Ymir
Blivande Stockholmshipster
Jag och Fahnen satt och spånade på IRC härförleden, och något, förmodligen för mycket wikipedialäsande för min del, fick oss att komma in på en helt ny idé för Mundanas bakgrund och Mörkret. Den blev fort väldigt, väldigt kool då vi både exploderade av inspiration och entusiasm; in fact, den är så obscent jävla kool att jag gråter blod över att mitt ordinarie Mörkerkoncept är alldeles för hårt etablerat vid det här stadiet för att jag ska kunna tillämpa de här nya idéerna i särskilt stor utsträckning. (Många av dem är, som folk nog kommer märka, förstås tagna från idéer jag redan har använt, but still...) Så jag ger dem till er istället; så får vi se om någon annan tycker det är lika häftigt som jag och Fahnen gör. Here goes:
Mundanas sol har egentligen inget annat namn; den har alltid varit en självklarhet för varelserna på Mundanas yta. Det finns dock en mystisk term kamorferna brukar referera till den som; ''têru-akh'a'ir-varî-Xiâ-il". Det verkar betyda något i stil med "stjärna-huvudsaklig ljusstyrka-världsalltet'. Ingen utomstående lyckas såklart förstå det, men det antyder att kamorferna åtminstone tror att Solen är en stjärna; en ståndpunkt som förfäktas också av många alviska och mänskliga astronomer runtom i Mundana - och av en tirak, Ulug Stjärnskådaren i Jaccumta. Samme tirak brukar hävda något märkligt, som ekar tillbaka på fornzhaniska stjärnkartor skrivna på dammiga lertavlor för tusentals år sedan. Knappt någon tror honom; utom mûhadinska mystiker, enstaka excentriker, förvirrade domedagsprofeter, galna stjärnskådare likt han själv...och, såklart, Sanaris hemliga utskott, kamorferna, och Gudarna. För de vet.
Mundana har två solar. En viss stjärna på natthimlen har under Mundanas skrivna historia observerats med att förflytta sig genom stjärnhimlens konstellationer på ett mycket märkligt sätt. Den tycks dessutom vara långt ljusstarkare idag än den var för äldre tiders astronomer; men de allra äldsta källorna beskriver den som mycket klart skinande på natthimlen; paradoxalt nog. Ulug Stjärnskådaren kunde bara se en förklaring; det var en ljussvag, liten stjärna...som på något sätt hörde ihop med Mundanas sol. Det blir otäckt om man betänker vilka namn denna stjärna har givits av forntidens stjärnskådare: 'Den döda stjärnan', 'Domedagsstjärnan', 'Tårarnas härold', 'Vredesstjärnan', 'Följeslagaren i Mörkret', 'Nemesis'. Kamorfernas namn på den, "têru-takh'a'ir-varî-takhû'r-Zuxiâ-nu', är obegripligt som vanligt men tycks mer neutralt, ung. 'stjärna-låg ljusstyrka-följeslagare-bunden-värld-som-var'. Det betyder egentligen en hel del; för kamorferna, uråldriga och odödliga, minns det förflutna bättre än de flesta av Mundanas varelser.
Mundanas stjärna är i ett binärt stjärnsystem, och har en liten, svag kompanjon, med en kraftigt elliptisk bana; stjärnorna är endast som närmast varandra...well...en gång var tio tusende år. Den lilla, svaga stjärnan är Mörkrets stjärna; och ensam orsak till peripetierna som fångar Mundanas historia i tio tusen-åriga cykler. Att det blev så var inga Gudars förtjänst, kanske inte ens Vävarens; det kan lika gärna ha varit en ren slump.
Vad endast de äldsta och kraftfullaste av väsen vet, är att Mundana också hade en följeslagare en gång, en planet som löpte innanför Mundana, närmare solen. Det var ett frodigt, grönskande ställe; närmast paradisiskt egentligen, och från endera av de två världarna kunde man ofta se den andra tydligt på himlen; i all dess prakt. Vad denna andra värld hette en gång tycks alla ha glömt; låt oss kalla den "Antichthon", efter en colonisk myt om ett anti-Mundana som mycket väl kan ha basis i en verklig, otroligt avlägsen forntid. Alvernas förfäder levde på denna värld, liksom säkert många andra av de varelser som inte riktigt hör hemma på Mundana, för att inte tala om oräkneliga djurarter och växter och annat som måste ha utplånats för alltid då Antichton dog. När planeterna var som allra närmast varandra, låg de så nära att deras andeplan smälte samman; och drömmar och tankar kunde färdas fritt genom rymden, mellan världarna. Alvernas förfäder hade tillochmed eterseglare på vilka de kunde färdas ut ur omloppsbana och landstiga på Mundana. Men detta var i en otroligt avlägsen forntid, kanske hade materien då inte samma form som den har nu; men det fanns liv och död, glädje och sorg, och det fanns kosmiska krafter som ingen levande rådde över, som på ett ögonblick kunde utplåna miljoner av liv utan misskund.
Av någon anledning utövade Nemesis, Solens binära tvilling, en dragning på Antichton, starkare än på Mundana proper; eller så var Antichton en mindre värld och mer mottaglig för Nemesis dragningskraft. Antichton kan också, likt Nemesis, ha haft en eccentrisk bana så att Antichton ibland var längre från Solen än Mundana. Vad som hände var iallafall, att genom eonerna, varje gång Nemesis och Solen möttes, drogs Antichton längre och längre bort från Solen. De kosmiska krafter som var tio tusende år på detta sätt släpptes lösa måste ha varit enorma och nära nog slitit Antichton i bitar, men planeten klarade sig länge nog för att till sist, på blott ett ögonblick, slitas ur sin omloppsbana och fångas upp av Nemesis gravitation. I panik gick alverna ombord på sina eterseglare och flydde en masse till Mundana; men eterseglarna räckte inte åt alla, och de lämnade tusentals av sitt eget folk liksom miljoner av andra väsen kvar på Antichton då den följde med Nemesis ut i rymdens kalla tomrum.
Och så började Mörkret.
För att förstå det som följer, är det viktigt att reda ut hur Andeplanet egentligen fungerar. Det handlar egentligen om ett allomspännande, eteriskt existensplan som sträcker sig över hela universum - eller multiversum rentutav -, men alla bebodda världar, och kanske obebodda dessutom, i det fysiska universat utövar en dragningskraft som fångar upp själar och astrala väsen. Andeplanen runt bebodda världar närs av dessa världars liv, dess tankar och drömmar; det blir blomstrande ställen jämfört med det oändliga, tysta andeplanet i rymdens tomrum. Det är nästan ett omöjligt projekt för schamaner på Mundana att lämna Mundanas psykosfär, det område av andeplanet som är bundet till Mundana; inte ens Gudarna kan med lätthet göra det - Vävaren rår måhända över hela universum, inte bara Mundana, men de övriga gudarna är i de flesta fall lika bundna till världen som människorna, tirakerna och djuren på dess yta. det är också därför, kamorffraktionen Dakhû'r-nu inte helt sonika kan gå ut på andeplanet och fly världen, som de önskar - de måste först bli så kraftfulla att de kan fly dess dragningskraft och utträda i kosmos, bortom den. Mundanas andeplan är just Mundanas, liksom Mundanas drömvärld - det finns andra Drömvärldar och Andeplan, på andra bebodda världar, och de är teoretiskt, men knappast praktiskt, möjliga att nå.
Det vill säga, undantaget Antichtons.
