Rising
Vila i frid
(Vill man wikipediera sig så kan man börja läsa här.)
Transactional Analysis är någon sorts populärpsykologisk inriktning som jag framöver kommer kalla TA. Ett par av tankarna kan man nog använda i rollspel.
Grundtanken i TA är att vi spelar rätt förutsägbara roller i sätten som vi lever våra liv. De intressantaste tankegångarna är att vi dels uppfattar vårt eget livsöde som ett narrativ; ett Mythos; och dels att vi i interaktionen med andra människor ofta spelar roller i små skådespel, med den primära målsättningen att upprätthålla detta skådespel.
Ett exempel på Mythos är "Att kämpa med alla till buds stående medel i en kall, hård värld"; vilket alltså är en världsbild som gör personen väldigt väl inställd på att möta motgångar och ta itu med utmaningar, men som stöter på problem när personen möter välvilja och altruism. Poängen är då att människor ofta har större drivkraft att upprätthålla mythoset än att ändra sin världsbild. Alltså: Personen blir misstänksam och tolkar välviljan såsom ett utfall av slug inställsamhet och beräknande manipulation. Det är ju det skådespelet han lever ut.
När det gäller spelen mellan människor fungerar det på samma sätt. Ett av spelen är exempelvis "Se vad du fick mig att göra!" som spelas av en frustrerad eller irriterad spelare. När andra spelare tar kontakt, ställer harmlösa frågor eller kommer för att erbjuda hjälp så tabbar sig spelaren på något vis och skyller detta på inkräktaren; "se vad du fick mig att göra!" Personen behöver inte tabba sig med flit, men om hon spelar spelet så kan irritatonen i sig få spelaren att göra bort sig, eller så söker hon helt enkelt efter ett "fel" som hon kan skylla på inkräktaren. Såsom författaren som säger att han plötsligt tappat koncentrationen och glömt vad han tänkt skriva när hans fru kommer och stör. Han kan ha haft dålig koncentration redan tidigare, men nu skyller han sin skrivhäfta på på hustrun.
Motspelarna till detta spel kan själva spela sina egna spel. Ofta spelar de ett "vad man än gör så blir det fel"-spel, och tar på sig en martyrroll. De kan alltså störa den första spelaren med flit, väl medvetna om att de provocerar en "se nu vad du fick mig att göra!"-reaktion från denne. Omedelbart går de in i sin egen "jaha, här försökte man vara vänlig, men... vad man än gör så blir det tydligen fel..."-roll och tar på sig martyrrollen. Båda spelar ett mycket förutsägbart spel, båda provocerar fram den andres reaktion, och båda kan göra det för att de är nöjda med sin roll och känner sig trygga i den.
---
Jag tycker man enkelt borde kunna använda dessa idéer i ett drama- eller tragedirollspel. Jag har ett par olika utkast till idéer:
1. Som "problemen" i Wuthering Heights. I WH så har rollpersonerna problem som man föreslås tappa kontrollen över när man mår dåligt och blir stressad. Problemet "flörtig" kan alltså urarta till nymfomani, och problemet "högmod" kan urarta till manisk elitism.
Ponera att man kör på samma sätt fast med dessa "spel" i ett skräckrollspel: När karaktären mår bra så spelar man rollerna som små vardagliga giftemålsgräl, men när karaktären börjar bli trasig så tappar de koncepten. "Se nu fad du fick mig att göra"-spelet går exempelvis att spela som hustru- eller barnmisshandlare om man drar tillräckligt stora växlar på det: "Du käftade emot, så nu måste jag sätta dig på plats. Jag vill det inte, men du ger mig inget val. Se nu vad du ställt till med!"
2. Som checkpoints. Att man ska "pricka av dem". I Munchaussens äventyr skall man pricka av olika berättelser; på samma sätt skulle man i ett lättsamt drama- eller såparollspel kunna ha som uppgift att pricka av dessa små spel. Då blir det hela ett teleologiskt samberättande: Säg exempelvis att man spelar ett Seinfeldt-rollspel: Jerry's spel är "hon var så konstig:" - han hittar fel hos alla han dejtar, i rädsla för att binda sig. För att rättfärdiga detta beteende skämtar han om de han dejtar och söker bekräftelse i sina vänners skratt. (Riktigt så här monkey behöver man dock inte analysera karaktärerna) När vi samberättar fram ett Seinfeldtavsnitt blir det vår uppgift att berätta hur Jerry kan stimulera denna drift.
3. Öh, jag har kanske fler idéer, men inte orkar vi väl läsa mer nu? Nej, jag tänkte väl det.
