Nekromanti Hur mycket får man skrämmas?

[Nero_UBBT]

Jag har länge varit sugen på att ta in mer skräckelement i mitt spelledarskap. En fråga som nyss poppade upp i mitt huvud var dock; "hur skrämmande får jag göra det för mina spelare".

Anledningen till att frågeställningen poppade upp var en idé jag fick till en Mörkrets Hjärta/Apocalypse Now-kampanj i fantasymiljö. Våra glada rollpersoner har börjat drabbas mer och mer av vansinne (detta är nånting de de oplanerat börjat rollspela helt på egen hand utan mitt inflytande, inga sanity points dvs) allt eftersom de krigets fasor de får se allt mer chockar dem. Nu har jag däremot lust att köra en sista dödsstöt på rollpersonernas (och spelarnas ) själsfrid innan de når klimax.

Here it goes:
Den store antagonisten (Kapten Kurtz) är en vansinnig befälhavare vars själ befläckats av en demon (WoTspoiler: <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> Padan Fain </font></td></tr></table> ) och nu vill han upplyftas till att bli en gud. Befolkningen i området har börjat dyrka hans onda kult och det har blivit lite Aztekernas blodskult över det hela. Min idé nu kommer direkt från nåt Kurtz berättar om Viet Cong i Apocalypse Now; rollpersonerna kommer komma fram till en by där alla barnen har högra armen avhuggen, för att de inte ska kunna lyfta vapen mot sin gudahärskare.

Okej, det är ett lagom sätt att bygga en obehaglig stäming. Elakhet mot barn är tabu och fel,fel, fel. Och även om det är spelet tror jag att det kan ge kalla kårar. Men om jag inte skulle stanna där; utan göra ett kort avbrott och låta rollpersonerna spela några av dessa barn i deras lekar och busstreck i tiden just innan Kurtz (arbetsnamn för the big bad one) mannar stormar in i byn. Sedan lämnar jag i "barnäventyret" omisskänliga ledtrådar till att det är just barnen de just rollspelat som råkat illa ut.

T.ex kanske barnen i miniäventyret har i uppdrag att stjäla kvinnornas kläder som hänger på tork och hänga upp på kvarnens vingar; äventyret slutar med att mjölnaren får tag i ungarna och ska läxa upp dem inne i kvarnen med rottingen. Sedan när rollpersonerna är det sista de rider förbi på väg ut ur byn en nedbrunnen kvarn; det enda som finns kvar i trä på stenbyggnaden är kvarnvingarna som klarat sig och på dessa hängar några svedda klänningar... Inne i kvarnen hittar de sedan fem brända små lik, utanför ligger mjölnaren ihjälstucken med en spade i ena handen.

Eller är detta att gå för långt. Blir det för obehagligt. Gör det att rollspelet inte blir roligt längre. Eller ökar det engagemanget bland spelarna att få söka hämnd och stoppa vanvettet?

Vad har ni för erfarenheter av detta? Har ni upplevt situationer då det blivit för påträngande och obehagligt?

 

[Ymir]

Re: Bring it on

Inget är för obehagligt, rent objektivt. I syfte att skapa skräck, där ångest och obehag per default är klara ingredienser, finns inga tabun. Givetvis har olika spelare olika ribbor, dock, alla är inte ute efter att vältra sig i avgrundsdjup ångestskräck, men på hur dina spelare ställer sig till det kan jag inte besvara. Men spelarna måste ju fortfarande på något plan få ut en positiv upplevelse av scenariot, varvid hänsyn bör tas till deras tycke och smak. Det enda råd jag kan ge är således att pejla dem - det är det enda sättet för dig att få veta var gränsen går, och det kan vara nog så viktigt i skräcksituationer.

Men jag kan säga så här: Jag tycker om din idé och hade inte varit främmande för något liknande. Subliminalt ondskefullt. Men så har jag väl redan utsatts för något snarlikt, också. Jag tror du har stora möjligheter att verkligen påverka spelarna ända in i märgen med det här, precis som vår SL gjorde med oss, och i min bok är sådana känslosvall definitivt något att eftersträva i skräckrollspel, ja, i rollspel överhuvudtaget, även om de på något plan är rotade i obehag. Sympatin för de mördade barnen kommer att vara stark, och i slutändan är oddsen att upplevelsen blir av mer positivt slag - ack så otäck, måhända, men ack så minnesvärd.

- Ymir, utan hämningar?

 

[Rising]

Helt okej. Jag tycker att det lät bra.

