva hennes utseende precis så som man kunde förvänta sig att (vi killar) skulle ha vandrat med blicken över henne, att följa hennes lockar ner över brösten och så vidare... När sedan spelaren sade "jag tittar bort", så fortsatte han att beskriva hennes utseende (!), varpå spelaren måste ha skruvat på sig ordentligt i fåtöljen och utbriste "jag tittar bort! jag tittar bort! Argh!" medan Rosen lugnt fortsatte att beskriva utseendet (med (antar jag) ett brett, elakt flin över läpparna)...
Nymfer är overkliga. Likväl kan jag lätt relatera till den där känslan när man gör något dumt fastän man egentligen vet att man borde låta bli. Lockelser kan jag leva mig in i, och visst, ser man till ytan så är nymfer overkliga, men är man lite smartare än så, då fattar man ju på en gång att vad Rosen egentligen gjorde var ju att spela på något som vi alla kan känna igen oss i, och han gjorde det på ett väldigt elegant sätt. Snyggt manipulerande. Snygg dramaturgi. Bra skräck.
Så där menar jag att skräck fungerar. Vill man göra skräck "verklig" och "vardaglig" så tycker jag att man mest av allt blottar sin blindhet för vad som verkligen är skrämmande i ett rollspel. Det har ingenting att göra med vad som borde vara läskigt, utan det handlar bara om att leka med folks känslor.
Jag kan skrämma mig själv så hårt att jag tappar andan med en brödrost, men jag blir inte nödvändigtvis rädd när jag läser om saker som har varit fasansfulla i vår mänskliga historia. Känslor har inte så mycket med hjärnan att göra, det är i maggropen det ska kännas.
...och det är tur att det är så, tycker jag. Det måste ha känts underbart för regissören bakom "älskling, jag krympte barnen" att det blev så gripande när myran dog. När man ser på det ytligt sett så är det ju rätt larvigt att man blir ledsen när man ser en äcklig myra dö.
...men det är ju det där som gör berättelser så magiska, att man kan berätta om en sak och ändå fylla det med helt andra känsor.
Så in med mera knytt och overkligheter i skräckrollspelen! Nymfer är overkliga, men de är perfekta verktyg för manipulerande skräck!
Eller? Vad tycker ni verklighetsfjantar är så bra med det "riktiga" och det "vardagliga"?
/Rising
