Ymir
Liten kantbaron
Inalea mår inte bra. Eller ja, frågar du henne skulle hon förmodligen säga att hon mår utmärkt, skämta bort det med ett leende eller gå bärsärkagång, lite beroende på humör, något som ytterligare bekräftar föregående påstående. I själva verket skulle Inalea förmodligen må bra av en fin tvångsttröja, löjliga piller i glada färger och sluten rättspsykiatrisk vård, men tyvärr har hon oturen(?) att leva i en fantasyvärld, Mundana, där sådant inte uppfunnits än. (Visst, mûhadinerna har en del roliga droger, men inget för medicinska psykiatriska ändamål...). Detta, och en hel del andra omständigheter, har gjort att Inalea kunnat traska runt som vem som helst, trots att hon är en relativt stor fara för både sig själv och andra.
Historien är lång, och började i kejsardömet Colonan för länge sedan (nästan 4000 år). Inalea hette något annat då, och var kejserlig prinsessa i världens största rike. Hennes far kejsaren var en stor fältherre, och erövrade stora delar av Raunernas land, vilket omsider gjorde dessa tämligen förbannade. Den raunländske Häxmästaren Jadén khan Khanaga åkallade en mängd demoner till vår värld som verktyg för hämnd på Colonans kejsare, och släppte lös dem i kejsarens sommarpalats, där monstrena gick bärsärkagång och slaktade allt som rörde sig. Utom en av kejsarens döttrar, den då fjorton år gamla 'Inalea'. En av demonerna, en hejduk åt demonfursten Xinu som fortfarande låg i dvala, förälskade sig nämnligen i flickan sedan han slitit itu hennes mor och systrar inför hennes ögon, och lämnade hastigt slottet med henne. De andra demonerna och häxmästaren som åkallat dem uppskattade inte ett sådant avhopp, och demonen ifråga höll sig därför dold i en grotta i bergen, där han fängslade 'Inalea' och behandlade henne mycket kärleksfullt.
Men 'kärleksfullt' var en annan sak för den här demonen än för många andra. Han led nämligen av en grav personlighetsklyvning, och var snäll, beskyddande och älskvärd mot den vettskrämda flickan den ena dagen för att utsätta henne för fruktansvärd psykisk och fysisk tortyr den andra. Hans livsvanor och kosthållning var också av det makabra slaget, och när Jadén khan Khanaga omsider spårade upp honom två år senare var den lilla coloniska prinsessan en spillra av sitt forna jag, ett plågat sinne och en plågad kropp som drivits till vansinnets rand och var vagt medveten om omvärlden. Någonstans på vägen hade hon genomgått en apodaimos, utsatts för sådana mängder demonisk kraft (kanske genom påtvingade besök på andeplanet) att hennes kropp hade förändrats med det, och hennes åldrande upphörde från den dagen. Hon var halvt om halvt en demon, och när Jadén khan Khanaga dräpte hennes fader, älskare och plågoande förlorade hon den enda hon hade kvar i hela världen. Häxmästaren fängslade henne en tid, fascinerad av hela saken, men beslöt slutligen, kanske en föraning om framtiden, kanske på grund av drakarnas inflytande, att 'spara' flickan inför kommande tidevarv där hennes nya förmågor kunde komma väl till pass. Så han fängslade henne i någon slags stasis, och Inalea sov i årtusenden.
Omsider kom hon fri, det här är egentligen inte relevant för det hela, när det drog ihop sig mot den yttersta tiden. Någon, kanske Thalamurs magikrater, kanske drakarna (jag har alltså inte spikat hela hennes bakgrund riktigt) tränade upp henne och utnyttjade henne som lönnmördare och spion en tid, innan hon på något sätt råkade i vägen för draken Khakra, som fattade sympati för henne och gjorde henne till sin Drakväktare. Khakra har antytt att det var för att han tyckte synd om henne, men hans motiv och förhoppningar i övrigt har inte utforskats - kanske tror han att något därute kan hjälpa henne, kanske vill han bara utnyttja Inaleas unika talanger på bästa sätt. Men han tycker om sin tjänarinna, åtminstone.
