Nekromanti Äventyr! Spänning! Romantik!

[DeBracy]

På fredag är det dags för oss Kaisers att dra igång en ny kampanj. Efter förra kampanjen som var ganska klassisk fantasy så var det dags för nåt nytt men vi visste väl inte riktigt vad. Efter några ord om propellerplan med äkta nitad plåt och infödingar med spjut från Wilper så taggade jag en del på att spela ett riktigt pulpäventyr och det visade det sig att de andra inte heller hade nåt emot.

Siktet är alltså inställt på mer en "vanlig äventyrshistoria" mer i nivå med Indiana Jones snarare än over-the-top nästan-superhjätande som annars kommit att förknippas mest med pulp i rollspelsvärlden på senaste tack vara bl.a. Spirit of the Century.

Förberedelserna än så länge från min sida har mest bestått i att klura över regler där tankarna bestått av grovt räknat tre delar Unknown Armies samt en del The Shadow of Yesterday och en del Höstdimma. I slutändan är det alltså ett procentsystem som gör skillnad på Action och Våld (de tidigare är "ofarligt", inga skador som dras vidare till nästa konflikt, och det senare innebär att man kan döden dö). Det kommer också finnas plotsocker (som det numer heter, glömt allt vad drama points/ödespoäng/annat heter, detta är samlingstermen) i form av Edgars och Rohmers; dessa kan alltså användas till coola stunts eller att föra in nya saker i spelet i vanlig ordning. Edgars för hjältarna (tack Krille) och Rohmers för skurkarna (tack IYKK). Färdigheterna är som i Unknown Armies; spelarna uppmuntras döpa dem på beskrivande sätt och innebär inte bara att man kan själva grejen utan även att man har kontakter inom området (något jag nog glömt påpeka för mina spelare - ooops), osv.

Men! Nog om det, låt oss träffa huvudpersonerna:


Namn: Alex Wyndam-Smythe, spelas av Lloyd
Rykte: Klumpig gentleman och läkare
Nationalitet: Engelsman
Senaste arbetsgivare: Oxford University
Intressanta färdigheter: Pugilism, Landsutflykt, Rörelse utan svett, Läkare, Proper gentleman, Propert inmundigande av propra drinkar
Gimmicks:Göra saker propra, Naiv, Gentlemannakomplex

Alex far blev adlad för sina bedrifter. Titeln var inte ärftligt. Alex har span på en socitetsbrud. Hon bryr sig väl knappast om nån utan titel? Perfekt ursäkt för att bege sig till fjärran land på jakt efter ära, berömmelse och Lady Winnifer Connoers gunst!


Namn: Dr.John Shelley, spelas av Xhakhal
Rykte: Dammig akademiker som blivit förryckt och gett sig ut på ett galet äventyr
Nationalitet: Engelsman
Senaste arbetsgivare: Oxford University
Intressanta färdigheter: Nyfikenhet, Överintellektuell, Doktor i Arkeologi, Tala utländska, Bortförklara, Gnida fiol
Gimmicks: Vet alltid någonting, Plot-device-glasögon, Olyckligt kär

Stackars doktor Shelley har flytt till böckerna varje gång hans bedrövats av olycklig kärlek. Inte är det väl då så underligt att han är en av Oxfords yngsta doktorer någonsin? Luspank och med genuint intresse i kunskap för kunskapens skull tackade han tydligen ja till att följa med Wyndam-Smythe på äventyr. Lektorerna på Oxford lär inte behöva hitta på ett nytt samtalsämne på länge.


Namn: Geoff Hall, spelas av Atzel
Rykte: Stenhård storviltsjägare och överlevnadsman
Nationalitet: Australiensare
Senaste arbetsgivare: Nån rik brittfjolla
Intressanta färdigheter: Krogslagsmål, röra sig tyst och dödligt som en kobra, Spåra, Plocka vilddjur på 300 meter genom ögat!, Lugna vilddjur, Hota
Gimmicks: Dra skrämmande skrönor om trakt/folk/djur/sjukdomar, Olämpligen stöta på damer, Prickar alltid... något

Geoff är uppvuxen i ett land där man faktiskt vistas utomhus. En typisk sån som ett par brittiska gentlemen vill ha med sig när de ska på expedition. Ett som är säkert är då att Geoff är bättre på att tas med vilddjuren än med andra människor...


Namn: Peter Rafferty, spelas av w176
Rykte: Flygaress på flykt
Nationalitet: Irländare
Senaste arbetsgivare: Han som ägde den nu krashade båten...
Intressanta färdigheter: Kasta sig dramatiskt, Ge igen, Flygaress, Världsvana, Stomatolleende, "Been there, done that", Skrönor
Gimmicks: Göra fordonstrick, Sexuella referenser till flygplan, Skuldsatt

För vissa går allting helt enkelt inte riktigt rätt även ifall viljan och förmågan är god. Peter är en av dem. I de riktigt sena skedena av det stora kriget så förtjänade han sig ett rykte som flygaress men sen dess har det ändå inte varit nån dans på rosor. Sjömän brukar ju ha en kvinna i varje hamn, Rafferty har en fordringsägare.