Jag har mer spärrar mot sånt som spelarna kan ha upplevt i verkligheten. Sånt brukar jag utelämna ur mina klur. Läskiga saker som ingen av spelarna kan relatera till ur sina egna erfarenheter är dock ändå en form av eskapism, så de är nästan alltid "säkra", hur otäckt de än beskrivs.

 

[Lycan]

Då är ju bara frågan hur man tar reda på vad ens spelare har varit med om. Det har uppstått situationer under min rollspelskarriär som varit potentiellt katastrofala p g a personliga upplevelser hos spelare i kombination med spelledares ovetskap. Eftersom jag själv gärna flörtar med riktigt jobbiga saker borde man kanske lära sig att ha lite mer - hur ska jag säga? - fingertoppskänsla...

Hade jag startat igång en ny spelgrupp idag hade jag nog frågat varje spelare om det finns något som de verkligen inte klarar av. Tror ni det hade fungerat? Risken är väl att man antingen skäms för eventuella svaga sidor, eller helt enkelt har förträngt båda händelser och symptom.

- Lycan, på kaninjakt i lägenheten

 

[Rising]

Hade jag startat igång en ny spelgrupp idag hade jag nog frågat varje spelare om det finns något som de verkligen inte klarar av. Tror ni det hade fungerat?

När jag spelledde ett skräckäventyr på konvent så sade jag klart och tydligt att det hade inslag som kunde vara läbbiga för dem som varit med om bla bla bla... Det funkade nog bra, inte minst för att många spelare tyckte att äventyret verkade ännu mer läskigt då, och började spelet astaggade med massor av förväntningar.

Med sina egna spelare är det enklare att veta vad gränserna går, men självklart kan även den bäste göra misstag. Då är det inte värre än att man får anpassa sig efter det man har lärt sig till nästa gång.

 

[Havoc]

Håller med de andra i att du om du är tveksam kan fråga dina spelare. Om du trappar upp hemskheterna så kan du fråga efter varje spelmöte om de tycker att du närmat sig deras gräns.

Personligen tycker jag din idé låter strålande. Mycket möjligt att jag snor den i modifierad form.

 

[Nero_UBBT]

Re: bring it - psyke och RPGn

Jag är ganska säker på att ingen av spelarna har varit med om nåt som kan knytas till det här äventyrsförslaget egentligen; så jag kommer inte återtraumatisera dom eller något.

Däremot så är vi väldigt färska på skräck-fronten och risken är att det är en spelform de inte gillar. Däremot tror jag att om detta lyckas, så kommer det ge extra djup åt äventyret och när vad jag äventyret kan vinna överstiger vad jag kan förlora by far så gissar jag att det bara är att tuta och köra.

Min gissning är nämnligen är att vill de inte köra skräck kommer de inte heller göra det, utan helt sonika blocka. Och det är nog svårt att skrämma den som inte vill bli skrämd. Grejen är att det ska vara en mycket obehaglig överraskning, det är lite av poängen? Eller fråntar jag då spelarna att "blocka" skrämseln?

Lekfullt och glatt och typ smurfarnas by och sen jättehemskt är väl ungefär vad jag hade tänkt mig miniäventyret att se ut. Eller bör jag ha nån sjuk understämning av tvärtomvarianten, med lite avgrundsmusik mitt i deras roliga lekar och bus?

(som typ Sarah's dröm Terminator 2 när barnen leker i parken, eller som speldosan som spelar i eldstriden i De Omutbara)

Någon som har fler tips i hur själva äventyret bör se ut?
Och hur lång tid ska läggas på det?
Själv hade jag funderat på kanske en halvtimme - 1 timme eller är det för kort tid för att väcka empati med barnen?

 

[w176]

Nödbroms

Jag håller fullständigt mer föregående skrivare, man kan gå rätt långt med att skrämmas om man är lyhörd. Dock är det en sak om du och spelaren tror att spelaren klarar något och huruvida man verkligen klarar det. Det är lätt att överskatta någon eller sig själv, eller för delen försöka verka tuff genom att påskina att allt skräck som finns är helt okej och lämnar en helt oberörd. Lyhördhet och kommunikation med spelarna är A och O men ändå inte idiotsäkert, något kan slå fel och beröra en spelare väldigt illa ändå även om ni båda trodde att det skulle göra det.