Numera är Inalea således en av flera 'agenter' åt några av Mundanas drakar, deras verktyg i deras väldiga intrig för att rädda världen undan det kommande mörkret och bekämpa diverse fraktioner som vill påskynda dess ankomst (däribland några andra drakar). I Khakras tjänst har hon utfört allehanda uppdrag världen över, och lämnat efter sig blod både från oskyldiga och sådana som väl förtjänat det.
...och så en dag råkade hennes vägar korsa rollpersonernas, och andra Drakväktare de kommit i lag med. Och där börjar egentligen historien.
Eleas beskrev Inalea så här på ett engelskt forum:
Inalea - In the same occupation as Eithene. Inalea is human. Her appearance is that of a fresh-faced, rather lolita-esque sixteen year old, but she's clearly lived much longer than that. Second only to Eithene in terms of weapons skill, Inalea is a full-blown psychotic. The reason for this might have to do with her being part demon, or her ability to steal people's life energy by having intercourse with them.
Ganska träffande. Vad den demoniska delen av Inaleas natur beträffar är hon mer eller mindre en sukkubus, egentligen, med problemet att hon måste ha kroppskontakt med folk för att återhämta biotropi, och därmed utmattning. Hon är alltså mer eller mindre beroende av sex, samtidigt som hon automagiskt stjäl livsenergi snabbare och snabbare från någon ju mer kontakt hon haft med personen ifråga. För någon hon aldrig rört förr måste hon alltså ha sex med dem för att tillgodogöra sig någon energi, men med någon hon haft sex med många gånger kan det räcka med att hon vidrör dem för att de ska kollapsa, eller rentav dö. På sätt och vis är hon tvingad att vara promiskuös, således, och det är säkerligen en del av förklaringen till hennes mentala tillstånd. Har hon en älskare under lång tid dör han, har hon ingen älskare dör hon.
Det konstanta biotropiflödet i hennes kropp ger henne en sjujäkla metabolism och uthållighet - hon behöver nästan aldrig sova så länge hon inte drar på sig långtidsutmattning utan att inhämta ny biotropi (=ha intim kontakt med folk), och äter tämligen mycket utan att någonsin lägga på sig ett kilo.
Som om det inte vore nog kan Inalea dessutom se biotropins, livsmagins, flöden. Eller ja, hon gör det alltid, varenda ögonblick då hon har ögonen öppna är hennes värld klädd i sprakande blå linjer, auror, kraftfält och flöden - tämligen knarkat. Detta är också en orsak till hennes galenskap - hon antydde en gång i kampanjen att det vackraste och mest roingivande som fanns var att se en människans livsenergi upplösas och lämna kroppen som blåskimrande stjärnor vid dödsögonblicket, och att det var vackrare för henne ju långsammare personen ifråga avled. (Således kan Inalea direkt urskilja en vandöd, tex - dess aura är ju svart, för där finns ingen livsenergi).
Så sukkubus hon nu är kan Inalea uppbåda en närmast övernaturlig attraktionskraft gentemot mottagliga - med ett lyckat slag för 'Förföra' kan hon få somliga att göra nästan vad som helst för henne. Ibland räcker ett leende från hennes sida för att fullständigt trollbinda folk.
Inalea kan vidare väva vissa exklusivt demoniska besvärjelser, men det är egentligen inget av intresse.
Till syvende och sist har hon en slags 'vingar' - skimrande tentakler av magisk energi som inte duger till att flyga med, men väl dämpa fall, lätta från marken och använda som griporgan (och imponeeerande dramatisk effekt). Dessa kan hon dock dölja, då de inte riktigt är en fysisk del av henne, och rollpersonerna har hittils inte sett dem. De må verka meningslösa, men vingarna är en central del av Inaleas demoniska natur och fyller en, om än vriden, symbolisk funktion i hennes självbild - och i andras profetior om Drakväktarna. Av någon anledning blir hennes ögon (iris) röda i flera dagar då hon blottat sina vingar.
Vad mer mänskliga förmågor beträffar är Inalea en suverän fäkterska och akrobat, och med rätta en fruktad kämpe, trots sin ringa storlek - hon ser ut som en söt liten linblond 16-åring trots allt, och det är hon ju, egentligen.