Namn: Shirley Reeves, spelas ändock av Wilper
Rykte: Het krogsångerska utan motstycke
Nationalitet: New Yorkbo (they say they're a different kind)
Senaste arbetsgivare: Fete Freddie Sneade, "entrepenör" i krogbranchen
Intressanta färdigheter: Freda sig från efterhängsna beundrare, Köra Bently i rasande fart genom New Yorks gator, Röra sig slingrande förföriskt, Höra minsta tvekan i någons röst, Har rest världen kring, Förbinda skador och plåstra om, Trollbinda sin publik, Skulle dess ögon ljuga?
Gimmicks: Allt blir svart efter tredje drinken, Kläderna i revor, Lapp över ögat

Tuff brud i lyxförpackning? Onekligen. I ett elegant rött fodral och med lapp för ögat har Shirley stuckit på ännu en resa söderut. Frågan är om hon åker till nåt eller från nåt.



Gimmicks säger ni? Ja, jag tyckte det behövdes nåt på pappret för att mejsla ut huvudpersonerna lite extra. Pulphjältar har ju inte alltid djupt men definitivt karaktär. Det är ingen superfiffig mekanik anslutet till det här utan man låser helt enkelt upp tillgången på sina Edgars genom att göra nåt på dem, givetvis med draghjälp från gruppen och mig. Jag lever alltså inte riktigt som jag lär men i genren och i gruppen tror jag det här kan funka smidigare. Om inte annat märker jag det snart.

Så! Håll i hatten för det vankas Äventyr! Spänning! Romantik!

 

[wilper]

Regler

Jag var rätt opeppad inför den här kampanjen. Övervägde tom ett tag att inte spela i den. Men så när vi satt ner för att göra gubbar och folk började döpa om sina färdigheter så lossnade det. Jag blev iofs klar sist, och hade inte ens ett namn på min rollperson tills för någon timme sedan. Men nu är jag stenhårt på, och har börjat ställa in mig för att hitta rätt känsla.

Dock, att döpa om färdigheter, och samtidigt specialisera dem (om jag fattat allt rätt) verkar absolut rätt väg att gå. Alla har stort sett samma färdigheter, men eftersom de är omdöpta så har de fått en ton som stryker under precis vad den spelaren vill ha för rollperson.

 

[DeBracy]

Re: Regler

Dock, att döpa om färdigheter, och samtidigt specialisera dem (om jag fattat allt rätt) verkar absolut rätt väg att gå. Alla har stort sett samma färdigheter, men eftersom de är omdöpta så har de fått en ton som stryker under precis vad den spelaren vill ha för rollperson.

Som jag påpekade i upptaktsmailet så var ju folk på väg hitåt redan när vi skulle spela Mutant: "Men jag vill inte ha färdighet X, jag vill kunna steppa på bord!" För min del så har det alltid varit en trevligt inslag i spelandet av Unknown Armies. Man blir automagiskt unik, har nästan inge ovidkommande saker på rollformuläret och bara man läser vad man skrivit påminns man om hur man tänkte sig rollpersonen.

Någon direkt tanke om specialiseringar föreligger inte från min sida faktiskt. Men jag misstänker att det kommer yttra sig så vid spelbordet i alla fall.

Jag blev iofs klar sist, och hade inte ens ett namn på min rollperson tills för någon timme sedan. Men nu är jag stenhårt på, och har börjat ställa in mig för att hitta rätt känsla.

Härligt att höra. Jag har taggat rätt rejält under eftermiddagen/kvällen själv när de mer konkreta tankarna börjat komma. Wooo! Pulp!

 

[Xhakhal]

Steppa [OrelevanT, men inte OT]

Ja, man vill ju vara säker på att man får steppa istället för att bara kunna, öh, dansa eller röra sig eller något...

Jag gillar faktumet att kunna lösa samma problem med olika metoder, och ha det så snyggt utskrivet på rollformuläret att det både är samma problem och olika. Ehrm... att man kan använda dem så olika, samtidigt som de alla kan lösa samma problem, om man tar slagsmålsfärdigheten som exempel.

Vill jag slå ner en kille så antar jag att det går med min slagsmålsfärdighet, oavsett om den heter Pugelism eller Ge Igen, bara det att det i storyn sker på olika sätt.

Ja, förutom det där spjutet i bröstet då...

 

[Mogger]

Nice! (fanmail)

Det ser väldigt spännande ut! Jag kommer att följa tråden med intresse. Funderar själv på en pulpkampanj vad det lider.

Lycka till!

 

[DeBracy]

Första spelmötet; del ett

Spelmöte ett avklarat.

En del gick som det skulle, annat inte. Raskt in i handlingen!

