Nekromanti Dåliga antagonister.

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag råkade se filmen "Hannibal" för ett tag sedan, en film som jag försökt undvika så länge som möjligt eftersom jag alltid gillat Manhunter och När Lammen Tystnar, och jo, den var förstås verkligen inget vidare och förstörde till viss del hela filmsviten.

Det slog mig att det riktigt intressanta med karaktären Hannibal Lecter i Manhunter och När Lammen Tystnar är när han sitter bakom lås och bom. Han har ingen som helst möjlighet att utgöra något fysiskt hot mot huvudpersonerna, men han lyckas ändå hela tiden ha ett psykologiskt övertag med alla sina små nycker, lekar och kommentarer.

När Hannibal är fri så har han bara en enda nackdel kvar; sin fåfänga, och i filmen Hannibal överkommer han aldrig den på något särskilt elegant sätt. Det finns ingen kontrast, ingen dynamik, inget läskigt. Tvärtom så blir Hannibal någon form av superman som instinktivt känner när han blir förföljd och som alltid får tid över att fälla dräpande repliker innan han söver ned sina offer. Fåfängan belönas, istället för att ligga honom till last.

När jag tänker efter så är det ofta när antagonisten har en begränsning som det blir läskigt. I Aliens så får man genom repliken "How could they cut the power, man? They're animals!" se hur de civiliserade människorna på något vis ändå har blivit utmanövrerade av bestarna, hur osannolikt det än kan låta. Så där brukar det fungera i alla filmer med bestialiska monster; människorna försöker komma på en plan att fånga/döda monstret, och sedan visar det sig att monstrets instinkter ändå i slutändan gör att det blir monstret som lurar människorna och får ett övertag. Sådana scener finns i både varulvsfilmen Silver Bullit, King Kong, Hajen och, tja, hur många rullar som helst. Slasherkungen Jason är ett annat sådant bestialiskt monster som i sina bästa stunder använder sin begränsning för att överträffa människor som är smartare än honom själv.

Alienvarelserna överkommer sina bestialiska begränsningar på samma sätt som Hannibal överkommer sitt infängslade tillstånd. Jämför med Predator som inte har några nackdelar överhuvudtaget och som därför heller inte är särskilt läbbig.

---

Hur kan man nu använda detta i rollspel? Vad finns det för andra begränsningar som en antagonist skulle kunna överkomma på ett dramatiskt sätt? Spel som Kult och CoC använder sig ju båda av extremt mäktiga antagonister, hur gör man för att undvika att hamna i Predator-fällan? Eller ska man bara använda dem som någon form av ansiktslösa naturkrafter och låta mänskliga individer få vara de egentliga antagonisterna (vilket åtminstone föreslås i Kult)?

Eller har jag fel helt och hållet och är det ballare med en Dr.Lecter som är ute och härjar i det fria än när han sitter infängslad och bara har oskyldiga hyss för sig?
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,120
Location
The Culture
Cthulhu sover i sitt lugna bo

Spel som Kult och CoC använder sig ju båda av extremt mäktiga antagonister, hur gör man för att undvika att hamna i Predator-fällan?
I CoC är ju svagheten inbyggd i själva konceptet. De flesta riktigt mäktiga varelserna är på något sätt fångade eller begränsade. Det krävs en grupp knäppkultister som genomför en magisk ritual för att Yog-Sothoth eller Azathoth ska bli något annat än ett abstrakt hot. I sin grundform är de just så begränsade som du beskriver. När de kallats fram är de betydligt mindre spännande eftersom de då bara är specialeffekter som dödar folk i drivor.

Så på något sätt har du helt rätt i att en begränsad antagonist är intressantare. Speciellt i rollspel där en begränsad antagonist utgör en lagom utmaning, medan en mäktig aktagonist måste fuskspelas av spelledaren för att inte döda alla rollpersoner på 5 minuter. Precis som Predator skulle ha gjort med Danny Glover i andra filmen om han inte plötsligt blivit mycket sämre på att hantera sina vapen än han varit i filmens inledning. Ett typiskt exempel på hur någon skapat ett för bra monster och sedan måste fuska för att göra dess kamp mot hjälten intressant.

