Nekromanti Lidandets lustgård [Mina spelare: Spåååjjler]

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,291
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Inalea mår inte bra. Eller ja, frågar du henne skulle hon förmodligen säga att hon mår utmärkt, skämta bort det med ett leende eller gå bärsärkagång, lite beroende på humör, något som ytterligare bekräftar föregående påstående. I själva verket skulle Inalea förmodligen må bra av en fin tvångsttröja, löjliga piller i glada färger och sluten rättspsykiatrisk vård, men tyvärr har hon oturen(?) att leva i en fantasyvärld, Mundana, där sådant inte uppfunnits än. (Visst, mûhadinerna har en del roliga droger, men inget för medicinska psykiatriska ändamål...). Detta, och en hel del andra omständigheter, har gjort att Inalea kunnat traska runt som vem som helst, trots att hon är en relativt stor fara för både sig själv och andra.

Historien är lång, och började i kejsardömet Colonan för länge sedan (nästan 4000 år). Inalea hette något annat då, och var kejserlig prinsessa i världens största rike. Hennes far kejsaren var en stor fältherre, och erövrade stora delar av Raunernas land, vilket omsider gjorde dessa tämligen förbannade. Den raunländske Häxmästaren Jadén khan Khanaga åkallade en mängd demoner till vår värld som verktyg för hämnd på Colonans kejsare, och släppte lös dem i kejsarens sommarpalats, där monstrena gick bärsärkagång och slaktade allt som rörde sig. Utom en av kejsarens döttrar, den då fjorton år gamla 'Inalea'. En av demonerna, en hejduk åt demonfursten Xinu som fortfarande låg i dvala, förälskade sig nämnligen i flickan sedan han slitit itu hennes mor och systrar inför hennes ögon, och lämnade hastigt slottet med henne. De andra demonerna och häxmästaren som åkallat dem uppskattade inte ett sådant avhopp, och demonen ifråga höll sig därför dold i en grotta i bergen, där han fängslade 'Inalea' och behandlade henne mycket kärleksfullt.

Men 'kärleksfullt' var en annan sak för den här demonen än för många andra. Han led nämligen av en grav personlighetsklyvning, och var snäll, beskyddande och älskvärd mot den vettskrämda flickan den ena dagen för att utsätta henne för fruktansvärd psykisk och fysisk tortyr den andra. Hans livsvanor och kosthållning var också av det makabra slaget, och när Jadén khan Khanaga omsider spårade upp honom två år senare var den lilla coloniska prinsessan en spillra av sitt forna jag, ett plågat sinne och en plågad kropp som drivits till vansinnets rand och var vagt medveten om omvärlden. Någonstans på vägen hade hon genomgått en apodaimos, utsatts för sådana mängder demonisk kraft (kanske genom påtvingade besök på andeplanet) att hennes kropp hade förändrats med det, och hennes åldrande upphörde från den dagen. Hon var halvt om halvt en demon, och när Jadén khan Khanaga dräpte hennes fader, älskare och plågoande förlorade hon den enda hon hade kvar i hela världen. Häxmästaren fängslade henne en tid, fascinerad av hela saken, men beslöt slutligen, kanske en föraning om framtiden, kanske på grund av drakarnas inflytande, att 'spara' flickan inför kommande tidevarv där hennes nya förmågor kunde komma väl till pass. Så han fängslade henne i någon slags stasis, och Inalea sov i årtusenden.

Omsider kom hon fri, det här är egentligen inte relevant för det hela, när det drog ihop sig mot den yttersta tiden. Någon, kanske Thalamurs magikrater, kanske drakarna (jag har alltså inte spikat hela hennes bakgrund riktigt) tränade upp henne och utnyttjade henne som lönnmördare och spion en tid, innan hon på något sätt råkade i vägen för draken Khakra, som fattade sympati för henne och gjorde henne till sin Drakväktare. Khakra har antytt att det var för att han tyckte synd om henne, men hans motiv och förhoppningar i övrigt har inte utforskats - kanske tror han att något därute kan hjälpa henne, kanske vill han bara utnyttja Inaleas unika talanger på bästa sätt. Men han tycker om sin tjänarinna, åtminstone.

Numera är Inalea således en av flera 'agenter' åt några av Mundanas drakar, deras verktyg i deras väldiga intrig för att rädda världen undan det kommande mörkret och bekämpa diverse fraktioner som vill påskynda dess ankomst (däribland några andra drakar). I Khakras tjänst har hon utfört allehanda uppdrag världen över, och lämnat efter sig blod både från oskyldiga och sådana som väl förtjänat det.

...och så en dag råkade hennes vägar korsa rollpersonernas, och andra Drakväktare de kommit i lag med. Och där börjar egentligen historien.

