DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Det har återigen spelats A Thousand and One Nights hemma hos Wilper. Inte mindre än två omgångar kostade vi på oss.
Den första omgången var av traditionellt snitt: vi tog rollerna som diverse figurer i sultanens palats, nämligen:
Nour, den oansenliga flickan som spelade på glasklockor utanför sultanens fönster för att väcka honom mjukt på morgonen. Hon var avundsjuk på astrologen för hans förmåga att se framtiden och hennes ambition var att släppa Serits tigrar fria. Spelades av Wilper.
Alhazer, astrologen som varje dag fick genomgå det krävande jobbet att ställe kejsarens horoskop. Han var avundsjuk på konfektyrmästaren som ju bara behövde baka för att hålla kejsaren nöjd. Hans ambition var att klura ut ett sätt att utforma horoskopen så att sultanen alltid blev nöjd. Spelades av Atzel.
Jaheed Rathka, konfektyr- och såsmästare som försåg sultanen med allt det smarrigaste man kan tänka sig. Han var avundsjuk på... alla. Främst på Nours fina händer dock. Hans ambition var att få inflytande hos kejsaren genom att baka beroendeframkallande kakor (!). Spelades av Lloyd.
Serit, sultanens tigertämjare som mer eller mindre var en exotisk sevärdhet helt enkelt. Hon var avundsjuk på Nour som passade in så lätt och aldrig blev uttittad. Hennes ambition var att få Nour utpekad och förkastad. Spelades av mig.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
En sen afton samlades dessa kring en kanna varmt sött te för att berätta sagor för varandra (ety det är ju det man alltid gör i det här spelet). Nour var den som började och det gjorde hon med sagan om trädgårdsmästaren som var så förtrollad av näktergalens sköna sång att han negligerade sitt arbete. Hans hustru var inte alls glad över det här och skällde och gnällde på honom men... inget fick honom att jobba fortare. Allt hade nog fortsatt som det var om inte storvisiren hade dykt upp. Det var nämligen hans trädgård och han var inte alls nöjd med hur det såg ut där. Han uppmanade trädgårdsmästaren att få bort den fallna frukten innan gryningen kom, annars skulle han nog få se på annat! Trädgårdsmästaren jämrade sig hiskeliga men började raskt städa undan frukten och... se! Näktergalen hjälpte till!
Den flög omkirng och plockade fallen frukt den med. Det hela var lite som en lycklig dans tills hustrun dök upp och utbrast: ”Så löjliga ni ser ut! Sluta upp med det där!” När fågeln hörde det försökte den träffa kvinnan med några av de övermogna frukterna men missade. Det gjorde däremot inte hon när hon kastade sin sko på den arma fågeln! Näktergalen föll till marken med ena vingen skadad och trädgårdsmästaren jämrade sig än mer högljutt än förut. Han beklagade sig över den arma fågeln och lyckades spjälka dess vinge. I sin oro så såg han efter den hela natten och när gryningen kom låg mycket av fallfrukten ännu på marken. Storvisiren blev inte alls nöjd och var beredd att straffa trädgårdsmästaren, som dock lyckades ursäkta sig med sitt jämmer om den arma näktergalen. Om inte frukten var borta och gräset klippt till skymningen så skulle storvisiren dock inte visa någon nåd.
Trädgårdsmästaren började genast sitt arbete men var trött efter att ha varit uppe så länge... så när solstrålarna värmde hans ansikte och näktergalen sjöng somnade han i en av de stora högarna med frukt. Hans hustru såg detta och greps av medlidande. Hela dagen slet hon med att bärga frukt men... klippa gräset hann hon bara inte med. När så strovisiren kom åter och såg att arbetet fortfarande inte var gjort blev han rasande. Inte bara över att hans trädgård inte var ordnad utan även för att trädgårdsmästaren låtit sin fru stå för allt slit. ”Jag var så trött efter allt arbete inatt!” jämrade sig trädgårdsmästaren. ”När näktergalen sjöng klarade jag inte att hålla mig vaken!”
Ännu en gång lyckades han få storvisiren att färlänga fristen men också dryga ut arbetsbördan: dammen skulle rensas från näckrosorna! Medan himlen mörknade flög så plötsligt näktergalen sin väg! Nu när det var som allra viktigast klarade inte trädgårdsmästaren inte att arbete så effektivt då hans älskade fågel var borta. Även hans fru hade övergivit honom i arbetet, hon var ju trött efter att ha samlad ihop frukten hela dagen. En bit in på natten blandades dock något annat ljud med den arme trädgårdsmästarens eviga jämmer: fågelsång! Näktergalen var tillbaka, men inte ensam. Ett hel flock fåglar började genast det hårda jobbet med att rensa i storvisirens damm medan trädgårdsmästaren brände fallfrukten och klippte gräs.