/tobias
 

Ghoulz

Swordsman
Joined
27 Jan 2002
Messages
496
Location
Handen
... man skulle ju kunna hävda att Predator har sitt märkliga ritualiserade jaktkomplex. Den enda scenen med nerv i Predator 2 som inkluderar själva rovdjuret är ju striden på tunnelbanan där det avstår från att döda den kvinnliga polisen... Där blir "det" plötsligt en tänkande varelse som följer en sorts kodex istället för en maskin. Hm. Det är kanske lite det som man är ute efter egentligen. En gudomligt mäktig varelse kunde lika gärna vara en maskin. Eftertanke, ett behov av socialt beteende eller ett begränsande begär öppnar en dimension av "liv" i antagonisten. Främmande "liv" som inte är som vi själva är kanske mer skrämmande än just maskiner.

Din framställning har annars en tendens som du kanske inte riktigt uppfattar - du efterlyser egentligen inget annat än den klassiska "reverseringen". Allt kastas omkull, förändras, framstår plöstligt i ny dager. Monstret är ett djur, en best, men betsen förmår ändå agera taktiskt i sin jakt och skära av strömmen. När det gälelr Hannibal så kommer den kontrasten fram betydligt mycket bättre när han INTE spelas av Anthony Hopkins (som iofs fungerade någorlunda i "När lammen tystnar" - scenen där han slaktar poliserna är mycket obehaglig och effektiv). Hopkins är för teatralisk, för tydlig. I "Manhunter" förstår man att Lecktor (stavningen är annorlunda i Manhunter, lite mer främmande och utländsk...) egentligen är ett svårt sociopatiskt odjur med en beskedlig mask, hur anstärngd den än må vara, samtidigt som hans kliniska läggning och kyliga intelligens består. Hans kannibalism och mordlusta blir så i sig en skarp kontrast mot det strama, artiga och belevade "ansiktet". Hopkins spelar bestialiteten och sinnessjukdomen rakt ut. Gäsp.

Ett exempel från Kult; jag brukar definitivt behandla arkonter och dödsänglar som opersonliga "naturkrafter" utan egentligt medvetande. De ÄR illusionen, metropolis och inferno, inget utanför det. De har ingen "själ", som människor har. Däremot agerar de "mänskligt", de har en "personlighet" - genom sin roll och funktion. De personifieras också i sina inkarnationer och genom sina sändebud. Där har vi en kontrast att spela på. Att låta en arkont eller dödsängel sugas in i det dödliga spelet om illusionen (osv.) och bli beroende av omsätndigheter relaterande till krafter som bara ryms i den mänskliga själen... tja... finns det något potentiellt otäckare än en impotent omnipotent?
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Example:

Du har en klar poäng. Något som framkallar skräck är när man i slutet av en kampanj ser hur alla bitar faller på plats och inser att den verklige skurken är någon underskattad förment harmlös typ som blåst rollpersonerna genom hela äventyret eller någon som man för längesedan räknat bort.

Men när jag ändå känner inspirationen komma över mig så tänkte jag bjuda på ett skräcktips som jag klurat lite på. Föreställ er en kampanj där spelarna är en grupp indianer eller färgade några år innan kolonialismen bryter ut på allvar och den vite mannen anländer. Där kan vi snacka om skräck. Samtidigt som rollpersonerna ser vita män supa sig fulla och uppträda som djur så ser de också dem döda helt urskiljningslöst och bete sig på ett sätt är helt obegripligt och avskyvärt. Samtidigt som de är svaga dårar så har de märkliga vapen och verkar vara hur många som helst. Det går att göra avtal med deras ledare men dessa bryts nästan genast, samtidigt kan enskilda individer vara hur sympatiska som helst osv, osv. Både de och vi är människor även om hudfärgen skiljer, hur kan de då göra allt detta mot oss?

Jag vet inte om det var särskilt användbart. Det får ni själva avgöra. :gremsmile:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
I "Manhunter" förstår man att Lecktor (stavningen är annorlunda i Manhunter, lite mer främmande och utländsk...) egentligen är ett svårt sociopatiskt odjur med en beskedlig mask, hur anstärngd den än må vara, samtidigt som hans kliniska läggning och kyliga intelligens består. Hans kannibalism och mordlusta blir så i sig en skarp kontrast mot det strama, artiga och belevade "ansiktet". Hopkins spelar bestialiteten och sinnessjukdomen rakt ut. Gäsp.
Till viss del tror jag det beror på omständigheterna. Jämför man Manhunter med Röd Drake (samma historia i grund och botten, men med två olika skådespelaruppsättningar) så kan man särskilt se hur viktig miljön är för Hannibal. I Manhunter så sitter Hannibal infängslad i ett upplyst, rent sjukhusaktigt rum, medan han i Röd Drake är förpassad till samma mörka cell som i När Lammen Tystnar. Hopkins grimaser och spökerier fungerar rätt bra i den mörka miljön, medan de skulle framstå som löjliga i den upplysta sjukhusmiljön.