Eleas beskrev Inalea så här på ett engelskt forum:
Inalea - In the same occupation as Eithene. Inalea is human. Her appearance is that of a fresh-faced, rather lolita-esque sixteen year old, but she's clearly lived much longer than that. Second only to Eithene in terms of weapons skill, Inalea is a full-blown psychotic. The reason for this might have to do with her being part demon, or her ability to steal people's life energy by having intercourse with them.

Ganska träffande. Vad den demoniska delen av Inaleas natur beträffar är hon mer eller mindre en sukkubus, egentligen, med problemet att hon måste ha kroppskontakt med folk för att återhämta biotropi, och därmed utmattning. Hon är alltså mer eller mindre beroende av sex, samtidigt som hon automagiskt stjäl livsenergi snabbare och snabbare från någon ju mer kontakt hon haft med personen ifråga. För någon hon aldrig rört förr måste hon alltså ha sex med dem för att tillgodogöra sig någon energi, men med någon hon haft sex med många gånger kan det räcka med att hon vidrör dem för att de ska kollapsa, eller rentav dö. På sätt och vis är hon tvingad att vara promiskuös, således, och det är säkerligen en del av förklaringen till hennes mentala tillstånd. Har hon en älskare under lång tid dör han, har hon ingen älskare dör hon.

Det konstanta biotropiflödet i hennes kropp ger henne en sjujäkla metabolism och uthållighet - hon behöver nästan aldrig sova så länge hon inte drar på sig långtidsutmattning utan att inhämta ny biotropi (=ha intim kontakt med folk), och äter tämligen mycket utan att någonsin lägga på sig ett kilo.

Som om det inte vore nog kan Inalea dessutom se biotropins, livsmagins, flöden. Eller ja, hon gör det alltid, varenda ögonblick då hon har ögonen öppna är hennes värld klädd i sprakande blå linjer, auror, kraftfält och flöden - tämligen knarkat. Detta är också en orsak till hennes galenskap - hon antydde en gång i kampanjen att det vackraste och mest roingivande som fanns var att se en människans livsenergi upplösas och lämna kroppen som blåskimrande stjärnor vid dödsögonblicket, och att det var vackrare för henne ju långsammare personen ifråga avled. (Således kan Inalea direkt urskilja en vandöd, tex - dess aura är ju svart, för där finns ingen livsenergi).

Så sukkubus hon nu är kan Inalea uppbåda en närmast övernaturlig attraktionskraft gentemot mottagliga - med ett lyckat slag för 'Förföra' kan hon få somliga att göra nästan vad som helst för henne. Ibland räcker ett leende från hennes sida för att fullständigt trollbinda folk.

Inalea kan vidare väva vissa exklusivt demoniska besvärjelser, men det är egentligen inget av intresse.

Till syvende och sist har hon en slags 'vingar' - skimrande tentakler av magisk energi som inte duger till att flyga med, men väl dämpa fall, lätta från marken och använda som griporgan (och imponeeerande dramatisk effekt). Dessa kan hon dock dölja, då de inte riktigt är en fysisk del av henne, och rollpersonerna har hittils inte sett dem. De må verka meningslösa, men vingarna är en central del av Inaleas demoniska natur och fyller en, om än vriden, symbolisk funktion i hennes självbild - och i andras profetior om Drakväktarna. Av någon anledning blir hennes ögon (iris) röda i flera dagar då hon blottat sina vingar.

Vad mer mänskliga förmågor beträffar är Inalea en suverän fäkterska och akrobat, och med rätta en fruktad kämpe, trots sin ringa storlek - hon ser ut som en söt liten linblond 16-åring trots allt, och det är hon ju, egentligen.