Caracas, Venezuelas huvudstad. Det regnar och på en skum bakgata ser vi flygaren Peter Rafferty skynda sig nånstans. Han ser sig om över axeln och blir precis då inryckt i en gränd! Gangstern Vittorio orerar lite om att det var modigt eller dumt av Rafferty att dyka upp här utan stålar. Eller har han stålar? Vittorios torpeder muddrar flygaren men hittar inget av intresse. Rafferty pekar istället på ett fönster där borta. Där inne sitter Shirley Reeves på en hamnkrog för flygare och sjömän. Säkra stålar menar Rafferty, han ska bara ta henne till Rio så är ordnar sig allt. Vittorio lugnar sig lite och utkräver en tjänst istället för att orda mer om pengar: Rafferty ska ta med sig den råttnäste kostymnissen Kominsky till Rio också. Han är "reporter". Rafferty ställer inga frågor, helt enligt gängse praxis.

<blockquote>Sådan var inledningen, den bit jag var mest osäker på. Blott tio minuter innan bestämde jag mig för hur jag skulle göra: jag vill öppna med en scen där det hände något istället för att rulla igång långsamt med exposition även om jag hade en del jag ville berätta. Det både funka och inte. Det utbröt en god del förvirring om vem som var vart och hur saker och ting hängde ihop men å andra sidan var alla på hugget när det var dags. När mer klarhet infanns sig så kikade vi in hos resten av gänget på krogen.</blockquote>

Shirley Reeves tar en andra Martini. Wyndam-Smythe torkar ur glaset med näsduken innan han vill dricka ur det. Dr Shelley lusläser en av sina böcker som vanligt. Hall var närvarande och lite otålig vill jag minnas. Samtliga har rest med Rafferty hit från USA men de senare tre har dessutom färdats ända från Storbrittanien för att kliva på flyget ens. Deras mål är att genomföra en expedition i södra Brasilien efter glömda indianruiner som omtalas i det portugisiska manuskript som dr Shelley så ivrigt studerar (en inbunden handskrift, troligen från 1600-talet). Efter några om och men så lämnar sällskapet plus den nytillkomne Kominsky Caracas trots vädret.

Efter ungefär en timme av allt värre väder (och stirrande på miss Reeves knän) så inser Rafferty att det här inte är rätt läge för att låta andrepiloten Rod styra planet (Rod är då smeknamnet på det stavformiga objekt som han brukar använda för att kila fast styrspaken i rätt läge. En våldsam kamp mot elementen utbryter och plötsligt träffas planet av en blixt! En del av ena vingen trillar av, högra motorn lägger av och Rafferty meddelar sobert att det blir en nödlandning. I sista stund ser flygaren att det finns en flod där nere och där sätter han ner sitt pontonplan... med nosen först ner i gyttjan. Sakta sjunker bakänden efter hand och snart är planet nästan horisontellt igen. Ute härjar stormen ännu.

<blockquote>Yes box, detta är finfinaste rälsning. Klart jag skulle ha dem till att krasha i djungeln, vad gör man annars i en äventyrskampanj? Elin var dock helt med på noterna och den som entusiastiskt utropade att blixten träffade planet (varpå hon diskret påpekade att det givetvis var hyrt och inte Raffertys eget). Tidigare under flygfärden passade vi på att köra den klassiska introduktionsrundan också genom att titta lite extra på hur de spenderade den första tiden efter att de lyft.</blockquote>

Efter en natt i flygplanet vaknade de av den gyllene solen som flödade in genom rutorna och djungelns alla ljud. Lagom till att de andra började röra på sig så återkommer vildmarksmannen Hall efter att ha rekognoserat sen gryningen. Han meddelar att planet nog sitter där det sitter och att... ja... det är en djungel där ute. Någon rationell typ (vill minnas att det var Rafferty?) kläcker ur sig "Damer till höger, herrar till vänster." Ingen verkar riktigt greppa innebörden utom miss Reeves som tar det rejäla skuttet över till stranden och sedan viker av till höger för uträttande av socialrealistiska sysslor off-camera. På planet konstaterar de att förnödenheterna ombord består av en gammal macka, tre gevär och en flaska vodka. En stund senare hörs ett gällt skrik från skogen: Miss Reeves har blivit påhoppad av... en liten apa. Den har klamrat sig fast vid henne och tjattrar högljutt medan hon rusar tillbaka mot flygplanet. Den hjältemodige dr Shelley som precis hjälpt Wyndam-Smythe att ordna en liten landgång av flygplanssäten som lossnade i kraschen kommer till damens undsättning genom att slå den lilla apan med sin bok upprepade gånger. Apan försöker värja sig, ser sig om bakåt och tjattrar iväg in i skogen lagom till att anledning för dess hysteriska tillstånd visar sig; en jaguar. Dr Shelley greppar tag i miss Reeves för att skydda henne med sin kropp samtidigt som den erfarne jägaren Hall kallt sätter en kula i kattdjurets ena öga. Jaguaren blir rasande och slänger sig över första bästa (den gode doktorn) och river och sliter i hans engelska ull och rygg. Hall har laddat om och skjuter ett skott till, den gång rakt i dr Shelleys avfallna hatt. Som om inte den stackars huvudbonaden var död nog så slänger sig jaguaren över den också i och med att den rörde sig. När den konstateras död och osmakligt så vänder den sig för att ta ett språng mot miss Reeves men... det blir inget av det. Den ytterst begåvade sångerska lägger av ett sånt gallskrik så att den sårade jaguaren rent utav tar till flykten.


