Demoner och mastodonter [Liten spoiler]
Okej...innan de som känner sig manade ger sig i kast med det här mastodontinlägget rekommenderas de att ta en titt på mitt Mundanas kosmologi, som beskrivs
här och
här. Man bör också ha läst
inlägget om halvdemonen Inalea. Nu blir jag seriöst förvånad om någon pallar med det här
, men det hade uppskattats. Det tog låååång tid att skriva.
Demonernas väsen
Mitt Mundanas demoner är andeväsen, icke-fysiska varelser som hör hemma på andeplanet, och liknar i mångt och mycket mänskliga andar. Skillnaderna är stora, men ack så mycket är också okänt för Mundanas dödliga folk. Hur uppstår själar? Skapas det nya, eller återföds människor, alver etc bara i ett oändligt (eller ändligt) kretslopp, utifrån en stor ansamling själar som skapades i tidernas gryning? Olika religioner, andebesvärjare och andra insatta har givetvis helt olika teorier om saken. För demoner tycks det dock verkligen vara så att nya faktiskt 'föds' på andeplanet, genom någon slags magiska processer i världens vävnad - daimotropiska, psykotropiska eller teotropiska, det vette gudarna. Nya demoner uppstår stup i kvarten, i samma takt som andra demoner bleknar bort, men de allra flesta lyckas aldrig växa sig till någon större makt eller intelligens - istället fyller lejonparten av alla demoner samma nisch som djur gör på jorden. Dessa demoner har lägst rang, och är de som oftast används i magiska artefakter av Mundanas folk - intelligentare demoner är mycket, mycket farligare att förslava.
Saken är den att demoner, till skillnad från psykotropiska andar, måste äta andra själar för att upprätthålla sin existens. En demon som slukar många själar växer sig sakta men säkert starkare och mer medveten, medan en demon som inte äter på väldigt lång tid sakta men säkert bleknar bort och upphör att existera. Alla sorters själar duger som näring åt demoner - teotropiska och daimotropiska såväl som psykotropiska, och det händer således att de slukar varandra. Unga, svaga demoner behöver inte ens äta en hel själ - det räcker med att de får den näring ett fragment av en själ utgör för att de ska kunna fortsätta sin existens i årtionden. Men ju starkare de blir, desto mer växer hungern, och desto lättare blir det för dem att ge sig på starkare offer. De demoner som dyrkas av zhanerna runtom i Västlanden sägs rentav ha nått sina enorma krafter genom att besegra och sluka sanna gudar. Hur det verkligen förhåller sig kan ingen svara på - för Mundanas folk är andeplanet ett ytterst outforskat område.
Syantecaran, en gåtfull drake från väster, ska enligt sekelgamla mûhadinska källor ha antytt att demonerna utgör ett slags 'filter' på andeplanet, att de skördar själar som fastnat i Vävnaden och inte kan ta sig vidare till vad som nu ligger bortom. Utan demonerna skulle det således finnas mycket, mycket mera spöken och vilsna själar, både på andeplanet och i den fysiska världen. Jaden khán Khanaga, raunlänningarnas störste häxmästare, påstod på sin tid att demoner också kunde livnära sig på den spirituella resonans djur ger ifrån sig vid dödstillfället - antalet själar från besjälade varelser är på inga vägar nog för att livnära alla demoner i Vävnanden. Hans teori levde kvar bland raunlänningarnas schamaner, och togs upp av ett antal caseriska spiritister efter den faliska ockupationen av Raon-riket.
Vad som verkligen händer med själar som slukas av demoner är också det föremål för diskussion. Syantecarans utsago tolkades av zhanerna som att demonerna lotsar själarna vidare till nästa existensplan, men att en hel del av själens kraft går förlorad på vägen och att den därför kommer att återfödas i en betydligt svagare existensform. Det kommer att ta tid för den att återfå sin svunna plats på vägen mot Mhîms himmel. I traditionell zhanisk mytologi fyller demonerna en snarlik funktion - som 'Vävnadens skördemän' rensar de ut, och både hjälper och förstör vilsegångna själar. Andra har helt andra tolkningar - i de flesta kulturer ses demoner som helt och hållet onda väsen, och att få sin själ slukad av en innebär fullständigt och total utplåning (eller, för den delen, evig frid).
Köttets lockelse
De flesta demoner styrs alltså av grundläggande drifter - äta, överleva, och växa sig mäktiga, och detta gäller också om de nedkallas till det fysiska planet. När demonen börjar växa sig intelligent och lär känna sin omvärld (då vanligtvis andeplanet), emellertid, uppstår betydligt mer invecklade motivationer och drivkrafter. Dessa varier naturligtvis, men en sak är gemensam för de allra flesta, och präglar i hög grad demonerna som väsen: Det verkar som att demoner på något sätt påverkas av de, ofta fördunklade, minnena hos själar de slukar - minnen av dödligt liv på Mundanas yta. Förr eller senare tycks nästan alla demoner utveckla en önskan efter köttslig form, att få uppleva ett liv i en fysisk hamn i en fysisk värld som Mundana. En fysisk kropp erbjuder för demonens del stimulans för minst sex sinnen, medan dess vanliga existensform styrs enbart av Andeförnimmelse - skillnaden är enorm, och en demon som en gång känt på fysiskt liv glömmer det aldrig. Mäktiga demoner tenderar att på magisk väg skapa sig 'fickor' av verklighet på andeplanet, små illusoriska fickdimensioner som egentligen inte är verkliga. Detta till trots kan de ofta påverka flera sinnen - ibland rentav allihop. Dessa 'demonvärldar' är i regel väldigt begränsade i sin storlek och kan tyckas mycket egendomliga, helt uppbyggda av demonens fantasi, minnen och drifter, och hur stor kontroll deras skapare egentligen har över dem varierar också väldeligen. I sina egna världar kan demoner på egen hand ikläda sig köttslig form, även om det de facto må vara en illusion, och lyckas ofta locka mängder av svagare demoner till sin sida - därifrån härstammar begreppet 'demonfurste'.
Magiteoretiskt är sådana här 'fysiska' världar på andeplanet ett i stort sett helt okänt fenomen. Riktigt mäktiga spiritister skulle förmodligen kunna teoretisera en del kring dem, men hur de egentligen uppstår och vad de består av (psykotropi? daimotropi? oneirotropi?) tycks förbli ett mysterium. Det måste röra sig om någon slags provosorisk manipulation av magiflödena, hur dessa nu fungerar på demonernas existensplan. Någonstans här måste man också fundera kring hur andeplanet förhåller sig till drömriket, och också det är i stort sett okända marker för Mundanas lärda.