Och så var det hennes psyke. Som kejsarens dotter var Inalea bortskämd och väldigt beskyddad, men nyfiken på världen och väldigt god, älskvärd och oskuldsfull på alla sätt och vis. Hon älskade naturen och de grönskande bergen och trädgårdarna vid sommarpalatset i Astra, och utöver diverse inlärda fördomar hade hon väl inte en ond tanke om någon. Sedan utsattes hon för ofattbara plågor, och hennes psyke klarade inte av det i längden. Till att börja med brottas hon av ett gigantiskt hora/madonna-komplex; dels den lilla oskuldsfulla coloniska prinsessan, dels den promiskuösa lolitan. Av samma anledning, egentligen, är hon en hängiven sadomaschocist - hon vill göra sig själv illa för att hon avskyr sig själv, och göra andra illa för att hon är avundsjuk på deras lycka, och för att det är vackert att se dem dö, och/eller för att de förtjänar det, eller inte betyder något för henne, eller...ja, anledningarna är otaliga, men det handlar om sorg, vrede, avund, självhat och en morbiditet som bankats in i henne av hennes demoniske älskare, som såg människor som djur och föda. Hon har ett rejält Multiple personality disorder - ena stunden är hon lekfull, barnslig och morbid på gränsen mot det nekrofila, andra sekunden förförisk, älskvärd och behagfull, därefter cynisk, vuxen och tror på sig själv, och sedan är hon plötsligt skuldtyngd, försiktig, hämmad och ganska vänlig. Och sedan är hon ett gråtande, hjälplöst paket som skär sönder sig självt, uppslukad av ångest, och sedan är hon ett gråtande paket som skär sönder andra (inte av sadism så mycket som avund eller ilska), eller så gör dödar hon dem bara i vrede, eller i sin tidigare nämnda lekfulla lolita-personlighet. Hennes egna skyddsmekanismer är så starka att de dominerar hennes personlighet - hon gör allt som står i hennes makt för att förtränga sitt förflutna, sitt trauma och alla sina gärningar, och ändå väller det konstant upp till ytan och hotar att krossa den inre harmoni hon desperat försöker bygga upp, utan att någonsin lyckas. I vissa av sina personligheter - den mogna och cyniska framförallt - klarar hon utmärkt att förtränga allt ihop och ignorera alla påminnelser om det förflutna, medan hon är fruktansvärt sårbar mot minsta traumatiska minne (eller påminnelse om dem) när hon är i sin arga personlighet, till exempel (den är direkt farlig för omgivningen). Alla posttraumatiska stressyndrom har hon begravt så djupt nere i sitt sargade psyke att de knappt märks av - psykosen har helt tagit över.


Inaleas nuvarande uppdrag från Khakra är att skydda en av rollpersonernas havande hustru, medan rollpersonerna och hela deras följe gör sitt bästa för att stoppa en raunländsk invasion av landet Drunok. Men raunerna har redan belägrat Drunoks huvudstad, och Inalea kommer av en slump att få en självuppoffrande idé som kan ge Drunok lite större chanser: Än idag är hon närmast ett väsen man skrämmer barn med i raunländska myter (de minns Jadén khan Khanagas dåd mot den Coloniska prinsessan, och tror att hon är någon slags spöke som hemsöker världen för att få hämnd), och vet att hon kan skrämma raunerna rejält om hon spelar sina kort rätt och uppenbarar sin identitet (vingarna) vid rätt tillfälle. Således hoppas hon kunna infiltrera raunfursten Jahangirs harem och rätt och slätt mörda honom, och förhoppningsvis hitta ett sätt att fly efteråt. (Även om hon är avväpnad och bunden kan hon strypa honom med sina 'vingar' så fort hon är ensam med honom, tex). Om det nu inte skulle gå vägen vill hon ha rollpersonen Nicoz (vars havande hustru hon alltså skyddar) hjälp därifrån. Nu är det så att hon är upp över öronen förälskad i Nicoz redan, och eftersom han är gängets inofficiella ledare vill hon ha hans medgivande till hela planen, och hans löfte om att försöka rädda henne undan raunernas hämnd efter att hon haft ihjäl deras khagan. Eftersom Nicoz befinner sig annorstädes för tillfället tänker hon be Khakra att låta henne kommunicera med Nicoz i en dröm.

...och nu kommer vi till hela meningen med det här inlägget. Det tog ett tag, va? :gremsmirk:

The Cell-dags. Har ni sett den rullen? Jennifer Lopez kutar in i en psykopats sjuka hjärna och sjuka drömmar. Det är ungefär vad Nicoz kommer att göra i samtalet med Inalea, och därför vill jag ha er hjälp. Det är bara ett samtal som ska äga rum, och lite närmanden från Inaleas sida, och inget av fundamental vikt för handlingen, men jag vill ändå på ett elegant, vackert och subtilt sätt få spelarna att verkligen inse hur störd Inalea är. Med andra ord...hur kommer hennes drömvärld att se ut? Vad kommer hända i den? Fram med era idéer.

Jag tänkte mig att Inalea själv skulle gå klädd lite som sin ideala självbild, dvs den coloniska prinsessan, i inbakade romerska flätor, lagerkrans och en silkesvit, skir klänning av fint men behagligt snitt. Det skulle stå ett vagt vitt skimmer omkring henne, och hon skulle på alla sätt, som alltid annars egentligen, se oskuldsfull, söt och ädel ut. Men sedan började jag fundera...ska det finnas blodfläckar på klänningen ? Ska den vara trasig? Ska hennes egendomliga vingar synas och hennes ögon vara röda, eller ska hon se ut som hon brukar för Nicoz? Och hur ska platsen för drömmen se ut? Ett raserat coloniskt tempel, eller något annat? Vad som helst kan fungera, liksom, men jag är rätt inkörd på hennes 'ideala självbild'-tema, fördunklat och fläckat av de psykotiska tendenserna. Kanske kan blommorna i trädgården se oerhört vackra ut, men visa sig vara tillskurna av mänskligt kött? Raunländska styckade kroppar som hänger från taket vore alldeles för osubilt, likaså ett avhugget hästhuvud som helst spontant kommer rullande från en alkov i drömmens marmorklädda pelarsal. Ja...jag vill ha 'The Cell'. Jag vill skapa en vacker, fridsam drömvärld i Inaleas huvud, som på ytan verkar helt normal och sund och söt men snart visar sig vara produkten av ett mycket plågat, trasigt och sjukt medvetande. Så...spåna utefter den psykologiska mall och karaktärsbeskrivning jag förhoppningvis lyckats förmedla, och hjälp mig att hänföra och skrämma mina spelare, och samtidigt väcka både mer sympati och mer antipati för stackars lilla Inalea, som förmodligen är bortom all hjälp i världen.