<blockquote>Ja... jag vet inte vad jag tänkte. Efter så många år av konventsspelledande i äventyrsspel så borde jag ju faktiskt kunnat gjort nåt snitsigare av det där. "Åsså blir du påhoppad... av typ... en apa." Man what? Nåväl. Jag hade inte riktigt hittat nån fin bild i mitt huvud att måla upp och det blev lite pannkaka. Den var visserligen rätt god med såna detaljer som hur Hall förflyttade den egenhändigt rullade cigaretten från ena mungipan till andra medan han opererade mausermekanismen.</blockquote>


Wyndam-Smythe ser efter Shelleys kroppsliga skador och miss Reeves hans själsliga genom att badda hans panna med en blöt näsduk så som kvinnor gör. Senare på dagen efter att Raffertys radio brutit ihop konstaterar Hall att det är dags att fixa riktigt vatten så han beger sig ut i djungeln med sin lilla hopfällbara dunk. Genom att dela lianer och låta vätskan rinna ur dem så får han ihop några liter innan det är dags att vända tillbaka för att visa Shelley sitt andra fynd, någon slags fetish av fågelben och fjädrar. Shelley blir alldeles till sig och rådfrågar sina böcker. Snart konstaterar han att det måste vara någon mycket primitiv kultur i alla fall och kräver att få se platsen där Hall fann den. Sagt och gjort så ger sig Hall och Shelley iväg med Wyndam-Smythe i släptåg.

Inte långt senare återkommer de och kan konstatera att området verkar befolkas av kannibaler precis som Hall skämtade om kvällen innan. Troligen inte pygmékannibaler som han sa dock... När som sällskapet står där och dividerar över vad de ska ta sig till och att det kanske är dumt att vara kvar på platsen så noterar miss Reeves plötsligt en stock som kommer drivande längs floden, motströms. Diskret rycker hon i Raffertys skjorta för att göra honom uppmärksam på saken. Denna utrbrister "Krokodil!" och slänger sig in i planet. Det gör faktiskt samtliga utom den halft paralyserade Kominsky och Hall som tar det hela ganska lugnt. Han tittar lite noggrannare och konstaterar att det ju faktiskt bara är en vanlig stock. Visserligen en stock som det dyker upp en inföding med blåsrör bakom men ändå. Hall blir tagen med överraskning och träffas i halsen. Som svar så tar han och rycker upp bössan och skjuter infödingen rätt och slätt. Lagom till det så dyker det ju upp en hel drös till från ett buskage en bit bort och kampen är ett faktum.


<blockquote>Otroligt motstridiga känslor kom till mig över de här fetisherna Hall hittade i skogen. "Va? Men... ska jag bestämma? Han kan ju få hitta på vad han vill. Fast han väntar sig att jag ska göra det va? Ojoj." Det är ett helt år sen sist jag klurade ut och spellede ett mer traditionellt äventyr så det här med att helt enkelt säga "Och såhär är det" ligger inte alls nära till hands efter allt samberättande och eget spelande. När det gällde stocken som kom flytande så tänkte jag dock att... nä, det är tusan inte en krokodil. Hur cool är en krokodil? Ska det vara krokodiler ska det vara en hel hög. Jag körde på min inföding istället och oavsett allting annat så var det helt värt det utifrån Atzels helsköna reaktion.</blockquote>


Efter att Rafferty och Wyndam-Smythe lyckats knuffa lös planet från gyttjan, Shelley fått med sig ett av infödingarnas kastspjut och Kominsky räddats i sista stund så undkom hjältarna genom att driva iväg längs floden med hopp om att nå ända till kusten. Under den snarast idylliska åkturen så fiskade Rafferty med salamin från den gamla mackan som bete och Shelley tolkade symbolerna på spjutet. Lagom till att mörkret föll drev de in mot land och gick på grund. De beslöt att spendera natten i planet och nyttjar Rod för att hålla vakt = spärrar för kabindörren. Rafferty lyckas övertala miss Reeves att sjunga en liten ekivok godnattvisa vilket hon gör lite motvilligt men med sån bravur så att det känns som om hela djungeln tystnat för att lyssna. Nästan hela djungeln i alla fall för... visst är det tonerna av en smäktande jazzballad som når deras öron? Shelley skuttar upp och greppar en lyckta och ger sig raskt iväg för att undersöka med de andra i släptåg. En bit in i djungeln, uppe på en liten kulle inte alls så långt från planet står en rejäl stuga med veranda och elektriska lyktor runt den lilla gården.