Fångad i omloppsbana runt en stjärna så svag att den inte kunde nära liv, var Antichtons varelser dödsdöma. Så fort värmen från Mundanas sol försvunnit i fjärran, började all växtlighet och allt djurliv på Antichton att förfrysa och dö och försänkas i evig, iskall natt, endast upplyst av en patetisk ursäkt till stjärna. Det fanns några få livsformer som var så ihärdiga att de kunde anpassa sig, och åter några få - såsom de mäktiga drakarna - som helt sonika inte kunde dö, men de allra flesta av de få varelser på Antichton som faktiskt lyckades överleva fydde till djupa urgrottor i världens inre, och lade sig i dvala där; i ett desperat försök att undgå kölddöden. De sov i tio tusen år, medan Antichtons yta blev en livlös köldöken, här och var prydd av ishöljda ruiner av svunna civilisationer, hemsökt endast av spöken och bisarra, plågade livsformer, och deras drömmar blev under tio tusen år så starka och klara att de mer eller mindre ersatte det vanliga livet för dem. Drömmarna blev verklighet; kanske inte i ordagrann bemärkelse, men för De Sovande tycktes drömmarna långt mycket verkligare än den döda världen omkring dem. Och fantasi är kraft; så har det alltid varit, och den döda världens psykosfär fylldes av färggranna, sprakande visioner, drömska bilder, röster, musik, ett desperat, undermedvetet försök av De Sovande att uthärda. Men på något vis hade alla deras drömmar, oavsett hur vackra och behagliga, alltid en bitter, obehaglig underton.
De väsen på Antichton som redan från början existerat enbart på andeplanet, i dödsriket eller någon annanstans bortom den fysiska världen, dog självfallet inte alla. Många av gudarna tynade bort då deras tillbedjare utplånades, demoner svalt ihjäl och bleknade då nya själar slutade att tillkomma och de gamla, döda själarna en efter en försvann till vad som nu ligger bortom; Antichtons andeplan blev en lika död och tom plats som planetens fysiska yta. Somliga gudar överlevde genom att fly in i Drömriket; den enda fristad som återstod, fullkomligt sprakande av De Sovandes drömmar; andra försmäktade enbart i andeplanets stillhet och drevs galna och hämndlystna av sin ensamhet. Varför hade Mundanas gudar inte hjälpt dem, undrade man. Varför hade Vävaren låtit detta hända? Så insåg man, att förr eller senare skulle Nemesis och Solen närma sig varandra igen; förr eller senare skulle Antichton åter komma nära Mundana. Mundana...blomstrande, livfullt, lyckligt...Antichtons gudar kände hat och avund; och de tog med sig detta in i Drömmen, infesterande De Sovande med avundsjuka och tanken på den levande värld de omsider skulle komma i kontakt med igen.
Under tiden låg Antichtons drakar slumrande, inkapslade i is; och inte ens Gudarna visste vad de tänkte.
Så kom det första Mörkret för Mundanas folk. Det var otroligt länge sedan; men det skulle komma att förändra Mundana för alltid, och dess effekter kvarstår mycket pågagligt än idag. Det var första gången efter Antichtons död då Nemesis och Solens banor nära nog möttes, och i ljuset från Solen smältade det värsta av Antichtons istäcke för ett kort tag; och ur isen reste sig Antichtons plågade drakar skriande mot stjärnorna. De teleporterade sig ur Antichtons dragningskraft; ut i rymden, bredde ut sina vingar i etern och flög mot Mundana i dussintal; förebådande död, förödelse och undergång för Mundanas varelser.
Drakarna kom likt en första chockvåg, och innan Mundanas drakar hunnit reagera, tog de ut sitt hat på Mundanas folk; vilka de nu var i denna avlägsna forntid. Snart, emellertid,
för blott ett ögonblick i kosmos; dagar, veckor måhända, hamnade Mundana och Antichton åter så nära varandra att deras psykosfärer smälte ihop; och Mundanas stillsamma drömvärld dränktes i de kraftftulla, tiotusenåriga drömmarna från Antichtons varelser. Invasionen tog sig en helt annan, icke-fysisk vändning då Antichtons gudar och andar kastade sig över Mundanas andeplan, och i denna första peripeti rådde snart ett så totalt kaos på -alla- existensplan att Mundana nära nog gick under. Kanske var det blott de större händelserna i kosmos som förhindrade det; Antichtons väsen hade inte nog med tid innan världarna åter separerades och strängarna som förenda psykosfärerna brast. Några få av Antichtons väsen lyckades klamra sig fast vid Mundana, men de allra flesta slets skriande tillbaka till sitt frusna hem och försvann åter bort bland stjärnorna. Antichtons drakar, ensamma nu, och isolerade, gav upp för denna gång och flydde till sin egen värld innan det var försent.
Det var nu Skugglandet uppstod. Det var en ren effekt av mötet mellan De Sovandes drömmar och de vaknas drömmar på Mundana; en plats där Drömmen fick form och fasthet; än mer så än den hade på Antichton. För Mundana kunde hysa liv, också drömskt liv; på Mundana blev De Sovandes drömmar bara än mer verkliga. När världarna åter gled isär, uppstod Skugglandet, medvetet eller omedvetet, som en buffert, något halvt fysiskt för De Sovande att klamra sig fast vid. På så vis kom en del av dem att lyckas stanna på Mundana; och deras slumrande kroppar på Antichton föll snart ihop i damm. I Skugglandet möttes Mundanas varelsers kollektiva drömvärld och en främmande, plågad dröm från en död värld, och resultatet blev det bitterljuva, farliga skymningsland Skugglandet idag är. I Antichtons dröm fanns ingen fysikalisk konsekvens, inga vanliga naturlagar ; tid och rum var knappast logiska fenomen - precis som det kom att bli i Skugglandet. Det är för evigt bundet till Mundana, en del av Mundanas kosmologi allt framgent, och får mer och mer drag av Mundana ju längre tiden går, men Skugglandet i gemen har ändå än idag väldigt många drag av Antichton. En svag sol som aldrig förmår mer än att skapa skymningsdis, en frekvent kyla, men, framförallt - många av Skuggvarelserna är fysiska manifestationer av själar som flytt Antichton, eller snarare ättlingar till dylika. Det är därför rimurerna och stagranerna är så alvlika. De var alver en gång.
Skugglandet har en sorglig dimension, emellertid; det uppstod som en barriär mellan Antichtons drömvärld och Mundanas, för att skydda Mundanas varelser, svagare som deras drömmar är; distraherade av jordelivet. Detta innebär, att i varje ny peripeti är det Skugglandet som först blir invaderat av Antichton. Först efter att de fått fotfäste i Skugglandet, kan Antichtons varelser sprida sig vidare till Mundanas andra existensplan.
