Nekromanti Bästa skräckrollspelsunderlaget

[Lycan]

Vilket rollspel tillhandahåller bäst verktyg för spelledaren vad gäller att skapa skräck? Det kan vara förslag på obehaglig musik, rena spelledartips, osedvanligt obehagliga äventyrsuppslag eller vad som helst som hjälper spelledaren att lära sig att bli en riktigt läskig typ.

- Lycan

 

[Rising]

Det bästa är det som vägrar epigonskräck:

Öhh, tja, absolut inte Kult, eftersom det är väldigt svårt att spelleda, trots alla stämningstexter...

CoC's grundbok är något av de mest oläskiga och oinspirerade jag läst (de tar nästan för givet att man ska ha läst HP's böcker) så det faller också bort.

Chock är däremot rätt okej, eftersom det både har en del fina spelledartips (särskilt ett exempel om hur en rollperson kan höra en varulv klösa på hans dörr under natten, för att han morgonen därpå skall upptäcka att klösmärkena finns på -insidan- av dörren(!), vilket kanske låter purjo nu när jag återger det, men som är väldigt instruerande i boken) samt ett par regelpartier som är skrivna som rena inspirationstexter (den hemliga bokem med alla onda vägen-besvärjelser, framförallt) som jag tror kan vara väldigt givande för nybörjare och unga spelledare.

Inom parentes måste jag dock nämna Vampire. Det har inga skräcktips av den typen som du efterfrågar, utan där finns hjälpmedlen djupare inbyggda i själva rollspelet. Vänta, så ska jag förklara:

Vad är Epigonskräck?
"Epigon" är ett ord som används om någon som bara efterliknar någon annan, en härmapa. Ett problem som den interaktiva skräcken har är att den ofta bara härmar den ickeinteraktiva: Det finns många datorskräckspel som bara kan skrämmas via filmsekvenser och skriptade scener, till exempel, och på samma sätt finns det många skräckrollspel som bara uppmuntrar till skräck i spelledarens framförande, precis som om han skulle vara en författare, sagoberättare eller en filmare.

Repliker i stil med "det finns inga skräckrollspel, bara skräckspelledare" är ett utslag av epigonskräcken, precis som om inte en del av skräcken skulle få handla om spelarnas deltagande i berättelsen.

Samma sak när folk frågar om skräckråd här på forumet och bara får en massa tips om böcker och filmer. Man ska ju i själva verket se upp med den inspirationskällan; den är ett gift som stavas "epigonskräck".

När skräckrollspel inte bara är epigonskräck så fokuseras det på givandet och tagandet mellan dramats alla deltagare, inte bara mellan berättaren och publiken på det sätt som ickeinteraktiva medier gör. Det handlar alltså inte längre så mycket om spelledarens framförande, utan mer om de beslut som spelarna tvingas ta. Ju mindre självklara besluten är, och ju mer fasansfulla dess konsekvenser kan bli, desto otäckare blir det (nja, det är inte så enkelt, men ändå)...

Vampire är speciellt på så vis att det är ett skräckrollspel som är mycket väl lämpat för utmaningar där spelarna kan hamna inför situationer där de kan känna en väldigt alarmerande beslutsångest. Dess fokus på intrigerande och samspel med andra resonliga varelser gör dessutom att alla dessa beslut kan få rollgestaltas, vilket är ett sant snilledrag. Istället för att skräcken ska handla om utgången av tärningsslag (något som Chock och CoC är utformade för (även om det förstås inte behöver bli så platt när man väl spelar dessa spel)) så blir utmaningarna i Vampire en naturlig och inlevelsefull del av skräckberättelsen! Dessutom är dessa utmaningar, de som kräver interaktion med andra varelser, ofta svåra att greppa med den analytiska och känslolösa delen av hjärnan (vilket dock kan vara fallet med mordgåtor och andra logiska utmaningar, vilket brukar göra att spelsessioner med många sådana utmaningar blir avtrubbade och känslolösa istället för personligt engagerande), utan snarare av induktiv och intuitiv art: Man måste känna sig fram till vilken lösning som är den bästa, vilket ökar närvaron och identifikationen med ens rollperson.

Den kritik som Vampire brukar få stämmer alltför väl in på bilden om epigonskräckens förlamande dominans i hobbyn: Hur många gånger har vi egentligen hört att Vampire inte skulle vara ett skräckrollspel för att varken Anne Rice's böcker eller TV-serien "Kindred: the Embraced" är läskiga? Det är svårt att se någon som helst relevans i den kritiken: om det hade funnits ett sådant samband så hade det ju bara betytt att Vampire varit lämpligt för epigonskräck. Det hade inte sagt någonting om hur väl spelet egentligen är utformat för verklig skräck.

