Det fenomen du talar om - alltså om man talar om det generellt och inte bara om det här specifika exemplet - är ett som man alltid måste acceptera när man spelar traditionellt. Så länge som du inte anpassar omständigheterna efter ändamålen så kan det ju alltid bli så att spelsessioner slutar snöpligt. Ibland blir det snöpliga förluster (såsom i ditt fall), men det kan också bli snöpliga vinster.
Om man däremot tillåter sig att anpassa förutsättningarna efter (narrativa) ändamål så garderar man sig visserligen mot snöplighet, men det kan å andra sidan kännas konstlat.
Det är som skillnaden mellan riktig idrott och wrestling.
Jag personligen väljer helst att ligga rätt nära wrestlinghållet när jag lirar. Alltså; jag anpassar omständigheterna efter ändamålet, och i det här fallet tycker jag ändamålet är att det ska bli ett storslaget klimax. Det finns olika möjligheter:
1. Fuska med tärningarna. Helt enkelt se till att monstertjänaren inte kan skada rollpersonerna så mycket att de inte kan avstyra ritualen. Personligen tycker jag det är för cheesy.
2. Fuska med striden mot monstret. Såsom att låta monstret bli skrämt av något innan det hunnit såra rollpersonerna för mycket, eller låta något distrahera det. Det har hänt att jag - när jag varit i samma situation - låtit typ en polisbil eller några spelledarpersoner dyka upp, och att monstret rusat efter dessa istället, varpå jag givit rollpersonerna en chans att fly. Då kan man dessutom låta rollpersonerna bli anklagade för mordet på dessa spelledarpersoner; vilket är en bra knorr som leder till nya problem för rollpersonerna.
Något i den här stilen är vad jag hade gjort. Ibland blir det inte så elegant. En gång lät jag ett monster kasta en rollperson utför en klippa ner i en ström flod, och så vaknade han upp någon helt annan stans; omtöcknad, men levande. Det var en ganska dålig lösning; liksom, varför dödade inte monstret honom bara?
Det blir i min mening inte nödvändigtvis odramatiskt per automatik bara för att man räddar rollpersonerna ur en knipa. Jag menar; om monstret nu är så farligt att spelarna inte upplever sig ha en chans - då är situationen redan odramatisk. Det är för svårt! Spelarna känner sig bara uppgivna. Man kan alltså ge dem lite hjälp på traven, men i min mening så bör man som spelledare se till att varje hjälp leder till nya problem. Att monstret blir distraherat av några spelledarpersoner och ger sig iväg för att döda dem; varpå rollpersonerna kan fly; och om spelledarpersonernas död i sig ger upphov till nya problem för rollpersonerna... Då har du (i min mening) bra lösningar.
3. Fuska med klimaxet. Alltså skjuta upp det. Antingen på ett billigt sätt; typ säga att förhållandena inte var tillräckligt bra, så ritualen skjuts upp en månad - men det kan också göras ganska elegant. Ibland kan man till och med bara lägga hela ens förberedda klimax åt sidan och förbereda ett helt nytt. Typ "ja, ritualen fullbordades och nu har de nedkallat demonen Storåful till jorden. Om vi hade kunnat närvara vid ritualen så hade vi kunnat avstyra projektet enkelt, men nu har allt blivit mycket svårare. Vårt enda hopp nu är att..." och så hittar man på ett helt nytt quest.
Eleganta lösningar av det här slaget kan funka hur bra som helst, men de kräver förstås också en del jobb.