Så följde peripeti efter peripeti, genom eonerna. När Skugglandet en gång uppstått, var Mundana inte längre lika sårbart, och sedan Drakarna av någon anledning tagit sig rollen som Drömmarnas Väktare, blev mötet mellan världarna aldrig igen fullt så ödesdigert. Men det är ingen anledning, för de få som lever så länge att de minns, att lätta på garden mellan peripetierna - vid varje möte, fastnar väsen från Antichton på Mundana; men själar från Mundana fastnar också på Antichton; ett ohyggligt öde. Detta gör, att det finns krafter på båda sidor som konspirerar mot Mundanas folk och förbereder nästa Möte, också mitt under eonerna. Vidare, har Antichtons väsen i sitt allt mer kollektiva medvetande utvecklat en intrikat strategi för att mjuka upp Mundana när världarna börjar närma sig varandra. När Mundana är tillräckligt nära, skickar de ut sina tankar mot Mundana; och infesterar Mundanas drömvärld med mörka känslor, så att det sipprar hat, avund, ilska och rädsla till Mundanas varelser. Mardrömmar blir mycket mer frekventa hos Mundanas folk inför varje peripeti; i synnerhet hos mäktiga och starka själar; för sådana är de lättaste att förnimma. Kungar, krigsherrar, ledare, tänkare, hjältar och framstående auktoriteter lyser som irrbloss på andeplanet, och det är mot dessa De Sovande riktar sina angrepp; för det är då de gör mest skada. Det är av denna anledning som drakarna vilar i Skugglandet, som Antichtons drömmar inte påverkar, och kamorferna uppfann sina fullständigt slutna stasisfält - de har, ensamma bland Mundanas varelser, sörjt för att i möjligaste mån se till att Antichtons drömmar inte påverkar dem. Sanarialvernas främsta har säkert någon säkerhetsåtgärd de med; för Det hemliga utskottet känner till alvernas ursprung, och vet vad Mörkret egentligen hamdlar om.
Vidare har Antichton agenter, inte bara i form av varelser sm lyckats stanna på Mundana; dessa har ju otvivelaktigt fått operera på egen hand under årtusendena, helt avskurna från sitt frusna hem. Däremot kan verkliga schamaner från Antichton färdas mellan världarna tidigare än några andra, drakarna undantaget, tränga in i Mundanas psykosfär och besätta nyckelpersoner, samla information, sondera det strategiska läget och så split. Om Mörkret på Antichton, för mörker är mer eller mindre vad dess varelser degenerat till, någonsin ska kunna segra på Mundana måste det utnyttja den korta tid det har att erövra så bra det bara går. När planeterna väl glider isär igen, separeras deras psykosfärer våldsamt fort, och invasionschansen är över för de närmaste tio tusen åren. För varje eon som gått; har Antichtons förberedelser därför blivit mer och mer intrikata och känts av mer och mer; och faran för Mundana blir bara större. I de nuvarande eonen, liksom den förra, hade Mundanas dominerande varelser nästan helt glömt bort det förra Mörkret; och man är sämre förberedda än någonsin. Drakarna har misslyckats med sin föresats att ena Mundanas folk inför peripetin, och den enda stora makt som egentligen på allvar vet vad som håller på att hända är insektoiderna - deras kollektiva medvetande har bevarat minnet av Mörkret, och de kommer vara de första att reagera när det väl anländer. Tyvärr, kanske man kan säga; för insektoiderna är varken särskilt kommunikabla eller särskilt finkänsliga när de inför varje peripeti väller upp ur sina hålor och ut över Mundana åt alla vädersträck. Resten av Mundanas folk brukar kraftigt misstolka deras intentioner; med ödesdigra resultat.
Den här gången ser det således mörkt ut för Mundana; och tillochmed gudarna oroar sig.
Vad är det då för väsen som egentligen dväljes på Antichton, och hur hotar de Mundana?
Urskuggvarelserna tycks vara de mest talrika. De verkar vara någon form av spöken som tagit en halvt fysisk, skugglik form, skototropiskt och kryotropiskt baserad. De kan färdas genom drömriket; många varelser på Mundana beskriver dylika väsen från sina mardrömmar, men inte genom andeplanet; då de har en vagt fysisk form. Det finns också en form av Urskuggvarelser som uppträder i helt och hållet fysiska gestalter; ofta nära nog exakta kopior av specifika personer på Mundana; kompletta med röster, självmedvetande, allt. Ofta framstår de som någon sorts parodier på sina mundana motsvarigheter; för deras personligheter är ofta förvridna; entusastiska, lekfulla och grymma. Det är lätt att tro att dessa varelser skapats i någon medveten process av väsen på Antichton, skräddarsytts för att bli ultimata infiltratörer, men drakarna hävdar annorlunda - "De är speglingar av livet", för att citera Sir Verduhrakh. Vad han nu menar med det. När dessa väsen dödas, iallafall, läcker slingor av svart rök ur deras kroppar likt skuggiga tentakler, och kyla sprider sig i omgivningen. Dessa svarta slingor tycks vara deras verkliga gestalter; och de kan fly till andeplanet och bortom; kanske rentav tillbaka till Antichton. Sällskapet i Gordrion har tillfångatagit sådana väsen och fått barn med dem; dessa hybrider, mindre än ett halvdussin allt som allt, undangömda här och var i Mundana, ser ut och verkar tänka och känna precis som människor; men kan alla hantera skototropi på mycket, mycket märkliga sätt. De vanliga, spöklika urskuggvarelserna är Antichtons krigare; det är de första att angripa Skugglandet varje peripeti, och försöker därifrån ta sig vidare in i den fysiska världen och drömriket. Vanliga vapen kan inte skada dem, men välsignade och magiska vapen biter. Såren från urskuggornas vapen är mycket svåra för dödliga varelser att läka; de blir nästan omedelbart infekterade, varvid blåsvarta slingor långsamt sprider sig under huden, mot hjärnan och hjärtat. De urskuggvarelser som är kopior av folk på Mundana syns mycket, mycket mera sällan; de tycks i Antichtons hierarki dock stå mycket högre; som ledare och agenter.
De Sovande är framförallt alvernas förfäder; men har legat i dvala så länge att deras fysiska kroppar blott är förtvinade skal; om de ens existerar längre. De lever i drömriket snarare än någon annanstans; och det är denna värld de framförallt invaderar under Mörkret. Där skapar de allt från märkliga, otäcka illusioner de fångar sovande människor i till monster och fasor av betydligt mer köttsligt slag; som snart försöker ta sig ut till det fysiska Mundana. De Sovande är egentligen Mörkrets viktigaste verktyg; de mer än några andra skapar totalt kaos och förvirring på Mundana, och banar väg för urskuggornas invasion av den fysiska världen.
Schamanerna är de av De Sovande som inte bara har makt i drömmens värld, utan också i andens. De är inte talrika; men genom att besätta nyckelpersoner på Mundana brukar de kunna orsaka stor skada varje Mörker. Schamanerna är också sändebud; ibland uppenbarar de sig i astrala former av sina forna, köttsliga skepnader, särskilt om Mörkret någon gång skulle underlåta sig till att förhandla med varelser på Mundana.
Rockorna är förmodligen demoner från Antichtons halvt utdöda andeplan; som någon kraft på Antichton åkallar varje peripeti, främst för att uppehålla insektoiderna. Rockorna är flygande, tämligen köttsliga väsen som angriper Mundana från skyarna och skugglandet i väldiga horder; kanske kan de rentav färdas fysiskt mellan världarna, genom rymden. De är inte vidare kraftfulla, men de är å andra sidan många, mer eller mindre hela Antichtons återstående demonpopulation, och brukar få hjälp av blandade demoner på Mundana som gärna ser den fysiska världen gå om intet och ersättas av en paradisisk dröm. (Se här mitt inlägg om demonernas drivkrafter).
Kollaboratörerna är vanliga mundana personer och varelser som går i Mörkrets ledband; oftast är de helt sonika köpta av Urskuggvarelsernas agenter, eller förförda av drömmar om makt utan att exakt vara medvetna om vad Antichtons varelser egentligen eftersträvar; men somliga har mycket medvetna agendor och vet precis vad de pysslar med.