Tiden var ändå för knapp. När gryningen kom var arbetet ändå bara halvgjort och storvisiren fick vada igenom fåglarna och de uppdragna men inte bortförda näckrosorna vid dammen. ”Du din... din långsamma sköldpadda!” utropade den vrede visiren när trädgårdsmästaren ännu en gång försökte ursäkta sig. Med en blixt så förtrollade också visiren den stackars mannen till en sköldpadda, liten och grön! Hustrun, som väkts av näktergalens sång, kom springande och bad på sina bara knän för sin makes skull och lyckades beveka storvisirens hjärta. Motvilligt förvandlade han trädgårdsmästaren tillbaka till en trädgårdsmästare (om än en aning grönare i hyn) och sa till om att han borde skatta sig lycklig för sin goda hustru, för utan henne hade han förblivit ett kräldjur. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Av nån anledning.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Rätt traditionellt, hmm? Det gällde till största del för de två andra sagorna som omgången bestod av också: Serits jaktsaga från sitt fjärran hemland och Alhazers berättelse om rövarbandet som blint litade på sin siare. Den första innehöll bl.a. fusk och förräderi medan den senare hade galenskaper av diverse slag och en gömd stad med hus av guld och gator av silver som legat gömd i sanden i tusen år. En del finfina saker helt enkelt.
Omgången slutade med att konfektyrmästaren piskades offentligt i hovet för att ha slarvat med sin tjänst (istället för att koncentrera sig på sina egentliga uppgifter satte han lärlingarna på dem och jagade själv recept på haschbrownies typ) och att Alhazer lyckades fly. Han hade mutat vaktkaptenen att hålla vakterna borta från muren där den var som lägst så att han kunde fly. Serit försökte följa efter men när risken att bli upptäck blev för stor gömde hon sig istället och missade chansen. Det var då man kom och fann henne: tigrarna var nämligen lösa! Nour hade uppfyllt sin ambition att släppa dem fria och i kaoset fått tag på sultanens bror med vilken hon tydligen inlett ett förhållande! Tack vare hans makt kunde de rida ut ur palatset och in i soluppgången på en kamel vars sadelväskor var fyllda av silver.
Spelmässigt var det storslam för Wilper som skrapade ihop högvis med tärningar medan vi andra liksom lullade på. Eftersom omgången var över efter bara tre sagor och stackars Lloyd inte hunnit berätta nån än så bestämde vi att spela en omgång till. Men först gjorde och åt vi tårta (som inte alls var tårta... men eftersom jag fyllde år så var det tårta. Sådeså.)!
Den första omgången var av traditionellt snitt: vi tog rollerna som diverse figurer i sultanens palats, nämligen:
Nour, den oansenliga flickan som spelade på glasklockor utanför sultanens fönster för att väcka honom mjukt på morgonen. Hon var avundsjuk på astrologen för hans förmåga att se framtiden och hennes ambition var att släppa Serits tigrar fria. Spelades av Wilper.
Alhazer, astrologen som varje dag fick genomgå det krävande jobbet att ställe kejsarens horoskop. Han var avundsjuk på konfektyrmästaren som ju bara behövde baka för att hålla kejsaren nöjd. Hans ambition var att klura ut ett sätt att utforma horoskopen så att sultanen alltid blev nöjd. Spelades av Atzel.
Jaheed Rathka, konfektyr- och såsmästare som försåg sultanen med allt det smarrigaste man kan tänka sig. Han var avundsjuk på... alla. Främst på Nours fina händer dock. Hans ambition var att få inflytande hos kejsaren genom att baka beroendeframkallande kakor (!). Spelades av Lloyd.
Serit, sultanens tigertämjare som mer eller mindre var en exotisk sevärdhet helt enkelt. Hon var avundsjuk på Nour som passade in så lätt och aldrig blev uttittad. Hennes ambition var att få Nour utpekad och förkastad. Spelades av mig.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
En sen afton samlades dessa kring en kanna varmt sött te för att berätta sagor för varandra (ety det är ju det man alltid gör i det här spelet). Nour var den som började och det gjorde hon med sagan om trädgårdsmästaren som var så förtrollad av näktergalens sköna sång att han negligerade sitt arbete. Hans hustru var inte alls glad över det här och skällde och gnällde på honom men... inget fick honom att jobba fortare. Allt hade nog fortsatt som det var om inte storvisiren hade dykt upp. Det var nämligen hans trädgård och han var inte alls nöjd med hur det såg ut där. Han uppmanade trädgårdsmästaren att få bort den fallna frukten innan gryningen kom, annars skulle han nog få se på annat! Trädgårdsmästaren jämrade sig hiskeliga men började raskt städa undan frukten och... se! Näktergalen hjälpte till!