- Ymir, vältrar sig i ångestens lervälling
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Ångest i kubik...

Snacka om att det måste vara ångetladdat för henne att slitas av sina känslor på det sättet.. man kunde ju nästan ta på ångesten ju... :gremsmile:

Med andra ord...hur kommer hennes drömvärld att se ut?
Heemm, får en direkt känsla av Edens lustgård skulle passa in... Fast med nån touch av nått grymmt & trevande i bakgrunden. Nån slags pockade av nått mörkt & ilavarslande i bakrunden som finns i periferin..

/ Jhan k, som inte vältrar sig i ångest men därimot en rejäl snuva-attack
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Funderingar [liten spoiler för "The Cell"]

Som kejsarens dotter var Inalea bortskämd och väldigt beskyddad, men nyfiken på världen och väldigt god, älskvärd och oskuldsfull på alla sätt och vis. Hon älskade naturen och de grönskande bergen och trädgårdarna vid sommarpalatset i Astra, och utöver diverse inlärda fördomar hade hon väl inte en ond tanke om någon. Sedan utsattes hon för ofattbara plågor, och hennes psyke klarade inte av det i längden. Till att börja med brottas hon av ett gigantiskt hora/madonna-komplex; dels den lilla oskuldsfulla coloniska prinsessan, dels den promiskuösa lolitan.

I "The cell" representerades ju "den sjuke" (Stargher) i sin drömvärld av överväldigande ondska och illvilja. Den lille pojken i filmen (Starghers yngre, oförstörde alter-ego) var den lilla glimt av "godhet" som Stargher hade kvar inom sig. Men i slutet visade det ju sig att Starghers mörkare sidor inte kunde fördrivas, eftersom de var en så stor del av hans hela person.

Hur är det men Inalea? Hur stark prägel har hennes oskuldsfulla uppväxt på hennes personlighet som helhet? Har det hon varit med om inneburit att hennes forna jag endast tar upp en liten del av hennes personlighet av övervägande galenskap och ondska, eller är båda delarna lika starka? Växlar hon mellan olika sinnestillstånd, eller kanske alter-egon, eller är alla hennes erfarenheter sammanvävda i en enda komplex personlighet där hon ständigt är medveten om alla sina sidor?

Jag tänker mig drömvärlden som en värld med två verkligheter. Å ena sidan den oskuldsfulla Inalea klädd i vitt i en paradisisk värld av blommor och fågelkvitter, å andra sidan en kaotisk, mörk verklighet där Inalea är en förförisk demonvamp med röda ögon. De båda världarna ska vara lika varandra på många sätt, så att man ser att de är två sidor av samma helhet. Växlingar mellan de två sidorna av drömvärlden bör ske genom subtila förändringar. Nicoz kan t ex upptäcka något underligt i sin periferi. När han vrider på huvudet för att titta är allt normalt, men när han sedan tittar framåt igen är Inalea och världen förändrad i ett slag. Dessa förändringar kan ske när samtalet mellan Inalea och Nicoz driver in på olika "utlösare" för Inalea som får henne att skifta mellan hennes båda ytterligheter.

Det du nämnde om blodfläckar på Inaleas klänning kan t ex vara ett tecken på att drömverkligheten håller på att förändras. Om Nicoz är klurig kanske han kommer på vilka samtalsämnen han bör hålla sig till för att i viss mån kontrollera drömvärlden. Sen vet jag ju inte hur mycket rollspersonerna vet om Inalea och detta påverkar naturligtvis Nicoz beteende i drömvärlden. Ju mer han vet desto större chans har han att kontrollera den.

En komplex SLP, den där Inalea. Om rollpersonerna tror att de kan "rädda" henne önskar jag dem verkligen lycka till... :gremcool:
 

GrottrolletNaug

Swashbuckler
Joined
12 Dec 2001
Messages
3,026
Location
Uppsala
Har du spelat Silent Hill-spelen till Playstation(2)?