Och så var det hennes psyke. Som kejsarens dotter var Inalea bortskämd och väldigt beskyddad, men nyfiken på världen och väldigt god, älskvärd och oskuldsfull på alla sätt och vis. Hon älskade naturen och de grönskande bergen och trädgårdarna vid sommarpalatset i Astra, och utöver diverse inlärda fördomar hade hon väl inte en ond tanke om någon. Sedan utsattes hon för ofattbara plågor, och hennes psyke klarade inte av det i längden. Till att börja med brottas hon av ett gigantiskt hora/madonna-komplex; dels den lilla oskuldsfulla coloniska prinsessan, dels den promiskuösa lolitan. Av samma anledning, egentligen, är hon en hängiven sadomaschocist - hon vill göra sig själv illa för att hon avskyr sig själv, och göra andra illa för att hon är avundsjuk på deras lycka, och för att det är vackert att se dem dö, och/eller för att de förtjänar det, eller inte betyder något för henne, eller...ja, anledningarna är otaliga, men det handlar om sorg, vrede, avund, självhat och en morbiditet som bankats in i henne av hennes demoniske älskare, som såg människor som djur och föda. Hon har ett rejält Multiple personality disorder - ena stunden är hon lekfull, barnslig och morbid på gränsen mot det nekrofila, andra sekunden förförisk, älskvärd och behagfull, därefter cynisk, vuxen och tror på sig själv, och sedan är hon plötsligt skuldtyngd, försiktig, hämmad och ganska vänlig. Och sedan är hon ett gråtande, hjälplöst paket som skär sönder sig självt, uppslukad av ångest, och sedan är hon ett gråtande paket som skär sönder andra (inte av sadism så mycket som avund eller ilska), eller så gör dödar hon dem bara i vrede, eller i sin tidigare nämnda lekfulla lolita-personlighet. Hennes egna skyddsmekanismer är så starka att de dominerar hennes personlighet - hon gör allt som står i hennes makt för att förtränga sitt förflutna, sitt trauma och alla sina gärningar, och ändå väller det konstant upp till ytan och hotar att krossa den inre harmoni hon desperat försöker bygga upp, utan att någonsin lyckas. I vissa av sina personligheter - den mogna och cyniska framförallt - klarar hon utmärkt att förtränga allt ihop och ignorera alla påminnelser om det förflutna, medan hon är fruktansvärt sårbar mot minsta traumatiska minne (eller påminnelse om dem) när hon är i sin arga personlighet, till exempel (den är direkt farlig för omgivningen). Alla posttraumatiska stressyndrom har hon begravt så djupt nere i sitt sargade psyke att de knappt märks av - psykosen har helt tagit över.
Inaleas nuvarande uppdrag från Khakra är att skydda en av rollpersonernas havande hustru, medan rollpersonerna och hela deras följe gör sitt bästa för att stoppa en raunländsk invasion av landet Drunok. Men raunerna har redan belägrat Drunoks huvudstad, och Inalea kommer av en slump att få en självuppoffrande idé som kan ge Drunok lite större chanser: Än idag är hon närmast ett väsen man skrämmer barn med i raunländska myter (de minns Jadén khan Khanagas dåd mot den Coloniska prinsessan, och tror att hon är någon slags spöke som hemsöker världen för att få hämnd), och vet att hon kan skrämma raunerna rejält om hon spelar sina kort rätt och uppenbarar sin identitet (vingarna) vid rätt tillfälle. Således hoppas hon kunna infiltrera raunfursten Jahangirs harem och rätt och slätt mörda honom, och förhoppningsvis hitta ett sätt att fly efteråt. (Även om hon är avväpnad och bunden kan hon strypa honom med sina 'vingar' så fort hon är ensam med honom, tex). Om det nu inte skulle gå vägen vill hon ha rollpersonen Nicoz (vars havande hustru hon alltså skyddar) hjälp därifrån. Nu är det så att hon är upp över öronen förälskad i Nicoz redan, och eftersom han är gängets inofficiella ledare vill hon ha hans medgivande till hela planen, och hans löfte om att försöka rädda henne undan raunernas hämnd efter att hon haft ihjäl deras khagan. Eftersom Nicoz befinner sig annorstädes för tillfället tänker hon be Khakra att låta henne kommunicera med Nicoz i en dröm.
