Nekromanti Hur många fiskar är vettigt?

[Rickard]

detta inlägg[/url]]
Jag håller inte riktigt med. Din matematik är sund, men är verkligen alla relationerna viktiga? Normalt sett så har varje part kanske två eller tre viktiga relationer, resten bryr de sig inte om.

Jag började fundera på vad som händer om alla parter i en fisktank endast hade en relation. Det skulle innebära att möjligheten att ta sig till just den personen eller att den personen skulle interferera av vad rollpersonerna gör minskar betydligt. Med andra ord; ju fler relationer, desto lättare blir det att föra in eller återkomma till dem i handlingen. Om en spelledarperson 7-8 relationer så har denne antingen "ett finger med i spelet" hela tiden eller så är scenariot kraftigt centrerat kring denne.

Troberg har sagt att ju fler fiskar, desto bättre (eller "pirayor"? Han får gärna förklara den termen). Häll i så många du kan. Är det någon som har upplevt att akvariumet blivit överfullt och att det har varit svårt att hålla reda på alla fiskar utan att de smälter samman i ett virrvarr? Det tror jag nämligen är risken med detta.

En annan "nackdel" med att ständigt tillföra nya fiskar är att spelarna inte känner att de någonsin når målet. När en delhandling är slut så mynnar det oftast ut i en ny. I den senaste fisktanken jag spelat så har jag känt att jag har kunnat slänga in nya fiskar hela tiden, men jag har hejdat mig. Först för att jag ville testa på en ren fisktank men också för att spelarna inte är vana vid den spelstilen, så att jag ville ta det lite lugnt med "evighetskampanjandet".

/Han som hörde kommentaren "Det händer mycket i den här staden" medan de spelade

 

[Troberg]

Troberg har sagt att ju fler fiskar, desto bättre (eller "pirayor"? Han får gärna förklara den termen). Häll i så många du kan. Är det någon som har upplevt att akvariumet blivit överfullt och att det har varit svårt att hålla reda på alla fiskar utan att de smälter samman i ett virrvarr? Det tror jag nämligen är risken med detta.

Pirayor är skurkar.

Jag skulle säga så här:

Börja med så många fiskar att spelarna kan hålla reda på dem. Efter hand som spelarna vant sig och känner dem väl så kan man introducera fler. Det är ungefär som i TV-serier. Man börjar med bara några karaktärer, men efterhand som publiken börjar känna igen dem så kan man introducera fler.

En annan "nackdel" med att ständigt tillföra nya fiskar är att spelarna inte känner att de någonsin når målet.

Fast så vill åtminstone jag som spelare ha det. Det ska alltid finnas nya horisonter att utforska.

Se på min Razor Ridge-kampanj. Man börjar ganske lugnt med få personer, men så småningom så ökar antalet efter hand som spelarna blir mer familjära med världen. Visst, några skurkar faller bort, men nya tillkommer. Vänner och kontakter tillkommer. Spelarna kan också välja om de vill utöka antalet fiskar genom att aktivt söka nya bekantskaper.

Han som hörde kommentaren "Det händer mycket i den här staden" medan de spelade

Läckert, det är ju det man vill höra! Det ska ju kännas som om man är i en stad, inte i en scen skapad bara för mig personligen.

 

[Ceram]

Tills det spårar ur.

Jag brukar använda mig av ett akvarium med spårvagnar i. Då och då hoppar spelarna på en spårvagn och får ett rälsat äventyr och dessas utformning och allt mellan spårvagnarna påverkas av fiskarna. Varje äventyr leder till att några nya fiskar uppkommer några blir uppätna och några får slut. Vid slutet av ett äventyr har spelarnas fiskar oftast blivit större samtidigt som mängden fiskar har blivit fler. Så fortsätter det tills jag totalt tappar kontrollern över alla fiskar och vi skapar nya rollpersoner.

Sensmoralen är: introducera inte för många fiskar för snabb och att låta gamla fiskar dö av då och då.

 

[Rising]

Fuck. Jag skrev just ett jätteinlägg där jag plockat fram ett litet blått skrivhäfte som jag använde under en lång kampanj jag körde i gymnasiet som referensverk åt spelarna. De kunde titta i häftet och läsa sig till om de viktigaste personerna och fraktionerna i äventyret. Den här kampanjen var definitivt för råddig för mig vid den här tiden; jag hade helt klart för många spelledarpersoner och trådar att hålla i - det blev svårt för spelarna att hålla koll på allt.