Vrakherna är bland de mer framträdande släktena på Mundana som helt går i Antichtons ledband. Deras blotta utseende bär spår av den döda värld de kom ifrån; men på något sätt tycks de ha blivit helt köttsliga väsen på Mundana. Hatade av alla, flydde de till den kalla underjorden, där de ännu bidar sin tid, mer eller mindre undermedvetet inväntande sina fjärran gudars återkomst. Någon sorts vrakhliknande varelser finns också på Antichton; de brukar skymta i skugglandet varje peripeti, men de tål inte värmen på Mundana, och i den fysiska världen hemsöker de mest Mithera och Gordrion.
Drakarna är de mest köttsliga av de besjälade varelser som fortfarande finns kvar på Antichton. Det är anmärkningsvärt att det fanns drakar på både Antichton och Mundana; kanske spred sig drakarna från den ena världen till den andra någon gång i den första tidsåldern; men kanske finns det drakar på många världar i universum. De verkar trots allt svara endast inför Vävaren. Antichtons drakar är i huvudsak förbittrade, sargade väsen; ärrade av oräkneliga strider, utmagrade av hunger, märkta av frostskador, muskelförtvining, brist på ljus; somliga har kanske inte ens ögon längre. Men de är alltjämt fruktansvärda varelser, och de är bland de första av Mörkrets härolder som når Mundana i varje peripeti. Det verkar finnas lumian och mortuach bland dem; för somliga är mycket lömska, subtila och försiktiga, med mystiska agendor, medan andra enbart tycks sträva efter att orsaka så mycket förödelse som bara möjligt är. De är odödliga liksom Mundanas drakar; även om de dör, kommer de på något vis ändå att återfödas på Antichton. Drakarna tycks dock stå utanför någon slags mystisk samhörighet på Antichton - urskuggorna, de sovande, tillochmed Antichtons gudar agerar konsekvent i samma syfte; som ledda av samma väsen eller samma tanke. Men inte drakarna. Deras agendor är oberäkneliga och egensinniga, och flera av dem har rentav motarbetat Antichtons gudar. Särskilt gäller detta Abraxes, en drake som någon gång i en dimhöljd forntid lyckades klamra sig fast i Skugglandet och stanna där när Antichton fortsatte bort i rymden. Abraxes gjorde sig omsider till Det svarta hovets härskare i Skugglandet, under namnet 'Dimmornas herre', och tillskansade sig på vis sådan makt att ingen av Mundanas drakar lyckades driva bort honom - de tycks snarare ha accepterat honom med tiden. Abraxes omnämns i Draksången - redan på andra plats. Han har under eonerna arbetat på en egen, gåtfull agenda som definitivt inte tycks förenlig med Mörkrets.
Gudarna är beklagliga spillror av sin forna storhet; bittra och hatiska mot Mundanas gudar som övergav dem. De anfaller med kraft Mundanas andeplan varje peripeti; men går sällan till direkt angrepp mot Mundanas mäktigare gudar, väl medvetna om att de är för kraftfulla motståndare. Antichtons gudar försöker snarare, via andeplanet, skaffa sig inflytande i den fysiska världen för att sarga så mycket som möjligt av de varelser som dyrkar deras fiender; Mundanas gudar. En gud som inte någon tror på kommer att blekna bort, sådan är kosmos ordning, och Antichtons gudar är inte sena att utnyttja det. Genom att förröda och härja Mundanas yta med alla medel de förfogar över hoppas de förstöra basen för Mundanas andeplan, och neutralisera hela det hot dess väsen utgör. Ett fåtal av Antichtons gudar har lyckats stanna på Mundana mellan peripetierna; genom att skaffa sig egna tillbedjare där, och därmed klippt av mycket av banden till sitt forna hem. Bland de främsta av dessa är kanske Obscurus och Xinu, där den förra med tiden blivit relativt harmlös och förlåtit Mundanas gudar. Den senare, dock, är fylld av illvilja, förakt och hat mot allt mundant liv, samtidigt som den motvilligt själv börjar fästa sig vid det köttsliga liv den lever genom sina avatarer...som om den själv vore en simpel demon. Xinu går inte längre i Antichtons ledband; även om dess agenda i stort sett är densamma - skillnaden är att Xinu själv vill härska över Mundana i nästa eon, snarare än att underkasta sig oket från Antichton.
Urmörkret är en gåta. Det tycks som att Antichtons varelsers drömmar med tiden bildat någon sorts nytt väsen sprungen ur det kollektiva undermedvetna hos De Sovande. Detta väsen har kanske ingen fysisk form, men det manifesterar sig i Mundanas drömmar som en skugga som kryper över världen. Det rör sig om något subtilt, parasitiskt väsen; en tanke, en skugga blott, måhända en primordial urkraft som alltid funnits där; en förvriden, frusen, nära nog vandöd världssjäl. Dess tankar tycks vara upphovet till Antichtons planer, kanske är det också upphovet till urskuggvarelserna som helhet, men det tycks vara det högsta medvetandet i en intrikat hierarki på Antichton; en hierarki endast drakarna står utanför. Tillochmed gudarna, både i Mundana och Antichton, verkar frukta Urmörkret, så vad det än är, är det synnerligen mäktigt, och frågan är om ens Vävaren rår över det.
Mörkerherrarna var urskuggvarelse-hybrider som skapades av någon svunnen civilisation i Mundanas forntid, och gavs odödliga, gudalika människokroppar att bebo. Vem som skapade dem, eller varför, har försvunnit i historiens dimmor, likaså vad som egentligen ger dem deras krafter; men de är praktiskt taget halvgudar, och har under tidigare eoner flera gånger sällat sig till Antichtons gudar och demoner. Mörkerherrarna är dock väsen som hör hemma på Mundana minst lika mycket som på Antichton; och trots sina väldiga krafter, kan de dö. Deras antal har blivit färre och färre genom årtusendena, och endast ett fåtal finns kvar. Ett otäckt stort antal av detta fåtal, emellertid, hålls fångna av Menon-Auns herre; draken Syantecaran, som säkerligen inte tvekar att använda dem i sin planerade världserövring. Det, liksom så mycket annat, bådar nog inte gott för Mundana.
Alverna kommer förstås från Antichton, men deras flykt var fysisk och verklig, och de hör till Mundana och har glömt det mesta av sitt ursprung. Liljans råds hemliga utskott vet förstås en hel del, dock; däribland att deras släkte är bland de som Urmörkret hatar mest. Sanarialvernas projekt att snabbt bygga eterseglare och fly Mundana innan Antichton kommer nära är således mycket väl motiverat, minst sagt.
Skuggvarelserna har många band till Antichton, såklart, men endast de allra, allra äldsta av dem minns deras ursprung. När Antichton invaderar varje peripeti brukar Skuggvarelserna för det mesta retirerat djupt in i Skugglandet, men bemötandet har skett också på många andra sätt genom årtusendena; ibland har skugglandet blivit huvudsakligt slagfält, och stora områden blivit ödelagda för evig tid. En stor och otroligt viktig fråga, bland de som besitter insikt i sådana ting, är hur Det svarta hovet under Abraxes kommer att agera i den stundande peripetin. Svaret vet bara Abraxes själv, förstås, vilket inte direkt gör resten av Mundanas drakar bättre till mods.
Det finns en uppsjö av andra varelser som säkert kan komma att spela roll, förstås. Däribland finns det en del som tror att misslorna kommer från Antichton, eller coomarorna, kanske rent av hyggelmonstren. Kamorferna vet förstås massor, men trycker i sina dunkla fästen, sagitaurerna likaså, och drakarna bidar sin tid. Vad Mundanas gudar gör vet ingen egentligen; kanske är det inte ens särskilt relevant. Och Vävaren väntar stilla bland stjärnorna, och låter i tysthet världen ha sin gång.