Där kastas man då och då in i en kaotisk mardrömsvärld som är en förvriden version av den lilla staden Silent Hill. Ibland kan man kuta omkring i staden utan att någonting alls är på tok. I den mardrömslika världen så händer allt möjligt tokigt. Man kan stiga in i ett rum och väggarna har bytts ut mot stora galler med hängande blodiga oidentifierbara saker. Sjuksköterskorna som nyligen vandrade runt i sjukhuset stappar nu på missbildade ben med en drypande hudmassa som växt över hela huvudet där ett kvävt ansikte kan skönjas under. Kameravinklarna blir sneda, mörkret mer påtagligt. Skrapande och skrikande ljud hörs och ibland kan barnagråta tyst eka genom korridorerna.

Vad försöker jag säga?

Jobba inte så mycket med Inalea utan försök även gestalta omgivningarna som en del av hennes själ. Dom trasiga delarna av själen kan på ett mycket uttryckligt sätt bestå av en trasig miljö.

Dessutom kan du alltid betänka att det finns flera Inalea som kutar omkring där inne. Men det är kanske inte någon MPD som hon lider av? Finns det inte två Inaleor så är det fullt möjligt att hon ändrar form beroende på humör. Jag skulle nog föreslå att om du delar upp miljön i en harmonisk och en kaotisk del så kommer den harmoniska Inalea att trivas i den harmoniska delen men sky den kaotiska som pesten. Motsatsen gäller naturligtvis för den kaotiska Inalea.


/Naug, som känner att han skulle älska att spelleda ett sånt här scenario
 

Arvid

Warrior
Joined
21 Feb 2002
Messages
399
Location
Uppsala (och Piteå)
Jag tror på att simulera att det inte rör sig om en vanlig och stillsam dröm, saker kan plötsligt bli kaotiska och underliga. Jag tänker mig en film där man lekar med kameravinkeln, rör den snabbt, snabbspolar vissa rörelser, sätter fokus på en bestämd punkt (t.ex. ögonen).
Det behöver inte alls vara centralt, mer att det händer ibland, kanske för att förstärka intrycken av exempelvis blodet på hennes klänningen eller de röda ögonen. Det här skrev jag för att beskriva en synsk rollpersons dröm i en kampanj nyligen:

Rummet. Allt är så stillsamt, tystnaden hägrar ovanför bilden. Färgerna är matta, ljuset är svagt. Knappt ens dina tankar hörs. Ingenting händer. Så lugnt att man nästan kan urskilja dammet som flyger i luften, runt mannens ben. Mannen. Han tronar nu upp mot golvet, hans steg ekar över rummet. Snabbare och snabbare går han. Ljudet fyller dina öron, snabbare och snabbare. Armarna viftar i luften, dammet flyger inte längre, det virvlar i en enorm hastighet. Färgerna är inte matta, ljuset är inte svagt. Det exploderar, dina ögon sveddas av det ljusa skimmret, färgerna strömmar från överallt. Du känner hans stress, hans brådska, hans oro. Du ser uttrycken i hans ansikte. Ansiktet. Ångest, så starkt att det tar all din kraft, lämnar dig utan luft. Smärta, du slukas av en eld men kan ändå inte känna vad han gör. Hans skrik slår sönder bilden och fyller ditt huvud. De mörka uppspärrade ögonen möter dina och du ser hans rädsla, känner den, hans rädsla är din, så stark att du vill falla ner att gråta men du kan inte. Rädslan avtar. Den försvinner helt och hållet och som i en dimma omsluts han men sträcker ut en hand, en hand om hjälp och hans ögon ber dig om att ta den. Men du kan inte. Inte ens försöka. Han försvinner in i dimman.

Bilden jag får av det här är framför allt att perspektivet hela tiden flyttas, saker tidigare i bakgrunden förstärks utan förvarning. det går snabbt och ger en kaotisk känsla.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,723
Location
Helsingborg
Själv så skulle jag nog ha gjort scenen ungefär såhär.


Det hela ska ta plats i den Inaleas idealbild av den Kejserliga Coloniska trädgården. Gräs grönare än grönt och den felfria gräsmattan är endast avbruten av rosenbuskar med blodröda rosor och klargröna blad. Mitt i trädgården finns ett litet lusthus i finaste vita marmor, designad i en uråldrig stil. Trädgården är omringad av en mur av vit kalksten.
Allting är klarare, vackrare och underbarare än det skulle kunna vara i verkligheten, en riktig idealbild.
Utanför murarna dock så blir världen snabbt suddig och dimmig och tonar bort.

I trädgården vandrar Inalea, klädd som en Colonisk princessa med romerska flätor, en lagerkrans på huvudet och i en klänning av skiraste krämig siden, ett skimmer står om henne och från hennes rygg kommer två underbart vackra älvavingar.
Hennes eskort består av två atletiska vakter med perfekt utseende, klädda i finaste paraduniform, polerade bronsrustningar med inlägg av guld och silver, polerade till spegelglans. Deras hjälmar i brons täcker ansiktet. De bär sköldar med motiv med hjältar från Colonisk Historia/Myt och långa spjut av ädelträ och stål/brons.