Men det fuckades upp. Tja, nu orkar jag inte ta allt igen, men kort bara: Det var 13 fraktioner, varav fyra visserligen bara bestod av en enda person med tillräckligt inflytande för att anställa generiska hantlangare när det behövdes, en fraktion bestod enbart av generiska personer, och fyra av fraktionerna var "äventyrargäng" med rätt begränsad agenda i den stora metaplotten.

Jag räknade de viktigaste agonisterna (="tävlande"; jag kallar dem så, de som har en individuell agenda, men som blir antagonister eller medhjälpare till rollpersonerna beroende på vilka val dessa gör) till 26; men det var inklusive förgrundsfigurerna i tolv av de tretton fraktionerna ovan. Allt som allt bokförde jag 37 spelledarpersoner i mitt häfte. Det var förstås många fler, men jag skrev endast upp dem som var viktiga nog att hållas koll på under hela kampanjens förlopp. De som bara var halvgeneriska lönnmördare eller hyrsvärd skrevs heller inte upp, åtminstone inte om de inte hade någon viktig relation till någon annan individ eller om rollpersonerna hade anledning att misstänka att de hade någon individuell agenda.

Hmm, det blev bättre när jag skrev upp det i kortform.

Vad ville jag säga med det här? Bara att det här var över min gräns vid tillfället. Jag klarade inte att organisera så här många agonister på ett bra och tydligt sätt. Så "ja", jag har absolut en gräns, och när jag gick i gymnasiet så befann sig den gränsen någonstans innanför det jag redogjort för ovan.

Idag tycker jag; "om du kan skriva en överskådlig mindmap över alla agonister - där inte alltför många relationslinjer överkorsar varandra - då funkar det."

Jag håller med dig om att evighetskampanjandet är lite olustigt. Jag gillar visserligen en lökprincip som gör att nya världar kan öppna sig allteftersom rollpersonerna kommer närmare målet, men det är bra om det finns någon sorts framåtrörelse så att man verkligen upplever sig komma närmre ett faktiskt mål (så att man inte bara jagar småskurkar som i sig leder till nya småskurkar och än nya småskurkar).

 

[Jonas Ferry]

Även om antalet fiskar och relationer egentligen inte behöver betyda att det går långsammare eller snabbare att komma till ett slut så har du rätt i det du skriver. Jag har gärna få fiskar, men många relationer. Det gör att jag kan koncentrera mig på ett par centrala personer och göra dem intressanta, samtidigt som jag är fri att hela tiden låta de andra fiskarna blanda sig i situationen. Andra vill säkert ha fler fiskar, men i stället koncentera sig på olika delar av dem med inbördes relationer.

I första meningen sa jag komma till ett slut, och det tror jag är viktigt. I rälsade äventyr brukar det ofta finnas slutet, där man har besegrat magikern eller stulit juvelen eller nåt. I fisktankar däremot finns det många viljor från spelledarpersonerna och man kan inte som spelledare veta vilken sida rollpersonerna kommer att ta. Man vet inte heller exakt vad spelarna är intresserade av, vem de kommer tycka är den stora skurken och vad som ska göras åt det.

Det går fortfarande i en fisktank att följa en dramatisk kurva, att låta insatserna i situationen bli större och större, men det måste göras under spelets gång och inte förberett i förväg. Man kan ha speciella situationer förberedda (någon gång ska kungens bror försöka mörda kungen), och dessa kan vara av olika stoleksgrad. Men det är aldrig säkert att man kommer att använda dem i just den ordningen.

Det gör att man får gå på känsla under spelmötet för att få till eskalationen som leder till ett slut. Dessutom måste både spelledaren och spelarna vara med på att berättelsen ska ta slut. Om spelarna vill lägga spelmötet på att undersöka bakgrundshistorien medan spelledaren trummar upp motståndet och försöker leda mot ett slut så faller det hela. Det ser jag bara som något positivt, eftersom det kräver att gruppen pratar med varandra om spelet utanför utanför spelet.

Det är kul att du haft ett sådant fisktanksintresse på sistone. Jag tycker om det sättet att spelleda på, och det ligger bakom mycket av mina tankar i Noir.

 

[Johan K]

För min del, inte så många..

Well, om jag får välja så skulel jag inte stoppa in för många fiskar i fisktanken. Tycker att det blr för förvirrande för mig som sl då. Föredrar då hellre att jag har några fasta som simmar runt där. Så man vet vilka det är & vad de gör.
Kansek att man kan stoppa in nån fler fisk efter ett bra tag. Då man hunnit etablera de andra fiskarna.

/ Johan K, som är sådär snuvig & gnällig...