Men nog är nog. Det här är en väldigt lång text nu; så jag hoppas att någon gillar den nog att orka läsa allt.
- Ymir, inspirerad
Mundanas sol har egentligen inget annat namn; den har alltid varit en självklarhet för varelserna på Mundanas yta. Det finns dock en mystisk term kamorferna brukar referera till den som; ''têru-akh'a'ir-varî-Xiâ-il". Det verkar betyda något i stil med "stjärna-huvudsaklig ljusstyrka-världsalltet'. Ingen utomstående lyckas såklart förstå det, men det antyder att kamorferna åtminstone tror att Solen är en stjärna; en ståndpunkt som förfäktas också av många alviska och mänskliga astronomer runtom i Mundana - och av en tirak, Ulug Stjärnskådaren i Jaccumta. Samme tirak brukar hävda något märkligt, som ekar tillbaka på fornzhaniska stjärnkartor skrivna på dammiga lertavlor för tusentals år sedan. Knappt någon tror honom; utom mûhadinska mystiker, enstaka excentriker, förvirrade domedagsprofeter, galna stjärnskådare likt han själv...och, såklart, Sanaris hemliga utskott, kamorferna, och Gudarna. För de vet.
Mundana har två solar. En viss stjärna på natthimlen har under Mundanas skrivna historia observerats med att förflytta sig genom stjärnhimlens konstellationer på ett mycket märkligt sätt. Den tycks dessutom vara långt ljusstarkare idag än den var för äldre tiders astronomer; men de allra äldsta källorna beskriver den som mycket klart skinande på natthimlen; paradoxalt nog. Ulug Stjärnskådaren kunde bara se en förklaring; det var en ljussvag, liten stjärna...som på något sätt hörde ihop med Mundanas sol. Det blir otäckt om man betänker vilka namn denna stjärna har givits av forntidens stjärnskådare: 'Den döda stjärnan', 'Domedagsstjärnan', 'Tårarnas härold', 'Vredesstjärnan', 'Följeslagaren i Mörkret', 'Nemesis'. Kamorfernas namn på den, "têru-takh'a'ir-varî-takhû'r-Zuxiâ-nu', är obegripligt som vanligt men tycks mer neutralt, ung. 'stjärna-låg ljusstyrka-följeslagare-bunden-värld-som-var'. Det betyder egentligen en hel del; för kamorferna, uråldriga och odödliga, minns det förflutna bättre än de flesta av Mundanas varelser.
Mundanas stjärna är i ett binärt stjärnsystem, och har en liten, svag kompanjon, med en kraftigt elliptisk bana; stjärnorna är endast som närmast varandra...well...en gång var tio tusende år. Den lilla, svaga stjärnan är Mörkrets stjärna; och ensam orsak till peripetierna som fångar Mundanas historia i tio tusen-åriga cykler. Att det blev så var inga Gudars förtjänst, kanske inte ens Vävarens; det kan lika gärna ha varit en ren slump.
Vad endast de äldsta och kraftfullaste av väsen vet, är att Mundana också hade en följeslagare en gång, en planet som löpte innanför Mundana, närmare solen. Det var ett frodigt, grönskande ställe; närmast paradisiskt egentligen, och från endera av de två världarna kunde man ofta se den andra tydligt på himlen; i all dess prakt. Vad denna andra värld hette en gång tycks alla ha glömt; låt oss kalla den "Antichthon", efter en colonisk myt om ett anti-Mundana som mycket väl kan ha basis i en verklig, otroligt avlägsen forntid. Alvernas förfäder levde på denna värld, liksom säkert många andra av de varelser som inte riktigt hör hemma på Mundana, för att inte tala om oräkneliga djurarter och växter och annat som måste ha utplånats för alltid då Antichton dog. När planeterna var som allra närmast varandra, låg de så nära att deras andeplan smälte samman; och drömmar och tankar kunde färdas fritt genom rymden, mellan världarna. Alvernas förfäder hade tillochmed eterseglare på vilka de kunde färdas ut ur omloppsbana och landstiga på Mundana. Men detta var i en otroligt avlägsen forntid, kanske hade materien då inte samma form som den har nu; men det fanns liv och död, glädje och sorg, och det fanns kosmiska krafter som ingen levande rådde över, som på ett ögonblick kunde utplåna miljoner av liv utan misskund.
Av någon anledning utövade Nemesis, Solens binära tvilling, en dragning på Antichton, starkare än på Mundana proper; eller så var Antichton en mindre värld och mer mottaglig för Nemesis dragningskraft. Antichton kan också, likt Nemesis, ha haft en eccentrisk bana så att Antichton ibland var längre från Solen än Mundana. Vad som hände var iallafall, att genom eonerna, varje gång Nemesis och Solen möttes, drogs Antichton längre och längre bort från Solen. De kosmiska krafter som var tio tusende år på detta sätt släpptes lösa måste ha varit enorma och nära nog slitit Antichton i bitar, men planeten klarade sig länge nog för att till sist, på blott ett ögonblick, slitas ur sin omloppsbana och fångas upp av Nemesis gravitation. I panik gick alverna ombord på sina eterseglare och flydde en masse till Mundana; men eterseglarna räckte inte åt alla, och de lämnade tusentals av sitt eget folk liksom miljoner av andra väsen kvar på Antichton då den följde med Nemesis ut i rymdens kalla tomrum.
Och så började Mörkret.
För att förstå det som följer, är det viktigt att reda ut hur Andeplanet egentligen fungerar. Det handlar egentligen om ett allomspännande, eteriskt existensplan som sträcker sig över hela universum - eller multiversum rentutav -, men alla bebodda världar, och kanske obebodda dessutom, i det fysiska universat utövar en dragningskraft som fångar upp själar och astrala väsen. Andeplanen runt bebodda världar närs av dessa världars liv, dess tankar och drömmar; det blir blomstrande ställen jämfört med det oändliga, tysta andeplanet i rymdens tomrum. Det är nästan ett omöjligt projekt för schamaner på Mundana att lämna Mundanas psykosfär, det område av andeplanet som är bundet till Mundana; inte ens Gudarna kan med lätthet göra det - Vävaren rår måhända över hela universum, inte bara Mundana, men de övriga gudarna är i de flesta fall lika bundna till världen som människorna, tirakerna och djuren på dess yta. det är också därför, kamorffraktionen Dakhû'r-nu inte helt sonika kan gå ut på andeplanet och fly världen, som de önskar - de måste först bli så kraftfulla att de kan fly dess dragningskraft och utträda i kosmos, bortom den. Mundanas andeplan är just Mundanas, liksom Mundanas drömvärld - det finns andra Drömvärldar och Andeplan, på andra bebodda världar, och de är teoretiskt, men knappast praktiskt, möjliga att nå.
Det vill säga, undantaget Antichtons.