Hon vandrar upp till rollpersonen och ber honom att ta en vandringstur med henne.
Medans de vandrar så diskuterar de Rollpersonens frågor(Troligtvis, "Var i helvete är jag?". Svaren är kanske undvikande "*fnitter* I den kejserliga trädgården förstås, behagar du att skämta med oss?!, eller faktiskt svarande "I min lilla dröm min söte prins". Typ, beroende på vad spelledaren vill) och framför allt vad Inalea vill(alltså få ut de där löftena ur rollpersonen).

Dock så medans ni vandrar så syns ur ögonvrån underliga skymter. Delar av dimman som omger trädgården kan plötsligt delas och ur suddigheten kan det uppenbara sig helvetesvisioner av demonernas anfall mot palatset.
Lusthuset kan tyckas ur ögonvrån att verka vara en enorm fågelbur av förvridet svart järn, vakterna kan för ett ögonblick bli förvridna, ruttnande, stapplande varelser, deras rustningar av brons anlupna och gröna med visiren formade som demoniska käftar. Gräset tycks ruttna och murarna blir till övervuxna ruiner på ett par ögonblick. Om rollpersonen vänder sin blick mot något av fenomenen så verkar åter igen vara normala.

När de vandrar förbi rosenbuskarna så stryks blombladen mot Inaleas klänning och lämnar efter sig strimmor av vad som tycks vara blod.
Doften från blommorna är sockersöt, kväljande, som ett slakthus. Om rollpersonen rör vid blommorna så färgar de dock inte av sig på honom, endast på Inalea.
Rosenbuskens taggar tycks ömsom dra sig undan för rollpersonen, ömsom sträcka sig mot honom/henne.

Om man påpekar något av det här för Inalea så skrattar hon och säger "Men vad du hittar på!" Om man insisterar så "Men vännen min, då är det väl bra att jag har min riddare här för att skydda mig".
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Hmm, jag är inte säker på att jag förstår hela bakgrunden (hur skall alla spelarna förstå hur störd Inalea är om hon enbart kontaktar Nicoz?), och dessutom hatade jag i stort sett allt i The Cell förutom fotot, men okej, jag kan säga hur jag skulle lösa det på Eskapism-sättet, eftersom det ligger närmast till hands:

Eftersom Nicoz upplever Inalea ifrån sitt eget medvetande (det är ju hon som kontaktar honom, inte han som blir låst i hennes sinne) så kommer omgivningarna och hans bild av henne inledningsvis vara starkt färgade av den föreställning han har av henne. Om han träffar henne i en miljö som han själv känner sig trygg i, och ser henne så som han helst föreställer sig henne, då får man också en trevlig obehaglig effekt när det blir uppenbart hur oerhört mycket större inflytande hennes sinne har än hans eget. Rätt omgående bör hennes egna natur förvrida och erövra hans miljöer och forma dem efter hennes egna föreställningar.

Inte nödvändigtvis på ett sensationellt, tydligt, effektfullt sätt, utan mycket kan faktiskt vinnas på att man försöker sig på ett så naturligt miljöbyte som möjligt. Jag är osäker på vad det Colonanska kejsardömet kan ha för igenkännbara särdrag, men du hittar säkert på något.

När det gäller vansinnet så skulle jag låta mycket gå förlorat för att Nicoz helt enkelt inte förstår Ilaneas märkliga, demoniska natur. De delar av miljön som fortfarande är under hans eget inflytande kan försöka skvallra om enstaka fragment som uppfattas, men dessa syner kan vara mycket kryptiska på grund av att hans undermedvetna måste använda kraftiga associationer för att få något grepp om dem.

Röda ögon och demonvingar skulle jag exempelvis låta representeras av påfåglar, med stora röda "ögon" på deras långa stjärtfjädrar. En sådan påfågel skulle exempelvis kunna bita Nicoz, som en sorts varning från hans eget undermedvetna.

Demonerna i hennes historia skulle kunna representeras av avbilder på statyer; säkert ett vanligt inslag i ett kejsardömes interiörer. Man skulle kunna sätta idel demonavbilder runt några statyer av människogestalt utan ansikten; Inaleas moder och hennes systrar.

Hennes kluvna natur skulle visserligen kunna skötas på samma sätt som i The Cell, men det låter lite vulgärt i mina ögon. Inte heller skulle jag använda blod eller köttslamsor på något vis. Det vore nästan mer oväntat och obehagligare om hon utvecklades från att se ut så som Nicoz är van att se henne till att hon med tiden antar en allt mer prinsesslik gestalt. Hennes hungriga natur och hennes kval skulle jag istället presentera i den kontexten: Nicoz förväntar sig inte att se hennes sanna natur, så han förstår inte sanningen. Han förstår den bara till den utsträckning som han förväntar sig att se den.

