I ett plötsligt anfall av inspiration skrev jag just en lång, Rafalis föreläsningar-inspirerad text gällande användande av focii, samt skrev rent lite regelförslag gällande hur det fungerar. Texten är inte korrekturläst, och författaren är tänkt att vara en mycket bildad, väl skolad och vittberest utforskare (och troligen magiker) från Oritons universitet i Stora arkipelagen.
Eftersom jag tycker att det här med magins utseende är något som måste ordnas upp då mina spelare spelar magiker i Eon planerar jag att på sikt följa upp den här "artikeln" med en liknande som behandlar visuella effekter vid besvärjande, men vi får se hur det går...
Ger texten en bra bild av focii, och hur verkar regelförslaget? Några övriga kommentarer?
Focus
Ett focus, plural focii, är något som används av magiker för att lättare väva magi: de processer som ingår i alstrandet och vävandet är så pass främmande för det mänskliga sinnet att formler och rörelser blir ett sätt att enkelt föreställa sig magin och memorera de olika utförandena. Focii kan avslöja mycket om var en magiker utbildats, då olika skolor och grupperingar ofta har utmärkande drag i sina stilar.
Det finns fyra huvudtyper av focii: verbala, somatiska, materiella och rituella. De verbala focii är de vanligaste och närmast universella, vare sig de är i form av formler, ramsor, kommandon eller annat.
De somatiska focii är med få undantag lika utbredda, men har en mer undanskymd roll. Även om olika former av kast- eller handrörelser är närmast omöjliga att undvika då en magiker anger målet för sin besvärjelse, och vissa magivägar till och med anser dem viktigare än verbala focii, så är det som regel de somatiska som offras av de åldersstigna magikerna som inte längre har samma behov av focii och vars kroppar helst inte rör sig så snabbt som de flesta somatiska focii skulle vilja. Detta har givit verbala focii en ställning där de förknippas med ålder, framgång och visdom, vilket gör att de flesta offrar somatiska focii för verbala när de blivit så skickliga att de kan välja vilka av dem de vill använda till att bemästra sina framtida besvärjelser.
Materiella focii, användandet av föremål, är mycket ovanligt bland civiliserade magivägar, men förekommer bland primitiva magiker som brukar sådant som stavar, dekokter och de bland sabrier så beryktade ”plågodockorna”.
Rituella focii är inte så mycket en egen grupp som ett fenomen, och innebär att magikern inbillar sig tvungen att utföra en viss handling för att magin ska verka. Rituella focii kan vara somatiska eller verbala till sin natur och involvera materiella focii; termen ”rituellt focus” innebär endast att magikern inte kan väva besvärjelsen utan denna bestämda ritual.
Som exempel kan vi ta de ovan nämnda ”plågodockorna”: en lohemsk häxa som brukar plågodockor för att åsamka smärta till sina offer kommer helt enkelt inte att kunna bruka denna magi om hon förlorar sina plågodockor, eller möjligheten att använda dem.
Ett annat intressant exempel kan vara den oritonska metoden att åsamka skada på sina fiender genom att placera flisor av sten eller bergskristall i deras fotspår: detta är ett gammalt rituellt focus som brukats av trollkarlar på ön för att kasta menliga besvärjelser, och därifrån upptagits av det vanliga folket även fast de inte behärskar den nödvändiga magin. Ett typexempel på hur focii misstagits för att vara magins ursprung och inte bara en metod att förmedla den.
Focii är ofta det som kännetecknar en magiker, och kan vara lika mycket till för att imponera på människor runtikring som för verklig hjälp, och de minst välutbildade magikerna har ofta de yvigaste rörelserna och mest högstämda inkantationerna, medan de mer erfarna nöjer sig med det som är nödvändigt för att lätt få besvärjelsen i land. Ytterliggare en anledning är att få vanliga människor känner till att magi kan utföras helt utan focii, och därför dåraktigt tror att en magiker kan oskadliggöras endast genom att man förhindrar hans rörelser eller tal. Detta är dock som regel fel.
Det är möjligt att väva magi utan att bruka focii, men detta är svårt och kräver den yppersta koncentration, då magikerns invanda besvärjelsemönster kastas åt sidan och han tvingas repetera och utföra formeln utan sin kropp som hjälpmedel. För en erfaren magiker är det dock som regel inget problem att väva en enkel besvärjelse dolt, även om de flesta ändå brukar sina focii, som vana, på grund av fåfänga, eller för att undvika onödiga risker.
Det finns dock individer som är inkapabla till att bruka magi utan sina focii: dessa återfinns i den akademiska världen främst bland lärlingar som ännu inte bemästrat magins konst och någon gång hos särdeles excentriska äldre magiker. Detta är dock i lärlingens fall allt som oftast ett övergående stadium av osäkerhet eller bristande färdighet, medan de bland de äldre endast är en fix idé som brukar kunna kringgås i allvarliga fall.