Fångad i omloppsbana runt en stjärna så svag att den inte kunde nära liv, var Antichtons varelser dödsdöma. Så fort värmen från Mundanas sol försvunnit i fjärran, började all växtlighet och allt djurliv på Antichton att förfrysa och dö och försänkas i evig, iskall natt, endast upplyst av en patetisk ursäkt till stjärna. Det fanns några få livsformer som var så ihärdiga att de kunde anpassa sig, och åter några få - såsom de mäktiga drakarna - som helt sonika inte kunde dö, men de allra flesta av de få varelser på Antichton som faktiskt lyckades överleva fydde till djupa urgrottor i världens inre, och lade sig i dvala där; i ett desperat försök att undgå kölddöden. De sov i tio tusen år, medan Antichtons yta blev en livlös köldöken, här och var prydd av ishöljda ruiner av svunna civilisationer, hemsökt endast av spöken och bisarra, plågade livsformer, och deras drömmar blev under tio tusen år så starka och klara att de mer eller mindre ersatte det vanliga livet för dem. Drömmarna blev verklighet; kanske inte i ordagrann bemärkelse, men för De Sovande tycktes drömmarna långt mycket verkligare än den döda världen omkring dem. Och fantasi är kraft; så har det alltid varit, och den döda världens psykosfär fylldes av färggranna, sprakande visioner, drömska bilder, röster, musik, ett desperat, undermedvetet försök av De Sovande att uthärda. Men på något vis hade alla deras drömmar, oavsett hur vackra och behagliga, alltid en bitter, obehaglig underton.
De väsen på Antichton som redan från början existerat enbart på andeplanet, i dödsriket eller någon annanstans bortom den fysiska världen, dog självfallet inte alla. Många av gudarna tynade bort då deras tillbedjare utplånades, demoner svalt ihjäl och bleknade då nya själar slutade att tillkomma och de gamla, döda själarna en efter en försvann till vad som nu ligger bortom; Antichtons andeplan blev en lika död och tom plats som planetens fysiska yta. Somliga gudar överlevde genom att fly in i Drömriket; den enda fristad som återstod, fullkomligt sprakande av De Sovandes drömmar; andra försmäktade enbart i andeplanets stillhet och drevs galna och hämndlystna av sin ensamhet. Varför hade Mundanas gudar inte hjälpt dem, undrade man. Varför hade Vävaren låtit detta hända? Så insåg man, att förr eller senare skulle Nemesis och Solen närma sig varandra igen; förr eller senare skulle Antichton åter komma nära Mundana. Mundana...blomstrande, livfullt, lyckligt...Antichtons gudar kände hat och avund; och de tog med sig detta in i Drömmen, infesterande De Sovande med avundsjuka och tanken på den levande värld de omsider skulle komma i kontakt med igen.
Under tiden låg Antichtons drakar slumrande, inkapslade i is; och inte ens Gudarna visste vad de tänkte.
Så kom det första Mörkret för Mundanas folk. Det var otroligt länge sedan; men det skulle komma att förändra Mundana för alltid, och dess effekter kvarstår mycket pågagligt än idag. Det var första gången efter Antichtons död då Nemesis och Solens banor nära nog möttes, och i ljuset från Solen smältade det värsta av Antichtons istäcke för ett kort tag; och ur isen reste sig Antichtons plågade drakar skriande mot stjärnorna. De teleporterade sig ur Antichtons dragningskraft; ut i rymden, bredde ut sina vingar i etern och flög mot Mundana i dussintal; förebådande död, förödelse och undergång för Mundanas varelser.
Drakarna kom likt en första chockvåg, och innan Mundanas drakar hunnit reagera, tog de ut sitt hat på Mundanas folk; vilka de nu var i denna avlägsna forntid. Snart, emellertid,
för blott ett ögonblick i kosmos; dagar, veckor måhända, hamnade Mundana och Antichton åter så nära varandra att deras psykosfärer smälte ihop; och Mundanas stillsamma drömvärld dränktes i de kraftftulla, tiotusenåriga drömmarna från Antichtons varelser. Invasionen tog sig en helt annan, icke-fysisk vändning då Antichtons gudar och andar kastade sig över Mundanas andeplan, och i denna första peripeti rådde snart ett så totalt kaos på -alla- existensplan att Mundana nära nog gick under. Kanske var det blott de större händelserna i kosmos som förhindrade det; Antichtons väsen hade inte nog med tid innan världarna åter separerades och strängarna som förenda psykosfärerna brast. Några få av Antichtons väsen lyckades klamra sig fast vid Mundana, men de allra flesta slets skriande tillbaka till sitt frusna hem och försvann åter bort bland stjärnorna. Antichtons drakar, ensamma nu, och isolerade, gav upp för denna gång och flydde till sin egen värld innan det var försent.
Det var nu Skugglandet uppstod. Det var en ren effekt av mötet mellan De Sovandes drömmar och de vaknas drömmar på Mundana; en plats där Drömmen fick form och fasthet; än mer så än den hade på Antichton. För Mundana kunde hysa liv, också drömskt liv; på Mundana blev De Sovandes drömmar bara än mer verkliga. När världarna åter gled isär, uppstod Skugglandet, medvetet eller omedvetet, som en buffert, något halvt fysiskt för De Sovande att klamra sig fast vid. På så vis kom en del av dem att lyckas stanna på Mundana; och deras slumrande kroppar på Antichton föll snart ihop i damm. I Skugglandet möttes Mundanas varelsers kollektiva drömvärld och en främmande, plågad dröm från en död värld, och resultatet blev det bitterljuva, farliga skymningsland Skugglandet idag är. I Antichtons dröm fanns ingen fysikalisk konsekvens, inga vanliga naturlagar ; tid och rum var knappast logiska fenomen - precis som det kom att bli i Skugglandet. Det är för evigt bundet till Mundana, en del av Mundanas kosmologi allt framgent, och får mer och mer drag av Mundana ju längre tiden går, men Skugglandet i gemen har ändå än idag väldigt många drag av Antichton. En svag sol som aldrig förmår mer än att skapa skymningsdis, en frekvent kyla, men, framförallt - många av Skuggvarelserna är fysiska manifestationer av själar som flytt Antichton, eller snarare ättlingar till dylika. Det är därför rimurerna och stagranerna är så alvlika. De var alver en gång.
Skugglandet har en sorglig dimension, emellertid; det uppstod som en barriär mellan Antichtons drömvärld och Mundanas, för att skydda Mundanas varelser, svagare som deras drömmar är; distraherade av jordelivet. Detta innebär, att i varje ny peripeti är det Skugglandet som först blir invaderat av Antichton. Först efter att de fått fotfäste i Skugglandet, kan Antichtons varelser sprida sig vidare till Mundanas andra existensplan.
Så följde peripeti efter peripeti, genom eonerna. När Skugglandet en gång uppstått, var Mundana inte längre lika sårbart, och sedan Drakarna av någon anledning tagit sig rollen som Drömmarnas Väktare, blev mötet mellan världarna aldrig igen fullt så ödesdigert. Men det är ingen anledning, för de få som lever så länge att de minns, att lätta på garden mellan peripetierna - vid varje möte, fastnar väsen från Antichton på Mundana; men själar från Mundana fastnar också på Antichton; ett ohyggligt öde. Detta gör, att det finns krafter på båda sidor som konspirerar mot Mundanas folk och förbereder nästa Möte, också mitt under eonerna. Vidare, har Antichtons väsen i sitt allt mer kollektiva medvetande utvecklat en intrikat strategi för att mjuka upp Mundana när världarna börjar närma sig varandra. När Mundana är tillräckligt nära, skickar de ut sina tankar mot Mundana; och infesterar Mundanas drömvärld med mörka känslor, så att det sipprar hat, avund, ilska och rädsla till Mundanas varelser. Mardrömmar blir mycket mer frekventa hos Mundanas folk inför varje peripeti; i synnerhet hos mäktiga och starka själar; för sådana är de lättaste att förnimma. Kungar, krigsherrar, ledare, tänkare, hjältar och framstående auktoriteter lyser som irrbloss på andeplanet, och det är mot dessa De Sovande riktar sina angrepp; för det är då de gör mest skada. Det är av denna anledning som drakarna vilar i Skugglandet, som Antichtons drömmar inte påverkar, och kamorferna uppfann sina fullständigt slutna stasisfält - de har, ensamma bland Mundanas varelser, sörjt för att i möjligaste mån se till att Antichtons drömmar inte påverkar dem. Sanarialvernas främsta har säkert någon säkerhetsåtgärd de med; för Det hemliga utskottet känner till alvernas ursprung, och vet vad Mörkret egentligen hamdlar om.
