Man Mountainman
Storsvagåret
Ser ni vad det här föreställer?
<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">Det är fyra elefanter som nosar på en apelsin</font></td></tr></table>
När man tittar på den här typen av bilder, som kallas "droodlar" (Länk till Wikipediasida), kan de till en början tyckas nonfigurativa, abstrakta, och det blir en gåta att de överhuvudtaget skulle kunna föreställa något. När man får höra "lösningen" (som förvisso ofta är ganska fånig) så faller dock mönstret på plats, och bilden uppenbarar sitt latenta "innehåll" för en.
Notera att "fyra elefanter som nosar på en apelsin" är långt ifrån den enda möjliga lösningen på droodeln. Man skulle till exempel kunna tänka sig, att den föreställde "en helikopter sedd uppifrån" eller något annat. Av någon anledning uppfattar vi dock detta som en "sämre" lösning. Den är mindre intressant, mindre fantasieggande, mindre oväntad. Den är tråkig.
Droodlar är ett slags gåtor, där man presenteras inför en uppsättning data (bilden) och förväntas "förklara" dessa data genom att tala om vad de föreställer. Nu har jag börjat fundera på om inte många berättelser i det västerländska dramaturgiska paradigmet kan beskrivas enligt en liknande modell. Berättelsen bidrar med en uppsättning "data" eller pusselbitar, och i klimaxscenen förväntas sedan berättaren bidra med en "förklaring" till dessa pusselbitar genom en "twist" eller omvälvande händelse. Bedömningen av ett slut påminner om bedömningen av lösningen på en "droodle": "fyndigare", intressantare lösningar värderas högre än triviala och tråkiga.
För att förklara vad jag menar tänkte jag ta exempel från några kända filmer och böcker. Förhoppningsvis är ni alla bekanta med dessa slut, men jag utfärdar ändå en SPOILERVARNING! för nedanstående.
Fight Club: Jag börjar med Fight Club för att den utgör ett sånt uppenbart exempel på en film med en iögonfallande plot twist. I Fight Club utgörs "pusselbitarna" av en mängd underliga och till synes oförklarliga händelser under filmens gång. "Lösningen" består i avslöjandet att Tyler Durden i själva verket är huvudpersonens alternativa personlighet. Här har vi alltså att göra med ett "avslöjande", en hemlighet som är lika okänd för tittarna som för huvudpersonen, och filmen får sin effekt av detta avslöjande. Men alla lösningar är inte avslöjanden.
Sagan om ringen: Här har vi två pusselbitar: 1) Det faktum att Frodo, trots att han burit härskarringen tvärs genom Mordor, ändå inte dukat under för dess frestelse, samt 2) Gollum, som varit hoberna behjälplig trots att han egentligen avskyr Frodo och vill ha hans ring. Lösningen blir följande: Väl framme vid domedagsberget dukar Frodo trots allt under för frestelsen och sätter på sig ringen, men Gollum blir tokig av girighet och biter ringen från Frodos finger, varpå han faller ned i vulkankratern. Lösningens styrka ligger i att den tar hänsyn till båda pusselbitarna. Den utgör dock inte en "förklaring" eller ett "avslöjande"; istället sker lösningen genom att bägge pusselbitarna "upplöses", och denna upplösning ger upphov till den dramatiska slutscenen.
Star Wars: Här har vi också två pusselbitar: 1) Luke Skywalker är under kraftig beskjutning av Darth Vader, och riskerar att bli nedskjuten innan han hunnit förstöra Dödsstjärnan, 2) Han Solo har, trots sin uppenbara status som huvudperson, valt att inte delta i slutstriden. Lösningen blir, som bekant, att Han Solo dyker upp i Årtusende Falken - han har ändrat sig! - och skjuter ned Darth Vaders skepp. Återigen har vi effektivt sett att göra med pusselbitarnas upplösning snarare än deras förklaring: Han Solos svikarattityd upplöses, vilket leder till "upplösningen" av Darth Vaders skepp.
Har ni hängt med så långt? Vad tycker ni om min analys? Är den användbar? Är den trivial och ointressant? Eller är den rentav felaktig?
---
Givet att denna modell faktiskt har något icketrivialt att berätta för oss, så kan man kanske tillämpa den i sitt rollspelande. Istället för att strukturera spelet primärt kring karaktärer och deras val (vilket är narrativisternas lösning) så kan man strukturera det kring dylika dramaturgiska "pusselbitar" och deras lösning.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att man ger varje spelare i ansvar att föra med sig en dylik pusselbit till spelets slut. I slutscenen har sedan varje spelare som ansvar att upplösa, antingen sin egen eller någon annan spelares pusselbit. Dessa lösningar ska sedan sammanflätas så att de leder till ett avgörande av historien.
Modellen är heller inte endast tillämpbar på slutscener. Det finns ju flera "delavgöranden" i varje historia, och man kan mycket väl tänka sig att flera pusselbitar existerar parallellt under kampanjens gång, och att de successivt antingen "upplöses" eller "förklaras" vid särskilda nyckelscener.
Tror ni att det är genomförbart? Har ni fler idéer?