(I våra kampanjer har det verkat som att andeplanet och drömriket på något sätt glider in i varandra, men ändå inte. Schamaner tycks åtminstone kunna manifestera sig i demonernas små låtsasvärldar, i en upplevt köttslig gestalt medan deras verkliga kroppar befinner sig i trance i Mundana. Drömriket tycks ju skapas av levande varelsers drömmar, men...tänk om hela världen är en dröm, egentligen? Vad är då drömriket? Och någon, tex det forna Edrons lärda under Kraden Nanórgonas dagar, skulle säga att hela världen är en manifestation av den inneboende gudomliga kraften hos alla som bebor den - inte bara gudarna. Men om hela världen är skapad av människors tankar...gäller det då också för andeplanet? Eller är det måhända den mest verkliga av alla världar, det dunkla fundament på vilket hela skapelsen vilar? Är andeplanet kanske själva Världsväven? Därom har bland annat sanari en del teorier, som det står lite om i
ett meningslöst inlägg. Det erbjuder i största allmänhet några fördjupningar i den här flummiga parentesen).
Viljemässig manifestation
Det andra alternativet för en demon är att på något sätt försöka ta sig en köttslig gestalt på Mundanas yta. (Hur det förhåller sig med Skugglanden får vi ta upp en annan dag, men det verkar av allt att döma kunna innefattas i benämningen 'Mundanas yta'). Den allmänna uppfattningen bland mundanas magiker är att somliga demoner helt enkelt viljemässigt kan manifestera sig på Mundana, men det är en omdiskuterad teori. För att verkligen skapa något, som en kropp, ur tomma intet hade den gudomliga teotropi-aspekten varit nödvändig, och den anses det inte att demonerna någonsin kan lära sig. Daimotropi kan enbart manipulera själva Världsväven, och därmed hur saker och ting är beskaffade - för att verkligen få en verklig, levande kropp måste en demon ha något att bygga den av.
Den ofta beskrivna "viljemässiga manifestationen" är i själva verket en osedvanligt magikunnig demon som har kraft nog att på magisk väg bryta genom slöjorna och förnimma Mundana genom dem. Sedan kan den skapa en illusion av något slag som ett 'ankare' åt sig på den fysiska världen, och via det föra sin själ närmare Mundana. På så vis kan den uppleva somliga fysiska sinnen (syn, smak, lukt, hörsel, känsel, etc), och beroende på illusionens omfattning ibland rentav påverka världen med sin skenbart fysiska skepnad. Det finns berättelser, nästan uteslutande mycket ålderdomliga sådana, om demoner vars illusioner varit så kompletta att de framstått och fungerat som helt verkliga kroppar och permanent kunnat stanna på Mundana. Kanske är gränsen mellan overkligt och verkligt inte alls så tydlig, egentligen?
Den "viljemässiga manifestationens" ger demoner en unik möjlighet. Normalt sett kan de nästan aldrig tillgodogöra sig själar som fortfarande är bundna till sin kropp, dvs levande själar, naturandar och sådant. (Schamaner och andra som tillfälligt upplöst banden till sin köttsliga skepnad är undantag från detta). Men genom att nedstiga på och förnimma Mundana med andra sinnen än Andeförnimmelse kan en demon påverka levande varelser, om inte annat så med magi, och på olika sätt försöka dräpa dem eller förtrolla dem så att själen frigörs, permanent eller tillfälligt. Då är demonen fri att försöka sluka den, och eftersom den oftast finns så väldigt nära behöver demonen inte ens upplösa sin fysiska manifestation för det. Istället får den ny energi som kanske kan användas till att upprätthålla dess vistelse på Mundana.
Det ska sägas att det finns en myt om sju demoner kallade "Själaslukarna", som allena i hela Vävnaden ska ha kraften att helt sonika slita ut själar ur levande varelser.
De mer spekulativa teorierna om viljemässig manifestation åsido så behöver en demon besätta en levande varelse för att kunna vistas i Mundana. Det sägs att daimotropi har förmågan att förändra, men inte skapa, varvid demoner måste ha något att utgå ifrån när de skapar sin mundana gestalt. Härifrån kommer en del av berättelserna om onda andar, besatthet och excorcism. Som tidigare sagts kan demoner inte sluka själar som fortfarande är bundna till sina kroppar, och detta begränsar också deras möjligheter att helt sonika besätta någon - om demonen inte har
väldigt stark andeförnimmelse måste den manifestera sig på det fysiska planet och därigenom lokalisera ett offer med något annat sinne. Inte heller detta är någon smal sak, tvärtom, och de allra flesta demoner som faktiskt befinner sig på Mundanas yta har fått hjälp på traven - det vill säga nedkallats av värdsliga demonologer. Riter för demonframmaning riktas allt som oftast till en specifik demon i syfte att nedkalla den till Mundana, och magikernas motiv till detta är ofta av en sådan natur att de nästan förutsätter att demonen har en verklig kropp att röra sig med. En förslavad demon ska helt enkelt kunna användas till mer handgripliga göromål. Således förbereder demonologer ofta en värdkropp för demonen att nedstiga i - det kan vara alltifrån en livs levande människa till ett dött djur, beroende på vad man vill uppnå och vilka krafter demonen som nedkallas har. Vissa demoner fungerar bara i människolika, levande kroppar, åter andra klarar utmärkt att vistas i vandöda, och somliga är kraftfulla nog att på egen hand rycka nytt liv i döda kroppar som givits dem.
Det vanligaste syftet med demonologi är dock att nedkalla och fängsla demoner att använda som aggregat i artefakter av olika slag, vilket givetvis inte förutsätter att man förser demonen med en värdkropp. I många situationer kan också den viljemässiga manifestationens imaginära gestalt vara fullt tillräcklig - ej att förglömma, dock, är att enstaka, mytomspunna demoner faktiskt
tycks kunna ikläda sig fullt påtagliga gestalter av egen kraft. De sägs vara fruktansvärt riskabla för dödliga att ens försöka kontrollera.