Vidare har Antichton agenter, inte bara i form av varelser sm lyckats stanna på Mundana; dessa har ju otvivelaktigt fått operera på egen hand under årtusendena, helt avskurna från sitt frusna hem. Däremot kan verkliga schamaner från Antichton färdas mellan världarna tidigare än några andra, drakarna undantaget, tränga in i Mundanas psykosfär och besätta nyckelpersoner, samla information, sondera det strategiska läget och så split. Om Mörkret på Antichton, för mörker är mer eller mindre vad dess varelser degenerat till, någonsin ska kunna segra på Mundana måste det utnyttja den korta tid det har att erövra så bra det bara går. När planeterna väl glider isär igen, separeras deras psykosfärer våldsamt fort, och invasionschansen är över för de närmaste tio tusen åren. För varje eon som gått; har Antichtons förberedelser därför blivit mer och mer intrikata och känts av mer och mer; och faran för Mundana blir bara större. I de nuvarande eonen, liksom den förra, hade Mundanas dominerande varelser nästan helt glömt bort det förra Mörkret; och man är sämre förberedda än någonsin. Drakarna har misslyckats med sin föresats att ena Mundanas folk inför peripetin, och den enda stora makt som egentligen på allvar vet vad som håller på att hända är insektoiderna - deras kollektiva medvetande har bevarat minnet av Mörkret, och de kommer vara de första att reagera när det väl anländer. Tyvärr, kanske man kan säga; för insektoiderna är varken särskilt kommunikabla eller särskilt finkänsliga när de inför varje peripeti väller upp ur sina hålor och ut över Mundana åt alla vädersträck. Resten av Mundanas folk brukar kraftigt misstolka deras intentioner; med ödesdigra resultat.
Den här gången ser det således mörkt ut för Mundana; och tillochmed gudarna oroar sig.
Vad är det då för väsen som egentligen dväljes på Antichton, och hur hotar de Mundana?
Urskuggvarelserna tycks vara de mest talrika. De verkar vara någon form av spöken som tagit en halvt fysisk, skugglik form, skototropiskt och kryotropiskt baserad. De kan färdas genom drömriket; många varelser på Mundana beskriver dylika väsen från sina mardrömmar, men inte genom andeplanet; då de har en vagt fysisk form. Det finns också en form av Urskuggvarelser som uppträder i helt och hållet fysiska gestalter; ofta nära nog exakta kopior av specifika personer på Mundana; kompletta med röster, självmedvetande, allt. Ofta framstår de som någon sorts parodier på sina mundana motsvarigheter; för deras personligheter är ofta förvridna; entusastiska, lekfulla och grymma. Det är lätt att tro att dessa varelser skapats i någon medveten process av väsen på Antichton, skräddarsytts för att bli ultimata infiltratörer, men drakarna hävdar annorlunda - "De är speglingar av livet", för att citera Sir Verduhrakh. Vad han nu menar med det. När dessa väsen dödas, iallafall, läcker slingor av svart rök ur deras kroppar likt skuggiga tentakler, och kyla sprider sig i omgivningen. Dessa svarta slingor tycks vara deras verkliga gestalter; och de kan fly till andeplanet och bortom; kanske rentav tillbaka till Antichton. Sällskapet i Gordrion har tillfångatagit sådana väsen och fått barn med dem; dessa hybrider, mindre än ett halvdussin allt som allt, undangömda här och var i Mundana, ser ut och verkar tänka och känna precis som människor; men kan alla hantera skototropi på mycket, mycket märkliga sätt. De vanliga, spöklika urskuggvarelserna är Antichtons krigare; det är de första att angripa Skugglandet varje peripeti, och försöker därifrån ta sig vidare in i den fysiska världen och drömriket. Vanliga vapen kan inte skada dem, men välsignade och magiska vapen biter. Såren från urskuggornas vapen är mycket svåra för dödliga varelser att läka; de blir nästan omedelbart infekterade, varvid blåsvarta slingor långsamt sprider sig under huden, mot hjärnan och hjärtat. De urskuggvarelser som är kopior av folk på Mundana syns mycket, mycket mera sällan; de tycks i Antichtons hierarki dock stå mycket högre; som ledare och agenter.
De Sovande är framförallt alvernas förfäder; men har legat i dvala så länge att deras fysiska kroppar blott är förtvinade skal; om de ens existerar längre. De lever i drömriket snarare än någon annanstans; och det är denna värld de framförallt invaderar under Mörkret. Där skapar de allt från märkliga, otäcka illusioner de fångar sovande människor i till monster och fasor av betydligt mer köttsligt slag; som snart försöker ta sig ut till det fysiska Mundana. De Sovande är egentligen Mörkrets viktigaste verktyg; de mer än några andra skapar totalt kaos och förvirring på Mundana, och banar väg för urskuggornas invasion av den fysiska världen.
Schamanerna är de av De Sovande som inte bara har makt i drömmens värld, utan också i andens. De är inte talrika; men genom att besätta nyckelpersoner på Mundana brukar de kunna orsaka stor skada varje Mörker. Schamanerna är också sändebud; ibland uppenbarar de sig i astrala former av sina forna, köttsliga skepnader, särskilt om Mörkret någon gång skulle underlåta sig till att förhandla med varelser på Mundana.
Rockorna är förmodligen demoner från Antichtons halvt utdöda andeplan; som någon kraft på Antichton åkallar varje peripeti, främst för att uppehålla insektoiderna. Rockorna är flygande, tämligen köttsliga väsen som angriper Mundana från skyarna och skugglandet i väldiga horder; kanske kan de rentav färdas fysiskt mellan världarna, genom rymden. De är inte vidare kraftfulla, men de är å andra sidan många, mer eller mindre hela Antichtons återstående demonpopulation, och brukar få hjälp av blandade demoner på Mundana som gärna ser den fysiska världen gå om intet och ersättas av en paradisisk dröm. (Se här mitt inlägg om demonernas drivkrafter).
Kollaboratörerna är vanliga mundana personer och varelser som går i Mörkrets ledband; oftast är de helt sonika köpta av Urskuggvarelsernas agenter, eller förförda av drömmar om makt utan att exakt vara medvetna om vad Antichtons varelser egentligen eftersträvar; men somliga har mycket medvetna agendor och vet precis vad de pysslar med.
Vrakherna är bland de mer framträdande släktena på Mundana som helt går i Antichtons ledband. Deras blotta utseende bär spår av den döda värld de kom ifrån; men på något sätt tycks de ha blivit helt köttsliga väsen på Mundana. Hatade av alla, flydde de till den kalla underjorden, där de ännu bidar sin tid, mer eller mindre undermedvetet inväntande sina fjärran gudars återkomst. Någon sorts vrakhliknande varelser finns också på Antichton; de brukar skymta i skugglandet varje peripeti, men de tål inte värmen på Mundana, och i den fysiska världen hemsöker de mest Mithera och Gordrion.