I resten av världen finner vi dock kravet om focii hos de flesta primitiva häxor och trollkarlar, och här är materiella och rituella focii mycket vanligt förekommande; en häxa kan mycket väl vara oförmögen att hela sår på magisk väg utan sina örter, och en trollkarl oförmögen att väva den enklaste besvärjelse om han förlorar sin stav. Jag kan nämna hur jag vid ett tillfälle besökte en toshisk häxa för att låta henne ta hand ett sår jag själv tillfogat mig för att få en god ursäkt att studera den folkskygga kvinnan. Då hon började förbereda örter och dekokter åt ett omslag under ett ihärdigt drog jag slutsatsen att hon i själva verket var en primitiv alkemist och i själva verket fullständigt oförmögen att väva en besvärjelse, men då jag ansträngde mina förmågor mer upptäckte jag att så inte var fallet: i själva verket utförde hon något så otroligt som en – för att använda focustermer – både verbal, somatisk, materiell och rituell (ritiskt verbasomatomaterriell, för att använda akademiska termer) ritual! Detta är ett tydligt exempel på hur olika magivägar kan skilja sig från varandra, och hur till och med de etablerade magivägarna – för de flesta av vilka en icke helt verbal ritual är närmast otänkbart – inte till fullo kan känna till eller förutspå varje enskild aspekt av de många olika sidor man kan finna av magi.
Regelförslag
Ett FV under 10 innebär att magikern är begränsad till ett fåtal inlärda focii som han sällan kan ändra eller modifiera. Han är därför inte kapabel att använda regeln ”Dold besvärjelse”.
FV 10 eller mer innebär att besvärjaren kan modifiera sina focii, men de är fortfarande tydliga och visar starkt var magikern kommer ifrån.
Vid FV 15 har besvärjaren god kontroll över sina focii, kan prioritera mellan de han brukar, begränsa dem till stor grad (dock inom rimliga gränser) och ofta dölja sin tillhörighet i den mån den avslöjas av hans focii.
Vid FV 18 har magikern uppnått ett mästerskap som är få förunnat: en handrörelse eller ett fåtal ord räcker som fullgott focii, och det är nästintill omöjligt även för det mest tränade öga att avgöra vem som lärt honom hans förmågor om han själv inte vill det.
Duncreighsk skolning [Frivillig regel]
En magiker som följer huset Duncreighs filosofi om focii som onödiga och har övat sig i magi enligt denna princip kan tillgodoräkna sig upp till +5 på färdighetsvärdet (beroende på hur länge han/hon följd Duncreighiska principer och hur tidigt skolningen började) när han försöker använda ett så omärkligt focus som möjligt (detta kan ej appliceras vid användande av variationen Dold besvärjelse). Om detta betyder att magikern vi en viss nivå kan dölja magi utan eller med lägre svårighetsmodifikation är upp till spelledaren.
Eftersom jag tycker att det här med magins utseende är något som måste ordnas upp då mina spelare spelar magiker i Eon planerar jag att på sikt följa upp den här "artikeln" med en liknande som behandlar visuella effekter vid besvärjande, men vi får se hur det går...
Ger texten en bra bild av focii, och hur verkar regelförslaget? Några övriga kommentarer?
Focus
Ett focus, plural focii, är något som används av magiker för att lättare väva magi: de processer som ingår i alstrandet och vävandet är så pass främmande för det mänskliga sinnet att formler och rörelser blir ett sätt att enkelt föreställa sig magin och memorera de olika utförandena. Focii kan avslöja mycket om var en magiker utbildats, då olika skolor och grupperingar ofta har utmärkande drag i sina stilar.
Det finns fyra huvudtyper av focii: verbala, somatiska, materiella och rituella. De verbala focii är de vanligaste och närmast universella, vare sig de är i form av formler, ramsor, kommandon eller annat.
De somatiska focii är med få undantag lika utbredda, men har en mer undanskymd roll. Även om olika former av kast- eller handrörelser är närmast omöjliga att undvika då en magiker anger målet för sin besvärjelse, och vissa magivägar till och med anser dem viktigare än verbala focii, så är det som regel de somatiska som offras av de åldersstigna magikerna som inte längre har samma behov av focii och vars kroppar helst inte rör sig så snabbt som de flesta somatiska focii skulle vilja. Detta har givit verbala focii en ställning där de förknippas med ålder, framgång och visdom, vilket gör att de flesta offrar somatiska focii för verbala när de blivit så skickliga att de kan välja vilka av dem de vill använda till att bemästra sina framtida besvärjelser.
Materiella focii, användandet av föremål, är mycket ovanligt bland civiliserade magivägar, men förekommer bland primitiva magiker som brukar sådant som stavar, dekokter och de bland sabrier så beryktade ”plågodockorna”.
Rituella focii är inte så mycket en egen grupp som ett fenomen, och innebär att magikern inbillar sig tvungen att utföra en viss handling för att magin ska verka. Rituella focii kan vara somatiska eller verbala till sin natur och involvera materiella focii; termen ”rituellt focus” innebär endast att magikern inte kan väva besvärjelsen utan denna bestämda ritual.
Som exempel kan vi ta de ovan nämnda ”plågodockorna”: en lohemsk häxa som brukar plågodockor för att åsamka smärta till sina offer kommer helt enkelt inte att kunna bruka denna magi om hon förlorar sina plågodockor, eller möjligheten att använda dem.