Demoner i Mundana
Det är okänt i vilken utsträckning demoner förstör själarna i besjälade varelser vars kroppar de tar över. Somliga påstår att offrets själ sakta men säkert förtärs av demonen, andra att själen helt enkelt slungas ut på andeplanet, men det finns också berättelser om demoner som faktiskt antagit personlighetsdrag av sin kropps forne ägare - tillochmed då denne varit ett djur. Några sanariska magiteoretiker lanserade teorin att demonerna försöker ingå en symbios med sina värdkroppars medvetande för att ta del av deras minnen och känslor, men den är högst spekulativ utanför sanarialliansen.
En demon som fått sig en köttslig kropp förändrar den nästan alltid på något sätt, vilket kanske är något av det mest anmärkningsvärda med demoner. Ett fåtal behåller kroppens gamla utseende helt och hållet men förstärker om möjligt dess fysiska förmågor genom att med sin magi manipulera muskler, senor, lungor, ben och allt man kan tänka sig som inte nämnvärt förändrar individens yttre framtoning. Men som sagt - dessa demoner är i minoritet. De flesta förändrar sakta men säkert sina värdkroppar till oigenkännlighet - ibland till direkt groteska nivåer. Demoner i djurkroppar tycks särskilt förtjusa i detta. De växer fram horn, benplåtar, tentakler, enorma huggtänder, extra lemmar...ja, allt möjligt. De i humanoidia kroppar tenderar att vara mer återhållsamma, men det känns ofta på något sätt, subtilt eller ack så påtagligt, att de inte är mänskliga. Det kan röra sig om en väldig storlek och mycket kraftig kroppsbyggnad, glödande ögon, märkliga mönster i huden, horn, klor, vingar, svansar, extra lemmar, rovdjursaktiga käkar eller hud som konstant utsöndrar slem. För somliga demoner tycks bristande magiska krafter utgöra en klar begränsning för kreativiteten, för andra tycks blott deras bisarra fantasi sätta gränserna.
Men varför, kan man fråga sig? Här är de flesta demonologer eniga - demoner är ytterst solitära varelser, vana att i ensamhet hemsöka andeplanet, och då de någon gång gaddar ihop sig är det under en stark och förtryckande ledare. Det finns dock en del som motsäger den teorin - exempelvis finns det omnämnt grupper av demoner som tycks ha en mycket intim och komplex gemenskap. Likfullt tycks det som att förklaringen till demonernas val av utseenden har att göra med deras lust efter köttsliga kroppar - när de verkligen får dem vill de leka med dem, utforska deras förutsättningar och släppa loss alla sina önskningar och fantasier. En demon som alltid velat veta hur det känns att vara stor och stark kan bli det, en som fascineras av kräldjur kan omforma sin kropp till ett ormliknande väsen och en som alltid velat flyga kan helt sonika växa ut ett par vingar. De frossar helt enkelt i fysiska utseenden och förmågor, och ger uttryck för en omänsklig men ack så påtaglig fåfänga. Mer än något tycks de dock vilja hävda sin individualitet - en demon är inte en annan lik, förutsatt att den har kraft nog att försäkra sig om det. Många svagare demoner har inte så mycket att välja på utan får ta de kroppar som givits dem utan att egentligen kunna påverka hur daimotropin förändrar dem - de vandöda belialerna är ett exempel på detta.
Men också demoner kan tröttna på saker och ting, och förr eller senare slutar det fysiska livet att fascinera. Riktigt gamla och erfarna demoner brukar sällan se särskilt spektakulära ut, utan behåller i mångt och mycket sina köttsliga kroppar i ursprungsskicket. Ofta har de något diskret yttre attribut som en slags 'signatur', men vad syftet med detta egentligen är tvistar de lärde om. Ofta kan det dock användas för att identifera okända demoner - kanske är det just den funktionen det fyller också för demonerna själva?
Eftersom demoner i teorin är odödliga finns det ett par riktigt uråldriga demoner i Mundana, kanske några av världens äldsta varelser, men demoner som inte får själar till näring försvagas med tiden för att slutligen upplösas. En fysisk kropp tycks sakta ned denna process dock - somliga demoner lär ha vistats på Mundana i århundraden eller rentav årtusenden utan att behöva överge sina kroppar och uppgå på andeplanet för att livnära sig. Dock finns det ceremonier, ritualer och andra metoder för att som värdslig magiker offra själar till demoner, så det är säkerligen en förklaring - de äldsta demonerna i Mundana tycks just vara sådana som fängslats i artefakter, bundits till olika magiker eller helt enkelt tillbeds av dödliga.
En demon som får sin fysiska kropp dödad tvingas i de flesta fall återgå till andeplanet, där dess förmåga att påverka den fysiska världen blir lika begränsad som vanligt. Om demonen bundits till världen på ett annat sätt än direkt till kroppen den bebodde är det dock mycket möjligt att den kan dröja sig kvar såpass nära att den kan påverka Mundana som vilken schaman som helst - det beror helt på sättet den bundits på. I många fall måste den återgå till det objekt eller den plats som utgjorde dess 'ankare' vid nedkallningen. (Vanligast är dock att det var kroppen den tilldelades/fängslades i). Åter andra kan, om deras köttsliga kropp skulle gå förlorad, omedelbart manifestera sig viljemässigt och på så sätt behålla närheten till Mundana. Vissa demoner sägs tillochmed kunna "hoppa" mellan olika kroppar, såtillvida att de automatiskt kan försöka besätta närbelägna väsen vid dödstillfället. Inte ens en döende demon är att leka med, med andra ord.
Existensplansteorin
Exakt varför demoner har svårare än andra att påverka Mundana via andeplanet är, som så mycket annat kring demonologi, omdiskuterat. I zhanisk tradition sägs det helt enkelt att demonerna är väsenskilda från Mundana på ett helt annat sätt än andeväsen, som samtliga på något sätt hör hemma i eller är bundna till den dödliga världen. Verashimorden, Mûhads magikersällskap, har vidareutvecklat detta till en teori om tre olika existensplan - det teotropiska, det daimotropiska och det psykotropiska, som alla har någon slags symbios med varandra men samtidigt är helt olika. Detta innebär att en demon aldrig kan alstra psykotropi, och en människa aldrig kan alstra daimotropi, och inte heller gudarna (eller
guden, just där har mûhadinerna ganska bittra intellektuella ställningskrig) behärskar någon annan av de psykiska aspekterna än teotropin. Gudarna är skaparna och frälsarna, upphovet till kosmos, medan demonerna är vägvisarna, väktarna och bestraffarna, som upprätthåller den kosmiska balansen genom att skörda vilsegångna själar. De psykotropiska varelserna, slutligen, är 'Chakravanti', 'händerna som snurrar hjulet', och genom sin eviga strävan håller världen i gång. De är meningen med verkligheten och bär således en tung börda på sina axlar, och deras ultimata mål är att uppnå gudomlig värdighet, befrias från cykler av återfödelse och få inträda i det himmelska paradiset hos Mhîm. Vad beträffar frågan om detta innebär en apoteos eller enbart en gudomlig nåd från Mhîm själv fick den fyra lärda avrättade i Tabbah så sent som för tio år sedan.