Där är spelet lyckligtvis mycket genomtänkt, och det är ett "speltips" som heter duga, eftersom det inspirerar på ett så djupgående, heltäckande och enhetligt sätt. Det är inte bara ett kapitel med "spelledartips" ihopslängda i slutändan, utan det löper igenom hela produktionen från början till slut.

[color:\\"brown\\"]Vägra epigonskräck! Var misstänksamma mot alla som nämner läskiga böcker eller filmer när de i själva verket borde prata om vad som gäller för rollspel![/color]

(Förlåt Lycan, jag slängde ihop ett litet manifest medan jag var på hugget, en del av det var inte riktigt vad du frågade efter, dock)

 

[Lycan]

Re: Det bästa är det som vägrar epigonskräck:

Hej Rising. Först måste jag bara börja med att värja mig lite

"Repliker i stil med "det finns inga skräckrollspel, bara skräckspelledare" är ett utslag av epigonskräcken, precis som om inte en del av skräcken skulle få handla om spelarnas deltagande i berättelsen."

Nej, det handlar inte om epigonskräck. I varje fall inte om du syftar på mitt citat i Bästa skräckrollspels-tråden. Vad jag menade var enbart att själva produkten (i det här fallet rollspelet) är underställd spelledarens val av miljöer och karaktärer vad gäller en rollspelssessions skräckpotential. Om spelledaren inte har "rätt" inställning, om han exempelvis är av ett sådant slag att han kräver all makt, och dessutom använder den till att sätta fokus på regelcentrerade strider och glättigt happy crazy-rollspel kommer det inte att bli läskigt.

Hur som helst menade jag alltså på intet sätt att spelarna passivt ska inta det spelledaren serverar dem i form av filmklyschor och överdetaljerade äckelmonster.
Men spelledaren väljer miljön, spelledaren bygger spelledarpersoner och spelledaren har huvudansvaret att styra stämningen i gruppen; med en sådan inställning blir alltså spelledarens prestationer avgörande för skräckupplevelsen. Möjligt att spelledaren inte är viktigare än spelarna (ganska troligt rent utav), men helt säkert är att valet av spelledare är viktigare än valet av rollspel. Det var bara det jag menade... Vill man ha en juste skräckupplevelse är jag helt säker på att det är ett säkrare kort att leta upp en bra spelledare än att köpa Kult och Vampire till sin gamla DoD-polare.

Slut på försvarstalet.

Svaret på min fråga blev alltså Chock?

- Lycan

 

[Rising]

Re: Det bästa är det som vägrar epigonskräck:

Hej Rising. Först måste jag bara börja med att värja mig lite

He heh, äh, jag ville bara retas lite med dig (och ett gäng andra forumiter också, förstås). Jag gjorde en fuling och förknippade vad du (bl.a) skrivit, med en attityd till skräckrollspel som jag själv uppfunnit. På så vis lade jag ord i era munnar och kunde via "guilt by association" få er att stå för något helt annat än vad ni själva kanske skulle hålla med om.

Mest var jag nyfiken. Jag håller nämligen med om att det är viktigare vem spelledaren är än vad det är för rollspel man spelar, jag har till och med själv skrivit "det finns inga skräckrollspel" i flera inlägg här på forumet. Inte heller brukar jag vara sen med att dra liknelser med film och böcker.

Så jag lät er (=dig) alltså få jobbet att agera försvarsadvokat mot mina egna anklagelser mot mig själv. Kul kul.

Nå, jag tror ändå att det är vettigt att skilja på spelledarens framförande och de beslut som äventyret tvingar spelarna att ta.

Det finns många personer som har idéer om hur spelledaren bäst får till sina framträdanden så att de blir läskiga, men det är svårt att hitta någon som ger något råd om hur man får besluten att bli ångestframkallande.

Svaret på min fråga blev alltså Chock?

Egentligen inte. Att det är bäst av spelen i min hylla är snarast ett tecken på att det du letar efter sällan står att finna i själva rollspelen. Jag har dock fått höra att GURPS Horror skall vara en proppfylld bok med massor av spelledartips, råd och hjälpsamma instruktioner. Jag gissar att den boken kan tilltala dig.

Annars tror jag att de bästa tipsen finns i fanzinartiklar, forumsinlägg och rena film- och litteraturhandböcker som beskriver hantverket bakom dramaturgi, spänning och berättarteknik.

 

[Lycan]

Skräck och sånt

1. Okej, det är väl lugnt. Lite utnyttjad känner jag väl mig, men man är ju van...
2. Så det är alltså sant? Det finns inga bra skräckrollspel?