Å andra sidan tycker jag en scen är sämre i Manhunter än i Röd Drake: När Hannibal får en telefon för att ringa sin advokat och istället fixar ett samtal för att ta reda på Grahams hemadress, då görs detta i Manhunter på ett James Bond-vis genom att han bryter upp telefonen och trixar med en bit folie bland ledningarna. I Röd Drake så lägger han bara helt enkelt på och slår ett nytt nummer (det finns ingen nummerskiva på telefonen) genom att klicka på kontakten, vilket är sättet som jag brukade ringa vissa nummer på när jag var liten. Det är ett nedtonat sätt som inte försöker måla upp bilden av Hannibal som ngn form av supermänniska.

Anthony må vara teatralisk, men å andra sidan tycker jag Hannibal är en väldigt teatralisk och fåfäng person. Jag tror inte att han valde att samarbeta med Starling och Graham för att de var smarta nog att lösa hans små tankegåtor, utan jag gissar att han gillar dem just för att de har ömma punkter. Han lägger ned alldeles för mycket energi på att fnysa åt Grahams billiga parfym och Starlings billiga skor; samt åt hans valkiga händer resp. hennes försök att dölja sin dialekt, för att inte gotta sig åt detta. De människor som han inte kan påverka med sina kommentarer; för att de helt enkelt är för vulgära, för burdusa, för jordbunda, det är ju de människor som han hatar. Han påstår sig hata dem för att de är "oförskämda", men det är ett självbedrägeri, i själva verket hatar han nog dem för att de inte låter sig bli imponerade av honom. Fåfängan är hans last. Och den fåfängan tycker jag Hopkins får fram mycket bra. Han blir nästan ynkligt förutsägbar när han trivs som bäst med sig själv. Tyvärr ligger det Hannibal sällan i fatet i filmsviten, men det skyller jag på regissörerna, eller möjligen på Harris (jag har dock inte läst någon av böckerna ännu, så jag låter det vara osagt).

Ett exempel från Kult; jag brukar definitivt behandla arkonter och dödsänglar som opersonliga "naturkrafter" utan egentligt medvetande.
Jag vet inte alls var jag själv står. Grejen är att jag någon gång läste att till och med Golab var förskräckt över hur människorna i hans purgatorium ville bli plågade och få plåga varandra. Det fascinerade mig; tanken på att nefariter äcklades och drabbades av obehagskänlsor över hur människorna var. Det gjorde det hela extra läskigt, tyckte jag, och så slapp man en del Hellraiser-vibbar. Å andra sidan var jag tvungen att göra fångvaktarna väldigt "mänskliga" för att detta fenomen skulle kunna märkas: De måste bli resonliga, medkännande, tänkande och fulla av tvivel. Ibland tycker jag att dessa mänskliga egenskaper passar bra på fångvaktarna: Jag gillar exempelvis tanken på att liktorernas hemliga konspiration delvis lyckats just för att de skaffat sig mänskliga egenskaper som arkonterna inte förstår sig på; att vara lynniga, opportuna och svekfulla. Å andra sidan tycker jag att just dödsänglarna, arkonterna och de tre viktigaste nefariterna (beskyllaren, hämtaren och torteraren) blir läskigast om de får vara just manifestationer av idéer och sakna medvetanden. Så där tänker jag helt klart som du.

Hur får du fram reverseringen med arkonterna och dödsänglarna i Kult? Använder du helst inkarnater och kultister för detta ändamål, eller låter du dem stå som symboler för något i handlingen som inte låter sig förändras under dramats gång?
 