Mûhadinernas teorier är populära, men det är inte utan att de har en del luckor. De är starkt präglade av Mhîmrättens och zhanernas fornreligions mystiska tradition, och tar varken hänsyn till den teoretiska Oneirotropi-aspekten eller den teoretiska möjligheten till apodaimos, alltså att en människa faktiskt skulle kunna
bli en demon, något framförallt Sungmunkarna påpekat. Öster om Västlanden dominerar helt andra teorier, ofta med en väldigt onyanserad syn på demoner - Daakkyrkan betraktar dem rätt och slätt som ondskans avföda. Exakt vad Sanari och Drezin vet håller de som vanligt för sig själva, och de som kanske haft allra mest samröre med demoner, Thakalatribunalerna, är också ganska hemlighetsfulla med sin kunskap. På det stora hela påminner deras slutledningar faktiskt om zhanernas, med apodaimosen i beaktande. Thakalatribunalerna har satt upp en hierarki av varelser, där ett väsen kan utvecklas och klättra uppåt men aldrig utvecklas bakåt igen. Eftersom en gud är 'högre' än en demon kan den således inte bli en demon, men en människa kan, teoretiskt åtminstone, genomgå en förändring i det fält som utgör hela dess väsen och faktiskt bli både demon och gud. En demon hade således också kunnat genomgå en apoteos, men aldrig bli mänsklig. Enligt denna teori skulle gudarna ha ännu svårare än demonerna att direkt påverka det fysiska planet - skiljeväggarna mellan andligt liv och fysiskt liv kan rentav utgöra en medvetet upprättad barriär i Vävnaden. Också kring denna teori, då speciellt angående förutsättningarna för alla dessa 'upphöjelser', återstår mycken forskning.
Men hur förhåller sig då Oneirotropi till det här, förutsatt att den aspekten faktiskt existerar? Det spekulerades om den redan i det forna väldet Edrons dagar, vars teorier i mångt och mycket fallit i glömska. En hel del levde dock vidare i Sung och Mûhad, däribland föreställningen om att hela världen bestod av tankar. Alla levande varelser utsöndrade psykisk magi, ur vilken världar uppstod ur deras drömmar, tankar och önskningar. Gudarna, med sin teotropi, hade mest kontroll över detta och skapade världar åt sig själva att bebo. Demonernas världar var mindre, både i omfattning, påtaglighet och varaktighet, och som substitut för sin bristande förmåga att skapa 'riktiga' världar åt sig själva närde de en ständig längtan till den verkliga världen, dvs Mundana. Drömriket, i sin tur, var en manifestation av den fysiska världens invånares behov att projicera sina psykotropiska energier i något, och det var den minst kontrollerade av alla världar, men samtidigt långt mer påtaglig än demonernas fickdimensioner. Kraden Nanórgona, Edrons ökände siste kejsare, modellerade om denna teori till att hela verkligheten var en manifestation av människans psykiska energier, enbart begränsad av det inflytande gudarna försökte utöva på de förslavade, dödliga folken. Det psykotropiska planet skulle alltså enligt Nanórgona vara själva Mundana. Om andeplanet ingick där eller var den enda verkliga världen skrev Nanórgona aldrig om, men i de av hans texter som finns bevarade omnämns drömriket och skugglanden som ett 'bakflöde', produkter av den omedvetna delen av dödliga varelsers psyken - drömmar, fantasier och rädslor. Det har tolkats som att gudar och demoner enligt nekromantikerkejsaren aldrig befann sig i omedvetna tillstånd, men han omnämner ytterligare en värld i avancerat krypterade passager. Dess edronistiska namn var "Brek'zadun", vars betydelse aldrig riktigt kunnat översättas. Den beskrivs som en slags dunkel spegelbild av både skugglanden och Mundana, men verkar när det kommer till kritan ha väldigt lite med demoner och gudar att göra. Trots den olycksbådande tonen har Nanórgonas texter inte alltid tagits på allvar - nekromantikernas dåliga eftermäle gör sitt till för att avskräcka somliga, men framförallt är drakarnas plötsliga angrepp på hans rike ett ytterst dåligt tecken. Man kan fråga sig varför det hela egentligen rönt såpass lite intresse som det faktiskt gjort, men drakarna själva talar inte.
Nå, detta om detta. Nu till lite mer konkreta svar på de frågor som ställts (och lite kuriosa dessutom).
Namn
Demoner verkar inte ha något eget språk - kommunikationen på andeplanet tycks ske i tanken, förståelig ovanhängigt vilket språk den förs på. När demoner kommer till Mundana för första gången kan de således ofta inte prata, och måste, om de kan, kommunicera med telepati. Äldre demoner frambesvärjdes i långt svunna dagar, och är kunniga i ålderdomliga, ibland rentav utdöda språk. Äldre coloniska, edronitiska, danarthiska och raunernas forntida rarûn-språk är fortfarande språk som mäktiga, gamla demoner gärna talar, och än hellre tar sig namn på. Gamla dialekter av faliska, mûhadinska och andra zhaniska stamspråk är också vanliga. I övrigt kan demoner behärska i stort sett vilket språk som helst - det beror helt på vad de fått tillfälle att lära sig. Vad namn beträffar används demonernas sanna namn ofta vid nedkallningen, förutsatt att det går att ta reda på, men själva använder de det inte gärna, av förståeliga skäl. Istället tar sig demoner i Mundana ofta namn på mänskliga språk, och uppvisar där lika stor fåfänga som vad deras fysiska skepnad beträffar. De flesta använder samma namn varje gång de nedstiger på Mundana, och det ska helst låta mäktigt och ha en för demonen tilltalande innebörd. (Vad som tilltalar är givetvis individuellt - som nästan alla andra varelser är demoner individer i främsta rummet, då undantaget de tämligen ointelligenta varelser som egentligen utgör merparten av deras släkte. Dessa är ,som framgått, dock inte de vanligaste på Mundana, varvid vi kan fokusera på något högre ranger). Mundanas demonologer har delat in många demoner i olika släkten efter deras egenskaper - vissa ranger av demoner tycks, den annars så påtagliga individualiteten till trots, faktiskt uppvisa olika grupperingar som motiverar sådana förfaranden. Men vad personnamn beträffar fungerar alltså allt möjligt. Låt oss ta några exempel på demoner som förekommit i er ödmjuke berättares eskapader i Mundana:
Wrarrl, en av de 7 sanna själsslukarna. (Namnet är rårippat från Robert W Howard, en av mina ungdomssynder som spelledare. Vad namnet egentligen betyder lämnar vi således därhän, men jag kan tänka mig att det härstammar från sakhran, tirakernas tungomål).