/Kalle
<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">Det är fyra elefanter som nosar på en apelsin</font></td></tr></table>
När man tittar på den här typen av bilder, som kallas "droodlar" (Länk till Wikipediasida), kan de till en början tyckas nonfigurativa, abstrakta, och det blir en gåta att de överhuvudtaget skulle kunna föreställa något. När man får höra "lösningen" (som förvisso ofta är ganska fånig) så faller dock mönstret på plats, och bilden uppenbarar sitt latenta "innehåll" för en.
Notera att "fyra elefanter som nosar på en apelsin" är långt ifrån den enda möjliga lösningen på droodeln. Man skulle till exempel kunna tänka sig, att den föreställde "en helikopter sedd uppifrån" eller något annat. Av någon anledning uppfattar vi dock detta som en "sämre" lösning. Den är mindre intressant, mindre fantasieggande, mindre oväntad. Den är tråkig.
Droodlar är ett slags gåtor, där man presenteras inför en uppsättning data (bilden) och förväntas "förklara" dessa data genom att tala om vad de föreställer. Nu har jag börjat fundera på om inte många berättelser i det västerländska dramaturgiska paradigmet kan beskrivas enligt en liknande modell. Berättelsen bidrar med en uppsättning "data" eller pusselbitar, och i klimaxscenen förväntas sedan berättaren bidra med en "förklaring" till dessa pusselbitar genom en "twist" eller omvälvande händelse. Bedömningen av ett slut påminner om bedömningen av lösningen på en "droodle": "fyndigare", intressantare lösningar värderas högre än triviala och tråkiga.
För att förklara vad jag menar tänkte jag ta exempel från några kända filmer och böcker. Förhoppningsvis är ni alla bekanta med dessa slut, men jag utfärdar ändå en SPOILERVARNING! för nedanstående.
Fight Club: Jag börjar med Fight Club för att den utgör ett sånt uppenbart exempel på en film med en iögonfallande plot twist. I Fight Club utgörs "pusselbitarna" av en mängd underliga och till synes oförklarliga händelser under filmens gång. "Lösningen" består i avslöjandet att Tyler Durden i själva verket är huvudpersonens alternativa personlighet. Här har vi alltså att göra med ett "avslöjande", en hemlighet som är lika okänd för tittarna som för huvudpersonen, och filmen får sin effekt av detta avslöjande. Men alla lösningar är inte avslöjanden.
Sagan om ringen: Här har vi två pusselbitar: 1) Det faktum att Frodo, trots att han burit härskarringen tvärs genom Mordor, ändå inte dukat under för dess frestelse, samt 2) Gollum, som varit hoberna behjälplig trots att han egentligen avskyr Frodo och vill ha hans ring. Lösningen blir följande: Väl framme vid domedagsberget dukar Frodo trots allt under för frestelsen och sätter på sig ringen, men Gollum blir tokig av girighet och biter ringen från Frodos finger, varpå han faller ned i vulkankratern. Lösningens styrka ligger i att den tar hänsyn till båda pusselbitarna. Den utgör dock inte en "förklaring" eller ett "avslöjande"; istället sker lösningen genom att bägge pusselbitarna "upplöses", och denna upplösning ger upphov till den dramatiska slutscenen.
Star Wars: Här har vi också två pusselbitar: 1) Luke Skywalker är under kraftig beskjutning av Darth Vader, och riskerar att bli nedskjuten innan han hunnit förstöra Dödsstjärnan, 2) Han Solo har, trots sin uppenbara status som huvudperson, valt att inte delta i slutstriden. Lösningen blir, som bekant, att Han Solo dyker upp i Årtusende Falken - han har ändrat sig! - och skjuter ned Darth Vaders skepp. Återigen har vi effektivt sett att göra med pusselbitarnas upplösning snarare än deras förklaring: Han Solos svikarattityd upplöses, vilket leder till "upplösningen" av Darth Vaders skepp.
Har ni hängt med så långt? Vad tycker ni om min analys? Är den användbar? Är den trivial och ointressant? Eller är den rentav felaktig?
---
Givet att denna modell faktiskt har något icketrivialt att berätta för oss, så kan man kanske tillämpa den i sitt rollspelande. Istället för att strukturera spelet primärt kring karaktärer och deras val (vilket är narrativisternas lösning) så kan man strukturera det kring dylika dramaturgiska "pusselbitar" och deras lösning.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att man ger varje spelare i ansvar att föra med sig en dylik pusselbit till spelets slut. I slutscenen har sedan varje spelare som ansvar att upplösa, antingen sin egen eller någon annan spelares pusselbit. Dessa lösningar ska sedan sammanflätas så att de leder till ett avgörande av historien.
Modellen är heller inte endast tillämpbar på slutscener. Det finns ju flera "delavgöranden" i varje historia, och man kan mycket väl tänka sig att flera pusselbitar existerar parallellt under kampanjens gång, och att de successivt antingen "upplöses" eller "förklaras" vid särskilda nyckelscener.
Tror ni att det är genomförbart? Har ni fler idéer?
/Kalle