Vad vore oanständigt för ett mellanting mellan den Inalea han känner och den lilla prinsessan han börjar se allt tydligare i hennes egna föreställning om sig själv? Vad vore ett tecken på inre kval? Förmodligen skulle det vara rätt töntiga, lågmälda, kyska grejer. Rent spontant skulle jag låta Nicoz få tala till henne genom en dörröppning medan hon fick en korsett åtsnörd, och låta Nicoz få se henne genom en reflektion i en spegel där han fick bevittna hur hon ömsöm fällde en tår och ömsom bet sig i läppen av vällust. Ett sådant skeende skulle kunna bli ännu mer dramatiskt om Nicoz till slut skulle få se att kammarjungfrun som snörde åt korsetten allt mer börjar anta en omänsklig form för att slutligen höja på huvudet och möta Nicoz blick genom spegeln och upptäcka att han kan se dem genom dörröppningen! Kammarjungfrun skulle här vara en manifestation av demonen som format henne.

Nu gissar jag dock att det inte finns korsetter i Eon, så... Det där hade du inte mycket hjälp av...

Äh, du grejar det säkert.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Igår så var jag på väg att skriva ett svar där jag bland annat skulle nämna att: "Oj, det här låter mycket som Risings eskapismprojekt". Tur att jag inte tog mig för att skriva inlägget, ditt inlägg ger bättre input än vad mitt skulle ha gjort.

En aspekt skulle jag dock vilja betona mer, kanske också på ett annorlunda sätt, är Inaleas klyvna personlighet. Det råder en intressekonflikt mellan dessa. Hennes mörka sida är missundsam och avundsjuk, medan motsatt sida gärna vill visa upp sig som en glad, trevlig och god människa. Den goda Inalea vill ta Nicoz vid handen och leda honom för att glatt visa sin barndoms paradis.
Det kejserliga sommarpalatset måste ha varit en fantastisk syn, men då Inaleas missundsamhet växer, så kommer saker och ting börja förändras. Inaleas mörka sida vill nämligen komma åt Nicoz, hon vill skada honom, visa denna ståtlige man att livet inte alls är en dans på rosor. Sommarpalatset är för henne den del av henne som vill foga sig, konversera och lära känna omvärden. Den är svag, för den vill kompromissa med den värld som gjort henne så ont. Nej, Inaleas onda sida vill genom drömmen manifestera sin makt och ge Nicoz en vision av en värd i kaos. Den vill rubba Nicoz trygghet.

Till skilnad från Riz så tycker jag the Cell är en bra rulle, jag gillar hur D'Onofrios sjuka undermedvetna speglas och hur hans personlighetsklyvning framhävs. Jag skulle gärna vilja befolka Inaleas hjärna med två Inalea; den vänliga och inställsamma prinsessan, samt en betydligt mer tvistad demonbrud. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till mangan Berserk, och den del där Griffith upplyfts till demon av onda gudar (bifogar bild på den nyligen konverterade Grtiffith, kan fungera som inspiration).