...och nu kommer vi till hela meningen med det här inlägget. Det tog ett tag, va?
The Cell-dags. Har ni sett den rullen? Jennifer Lopez kutar in i en psykopats sjuka hjärna och sjuka drömmar. Det är ungefär vad Nicoz kommer att göra i samtalet med Inalea, och därför vill jag ha er hjälp. Det är bara ett samtal som ska äga rum, och lite närmanden från Inaleas sida, och inget av fundamental vikt för handlingen, men jag vill ändå på ett elegant, vackert och subtilt sätt få spelarna att verkligen inse hur störd Inalea är. Med andra ord...hur kommer hennes drömvärld att se ut? Vad kommer hända i den? Fram med era idéer.
Jag tänkte mig att Inalea själv skulle gå klädd lite som sin ideala självbild, dvs den coloniska prinsessan, i inbakade romerska flätor, lagerkrans och en silkesvit, skir klänning av fint men behagligt snitt. Det skulle stå ett vagt vitt skimmer omkring henne, och hon skulle på alla sätt, som alltid annars egentligen, se oskuldsfull, söt och ädel ut. Men sedan började jag fundera...ska det finnas blodfläckar på klänningen ? Ska den vara trasig? Ska hennes egendomliga vingar synas och hennes ögon vara röda, eller ska hon se ut som hon brukar för Nicoz? Och hur ska platsen för drömmen se ut? Ett raserat coloniskt tempel, eller något annat? Vad som helst kan fungera, liksom, men jag är rätt inkörd på hennes 'ideala självbild'-tema, fördunklat och fläckat av de psykotiska tendenserna. Kanske kan blommorna i trädgården se oerhört vackra ut, men visa sig vara tillskurna av mänskligt kött? Raunländska styckade kroppar som hänger från taket vore alldeles för osubilt, likaså ett avhugget hästhuvud som helst spontant kommer rullande från en alkov i drömmens marmorklädda pelarsal. Ja...jag vill ha 'The Cell'. Jag vill skapa en vacker, fridsam drömvärld i Inaleas huvud, som på ytan verkar helt normal och sund och söt men snart visar sig vara produkten av ett mycket plågat, trasigt och sjukt medvetande. Så...spåna utefter den psykologiska mall och karaktärsbeskrivning jag förhoppningvis lyckats förmedla, och hjälp mig att hänföra och skrämma mina spelare, och samtidigt väcka både mer sympati och mer antipati för stackars lilla Inalea, som förmodligen är bortom all hjälp i världen.
- Ymir, vältrar sig i ångestens lervälling
Historien är lång, och började i kejsardömet Colonan för länge sedan (nästan 4000 år). Inalea hette något annat då, och var kejserlig prinsessa i världens största rike. Hennes far kejsaren var en stor fältherre, och erövrade stora delar av Raunernas land, vilket omsider gjorde dessa tämligen förbannade. Den raunländske Häxmästaren Jadén khan Khanaga åkallade en mängd demoner till vår värld som verktyg för hämnd på Colonans kejsare, och släppte lös dem i kejsarens sommarpalats, där monstrena gick bärsärkagång och slaktade allt som rörde sig. Utom en av kejsarens döttrar, den då fjorton år gamla 'Inalea'. En av demonerna, en hejduk åt demonfursten Xinu som fortfarande låg i dvala, förälskade sig nämnligen i flickan sedan han slitit itu hennes mor och systrar inför hennes ögon, och lämnade hastigt slottet med henne. De andra demonerna och häxmästaren som åkallat dem uppskattade inte ett sådant avhopp, och demonen ifråga höll sig därför dold i en grotta i bergen, där han fängslade 'Inalea' och behandlade henne mycket kärleksfullt.