<blockquote>Här kom vi till den bit jag hade klarast känsla över egentligen. Jazzballaden var Glenn Millers "Moonlight Serenade" som verkligen är en underbar liten låt med egen karaktär. Vad som hände härnäst dyker upp i en post mot kvällen till.</blockquote>

 

[wilper]

Re: Första spelmötet; del ett. Miss Reeves

Jag blev helt avhakad i inledningen och bara stirrade när bollen föll i mitt knä efter att Rafferty/w176 hade pekat ut mig som sittandes vid bordet. Kanske märkte jag inte att DeBracy börjat spelleda, något gick slint iaf. Jag lyckades inte återhämta mig förrän en bra bit efter det som beskrevs i den här posten. Så snart jag hade pejlat in vad gruppen höll på med så studsade de vidare och jag fick fortsätta leka tafatt, så det blev mest att jag satt tillbakalutad och lät de andra spela och svarade stort sett bara när någon direkt kastade bollen i mitt knä.

 

[DeBracy]

Första spelmötet; del två

Här kommer del två (försenad pga sociala grannar, marängswiss och Willow).


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Sällskapet har alltså nåt fram till en stuga märkligt placerad här ute i djungeln. På verandan sitter en äldre herre i sin gungstol bredvid en grammofon. Han verkar ha slumrat till och vaknar med ett litet ryck när dr Shelley kliver uppför trappan. I sin nyvakna förvirring så hoppar han över artigheterna och undrar nyfiket vad de gör mitt i djungeln. Något om nödlandning yppas av den gode Rafferty och på engelska gentlemens vis ser Shelley till att introducera alla (inte minst miss Reeves: "Ni kanske hört talas om henne? Ja, jag ser ju att ni till och med har hennes skiva i högen där borta."). Den äldre herren introducerar sig som Herbert Hintzel men insisterar på att de ska kalla honom "Herb" bara.

Under gemytliga former så pratas det om ditt och datt under kvällen. Bl.a. berättar Herb att han var posterad i Mexiko under det stora kriget och således var lite vagt inblandad i det där med Zimmermanntelegrammet vilket inte avlöpte så väl. Less på militären så återvände han hem till Tyskland, sålde allt han ägde och flyttade till sin stuga i djungeln med sin grammofon och hushållerskan han hade haft i Mexiko (minns inte om jag sa att de hade gift sig eller inte? Jaja, hon var ändå död sen några år). I övrigt var han lite ovillig att prata om kriget när Rafferty undrade vad han hade för grad men återkom till frågan vid två tillfällen i alla fall: dels när han berättade om den tyska guldreserven som flyttades från USA till sydamerika nånstans men som tydligt försvunnit, dels när han fått nog tequila efter den mexikanska kvällsmaten som han bjöd samtliga närvarande på. Samtliga närvarande inkluderade då inte Kominsky som hade spärrat in sig i planet och vägrat gå ut.


<blockquote>Ja, det beror förstås helt på hans nervösa sätt, inte på att jag glömde bort honom. Han hade suttit kvar där i planet i djungeln än om inte Jenny påpekat att det nog var dags för Shelley att hämta miss Reeves väska. Ja, och Kominsky då. Här tog vi en riktigt paus och efteråt så frågade jag kort och gott var vi skulle börja härnäst. Rösterna föll på ankomsten till Rio - det hade etablerats att Herb kunde skjutsa in allihop till närmsta samhälle där de hyrde ett plan eller bokade platser på ett eller nåt. Fullkomligt ointressant i vilket fall.</blockquote>


Så! Välkommen till Rio. En stad som bubblar och sjuder, det är ju karneval! Sambatågen ringlar sig genom gatorna och stämningen är påtagligt hög. Sällskapet beger sig till det luxuösa Copacabana Palace Hotel där miss Reeves genast blir varmt välkomna och erbjuden sin vanliga svit. Hon tackar ja och hör sig för om hennes ackompanjatör har anlänt vilket han har (de behöver ju skolas in och veta vem som är chef). Så... miss Reeves beger sig till rummet. Övriga sällskapet intar atmosfären lite och glider bort mot rökbaren. Där hojtar någon plötsligt efter Alex. Det visar sig vara George Fisher, förläggare och förlovad med miss Stownar som det rycktas att Alex har... ja... ni kan väl gissa kanske. Detta verkar inte ha nått Fishers öron i alla fall utan han hälsar glatt på honom och resten av sällskapet och erbjuder dem plats vid sitt fönsterbord med strandutsikt. De socialiserar och Alex beställer in en ordentlig whisky, nåt som det varit dåligt med på senaste tiden.

Under tiden så kliver miss Reeves in genom dörren till sin svit och där väntar tre män i kritstrecksrandiga kostymer på henne. Den ena siktar på henne med en pistol. Victor Zucco håller ett litet anförande om att han minsan visste att Sneade (Reeves senaste arbetsgivare) skulle få rätt i vart hon tagit vägen. "Nå, var är diamanterna?" morrar han fram med sin italienska brytning. "Ja... jag har dem ju inte här," svarar Reeves undvikande och glider fram mot baren där hon förser sig med en flaska vodka och ett par glas. Zucco uttalar en del generella hot och menar att så fort Reeves haft sitt framträdande så är det hon som följer med och leder dem till diamanterna. Under tiden bjuder sångerskan laget runt både en, två och... tre vändor. Och efter hennes tredje drink...