Det hela startar subtilt. Skuggorna växer, och med dem så blir prinsessan blir allt mera orolig. Hon slutar berätta om de lekar hon och hennes systrar brukade leka här en gång i tiden, istället vill hon dra med Nicoz till sommarpalatsets innersta. Där är de tryggare, där kommer demonen att ha svårarre att nå dem tror prinsessan. Det är dock en villfarelse, demonen hindras föga av palatsets illusionära väggar, samtidigt som Nicoz löper en allt större risk att dras in för långt, att inte kunna hitta ut ur drömmen kan bli katastrofalt (hmm, jag spinner inte vidare på det spåret...).
Nu börjar även demonen börjat röra vid och förändra palatset. Himlen börjar gå i en mera röd ton, palatsets statyer börjar gråta, och runt omkring dem så kan man höra demoners vrål närma sig. I prinsessans ansikte har hennes ångest gjort sig allt mer påtagbar. Hon är nu mentalt tillbaka mitt i hennes livs stora trauma. Desperat vill hon dra med sig Nicoz in i de kammare där hon, hennes mor och systrar tillbringade hennes barndoms somrar, hennes ord stakar sig:
"Du... du måste följa med mig... du måste följa med mig till den innersta kammaren... den innersta kammaren där han väntar, han som räddade mig förra gången..."
Lommar Nicoz med så förs han in i den delen av palatset som minst ändrat sig. I Inaleas kammare står olika dockor på hyllor längst väggarna, torkade blommor hänger i taket och hennes mjuka säng är fylld av färggranna kuddar och gosedjur. Samtidigt är skuggorna mindre skarpa och demonernas tjut är betydligt mer avlägset. Hon slänger sig på sängen och borrar ansiktet ner i kuddarna, medan hon knappt hörbart säger:
"Snälla kom, kom nu, jag är rädd."
Knappt har hon sagt det förrän demonernas tjut tystnar helt, och taktfasta steg hörs närma sig i korridoren utanför. Inalea lyfter huvudet från kudden. Hennes ansikte är blött av tårar, och kudden har två fuktiga fläckar, men hon ser hoppfull ut. När en skepnad uppenbarar sig i dörröppningen springer hon dit och omfamnar denne.
Skepnaden är betydligt längre än prinsessan, och sedd i ett kraftigt bakljus ser den riktigt ståtlig ut. När man ser på den mer i detalj så ger den ett betydligt mer groteskare intryck. Demonen, för det är en demon, bär Inaleas drag, men är betydligt muskulösare och maskulin. Den ger ett närmast androgynt intryck. Hudtonen är åt det blåsvarta hållet, och har ett latexliknande utseende. Istället för armar bär den något som kan liknas vid fladdermusvingar, och med dessa skyler hon likt en mantel den lilla flickan, för nu är hon mindre än någonsin. Med en tröstande röst säger den:
"Ja, jag vet. Du behöver mig. Jag är din trygghet, jag är din styrka." Med ett hånleende på läpparna höjer sedan demonen blicken mot Nicoz, med ögon som har iris röda som blod, den säger hånfullt triumferande; "du behövs inte här. Värden är hemskare än du tror, främling, rädda dig själv istället."
Demonen leder prinsessan framför sig, när den föraktfullt vänder på klacken och lämnar dörröppningen. Nicoz lämnas ensam varefter drömmen sakta tonar bort.

Okej, jag är medveten om att när jag spinner vidare på någonting såhär, så är det sällan i speldugligt skick. Chans till betydligt mer interaktion mellan Nicoz och drömmen bör föras in, och den uppenbara rälsningen kanske göras mindre uppenbar eller tas bort. Hoppas att min version delvis kan användas som inspiration iaf. Lycka till. (Det kanske inte var en berättelse som du bad om, men nu fick du det, och den var rolig att skriva... :gremsmile:)
 

Vampirehunter J

Veteran
Joined
22 Mar 2003
Messages
140
Location
Kristinehamn, Värmland, Sverige, Europa, Världen,
Jag tycker att det skulle passa med att hon helt enkelt återupplever den där dagen då hon blev bortförd av demonen, men att Nikos helt enkelt dyker upp och ändrar händelsernas förlopp och räddar henne, men låt honom först irra runt i en labyrint i form av sommar pallatset medan han hela tiden hör henns snyftningar, låt synsättet var lite förvrängt,somom man ser allt deräkt genom en stark lins, och att alt är insvpet i en slags dimma, lite som mardrömarna i Max Payne.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,779
Location
Eslöv
Nyckeln här är ju att göra det så subtilt som möjligt.

Låt därför saker skifta, hon kanske har "ärvt" lite av sina gamla älskares personlighetsklyvning?

En sak med galenskap och skräck som ofta fungerar är att man aldrig riktigt ska veta vart man har den. En sekund är hon den skimrande, "highborn" för att sedan i den andra bli något mycket värre.

Det är ju också en knivskarp balansgång mellan att göra det till för mycket offer eller för mycket monster. Innan hon blev offret och monstret så var hon ju också någonting mer än "bara" prinsessa tänker jag.
Arrogant? Nyfiken? Räddhågsen? Egoistisk? Filosofisk? Barnslig?

Jag gillar idén om coloniska ruiner. Kanske låta miljöerna skifta också med hennes humör. Till en början kan det vara byggnader som inte har mer än några sprickor, för att sedan ha flagnade färger, stenar som lossnar, tavlor vars motiv skiftas till något mycket mörkare än vad det var innan.

Kanske en fiskdam med döda fiskar i som hon fortfarande matar trots att de ligger uppsvällda vid ytan och fyller hela palatsträdgården med en fruktansvärd stank.

Desto mer spelarna luckrar upp om hennes bakgrund / vem hon är, desto mer torde ju demonen vilja skydda sig själv från inkräktare. Sakerna förvrids mer, trämöblerna ruttnar, tjänarna som utan röster och utan ljud till sina steg som tjänat henne i drömmarna tynar sakta bort tills de bara blir skinn och ben. ( http://t0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcRl8xxSgassc3476wHg9ubIuyslxqodkXHQBJNlZLNmRDOIAfWYaT-O8DhT )

Kanske man kan försöker ge lite ljus i tunneln om man får henne på bättre tankar genom att försöka prata lite om de bättre minnena. Hopp är ju trots allt den värsta källan för rädsla. Tron på att det trots allt kan lösa sig.
 
Top