Men 'kärleksfullt' var en annan sak för den här demonen än för många andra. Han led nämligen av en grav personlighetsklyvning, och var snäll, beskyddande och älskvärd mot den vettskrämda flickan den ena dagen för att utsätta henne för fruktansvärd psykisk och fysisk tortyr den andra. Hans livsvanor och kosthållning var också av det makabra slaget, och när Jadén khan Khanaga omsider spårade upp honom två år senare var den lilla coloniska prinsessan en spillra av sitt forna jag, ett plågat sinne och en plågad kropp som drivits till vansinnets rand och var vagt medveten om omvärlden. Någonstans på vägen hade hon genomgått en apodaimos, utsatts för sådana mängder demonisk kraft (kanske genom påtvingade besök på andeplanet) att hennes kropp hade förändrats med det, och hennes åldrande upphörde från den dagen. Hon var halvt om halvt en demon, och när Jadén khan Khanaga dräpte hennes fader, älskare och plågoande förlorade hon den enda hon hade kvar i hela världen. Häxmästaren fängslade henne en tid, fascinerad av hela saken, men beslöt slutligen, kanske en föraning om framtiden, kanske på grund av drakarnas inflytande, att 'spara' flickan inför kommande tidevarv där hennes nya förmågor kunde komma väl till pass. Så han fängslade henne i någon slags stasis, och Inalea sov i årtusenden.
Omsider kom hon fri, det här är egentligen inte relevant för det hela, när det drog ihop sig mot den yttersta tiden. Någon, kanske Thalamurs magikrater, kanske drakarna (jag har alltså inte spikat hela hennes bakgrund riktigt) tränade upp henne och utnyttjade henne som lönnmördare och spion en tid, innan hon på något sätt råkade i vägen för draken Khakra, som fattade sympati för henne och gjorde henne till sin Drakväktare. Khakra har antytt att det var för att han tyckte synd om henne, men hans motiv och förhoppningar i övrigt har inte utforskats - kanske tror han att något därute kan hjälpa henne, kanske vill han bara utnyttja Inaleas unika talanger på bästa sätt. Men han tycker om sin tjänarinna, åtminstone.
Numera är Inalea således en av flera 'agenter' åt några av Mundanas drakar, deras verktyg i deras väldiga intrig för att rädda världen undan det kommande mörkret och bekämpa diverse fraktioner som vill påskynda dess ankomst (däribland några andra drakar). I Khakras tjänst har hon utfört allehanda uppdrag världen över, och lämnat efter sig blod både från oskyldiga och sådana som väl förtjänat det.
...och så en dag råkade hennes vägar korsa rollpersonernas, och andra Drakväktare de kommit i lag med. Och där börjar egentligen historien.
Eleas beskrev Inalea så här på ett engelskt forum:
Inalea - In the same occupation as Eithene. Inalea is human. Her appearance is that of a fresh-faced, rather lolita-esque sixteen year old, but she's clearly lived much longer than that. Second only to Eithene in terms of weapons skill, Inalea is a full-blown psychotic. The reason for this might have to do with her being part demon, or her ability to steal people's life energy by having intercourse with them.
Ganska träffande. Vad den demoniska delen av Inaleas natur beträffar är hon mer eller mindre en sukkubus, egentligen, med problemet att hon måste ha kroppskontakt med folk för att återhämta biotropi, och därmed utmattning. Hon är alltså mer eller mindre beroende av sex, samtidigt som hon automagiskt stjäl livsenergi snabbare och snabbare från någon ju mer kontakt hon haft med personen ifråga. För någon hon aldrig rört förr måste hon alltså ha sex med dem för att tillgodogöra sig någon energi, men med någon hon haft sex med många gånger kan det räcka med att hon vidrör dem för att de ska kollapsa, eller rentav dö. På sätt och vis är hon tvingad att vara promiskuös, således, och det är säkerligen en del av förklaringen till hennes mentala tillstånd. Har hon en älskare under lång tid dör han, har hon ingen älskare dör hon.
Det konstanta biotropiflödet i hennes kropp ger henne en sjujäkla metabolism och uthållighet - hon behöver nästan aldrig sova så länge hon inte drar på sig långtidsutmattning utan att inhämta ny biotropi (=ha intim kontakt med folk), och äter tämligen mycket utan att någonsin lägga på sig ett kilo.
Som om det inte vore nog kan Inalea dessutom se biotropins, livsmagins, flöden. Eller ja, hon gör det alltid, varenda ögonblick då hon har ögonen öppna är hennes värld klädd i sprakande blå linjer, auror, kraftfält och flöden - tämligen knarkat. Detta är också en orsak till hennes galenskap - hon antydde en gång i kampanjen att det vackraste och mest roingivande som fanns var att se en människans livsenergi upplösas och lämna kroppen som blåskimrande stjärnor vid dödsögonblicket, och att det var vackrare för henne ju långsammare personen ifråga avled. (Således kan Inalea direkt urskilja en vandöd, tex - dess aura är ju svart, för där finns ingen livsenergi).