Ghoulz

Swordsman
Joined
27 Jan 2002
Messages
496
Location
Handen
Hm. Cellen är ju en av poängerna jag tycker är sämst med Hopkins-Hannibal. Den kliniska cellen känns mer autentisk än en jävla dungeon. Jag tycker inte att det bygger upp något annat än en kulisskänsla (på ett dåligt sätt). Hopkins teatrala utspel fungerar bättre i en fängelsehåla, det är sant. Men fängelsehålan gör det inte trovärdigare direkt. Jag gillar den "intelligente", "vetenskaplige", "korrekte" och "perfektionistiske" Lecktor bättre än det "onda geniet" Lecter vilken dag som helst. För mig är det intressantare med collegeprofessorn och briljante psykiatern som har ett sexuellt sadistiskt komplex som löper som en undertext i ett kontrollbehov och ett känslokallt strategiskt spel än med en sorts "brottets Beethoven". Och diagnostiseringshysterin känns bättre i Manhunter: han är vetenskapsman. Om han är fåfäng så är det en intellektuell fåfänga det rör sig om - att bevisa sin oändliga intelligens om och om igen. Just sjukhusmiljön känns som en fördel i förhållande till fängelsehålan på det viset. För att motsäga mig själv: klichén blir för tung. Och vetenskapsmannen platsar bättre i den kliniska miljön (Not: dvd-utgåvan av Manhunter innehöll en MYCKET bra intervju med filmfotografen som upplyste väldigt mycket om Michael Manns geniala scenlösningar. Sevärt).

Och:Bond-prylen till trots (jag menar, det är ju fånigt - varför kan Hannibal inte bara phreaka som en riktig männsika kan göra?) tycker jag att Röd Drake lider mycket svårt av supermänniskokomplexet kring seriemördarna. Märk väl att Manhunter har plockat bort hela "back from the dead"-grejen som återfinns (tydligen) både i romanen och Röd Drake. Den är SÅ ansträngd! Och hela den visuella biten samt berättelsetekniken i Röd Drake gör en jävla skillnad i sitt mystifierande upphöjande av Hannibal och Draken till onda gudomar gentemot Manhunters bittra snutthriller-tempo med tragiska, otäcka sjukon som skurkar. En kamrat uttryckte det som att "Röd Drake tvingar publiken att bli seriemördar-sexuella. I Manhunter framhålls det att Dollarhyde och Hannibal är extra otäcka just genom sin fixering vid andra seriemördare." I Röd Drake är det VI som ÅSKÅDARE som placeras i rollen som fixerade beundrare. I Manhunter sugs vi in i Petersens kamp med sin egen besatthet. Den verkliga skräcken ligger i att han anar sanningshalten i Lecktors "du fångade mig för att vi egentligen är likadana". (Man får itne heller missa Dollarhydes anskrämlighet i Manhunter jämfört med Röd Drake... mycket trovärdigare, non?).

Hm. Det kanske inte är en helt dum fundering? Monstrens plötsligt itnelligenta manövrer och supermönniskornas svagheter suddar kanske ut den självklara gränsen mellan det handlande, mänskliga subjektet och "den Andre", skurken-besten-monstret. I Manhunter öppnas en dörr för vansinnet och det bestialiska i oss alla på något vis.Nietzsches gamla maxim om avgrunden håller än (och vilken filmserie visar på det bättre är Alien-sviten i fråga om Ripley? I den annars så sorgligt besvärande fyran blir ju Ripley t.o.m. delvis ett monster ända in i sina gener...).