Yakthanoga, kallar sig gärna
Celyn i mer mänskliga skepnader. Yakthanoga är också en spelledares ungdomssynd till REH-rippoff, men kan i Mundana antas vara ett danarthiskt namn. 'Celyn' är felya och betyder fritt översatt 'Bedragare' - Yakthanoga levererar alltså en ledtråd om sitt sanna jag.
Sundaroth är också det danarthiskt. Betydelsen härleds till 'Härjare'.
Korash är av okänt ursprung, kanske från Akpilos, kanske från zhaniska språk, men helt klart från Västlanden. Ordet påminner starkt om ålderdomliga varianter av 'Dräpare'.
Inalea är ett människonamn från Consaber. Det anspelar på jungfrulig skönhet.
Mångbane översätts till det språk som talas i sammanhanget, för att betydelsen ska stå klar för alla och envar. Dess bärare (se nedan) är inte direkt diskret av sig.
Ancharoc är förmodligen danarthiskt. Betydelsen är okänd.
Chardlón är forncoloniskt, och betyder 'Den fördolde'.
Kulûn verkar vara mûhadinska för 'Intrång', men kan också vara ett danarthiskt ord.
Maze är ett kamorianskt ord för 'varg'.
Ma-Ye-Heru härrör från språket som talades i Ziu innan zhanerna kom dit, och betyder 'det eviga mörkrets moder'.
Sekhmet betyder 'hämnare' på samma språk.
Daimotropi
Måste en demon äta i fysisk form? Sova? Det beror helt på demonen, och i vilken utsträckning den förändrar sin skepnad. De flesta demoner i rovdjursliknande gestalter äter mycket och gärna, och Sukkubi måste rentav ha sex för att livnära sig, medan åter andra inte behöver något annat än själar. Ju mer en demon vill förändra förutsättningarna för kroppen den intagit desto svårare blir det och desto längre tid tar det, förutsatt att den inte är så mäktig att den kan kompensera för det. Obetydande, utseendemässiga förändringar är inte så svåra att åstadkomma med daimotropi, medan förändringar som fullständigt förändrar kroppens funktioner är långt mer komplexa och kräver mycket omfattande omstrukturering. En hel del förmågor som typiskt associeras med demoner kräver att man faktiskt upphäver naturlagarna - flygförmåga för humanoider är ett typexempel. De flesta demoner som nedkallas till Mundana formaliserar med tiden en särskild förvandlingsprocess, vilket gör att de varje gång de nedkallas antar ett utseende de fastnat för, även om det ofta förutsätter en för ändamålet lämplig kropp att inta. En sådan formaliserad process gör det komplexa vävandet av daimotropi både hållbarare och enklare att genomföra, och det är det som gjort olika 'typer' av demoner såpass vanliga. Sukkubi, tex, är helt enkelt demoner som specialiserat sig på att inta attraktiva kvinnors kroppar och förse sig själva med klor, vingar och diverse andra attribut, samt en förmåga, men i förläningen också ett behov, av att inhämta näring genom direkt samlag. Där vingarna med tillhörande flygförmåga är en radikal och komplicerad förändring av offrets kropp kräver det nya sättet att inhämta 'näring' på blott en omfördelning av kroppens mekanismer, vilket gör hela processen från människa till sukkubi betydligt snabbare och enklare för demonen. Att den främsta anledningen till just denna förvandling sedan tenderar att vara en sadistisk fascination för människors köttsliga lustar (vilka då tenderar att finnas kvar också i demonens nyfunna kropp) är en helt annan historia.
En sukkubi behöver alltså de facto inte vara en annan lik, men eftersom de valt mycket snarlika utseenden och egenskaper, och har ungefär samma rang, är det inte helt obefogat att likt Mundanas demonologer klassifiera dem som ett släkte. Detsamma har gjorts med anticultorer, cicatrixer, irrlichter, aegrotarer, dervisher, specula, djinner och ett otal andra demoner som anses uppvisar gemensamma drag.
Fullständig individualitet eftersträvas primärt av de demoner som är mäktiga nog att faktiskt uppnå det - det är
svårt att genomföra dramatiska förändringar i sina värdkroppar, och det tar ofta lång tid innan en demon är helt nöjd. Många experimenterar och leker med det daimotropin kan uppnå, andra tenderar att ha bestämt sig från början, en del kör på identiska utseenden varje gång de vandrar på Mundana, andra antar nya varje gång. De smartaste optimerar förändringarna efter sina värdkroppars förutsättningar, men de flesta försöker envist få kropparna att växa, förvridas och förvandlas precis som de vill ha dem. Svagare demoner brukar nöja sig med provosoriska förändringar, varvid kropparna ofta återgår till ursprungsskicket vid dödstillfället eller då demonen drivs ut - det kan vara en ganska grotesk syn. De flesta ser dock till att verkligen ha skaffat sig en permanent gestalt.
Vad är då daimotropi? Vad gör daimotropi? Bra fråga. Jag har själv inte använt såpass mycket demoner att det någonsin uppstått ett behov av att definiera det, varvid den lätt fått prägeln av en ärkeaspekt som täcker lite allt möjligt en specifik demon ska kunna.