Så sukkubus hon nu är kan Inalea uppbåda en närmast övernaturlig attraktionskraft gentemot mottagliga - med ett lyckat slag för 'Förföra' kan hon få somliga att göra nästan vad som helst för henne. Ibland räcker ett leende från hennes sida för att fullständigt trollbinda folk.
Inalea kan vidare väva vissa exklusivt demoniska besvärjelser, men det är egentligen inget av intresse.
Till syvende och sist har hon en slags 'vingar' - skimrande tentakler av magisk energi som inte duger till att flyga med, men väl dämpa fall, lätta från marken och använda som griporgan (och imponeeerande dramatisk effekt). Dessa kan hon dock dölja, då de inte riktigt är en fysisk del av henne, och rollpersonerna har hittils inte sett dem. De må verka meningslösa, men vingarna är en central del av Inaleas demoniska natur och fyller en, om än vriden, symbolisk funktion i hennes självbild - och i andras profetior om Drakväktarna. Av någon anledning blir hennes ögon (iris) röda i flera dagar då hon blottat sina vingar.
Vad mer mänskliga förmågor beträffar är Inalea en suverän fäkterska och akrobat, och med rätta en fruktad kämpe, trots sin ringa storlek - hon ser ut som en söt liten linblond 16-åring trots allt, och det är hon ju, egentligen.
Och så var det hennes psyke. Som kejsarens dotter var Inalea bortskämd och väldigt beskyddad, men nyfiken på världen och väldigt god, älskvärd och oskuldsfull på alla sätt och vis. Hon älskade naturen och de grönskande bergen och trädgårdarna vid sommarpalatset i Astra, och utöver diverse inlärda fördomar hade hon väl inte en ond tanke om någon. Sedan utsattes hon för ofattbara plågor, och hennes psyke klarade inte av det i längden. Till att börja med brottas hon av ett gigantiskt hora/madonna-komplex; dels den lilla oskuldsfulla coloniska prinsessan, dels den promiskuösa lolitan. Av samma anledning, egentligen, är hon en hängiven sadomaschocist - hon vill göra sig själv illa för att hon avskyr sig själv, och göra andra illa för att hon är avundsjuk på deras lycka, och för att det är vackert att se dem dö, och/eller för att de förtjänar det, eller inte betyder något för henne, eller...ja, anledningarna är otaliga, men det handlar om sorg, vrede, avund, självhat och en morbiditet som bankats in i henne av hennes demoniske älskare, som såg människor som djur och föda. Hon har ett rejält Multiple personality disorder - ena stunden är hon lekfull, barnslig och morbid på gränsen mot det nekrofila, andra sekunden förförisk, älskvärd och behagfull, därefter cynisk, vuxen och tror på sig själv, och sedan är hon plötsligt skuldtyngd, försiktig, hämmad och ganska vänlig. Och sedan är hon ett gråtande, hjälplöst paket som skär sönder sig självt, uppslukad av ångest, och sedan är hon ett gråtande paket som skär sönder andra (inte av sadism så mycket som avund eller ilska), eller så gör dödar hon dem bara i vrede, eller i sin tidigare nämnda lekfulla lolita-personlighet. Hennes egna skyddsmekanismer är så starka att de dominerar hennes personlighet - hon gör allt som står i hennes makt för att förtränga sitt förflutna, sitt trauma och alla sina gärningar, och ändå väller det konstant upp till ytan och hotar att krossa den inre harmoni hon desperat försöker bygga upp, utan att någonsin lyckas. I vissa av sina personligheter - den mogna och cyniska framförallt - klarar hon utmärkt att förtränga allt ihop och ignorera alla påminnelser om det förflutna, medan hon är fruktansvärt sårbar mot minsta traumatiska minne (eller påminnelse om dem) när hon är i sin arga personlighet, till exempel (den är direkt farlig för omgivningen). Alla posttraumatiska stressyndrom har hon begravt så djupt nere i sitt sargade psyke att de knappt märks av - psykosen har helt tagit över.