Transactional Analysis är någon sorts populärpsykologisk inriktning som jag framöver kommer kalla TA. Ett par av tankarna kan man nog använda i rollspel.
Grundtanken i TA är att vi spelar rätt förutsägbara roller i sätten som vi lever våra liv. De intressantaste tankegångarna är att vi dels uppfattar vårt eget livsöde som ett narrativ; ett Mythos; och dels att vi i interaktionen med andra människor ofta spelar roller i små skådespel, med den primära målsättningen att upprätthålla detta skådespel.
Ett exempel på Mythos är "Att kämpa med alla till buds stående medel i en kall, hård värld"; vilket alltså är en världsbild som gör personen väldigt väl inställd på att möta motgångar och ta itu med utmaningar, men som stöter på problem när personen möter välvilja och altruism. Poängen är då att människor ofta har större drivkraft att upprätthålla mythoset än att ändra sin världsbild. Alltså: Personen blir misstänksam och tolkar välviljan såsom ett utfall av slug inställsamhet och beräknande manipulation. Det är ju det skådespelet han lever ut.
När det gäller spelen mellan människor fungerar det på samma sätt. Ett av spelen är exempelvis "Se vad du fick mig att göra!" som spelas av en frustrerad eller irriterad spelare. När andra spelare tar kontakt, ställer harmlösa frågor eller kommer för att erbjuda hjälp så tabbar sig spelaren på något vis och skyller detta på inkräktaren; "se vad du fick mig att göra!" Personen behöver inte tabba sig med flit, men om hon spelar spelet så kan irritatonen i sig få spelaren att göra bort sig, eller så söker hon helt enkelt efter ett "fel" som hon kan skylla på inkräktaren. Såsom författaren som säger att han plötsligt tappat koncentrationen och glömt vad han tänkt skriva när hans fru kommer och stör. Han kan ha haft dålig koncentration redan tidigare, men nu skyller han sin skrivhäfta på på hustrun.
Motspelarna till detta spel kan själva spela sina egna spel. Ofta spelar de ett "vad man än gör så blir det fel"-spel, och tar på sig en martyrroll. De kan alltså störa den första spelaren med flit, väl medvetna om att de provocerar en "se nu vad du fick mig att göra!"-reaktion från denne. Omedelbart går de in i sin egen "jaha, här försökte man vara vänlig, men... vad man än gör så blir det tydligen fel..."-roll och tar på sig martyrrollen. Båda spelar ett mycket förutsägbart spel, båda provocerar fram den andres reaktion, och båda kan göra det för att de är nöjda med sin roll och känner sig trygga i den.
---
Jag tycker man enkelt borde kunna använda dessa idéer i ett drama- eller tragedirollspel. Jag har ett par olika utkast till idéer:
1. Som "problemen" i Wuthering Heights. I WH så har rollpersonerna problem som man föreslås tappa kontrollen över när man mår dåligt och blir stressad. Problemet "flörtig" kan alltså urarta till nymfomani, och problemet "högmod" kan urarta till manisk elitism.
Ponera att man kör på samma sätt fast med dessa "spel" i ett skräckrollspel: När karaktären mår bra så spelar man rollerna som små vardagliga giftemålsgräl, men när karaktären börjar bli trasig så tappar de koncepten. "Se nu fad du fick mig att göra"-spelet går exempelvis att spela som hustru- eller barnmisshandlare om man drar tillräckligt stora växlar på det: "Du käftade emot, så nu måste jag sätta dig på plats. Jag vill det inte, men du ger mig inget val. Se nu vad du ställt till med!"
2. Som checkpoints. Att man ska "pricka av dem". I Munchaussens äventyr skall man pricka av olika berättelser; på samma sätt skulle man i ett lättsamt drama- eller såparollspel kunna ha som uppgift att pricka av dessa små spel. Då blir det hela ett teleologiskt samberättande: Säg exempelvis att man spelar ett Seinfeldt-rollspel: Jerry's spel är "hon var så konstig:" - han hittar fel hos alla han dejtar, i rädsla för att binda sig. För att rättfärdiga detta beteende skämtar han om de han dejtar och söker bekräftelse i sina vänners skratt. (Riktigt så här monkey behöver man dock inte analysera karaktärerna) När vi samberättar fram ett Seinfeldtavsnitt blir det vår uppgift att berätta hur Jerry kan stimulera denna drift.
3. Öh, jag har kanske fler idéer, men inte orkar vi väl läsa mer nu? Nej, jag tänkte väl det.