- Lÿcan

 

[Rising]

Re: Skräck och sånt

2. Så det är alltså sant? Det finns inga bra skräckrollspel?

Min åsikt är denna:

Skräck är en känsla. Känslor hör till de enskilda spelsessionerna. Man kan ju faktiskt spela ett och samma äventyr flera gånger och känna helt olika känslor varje gång beroende på vilken stämning det är i gruppen.

På det sätt som känslor hör till spelsessionerna, så hör utmaningar till äventyren och genrer till själva rollspelen. Men(!) det är inte vattentäta skott mellan sessionerna, äventyren och rollspelet. Vissa rollspel är ju mer lämpade att spela humorsessioner i än andra, även om det man då talar om genast är individuellt. (Vilken genre ett rollspel har är dock inte individuellt, alla kan hålla med om att DoD är fantasy, däremot kan man ha olika åsikter om vilken känsla spelet lämpar sig bäst för)

Men okej, det finns vissa trix som hänger med från rollspelet ända ner till de enskilda sessionerna: I Little Fears är man till exempel barn, som av naturen är utsatta och bräckliga. Det kan man ju tycka är en garant för att sessionerna kommer bli mer läskiga än överdådigt steroidhjälte-moffande.

Så visst, man kan säga att vissa rollspel är bättre på skräck än andra, men man får försöka ta sådana diskussioner med en nypa salt och försöka se till vad som egentligen sägs i dem. Ofta handlar diskussionerna nämligen bara om vem debattörerna egentligen tycker är snyggast: Scully, Elizabeth Bathory eller Jane Greer (=en typisk femme fatale-skådespelerska).

/Rising

 

[Ghoulz]

Rising har visserligen slängt in en del bra grejer nedan, men låt oss för diskussionens fortsättning säga att han delvis har fel. Vampire är visserligen bra på att ge tips (ibland nästan i övermått). Varje bok tycks mig sprängfylld med referenser till skönlitteratur, film, musik, facklitteratur osv. Dessutom diskuteras spelledarteknik utförligt i alla grundböcker jag läst. Och som inte det vore nog var regelsystemet i iaf andra utgåvan av Vampire väldigt "rollspelskompatibelt" beskrivet med liknelser mellan färdighetsvärden och adjektiv eller kända figurer. Man kan alltså säga att Vampires universum (eller snarare World of Darkness) var ganska väl framställt. Jag tror det kommunicerades ganska bra till sl och spelare. Det var i sin tur problematiskt.

Om man istället jämför med Kult, som Rising säger är tomt på just tips om musik och litteratur osv. (men fullt av stämningstexter - däremot missar han att nämna kampanjavsnittet som var ganska så hands on vad det gäller rella storyhooks, iaf i första utgåvan (den enda jag använt då jag spellett)) så finner man en distinkt skillnad. Just i bristen på handfasta tips och direktion till kringläsning/lysning/tittning. I Kult antyds snarare en "ambiens" (mitt nya favoritord) eller en attityd. Lösryckta citat från gotrockband, skräckförfattare och ockultister blandas med gåtfyllda små stycken text och nästan lika fragmentariska, lösryckta bitar information om spelvärlden. För den som tittar på ytan kan det till och med tyckas magert. Men tillsammans med illustrationer, typsnitt och allmän layout fungerar det alldeles utmärkt som en väg in i den mystiska spelvärlden. Jag hävdar bestämt att Kult de facto lyckas betydligt bättre med den mystiska och framförallt GOTISKA spelvärld som Vampire påstår sig utspela sig i. Och det bästa av allt är att den information i form av ledtrådar som sl (och även spelarna, från de delar de får läsa) använder som utgångspunkt låter dem skapa SITT kultiversum. World of Darkness finns endast i singular, att bryta med dess "metaplot" är uttryckligen att bryta sig loss, att göra om. Så fungerar inte Kult alls.

Överhuvudtaget tycker jag att Kult framstår som ett väldigt speciellt spel ur den synvinkeln. Men jag kan ha fel. Jag anser att Kult är det kanske bästa och mest inspirerande spel jag gett mig in på. Men jag spelar t.ex. lika gärna Call of Cthulhu, som är stelare än Vampire (i enlighet med mitt "schema" ovan).

F.ö.: Återigen känner jag att jag är tvungen att dra en lans för konflikten här på forumet - tyck för fan inte samma sak! Debattera! Konflikt = friktion = värme = energi = liv, som Burroughs skrev. Stå för att era favoritspel är BÄST (annars vore de väl inte era favoriter?). Att det bara är "en åsikt" är ju en så banal självklarhet att det inte behöver sägas. Vi behöver fler flamewars, inte färre.