Nere i rökbaren har Alex Wyndam-Smythe precis fått sin whisky och inte mer än hunnit lukta på den innan man hör skrick och uppståndelse. En piccolo rusar mot trapporna och det ropas på läkare. Gentleman som han är kan inte Alex ignorera något sådant utan greppar läkarväskan som givetvis finns nära till hands. Även Rafferty sätter iväg. När de når sviten så står miss Reeves där något chockerad. På golvet ligger en man med halsen sargad av en trasig flaska, en annan ligger över fönsterkarmen, halvvägs ut och med fönstret nerdraget på honom... och detta fönster är dessutom trasigt, som om någon blivit utkastad. Alex kikar ut lite fort och dödförklarar stackarn som tagit flygturen samt han utan hals. Mannen som ligger över fänsterkarmen verkar dock bara vara väldigt illa däran och ambulans tillkallas för att föra honom till sjukhus. Hotelldirektören själv dyker upp och beklagar sig över den tragiska händelsen och ordnar omgående en ny svit till miss Reeves.


<blockquote>Allt kring vad som hade hänt uppe i det där rummet spelleddes i princip av w176 som tilldelats rollformuläret för miss Reeves som ju hade tagit en tredje drink... Själv behövde jag bara haka på och njuta av åkturen.</blockquote>


Herrarna återgår till sällskapet nere i rökbaren där de redogör för den dramatiska incidenten. En stund senare beger sig dr Shelley och Hall ut i staden för att inta atmosfären en del. Detaljerna på vad de företog sig är lite luddiga men... snart finner sig Shelley ensam bland sambatågen; Hall har återvänt till hotellet med sällskap. Den stackars doktorn irrar sig omkring och till slut faller det sig inte bättre än att en sambaflicka snor åt sig hans glasögon och gömmer dem på ett bra ställe i närheten av sin barm. Ganska snart inser Shelley att han nog får leta efter dem med händerna nu när synen inte är att lita på...

När kvällen kommer så är det nästan fullsatt framför barscenen på Copacabana Palace Hotel. Miss Shirley Reeves har ju kommit ända från New York för att uppträda. Wyndam-Smythe har ordnat ett bra bord långt fram och där är de alla samlade. Ja utom Hall och Shelley men den förstnämnde dyker upp precis i tid med nyrakade kinder och på mycket bra humör... Miss Reeves trollbinder givetvis sin publik och den stora vasen på scenkanten fylls stadigt på med rosor från beundrare. Under tiden dyker det plötsligt upp en flaska mycket dyr champagne framför herr Wyndam-Smythe. Då han inte beställt den själv blir han först förvånad men servitören pekar ut att den är från herren där borta. I skuggorna vid ena väggen sitter en man i ljus kostym och med panamahatt. Det enda som syns i dunklet är att han ler ett lite svårtolkat leende mot sällskapet. Alex låter sig dock inte bekommas utan passar på att avnjuta den exklusiva drycken.


<blockquote>Medan det här pågår så försöker jag nån gång skifta över till vad Shelley håller på med men Xhakhal meddelar diskret att "Äh, kör på jag gör entré sen." När barscenen varit ännu ett tag får jag dock en ingivelse och klipper till Shelley ändå.</blockquote>


I ett litet rum i norra Rio så håller sambaflickan Juanita på att knäppa sin blus. Rummet är upplyst av en ensam fotogenlampa på byrån och på sängkanten sitter dr Shelley och fumlar lite med knäppningen av sin egen skjorta. De klär sig under tystnad och när Shelley väl är klar och står där med kavajen i handen så har Juanita gått fram till och öppnat dörren... "När får jag träffa dig igen?" frågar Shelley. Juanita svarar ordlöst genom att lägga två fingrar mot sina läppar och sedan mot hans och sedan milt fösa ut honom. Ett milt regn börjar falla över Rio och ner på Shelley som blickar upp mot statyn Cristo Redentor för att orientera sig.


<blockquote>Ja, jag kunde inte låta bli. Jag är en sådan sucker för fina bitterljuva eller vemodiga scener. Helt skamlöst så klockar den absolut in som en av mina favoriter under kvällen. Jag trodde inte jag skulle få anledning att använda mitt valda kärlekstema i soundtracket men så blev det visst. Dock med bieffekter visar det sig; stackars Wilper hamnade nån helt annan stans, nämligen i skogen med vargarna. Låten är tagen från Mononoke Hime-soundtracket och hade tydligen satt sig klart mer hos honom än mig. När jag lyssnat på den musiken har jag aldrig riktigt noterat just det stycket. F.ö. avslutades scenen med kvällens citat. Frågan väcks om fumlige Shelley kommer hitta hem genom Rio och Xhakhal replikerer: "Där har jag Jesus, då vet jag vart jag ska."</blockquote>


Tillbaka i Copacabana har Wyndam-Smythe beslutat sig för att ta en kvällspromenad för att svalka sig. Längs den berömda stranden under en stor måne spankulerar han med skjortan lite uppknäppt. Plötsligt noterar han någon som kommer mot honom; herrn i panamahatt. Han ger ett något stelt intryck på nåt sätt och Alex skyndar sig att ordna till kläderna så han ser mer proper ut. De båda möts och panamahatten hälsar med ett karaktäristiskt "Guten Abend, mein Herr." Det visar sig att den tyske herrn vet vem Alex är och lite om varför han rest hit. Han kräver att få det portugisiska manuskriptet och Alex bedyrar att han inte alls vet vad som avses. I själva verket har han väl en vag aning men just inte mer än så, det är således inte någon lögn han far med. Efter att ha utbytt några gemensamma smädelser skiljs de åt och det är helt klart nåt i luften. Ja, mer än den lätta regn som börjar falla.