Men jag gör ett försök att rama in det här, och när det kommer till kritan blev jag faktiskt ganska nöjd med det. Det går någotsånär ihop med hur det hittils fungerat i min spelvärld, så jag kör nog på det ändå. Hittils i mina kampanjer har daimotropin kunnat förändra lite allt möjligt, från naturlagar och abstrakta krafter till att mer eller mindre bygga om fasta objekt och levande vävnad. Det känns alldeles för brett och inte alls särskilt speciellt jämfört med den här förklaringen:
- Aspekten påverkar själva Världsväven, den mörka materian, de beståndsdelar av världen som för demonerna är ack så påtagliga men tämligen okända för den fysiska världens varelser. Egentligen kan aspekten alltså inte förändra fysiska ting - det är en egendomlig process som uppstår först då en demon verkligen besätter en annan varelse. Den daimotropiska väven kring individen tar då sakta över den psykotropiska, och just då kan demonen genom att förändra sitt daimotropiska fält medvetet påverka hur den biotropiska väven, sammanlänkad med den psykotropiska, förändras. Daimotropin är annorlunda beskaffad än psykotropin, på sina sätt mäktigare, och dess samverkan med kroppens biotropiska väv fungerar helt annorlunda.
'Världsväven', vävnaden, är i många mytologier och världsbilder, speciellt då den ålderdomliga vävstolsteorin, en benämning på ett system av trådar som styr ödet, tiden och hela världen. De flesta moderna magiteoretiker tolkar det snarare som ett begrepp för hela världen och alla dess plan, medan några ser det som ett andligt fundament på vilket hela den fysiska världen vilar. Schamaner betraktar det som synonymt med andeplanet, eftersom både gudar, demoner och dödliga själar är bundna till det för evigt.
Demonerna är av en annan mening när de hävdar att deras aspekt förändrar 'vävnaden', men de tycks onekligen kunna förändra själva andeplanet. Aspekten medför subtila förändringar i icke-fysiska strukturer och krafter bortom den fysiska världen, som ändock kan påverka den ansenligt. Vävnaden är andeplanets beståndsdelar, och eftersom allting är en del av andeplanet så är allting en del av vävnaden - dess trådar och maskor genomsyrar skapelsen, enligt demonerna. Daimotropin tycks behandla en slags 'mörk materia', en dunkel beståndsdel som endast somliga schamaner, spiritister och alkoholister tycks kunna förnimma - Vävnadens trådar. Demoner kan förstärka eller försvaga barriärerna mellan den fysiska världen och andeplanet, förändra avstånd och förhållanden på andeplanet, skapa och förstöra inkongruenta platser och maskhål och på en mängd bisarra sätt förändra hur Mundana förhåller sig till andevärlden. För att verkligen förstå vad en mäktig demon är kapabel till måste man utreda exakt hur Mundana och andeplanet påverkar varandra, men egendomliga, förvirrande och direkt destruktiva effekter en del demoner använt tyder på att det rör sig om mer än två olika plan - somliga förändringar, urladdningar och fenomen i den andliga världen tycks definitivt påverka den fysiska. Som demonerna själva säger; "allt en del av vävnaden".
De enda magiteoretiskt kunniga som på allvar gett sig i kast med att försöka greppa daimotropin är psykomantikerna. Hos Thakalatribunalerna i An-Thalamur finns ett antal daimotropiska effekter kartlagda. 'Förtunna väv' tycks försvaga barriärerna mellan den fysiska världen och andeplanet, och på så sätt göra det lättare för schamaner, demoner och andar att färdas mellan planen. 'Andeslöja' gör en ande eller demon svårare att lokalisera och förnimma med Andeförnimmelse genom att på något sätt trassla till vävnaden omkring den, och det tycks också finnas effekter för att påverka avstånd, färdriktningar och förflyttningsmöjligheter i andevärlden. Effekten Thakalatribunalerna kallar 'Maskhål' verkar helt enkelt förvrida världsväven så att en demon via andeplanet kan förflytta sig enorma avstånd i den fysiska världen på mycket kort tid - från att ha befunnit sig på en plats på andeplanet där åtskilliga själar från Alkarzan fanns kan demonen manifestera sig i Calnia. 'Disruption' sliter sönder trådar i vävnaden och skapar en urladdning som är farlig både på andeplanet och i det fysiska Mundana - någon slags destruktiv energi. En annan effekt som påverkar den fysiska världen tycks kasta om trådar på ett kaosartat sätt som förvrider hur saker och ting ter sig kring demonen - det lär vara fruktansvärt förvirrande, både på andeplanet och i Mundana. De bäst kartlagda effekterna, 'Demonisk kallelse' och 'Befalla Demon', påverkar dock demonerna själva - kanske är det en antydan om deras verkliga ursprung?
Många magiker är eniga om att daimotropi är en viktig men sorgligt outforskad pusselbit i ökad förståelse av världen, men avskräcks av riskerna. Åter andra tenderar att nonchalera daimotropin som en direkt motsvarighet till psykotropin.
Demoner och dödliga folk
Vad beträffar demoners förhållande till människor och andra mundana varelser skulle det kunna skrivas hyllmetrar. Först och främst ska man inte glömma att demoner är individer, och att deras attityd till andra varelser i mångt och mycket beror på deras individuella sinnelag och humör. Därmed inte sagt att det finns tendenser. Det mest anmärkningsvärda är kanske att demoner är solitära varelser, till skillnad från alver, människor, tiraker, dvärgar och andra flockdjur. En demon tenderar således att ha svårt att begripa sociala strukturer, relationer och förhållanden. Deras egna relationer till varandra brukar vara strikt praktiska, utan några större känslor involverade - de gängar ihop för att det fyller ett syfte, och samarbetar om de får ut något av det. Kraftfullare demoner ser det som mer eller mindre självklart att de kan tvinga svagare till lydnad, och de demoner som trots allt är vana vid jämlika grupper blir ofta så intimt förknippade att de närmast utvecklar ett rasminne. Gruppen blir en enhet istället för en samling individer. Nästan alla demoner är alltså antingen förbryllade eller förundrade av människofolkens intrikata och emotionella sociala konstruktioner. Demoners totala brist på fortplantningsbehov gör givetvis sitt till - de har ingen anledning att känna amorösa känslor för någon, och gör det således aldrig. Huruvida de överhuvudtaget är kapabla till kärlek är en gåta.