Ett annat intressant exempel kan vara den oritonska metoden att åsamka skada på sina fiender genom att placera flisor av sten eller bergskristall i deras fotspår: detta är ett gammalt rituellt focus som brukats av trollkarlar på ön för att kasta menliga besvärjelser, och därifrån upptagits av det vanliga folket även fast de inte behärskar den nödvändiga magin. Ett typexempel på hur focii misstagits för att vara magins ursprung och inte bara en metod att förmedla den.
Focii är ofta det som kännetecknar en magiker, och kan vara lika mycket till för att imponera på människor runtikring som för verklig hjälp, och de minst välutbildade magikerna har ofta de yvigaste rörelserna och mest högstämda inkantationerna, medan de mer erfarna nöjer sig med det som är nödvändigt för att lätt få besvärjelsen i land. Ytterliggare en anledning är att få vanliga människor känner till att magi kan utföras helt utan focii, och därför dåraktigt tror att en magiker kan oskadliggöras endast genom att man förhindrar hans rörelser eller tal. Detta är dock som regel fel.
Det är möjligt att väva magi utan att bruka focii, men detta är svårt och kräver den yppersta koncentration, då magikerns invanda besvärjelsemönster kastas åt sidan och han tvingas repetera och utföra formeln utan sin kropp som hjälpmedel. För en erfaren magiker är det dock som regel inget problem att väva en enkel besvärjelse dolt, även om de flesta ändå brukar sina focii, som vana, på grund av fåfänga, eller för att undvika onödiga risker.
Det finns dock individer som är inkapabla till att bruka magi utan sina focii: dessa återfinns i den akademiska världen främst bland lärlingar som ännu inte bemästrat magins konst och någon gång hos särdeles excentriska äldre magiker. Detta är dock i lärlingens fall allt som oftast ett övergående stadium av osäkerhet eller bristande färdighet, medan de bland de äldre endast är en fix idé som brukar kunna kringgås i allvarliga fall.
I resten av världen finner vi dock kravet om focii hos de flesta primitiva häxor och trollkarlar, och här är materiella och rituella focii mycket vanligt förekommande; en häxa kan mycket väl vara oförmögen att hela sår på magisk väg utan sina örter, och en trollkarl oförmögen att väva den enklaste besvärjelse om han förlorar sin stav. Jag kan nämna hur jag vid ett tillfälle besökte en toshisk häxa för att låta henne ta hand ett sår jag själv tillfogat mig för att få en god ursäkt att studera den folkskygga kvinnan. Då hon började förbereda örter och dekokter åt ett omslag under ett ihärdigt drog jag slutsatsen att hon i själva verket var en primitiv alkemist och i själva verket fullständigt oförmögen att väva en besvärjelse, men då jag ansträngde mina förmågor mer upptäckte jag att så inte var fallet: i själva verket utförde hon något så otroligt som en – för att använda focustermer – både verbal, somatisk, materiell och rituell (ritiskt verbasomatomaterriell, för att använda akademiska termer) ritual! Detta är ett tydligt exempel på hur olika magivägar kan skilja sig från varandra, och hur till och med de etablerade magivägarna – för de flesta av vilka en icke helt verbal ritual är närmast otänkbart – inte till fullo kan känna till eller förutspå varje enskild aspekt av de många olika sidor man kan finna av magi.
Regelförslag
Ett FV under 10 innebär att magikern är begränsad till ett fåtal inlärda focii som han sällan kan ändra eller modifiera. Han är därför inte kapabel att använda regeln ”Dold besvärjelse”.
FV 10 eller mer innebär att besvärjaren kan modifiera sina focii, men de är fortfarande tydliga och visar starkt var magikern kommer ifrån.
Vid FV 15 har besvärjaren god kontroll över sina focii, kan prioritera mellan de han brukar, begränsa dem till stor grad (dock inom rimliga gränser) och ofta dölja sin tillhörighet i den mån den avslöjas av hans focii.
Vid FV 18 har magikern uppnått ett mästerskap som är få förunnat: en handrörelse eller ett fåtal ord räcker som fullgott focii, och det är nästintill omöjligt även för det mest tränade öga att avgöra vem som lärt honom hans förmågor om han själv inte vill det.
Duncreighsk skolning [Frivillig regel]
En magiker som följer huset Duncreighs filosofi om focii som onödiga och har övat sig i magi enligt denna princip kan tillgodoräkna sig upp till +5 på färdighetsvärdet (beroende på hur länge han/hon följd Duncreighiska principer och hur tidigt skolningen började) när han försöker använda ett så omärkligt focus som möjligt (detta kan ej appliceras vid användande av variationen Dold besvärjelse). Om detta betyder att magikern vi en viss nivå kan dölja magi utan eller med lägre svårighetsmodifikation är upp till spelledaren.
Om du med "icke-nödvändigheten av focii vid riter" menar kommentaren om att de är helt verbala handlar det om att det är vad jag har för mig står i regelboken, är det fel ska jag naturligtvis rätta det.