Inaleas nuvarande uppdrag från Khakra är att skydda en av rollpersonernas havande hustru, medan rollpersonerna och hela deras följe gör sitt bästa för att stoppa en raunländsk invasion av landet Drunok. Men raunerna har redan belägrat Drunoks huvudstad, och Inalea kommer av en slump att få en självuppoffrande idé som kan ge Drunok lite större chanser: Än idag är hon närmast ett väsen man skrämmer barn med i raunländska myter (de minns Jadén khan Khanagas dåd mot den Coloniska prinsessan, och tror att hon är någon slags spöke som hemsöker världen för att få hämnd), och vet att hon kan skrämma raunerna rejält om hon spelar sina kort rätt och uppenbarar sin identitet (vingarna) vid rätt tillfälle. Således hoppas hon kunna infiltrera raunfursten Jahangirs harem och rätt och slätt mörda honom, och förhoppningsvis hitta ett sätt att fly efteråt. (Även om hon är avväpnad och bunden kan hon strypa honom med sina 'vingar' så fort hon är ensam med honom, tex). Om det nu inte skulle gå vägen vill hon ha rollpersonen Nicoz (vars havande hustru hon alltså skyddar) hjälp därifrån. Nu är det så att hon är upp över öronen förälskad i Nicoz redan, och eftersom han är gängets inofficiella ledare vill hon ha hans medgivande till hela planen, och hans löfte om att försöka rädda henne undan raunernas hämnd efter att hon haft ihjäl deras khagan. Eftersom Nicoz befinner sig annorstädes för tillfället tänker hon be Khakra att låta henne kommunicera med Nicoz i en dröm.
...och nu kommer vi till hela meningen med det här inlägget. Det tog ett tag, va?
The Cell-dags. Har ni sett den rullen? Jennifer Lopez kutar in i en psykopats sjuka hjärna och sjuka drömmar. Det är ungefär vad Nicoz kommer att göra i samtalet med Inalea, och därför vill jag ha er hjälp. Det är bara ett samtal som ska äga rum, och lite närmanden från Inaleas sida, och inget av fundamental vikt för handlingen, men jag vill ändå på ett elegant, vackert och subtilt sätt få spelarna att verkligen inse hur störd Inalea är. Med andra ord...hur kommer hennes drömvärld att se ut? Vad kommer hända i den? Fram med era idéer.
Jag tänkte mig att Inalea själv skulle gå klädd lite som sin ideala självbild, dvs den coloniska prinsessan, i inbakade romerska flätor, lagerkrans och en silkesvit, skir klänning av fint men behagligt snitt. Det skulle stå ett vagt vitt skimmer omkring henne, och hon skulle på alla sätt, som alltid annars egentligen, se oskuldsfull, söt och ädel ut. Men sedan började jag fundera...ska det finnas blodfläckar på klänningen ? Ska den vara trasig? Ska hennes egendomliga vingar synas och hennes ögon vara röda, eller ska hon se ut som hon brukar för Nicoz? Och hur ska platsen för drömmen se ut? Ett raserat coloniskt tempel, eller något annat? Vad som helst kan fungera, liksom, men jag är rätt inkörd på hennes 'ideala självbild'-tema, fördunklat och fläckat av de psykotiska tendenserna. Kanske kan blommorna i trädgården se oerhört vackra ut, men visa sig vara tillskurna av mänskligt kött? Raunländska styckade kroppar som hänger från taket vore alldeles för osubilt, likaså ett avhugget hästhuvud som helst spontant kommer rullande från en alkov i drömmens marmorklädda pelarsal. Ja...jag vill ha 'The Cell'. Jag vill skapa en vacker, fridsam drömvärld i Inaleas huvud, som på ytan verkar helt normal och sund och söt men snart visar sig vara produkten av ett mycket plågat, trasigt och sjukt medvetande. Så...spåna utefter den psykologiska mall och karaktärsbeskrivning jag förhoppningvis lyckats förmedla, och hjälp mig att hänföra och skrämma mina spelare, och samtidigt väcka både mer sympati och mer antipati för stackars lilla Inalea, som förmodligen är bortom all hjälp i världen.
- Ymir, vältrar sig i ångestens lervälling