Demoner som vistats mycket i Mundana är sällan några dumhuvuden, och lyckas förr eller senare begripa sociala förhållanden och band. Då dessa beblandar sig med Mundanas folk brukar det ändå vara med ytterst kyligt och beräknande sinnelag - de har förstått hur de ska ta sig fram i sociala kretsar, men har inte de emotionella drivkrafterna att utveckla band till folk. Undantag finns, givetvis - många demoner frossar i alla slags sinnliga förnimmelser och njutningar som deras köttsliga kroppar kan erbjuda, och där är klart och tydligt känslor inblandade. Demoner är inte känslokalla eller mekaniska på något sätt - deras känslor fungerar bara annorlunda än de hos fysiska, dödliga varelser. Detsamma gäller självfallet för moral, som trots allt är en social konstruktion, och de demoner som följer mänskliga normer gör det för att de lärt sig göra det. I utforskandet av sina köttsliga skal kan oerfarna demoner fascineras oerhört av enkla saker som att äta, röra vid saker, se och höra, men de tröttnar givetvis, och i somliga fall kan upplevelselusten gå så långt att demonerna utsätter sina kroppar för direkt bisarra saker. Andra tycks aldrig upphöra att fascineras av enskilda ting - Inkuibi och Sukkubi, till exempel, verkar aldrig tröttna på älskog.
Äldre demoner med mycken erfarenhet av Mundana utvecklar oftast ett mer analytiskt eller rentav pragmatiskt sinnelag. En del riktar upptäckarlusten utåt, mot världen omkring sig och varelserna i den, något som lätt väcker alltifrån vetenskapliga intressen till direkt sadistiska böjelser. Efter denna fas i demoners utveckling har somliga nått en så intrikat förståelse för dödliga varelsers psyken att de är mästerliga manipulatörer, charmörer och diplomater med en bestående fascination för tankelekar, psykologi och liknande. Andra intresserar sig för dödligas emotionella och fysiska reaktioner på yttre och inre stimulans i största allmänhet, medan åter andra tröttnar på det mesta och blir pragmatiska, socialt ointresserade varelser med orubbliga motivationer och extremt intriktata och långsiktiga planeringar. Som sagt - ingen demon är nödvändigtvis den andra lik, varken till det yttre eller det inre, och hur de formas av tillvaro på Mundana beror helt på deras personlighet och erfarenheter.
(Här kan det vara värt att ta en titt på 'Den Hjärtlöse' i mitt och Yyrkoons konventsscenario
"De utan Hjärtan". Han säger en hel del om hur jag vill ha mina ärkedemoner).
Kärlek är, som sagt, en annan sak som demoner har svårt att begripa. Några betraktar det som direkt frånstötande med en sådan intimitet, medan andra fascineras oändligt av det. Somliga bryr sig helt enkelt inte ett smack, och ignorerar eller nonchalerar kärlekspar i dess närhet. Till sist finns alltid de som exakt förstår kärlekens mekanismer utan att överhuvudtaget kunna relatera till känslorna - några hade utmärkt kunnat gestalta en relation och spela förälskad i någon, andra hade med mästerlig precision kunnat manipulera de älskade för egen vinnings skull. Här finns faktiskt sorgliga historier om demoner som, förtrollade av köttsliga lustar (och hormoner) velat uppleva kärlek men varit plågsamt oförmögna till det. Ett annat tragiskt exempel vore halvdemoner som
Inalea, dvs mundana folk som på något sätt fläckats av daimotropisk energi och blivit något slags mellanting mellan demon och besjälad varelse. En sådan är just Inalea, som är långt mer mänsklig än demonisk men för en desperat kamp mot sina demoniska sidor. Hennes egna krafter (se länk ovan) utestänger henne för evigt från riktiga kärleksrelationer, trots att hon har kvar behovet och längtan efter dem (och alla andra mänskliga känslor med, för den delen). Det är sådant som knäcker en människas psyke - Inalea är definitivt inte frisk.
Demoner som kommit till Mundana för första gången störs ofta väldigt av starka sinnesintryck. Helt ovana vid värdsliga sinnen är bara något så enkelt som doften av gräs eller fuktig dimma en stark upplevelse för dem, och starka lukter, ljud eller kanske en bländande sol hade kunnat göra dem både irriterade, förvirrade och frustrerade. Deras nyfunna sinnen är inte redo för sådant. Mer erfarna demoner tar givetvis sådant med ro, men tenderar att eftersträva harmoniska omgivningar - inte ens de äldsta av demoner tycker om oordning, kakafoni och oväsen. Sinnesintryck ska vara estetiska, tilltalande och fyllda av upplevelser, inte dränkas i oangenäma, kaotiska förnimmelser. De flesta demoner upptäcker saker de personligen blir mycket förtjusta i - någon kan älska doften av blommor, honung eller rentav blod, andra finner stor njutning i solens återspegling mot sandbankar under vattnet en sommardag. Ett par är omåttligt förtjusta i skriken från tortyroffer, någon fascineras enormt av skuggor i eldsken. Men, det kan inte sägas nog - de är individer, dynamiska och ombytliga, och några intresserar sig för lite vadsomhelst medan andra endast blir nöjda av de mest extrema och utstuderade saker man kan tänka sig.
De flesta demoner som nedkallas till Mundana är som sagt av mäktigare slag, och blir otroligt frustrerade av att befallas och fängslas av något så lågt stående som en människa. Att bli besegrade av andra demoner kan de ofta ta, vana vid den starkes rätt, men att tvingas underkasta sig dödliga varelser tär ofta hårt på deras stolthet. En typisk demon är mycket mån om att hävda sig, och
väldigt mån om det om den blivit förslavad av en dödlig, och tar för givet sin rätt att härska, bestämma och göra i stort sett vad den vill. Oförståelsen inför Mundanafolkens sociala konstruktioner, drivkrafter och moraliska ståndpunkter gör givetvis sitt till här. Ska en demon fungera bra i en grupp bör den helst föra befälet, eller underkastas en starkare demons ledarskap, för demoner hatar helt enkelt att lyda under någon som i deras ögon inte är värdig att leda dem. Lömskare demoner spelar ofta med demonologen som nedkallat dem, men de flesta reagerar med våld, ilska och smädelser. Behöver det sägas att de förra egentligen är farligast? De bidar sin tid, söker efter undantag och kryphål i villkoren som satts upp vid nedkallningen och de order de fått, allt för att jävlas med eller rentav göra sig fria från demonologen. Det händer att demoner faktiskt blir vänner med sina nedkallare, eller för den delen andra dödliga, men relationerna tenderar att vara av praktisk karaktär där de båda delar ett gemensamt mål eller en gemensam drivkraft. Alternativet är att demonen ges en 'morot' i form av ett löfte eller ett villkor för frigivning, vilket ofta kan motivera den att vänta ut tiden. Kumbanigash, Ragnashs häxmästare, har ett ganska gott förhållande till sin demonhingst, Mångbane, som lovats friheten efter att han tagit tusen liv. Senast de båda diskuterade saken var Mångbanes dödslista uppe i hårresande siffror på 600. Hur länge han egentligen tjänat Kumbanigash tycks ingen utom de själva veta, men med Kumbanigashs ålder i beaktande kan det mycket väl röra sig om årtusenden.