Längre bort längs stranden möts Alex och doktorn; den förstnämnde regodgör lite kort för sitt möte med den mystiske herrn i panamahatt och den sistnämnde suckar melankoliskt, putsar glasögonen och mumlar nåt om att återvända till hotellet för sömn, varpå han börjar promenera åt motsatt håll.

På sin baklkong står Shirley Reeves och funderar på var hon ska gömma sig. Både hon och de andra iblandade i incidenten tidigare under dagen har fått höra att Victor Zucco kommer klara sig. Hur snart kommer han vara på benen? Vad kommer han ta sig till...? Utzooming från balkongen till en stadsvy över ett vemodigt Rio badat i mjukt varmt regn och månsken.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>


Så slutade första spelmötet. En del fina vyer där på slutet för mig som ofta tänker film i huvet när det gäller rollspel. Som sagt gick en del som det skulle, annat inte. Ett som är säkert är att vi hade väldigt roligt. Tror aldrig vi skrattat lika mycket under ett spelmöte med Kaisers. Dock lite på gott och ont... om alla närvarande utrbrister i gapskratt så har man ju uppenbarligen kul men efteråt så måste man liksom börja om med att bygga stämning igen. Vissa av de saker vi skrattade som mest åt var dock inte alls avsiktliga utan helt enkelt bara väldigt roliga situationer och omtolkningar av repliker, så det var inte alls som så att vi skämtade sönder nåt. Till följande delar hoppas jag dock att en sån bra stämning/inlevelse infinner sig så att vi får stanna kvar "in" så att säga.

Gällande reglerna så kunde jag och Wilper konstatera att ja, de är ju inte i vägen i alla fall. Att göra rollpersoner med handplockade färdigheter sådär, det gav nåt men en tyckte jag aldrig de tillförde nåt under spelmötet riktigt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. En sak jag funderar på är om det kanske beror på att jag inte medvetet sagt till mig själv att nu gäller "say yes or roll dice", något som på sätt och vis redan finns i Unknown Armies som jag ju rippat: har man färdigheten och inte är stressad så klarar man vad man nu vill göra. En bieffekt av att jag inte uttryckligen bestämt mig i förväg är ju att jag inte heller kan ha sagt till spelarna att "det här gäller, såhär funkar det."

Nåja, summa summarum, lite knaggligt men mycket roligt första spelmöte.

 

[DeBracy]

Rykten om rollpersonerna

Som en liten "komma igång"-grej så mailade jag ut en liten läxa till spelgruppen. Den bestod av att skriva ett rykte om någon annan rollperson som din egen rollperson hört nånstans. Idén är så genial och gav så bra utfall att jag inte alls tänker berätta att jag fick den av Wilper utan kallt bara låtsas som att det var min grej.

Här kommer ryktena i alla fall!

Shirley Reeves/Wilper:

<blockquote>"Över några drinkar i baren har jag av den kände amerikanske äventyraren Donald F. Buxton hört att den australiske jägaren Hall inte bara känner djurens sätt och vägar, han lever faktiskt med ett också! Det är sant! Han har en infödingshustru där ute i öknen någonstans."</blockquote>


Peter Raffert/w176:

<blockquote>"En flygarkollega till mig hade visst fått flyga Shirley Reeves från New York till San Fransico nyligen, akut, nattetid. Han påstod i alla fall att hon har en galen men rik stalker efter sig som hon gör allt för att undvika."</blockquote>


Alex Wyndam-Smythe/Lloyd:

<blockquote>"Under en konversation på äventyrarklubben över en Sherry Rousseau 1892 så hade jag förmånen att bekanta mig med en berest herre från de före detta spanska kolonierna i sydamerika som rekomenderade herr Rafferty som en skicklig pilot och som en utmärkt shoppingguide som visste var man kunde akvirera de allra finaste souvenirerna, naturligtvis den äkta vara och i vissa fall tusen år gamla sådana till väldigt humana priser."</blockquote>


Dr John Shelley:

<blockquote>"Vid min ära. Vid min heder! Jag har aldrig hört något så skandalöst!

Min gode professor Winterbottom, ni kan inte på allvar -mena- att unge herr Wyndam-Smythe, unge herr Alexander, skulle ta sig före sådana otäckheter? Jaså det gör ni?

... nå, men låt mig då få höra. Och ja tack, jag tar gärna ett glas till. Låt höra! Vad har den spjuvern gjort? Jaså, det har han ja... och med änkan Stownars äldsta dotter? Men jag som trodde att han bara hade ögon för Lady Connoer...? Ah. Jo, det är ju sant. Även en gentleman behöver förströelse ibland... men var inte hon gift? Förlovat?