Det jag personligen tycker viktigt i sammanhang som det här är att alla ska vara medvetna om att det finns en nödbroms och att det är helt okej att dra i den om man blir illa berörd.
Det räcker med att säga "Om någon tycker det är obehagligt eller blir less eller alldeles för uppstressade så säg till så kokar vi te, bryter en stund och snackar skit." Bara så att folk har det i skallen. Och att själv ha det i skallen om folk verkar bli dåligt berörda och kan behöva en paus och lugna ner sig lite.

Visst att bryta spelet kan vara stämnings förstörande men det är bättre av avbryta något alla utom en kanske tycker är skoj än att låta de andra fortsätta ha skoj och istället ha en som mår dåligt.

 

[Eddie_Fiori]

Re: bring it - psyke och RPGn

Den scenarioidé du presenterade i början av tråden var väldigt bra, tycker jag, och jag tror inte det är att gå för långt. Jag tror snarare att just få spela barnen ökar medkänslan med barnen och kan fungera för att öka deras känsklomässiga engagemang. Du kommer förmodligen få deras karaktärer mäkta förbannade på ärkeskurken.

Jag har använt mig av liknande scenarion när jag spellett Kult med framgång (jag lät spelarna spela sina karaktärer som tonåringar parallellt med att de spelade dem som vuxna) och mina spelare har uppskattat det och fått dem mer engagerade i äventyret. I ditt fall verkar det dock inte vara så mycket skräck som väcks som vrede och avsky. När någon gör elaka saker mot barn så väcks ofta sådana känslor, har jag upptäckt särskilt då jag spelledde Kultäventyret "Den Svarta Madonnan". Jag tror att det beror mycket på att våldföra sig mot en symbol som står för sådan oskuldsfullhet och värnlöshet är att bryta ett av våra största tabun.

Jag tror att det bör räcka med att lägga runt en timme på scenariot, men jag har inga andra kreativa förslag att lägga till det du redan har. Det ser riktigt bra ut. Kör så att det ryker.

I min spelargrupp så använder vi en form av det nödbromssystem som någon pratade om ovan och jag tycker det är riktigt bra. Blir det för obehagligt så bryter vi en stund och tar en kaffe eller så och om någon tagit illa upp eller vill prata om det som hänt i äventyret så får han prata med SL (mig) om det i enrum om han eller hon vill.

Ofta blir det spontant så att vi tar ett snack efteråt där vi snackar om vad de har tyckt och tänkt om det som hänt under spelmötet, om det varit något som varit kul, häftigt, jobbigt, upprörande, läskigt et c. Det är alltid bra att rensa luften lite, om än bara för att smälta hur kul man har haft.

 

[Nero_UBBT]

Nödbromsen..=/

Tack Eddie Fiori och w176, samt alla ni andra för feedback... Vad vore mitt spelledarskap utan wrnu? Inte mycket skulle jag tro.

Problemet med nödbromsen ni föreslår i detta fall, är att spelarna ju inte alls förvarnas. De spelar hela barnäventyret och sen efter de märker de att barnen blivit dödade. Det är klimax, inget annat är mer hemskt än vanligt, men det kommer BANG! " det var barnen ni just spelade som har blivit dödade!".

Nödbroms får alltså ingen chans. Samtidigt så är det inte visuellt beskrivet eller något sådant och jag tror det får bli till att köra på...

För det är ju inte så jättehemskt egentligen, mer än på ett moraliskt plan eller vad man ska kalla det. Det är ingen direkt skräck; även om det väcker avsky.

Ser ut som att det blir en uppföljningsrapport på detta.

 

[Big Marco]

Jag håller med - personliga trauman - kända som okända - kan triggas av rollspelande. Själv är jag försiktig med frossande av våldtäkter, incest och övergrepp, då beklagligt många tyvärr har reella erfarenheter av det, IME. Rollspel för mig är underhållning - att se en människa bryta samman är inte underhållning för mig ivfsh.

Det är också en anledning varför jag sällan spelar friformsskräckscenarier på konvent längre, efter dessa brukar just frossa i detta. När det görs av en spelledare och/eller en författare utan verklig erfarenhet eller kunskap i ämnet (och jag räknar inte egna hobby-kunskaper) så kan det slå jävligt snett. Tyvärr.

 

[Johan K]

Alltså, egentligen.. Allt är nog ganska relaltivt vart man har sin gränns för att bli skrämmd.
Som det exempel som du nämner är ju ganska hemskt får jag ju lov att säga. Det går ju inte att förnea, spealr man det bra så är det ju mer än lovligt skrämmande ju & väcker säkerligen kännslor.
Antar att man känner sin grupp ganska väl & vet vad som skrämmer dem & vad som inte skrämmer dem..