Drakarna är de mest köttsliga av de besjälade varelser som fortfarande finns kvar på Antichton. Det är anmärkningsvärt att det fanns drakar på både Antichton och Mundana; kanske spred sig drakarna från den ena världen till den andra någon gång i den första tidsåldern; men kanske finns det drakar på många världar i universum. De verkar trots allt svara endast inför Vävaren. Antichtons drakar är i huvudsak förbittrade, sargade väsen; ärrade av oräkneliga strider, utmagrade av hunger, märkta av frostskador, muskelförtvining, brist på ljus; somliga har kanske inte ens ögon längre. Men de är alltjämt fruktansvärda varelser, och de är bland de första av Mörkrets härolder som når Mundana i varje peripeti. Det verkar finnas lumian och mortuach bland dem; för somliga är mycket lömska, subtila och försiktiga, med mystiska agendor, medan andra enbart tycks sträva efter att orsaka så mycket förödelse som bara möjligt är. De är odödliga liksom Mundanas drakar; även om de dör, kommer de på något vis ändå att återfödas på Antichton. Drakarna tycks dock stå utanför någon slags mystisk samhörighet på Antichton - urskuggorna, de sovande, tillochmed Antichtons gudar agerar konsekvent i samma syfte; som ledda av samma väsen eller samma tanke. Men inte drakarna. Deras agendor är oberäkneliga och egensinniga, och flera av dem har rentav motarbetat Antichtons gudar. Särskilt gäller detta Abraxes, en drake som någon gång i en dimhöljd forntid lyckades klamra sig fast i Skugglandet och stanna där när Antichton fortsatte bort i rymden. Abraxes gjorde sig omsider till Det svarta hovets härskare i Skugglandet, under namnet 'Dimmornas herre', och tillskansade sig på vis sådan makt att ingen av Mundanas drakar lyckades driva bort honom - de tycks snarare ha accepterat honom med tiden. Abraxes omnämns i Draksången - redan på andra plats. Han har under eonerna arbetat på en egen, gåtfull agenda som definitivt inte tycks förenlig med Mörkrets.
Gudarna är beklagliga spillror av sin forna storhet; bittra och hatiska mot Mundanas gudar som övergav dem. De anfaller med kraft Mundanas andeplan varje peripeti; men går sällan till direkt angrepp mot Mundanas mäktigare gudar, väl medvetna om att de är för kraftfulla motståndare. Antichtons gudar försöker snarare, via andeplanet, skaffa sig inflytande i den fysiska världen för att sarga så mycket som möjligt av de varelser som dyrkar deras fiender; Mundanas gudar. En gud som inte någon tror på kommer att blekna bort, sådan är kosmos ordning, och Antichtons gudar är inte sena att utnyttja det. Genom att förröda och härja Mundanas yta med alla medel de förfogar över hoppas de förstöra basen för Mundanas andeplan, och neutralisera hela det hot dess väsen utgör. Ett fåtal av Antichtons gudar har lyckats stanna på Mundana mellan peripetierna; genom att skaffa sig egna tillbedjare där, och därmed klippt av mycket av banden till sitt forna hem. Bland de främsta av dessa är kanske Obscurus och Xinu, där den förra med tiden blivit relativt harmlös och förlåtit Mundanas gudar. Den senare, dock, är fylld av illvilja, förakt och hat mot allt mundant liv, samtidigt som den motvilligt själv börjar fästa sig vid det köttsliga liv den lever genom sina avatarer...som om den själv vore en simpel demon. Xinu går inte längre i Antichtons ledband; även om dess agenda i stort sett är densamma - skillnaden är att Xinu själv vill härska över Mundana i nästa eon, snarare än att underkasta sig oket från Antichton.
Urmörkret är en gåta. Det tycks som att Antichtons varelsers drömmar med tiden bildat någon sorts nytt väsen sprungen ur det kollektiva undermedvetna hos De Sovande. Detta väsen har kanske ingen fysisk form, men det manifesterar sig i Mundanas drömmar som en skugga som kryper över världen. Det rör sig om något subtilt, parasitiskt väsen; en tanke, en skugga blott, måhända en primordial urkraft som alltid funnits där; en förvriden, frusen, nära nog vandöd världssjäl. Dess tankar tycks vara upphovet till Antichtons planer, kanske är det också upphovet till urskuggvarelserna som helhet, men det tycks vara det högsta medvetandet i en intrikat hierarki på Antichton; en hierarki endast drakarna står utanför. Tillochmed gudarna, både i Mundana och Antichton, verkar frukta Urmörkret, så vad det än är, är det synnerligen mäktigt, och frågan är om ens Vävaren rår över det.
Mörkerherrarna var urskuggvarelse-hybrider som skapades av någon svunnen civilisation i Mundanas forntid, och gavs odödliga, gudalika människokroppar att bebo. Vem som skapade dem, eller varför, har försvunnit i historiens dimmor, likaså vad som egentligen ger dem deras krafter; men de är praktiskt taget halvgudar, och har under tidigare eoner flera gånger sällat sig till Antichtons gudar och demoner. Mörkerherrarna är dock väsen som hör hemma på Mundana minst lika mycket som på Antichton; och trots sina väldiga krafter, kan de dö. Deras antal har blivit färre och färre genom årtusendena, och endast ett fåtal finns kvar. Ett otäckt stort antal av detta fåtal, emellertid, hålls fångna av Menon-Auns herre; draken Syantecaran, som säkerligen inte tvekar att använda dem i sin planerade världserövring. Det, liksom så mycket annat, bådar nog inte gott för Mundana.
Alverna kommer förstås från Antichton, men deras flykt var fysisk och verklig, och de hör till Mundana och har glömt det mesta av sitt ursprung. Liljans råds hemliga utskott vet förstås en hel del, dock; däribland att deras släkte är bland de som Urmörkret hatar mest. Sanarialvernas projekt att snabbt bygga eterseglare och fly Mundana innan Antichton kommer nära är således mycket väl motiverat, minst sagt.
Skuggvarelserna har många band till Antichton, såklart, men endast de allra, allra äldsta av dem minns deras ursprung. När Antichton invaderar varje peripeti brukar Skuggvarelserna för det mesta retirerat djupt in i Skugglandet, men bemötandet har skett också på många andra sätt genom årtusendena; ibland har skugglandet blivit huvudsakligt slagfält, och stora områden blivit ödelagda för evig tid. En stor och otroligt viktig fråga, bland de som besitter insikt i sådana ting, är hur Det svarta hovet under Abraxes kommer att agera i den stundande peripetin. Svaret vet bara Abraxes själv, förstås, vilket inte direkt gör resten av Mundanas drakar bättre till mods.
Det finns en uppsjö av andra varelser som säkert kan komma att spela roll, förstås. Däribland finns det en del som tror att misslorna kommer från Antichton, eller coomarorna, kanske rent av hyggelmonstren. Kamorferna vet förstås massor, men trycker i sina dunkla fästen, sagitaurerna likaså, och drakarna bidar sin tid. Vad Mundanas gudar gör vet ingen egentligen; kanske är det inte ens särskilt relevant. Och Vävaren väntar stilla bland stjärnorna, och låter i tysthet världen ha sin gång.
Men nog är nog. Det här är en väldigt lång text nu; så jag hoppas att någon gillar den nog att orka läsa allt.
- Ymir, inspirerad