Hur får du fram reverseringen med arkonterna och dödsänglarna i Kult? Använder du helst inkarnater och kultister för detta ändamål, eller låter du dem stå som symboler för något i handlingen som inte låter sig förändras under dramats gång?
Jag måste erkänna att jag använder de metafysiska storheterna mycket sparsamt. Men när jag gör det är det nog mest medierat genom olika sändebud. Och sändebuden är mäktiga nog för att uppvisa exempel på reverseringen. I vilket fall: just nu arbetar jag på grundstrukturen till en kampanj som ska bygga på en metafysisk grund. Jag funderar kring en grundstory som involverar framförallt Kether. Man kan väl säga att intrigen ska röra sig kring släktlinjer med kungligt blod. Genom någon form av desperat "plan" ska Kether försöka återta sin gamla position och "läka" illusionen via monarkiska intriger (i linje med en världskejsare...) vilket naturligtvis är en omöjlighet (han har för mäktiga contenders, t.ex. Netzach, med andra planer) och just omöjligheten kan då potentiellt leda till hans frånfälle och ännu en allvarlig stöt mot illusionen. Poängen är att rollpersonerna på så vis kommer i kläm då de genom födslorätt hamnar i hans intrig. En sorts tematik är väl skräcken över att sitta fast i sammanfallande strukturer, att automatiskt kastas ut i utsatthet och farligheter på grund av något oerhört mäktigts sammanbrott...
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
För mig är det intressantare med collegeprofessorn och briljante psykiatern som har ett sexuellt sadistiskt komplex som löper som en undertext i ett kontrollbehov och ett känslokallt strategiskt spel än med en sorts "brottets Beethoven".
Jag tycker nog det intressantaste med Hannibal är hans förhållande till Graham. I "Röd Drake" är de mentor och elev, och det handlar inte så mycket om Hannibals roll som vetenskapsman utan snarare om hans märkliga förmåga till identifikation: Han är inte rädd för att leva sig in i Tandféns roll; därför förstår han honom. Även Graham har denna förmåga, men han är rädd för att använda den. Den har ju åsamkat honom många personliga problem i det förflutna. I Röd Drake är det tydligare hur Hannibal försöker odla den förmågan hos Will; han ser besviken ut varje gång som Will ger ett analytiskt, vetenskapligt svar på någon fråga, medan han nickar gillande när Will agerar intuitivt och tänker med hjärtat. I Röd Drake betalar det ju sig dessutom, Will räddar livet på sin familj just för att han vet hur tandfén tänker och därför kan bringa honom ur sans. I Manhunter så är slutsekvensen istället en enklare actionuppgörelse.

Nu gillar jag visserligen inte hur Tandfén uppstår från de döda i Röd Drake, det är rätt ansträngt, som du säger, men jag kan acceptera tanken bakom. Filmen går från att vara en thriller till att bli ett symboliskt drama.

Och hela den visuella biten samt berättelsetekniken i Röd Drake gör en jävla skillnad i sitt mystifierande upphöjande av Hannibal och Draken till onda gudomar gentemot Manhunters bittra snutthriller-tempo med tragiska, otäcka sjukon som skurkar.
Jo, det är sant, just upphöjandet blir riktigt jobbigt i filmen "Hannibal" där han blir så ädel att det angränsar till det publikfriande. Fast tandfén i Röd Drake får åtminstone bli utmålad som en människa, vilket jag nog föredrar framför den kylige mördaren i Manhunter (även om konflikten mellan "monstret" och "människan" i Röd Drake kändes påklistrad - jag gissar att man ville ha de scenerna bara för att det skulle finnas en likhet mellan den blinda kvinnan och Graham själv: Båda har råkat bli vän med en man som sedan visade sig vara ett monster).

---

Nå, det lät som en intressant Kultkampanj du planerade. Hoppas få läsa mer om hur den fortskrider framöver.
 

Ghoulz

Swordsman
Joined
27 Jan 2002
Messages
496
Location
Handen
En sak som jag nog måste säga om Dollarhyde i Manhunter är att han nog ändå framstår som en trovärdigare seriemördare i sitt förhållande till den blinda tjejen än vad Röd Drake-varianten gör. Det finns en mycket bra scen (som jag inte minns om den är med i Röd Drake) då de är hemma hos honom och han sitter och tittar på en hopklippt film med nästa offerfamilj. Hon sätter sig bredvid honom i soffan och han låter blicken glida från filmen till hennes kropp. Sedan zoomar kameran in delar av henne (och börjar en subjektiv panorering som det så fint heter: vi får se henne med Dollarhydes ögon): delar upp henne i objekt... Den scenen gav mig väldigt mycket känsla för hur Dollarhydes driftliv fungerar. Mindre metafysik, mer mordisk drift. Det kändes... smutsigare, mer bestialiskt.

... och där är vi åter i en diskussion om någon sorts dubbelnatur - seriemördaren mitt mellan monster och människa.
 

Selly

Level 5 Laser Lotus
Joined
10 Apr 2001
Messages
1,462
Location
Stockholm
Den berörda scenen. [ANT]

"Det finns en mycket bra scen (som jag inte minns om den är med i Röd Drake) (...)"

Med risk för att skriva ett nästintill intetsägande inlägg: jodå, den är med. Den tog faktiskt just slut; filmen råkar vara på tv just nu (ibland lönar det sig att låta dumburken stå på i bakgrunden, även utan ljud).
 
Top