Demonbekämpning
Hur besegrar man då en mäktig demon? Det enkla svaret är: det beror väl helt på demonen. Somliga har kraft nog att göra sina kroppar riktigt starka, snabba och tåliga, ibland försedda med hornplåtar, metallskal och andra otäckheter, ibland på gränsen till osårbara. Somliga regenerar skador blixtsnabbt, andra ikläder sig helt enkelt stora rustningar. Det stora problemet med att strida mot en demon är att man aldrig riktigt kan veta vad man väntar sig - den kan ha vilka krafter som helst som inte märks på ytan. Nästa problem är att demonen inte är död även om dess fysiska kropp avlider - i vissa fall kan den, som tidigare sagt, rentav stanna så nära det fysiska planet att det kan angripa sina fiender med andestrid. I andra fall kan den helt enkelt söka en möjlighet att återvända för att ta hämnd.
Demonbekämpning är alltid farligt, utom mot de allra svagaste av demoner. Daimotropins märkliga krafter gör sitt till, liksom det faktum att demoner gärna specialiserar sig på strid, våld och dödande. De som inte gör det har ofta magiska förmågor som kompenserar mer än väl. För att verkligen oskadliggöra en demon måste man alltså utplåna dess hela väsen, något som är lättare sagt än gjort - få schamaner är i stånd att besegra en mäktig demon, och de som är det kan som bäst fängsla den. Överlag är det denna lösning man brukar föredra - kan man bara demonens sanna namn eller liknande brukar den kunna bindas med magi. Demoner kan fängslas i pentagram, särskilt förbereda föremål och annat, och även om de förr eller senare brukar kunna ta sig ut kan det ta århundraden. Att verkligen förgöra dem tycks inte låta sig göras. Drakarna sägs ha någon magi för att helt utplåna demoner, men de talar som vanligt inte om det. Jáden khan Khanaga, den store häxmästaren, sägs i raunländska källor ha förvisat demoner ut i 'Tomrummet', en plats bortom världen varifrån de aldrig kunde återvända. Raunländska magiker påstås fortfarande kunna göra detta, men deras primitiva magitradition har rönt liten uppmärksamhet av de civiliserade ländernas etablerade magikerordnar.
Den enklaste metoden, att helt sonika döda demonens fysiska kropp eller driva ut demonen ur den, fungerar trots allt väl i de flesta lägen. 9 av 10 demoner slungas ut på andeplanet utan förmåga att återvända på egen hand, och det kan gå sekler innan de får en ny möjlighet att nedstiga på jorden. Ett fåtal blir så förvirrade av att dräpas att de försvinner ut i Avgrunden och tonar bort direkt, men många går vilse på andeplanet och behöver tid för att återhämta sig. Om det är viktigt att utvärdera sin motståndare inför en strid i normala fall kvarstår dock faktum att det är ännu viktigare med demoner - deras egendomliga och helt individuella krafter kan utgöra ytterst otrevliga ess i rockärmen. Magiker vana vid demonbesvärjande kan komma väl till pass, men att be till gudarna i hopp om bistånd i fördrivandet av en demon bör alltjämt ses som en nödlösning.
Enstaka källor talar om demoner som helt sonika kunnat övertalas att ge upp sin köttsliga hamn och återgå till andeplanet, men en sådan situation får nog också betraktas som ett undantagsfall - de flesta demoner tycks trots allt inte önska sig något hellre än att få stanna i sin köttskliga skepnad för evigt. Men visst...i det mûhadinska eposet "Wahal an-zinda 'izaleh", Månens och regnets krönikor, finns en episod om den desillusionerade demonen Anakhotep, som hemsökt zhanernas land i årtusenden. Han är trött på livet, människornas ständiga krig och all deras fruktlösa strävan, och finner slutligen en mening med tillvaron då han räddar eposets huvudpersoner, kärleksparet Akim och Zahna, undan en död för de vilda savakunnernas klingor. Han åtföljer dem länge och motståndet faller som gräs för hans svarta svärd, men slutligen, när de tre nått Månens berg, ber han Akim att skilja hans huvud från kroppen. Den unge hjälten gör så, och Anakhotep får slutligen återgå till andevärlden. Han nämns inte mer i historien, men Akim och Zahna tar för givet att han fått frid till sist. Förvisso är hela historien bara en myt, och åtskilliga årtusenden gammal (den skrev på 2000-talet före Daak, långt innan Stamfadern anlände till Ziu), men det finns flera demoner likt Anakhotep i zhaniska berättelser. Måhända återspeglar de trots allt faktiska händelser - någon förlaga bör det nästan finnas till de uppgivna demonerna.
Jag hade tänkt skriva lite om demoner som förekommit i mina kampanjer och några demoner ur den zhaniska mytologin, men jag känner att det får vara nog. Det här inlägget är monstruöst långt redan, och det skulle inte göra annat än att förtydliga sådant jag redan berättat. Då är det bättre att texten väcker lite frågor, annars kunde jag lika gärna lägga upp den som en artikel. (Gööh... mer än 40 000 tecken. På den här tiden hade jag kunnat skriva ett helt kapitel i 'Västlanden'). Vad lilla Inalea och hennes drömsekvens beträffar, Bearnie, är det kanske lika bra att jag tar det i ett annat inlägg - det känns inte riktigt som det passar in här.
Håll till godo.
- Ymir, som ger faen i andemodulen
Men jag håller med där...