Den flög omkirng och plockade fallen frukt den med. Det hela var lite som en lycklig dans tills hustrun dök upp och utbrast: ”Så löjliga ni ser ut! Sluta upp med det där!” När fågeln hörde det försökte den träffa kvinnan med några av de övermogna frukterna men missade. Det gjorde däremot inte hon när hon kastade sin sko på den arma fågeln! Näktergalen föll till marken med ena vingen skadad och trädgårdsmästaren jämrade sig än mer högljutt än förut. Han beklagade sig över den arma fågeln och lyckades spjälka dess vinge. I sin oro så såg han efter den hela natten och när gryningen kom låg mycket av fallfrukten ännu på marken. Storvisiren blev inte alls nöjd och var beredd att straffa trädgårdsmästaren, som dock lyckades ursäkta sig med sitt jämmer om den arma näktergalen. Om inte frukten var borta och gräset klippt till skymningen så skulle storvisiren dock inte visa någon nåd.
Trädgårdsmästaren började genast sitt arbete men var trött efter att ha varit uppe så länge... så när solstrålarna värmde hans ansikte och näktergalen sjöng somnade han i en av de stora högarna med frukt. Hans hustru såg detta och greps av medlidande. Hela dagen slet hon med att bärga frukt men... klippa gräset hann hon bara inte med. När så strovisiren kom åter och såg att arbetet fortfarande inte var gjort blev han rasande. Inte bara över att hans trädgård inte var ordnad utan även för att trädgårdsmästaren låtit sin fru stå för allt slit. ”Jag var så trött efter allt arbete inatt!” jämrade sig trädgårdsmästaren. ”När näktergalen sjöng klarade jag inte att hålla mig vaken!”
Ännu en gång lyckades han få storvisiren att färlänga fristen men också dryga ut arbetsbördan: dammen skulle rensas från näckrosorna! Medan himlen mörknade flög så plötsligt näktergalen sin väg! Nu när det var som allra viktigast klarade inte trädgårdsmästaren inte att arbete så effektivt då hans älskade fågel var borta. Även hans fru hade övergivit honom i arbetet, hon var ju trött efter att ha samlad ihop frukten hela dagen. En bit in på natten blandades dock något annat ljud med den arme trädgårdsmästarens eviga jämmer: fågelsång! Näktergalen var tillbaka, men inte ensam. Ett hel flock fåglar började genast det hårda jobbet med att rensa i storvisirens damm medan trädgårdsmästaren brände fallfrukten och klippte gräs.
Tiden var ändå för knapp. När gryningen kom var arbetet ändå bara halvgjort och storvisiren fick vada igenom fåglarna och de uppdragna men inte bortförda näckrosorna vid dammen. ”Du din... din långsamma sköldpadda!” utropade den vrede visiren när trädgårdsmästaren ännu en gång försökte ursäkta sig. Med en blixt så förtrollade också visiren den stackars mannen till en sköldpadda, liten och grön! Hustrun, som väkts av näktergalens sång, kom springande och bad på sina bara knän för sin makes skull och lyckades beveka storvisirens hjärta. Motvilligt förvandlade han trädgårdsmästaren tillbaka till en trädgårdsmästare (om än en aning grönare i hyn) och sa till om att han borde skatta sig lycklig för sin goda hustru, för utan henne hade han förblivit ett kräldjur. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Av nån anledning.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Rätt traditionellt, hmm? Det gällde till största del för de två andra sagorna som omgången bestod av också: Serits jaktsaga från sitt fjärran hemland och Alhazers berättelse om rövarbandet som blint litade på sin siare. Den första innehöll bl.a. fusk och förräderi medan den senare hade galenskaper av diverse slag och en gömd stad med hus av guld och gator av silver som legat gömd i sanden i tusen år. En del finfina saker helt enkelt.
Omgången slutade med att konfektyrmästaren piskades offentligt i hovet för att ha slarvat med sin tjänst (istället för att koncentrera sig på sina egentliga uppgifter satte han lärlingarna på dem och jagade själv recept på haschbrownies typ) och att Alhazer lyckades fly. Han hade mutat vaktkaptenen att hålla vakterna borta från muren där den var som lägst så att han kunde fly. Serit försökte följa efter men när risken att bli upptäck blev för stor gömde hon sig istället och missade chansen. Det var då man kom och fann henne: tigrarna var nämligen lösa! Nour hade uppfyllt sin ambition att släppa dem fria och i kaoset fått tag på sultanens bror med vilken hon tydligen inlett ett förhållande! Tack vare hans makt kunde de rida ut ur palatset och in i soluppgången på en kamel vars sadelväskor var fyllda av silver.
Spelmässigt var det storslam för Wilper som skrapade ihop högvis med tärningar medan vi andra liksom lullade på. Eftersom omgången var över efter bara tre sagor och stackars Lloyd inte hunnit berätta nån än så bestämde vi att spela en omgång till. Men först gjorde och åt vi tårta (som inte alls var tårta... men eftersom jag fyllde år så var det tårta. Sådeså.)!