.... jag förstår. Jadå, min vän, vi får för all del hoppas att detta inte når fästmannens öron. Jag? Nej jag tänker inte skvallra, snälla, vad tar ni mig för?"</blockquote>


Geoff Hall:

<blockquote>"Det sägs att den käre doktorn inte alls är så urfattig som det verkar, i alla fall om han kunde sköta sig. Han hade både arv, stipendium och en redig proffesurslön från universitetet, men har slösat bort alltihop på trivial forskning och hazardspel!"</blockquote>


Jag är otroligt förtjust i de här ryktena. Vips får man skit på vem som helst - om man vill. För mig har det varit viktigt att inte säga bu eller bä om ryktena hur som helst. Vad som är sant ska sparas till spel eller inte uppdagas om jag får bestämma. Delar har redan börjat figurera i alla fall. I första spelrapporten förekommer t.ex. George Fisher, miss Stownars fästman. Att Rafferty inte drar sig helt från att vara inblandad i skumraskaffärer tycker jag väl också är belagt i och med inledningen till första spelmötet. På det hela taget så har det här gett mig dubbelt så mycket att jobba med känns det som. Jag har mitt sisådär raka spår som är äventyrsberättelsens ryggrad och sen har vi alla de här smaskiga grejerna runt omkring. Mums säger jag bara, mums.

 

[Flurtis]

Re: Första spelmötet; del två

Du har inte funderat på att lägga in någon form utav Deus Ex Machina, som man hittar i Adventure. Dvs, en funktion i systemet som tilläter spelarna att själva ta över en liten del av scenen. Jag upplever det som oerhört främjande för Pulp känslan i Adventure då rollpersonerna ges frihet till att göra dom där häftiga Indiana Jones moven, eller ha den där extra turen som alla Pulp hjältar har.

//Flurtis, tipsar.

 

[DeBracy]

Plotsocker

Jodå, det finns med redan (omnämnt som "plotsocker" i trådstarten). Det glömdes dock av lite i och med att vi inte plockade fram några faktiska markörer eller så. Pokermarkerna åkte fram nån gång under spelomgångens andra halva (i pausen?) då varken jag eller nån annan kände att det var värt att avbryta för att dona med den saken tror jag.

 

[Flurtis]

Hur i Helsicke kunde jag missa det ?? (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[wilper]

Re: Första spelmötet; del två

[ QUOTE ]
Under tiden så kliver miss Reeves in genom dörren till sin svit och där väntar tre män i kritstrecksrandiga kostymer på henne. Den ena siktar på henne med en pistol. Victor Zucco håller ett litet anförande om att han minsan visste att Sneade (Reeves senaste arbetsgivare) skulle få rätt i vart hon tagit vägen. "Nå, var är diamanterna?" morrar han fram med sin italienska brytning. "Ja... jag har dem ju inte här," svarar Reeves undvikande och glider fram mot baren där hon förser sig med en flaska vodka och ett par glas. Zucco uttalar en del generella hot och menar att så fort Reeves haft sitt framträdande så är det hon som följer med och leder dem till diamanterna. Under tiden bjuder sångerskan laget runt både en, två och... tre vändor. Och efter hennes tredje drink...

[/ QUOTE ]

Tja, det där var det jag spelade under spelmötet. DeBracy överraskade och kastade in en boll om försvunna diamanter och jag köpte tid genom "Ja... jag har ju dem inte här.", så jag skulle få tid att tänka lite. Sedan spelade jag drickandet av de tre drinkarna innan jag lämnade över till w176 för att se hur det slutade.

Det där med tre drinkar hade jag bestämt sen tidigare, inspirerad av berättelser om spelledare som tar spelarnas rollforumulär och låter rollpersonerna göra dumma saker så snart de super till. Så så snart hon druckit tre drinkar så skall jag lassa iväg rollformuläret/berättarmakten en stund och sedan spela på vad som skett utanför min kontroll.

På det hela taget så var mitt betyg på spelmötet "sådär", vi hade trevligt, och roligare än vanligt med alla skämt osv. Men själva spelet blev lidande, så snart någon skojade till det (Jag var själv skyldig där några gånger...) så dog berättelsen och vi fick börja om från scratch. Sen så var det första gången med rollpersonerna också och folk kände på sina roller. Men det finns gott om möjligheter för frarmtiden, jag skall bara hitta nån anledning att låta min sångerska haka på de brittiska äventyrarna ett tag till så jag faktiskt får vara med om äventyret också.

 

[Xhakhal]

Re: Första spelmötet; del ett

Otroligt motstridiga känslor kom till mig över de här fetisherna Hall hittade i skogen. "Va? Men... ska jag bestämma? Han kan ju få hitta på vad han vill. Fast han väntar sig att jag ska göra det va? Ojoj."

Såhärva:

Vi är ute i djungeln för att hitta bortglömda tempel och skit, och jag visste inte om vi skulle uppleva plotsaker på plats eller inte, och tänkte inte hitta på något helt galet om något som DU planerat att använda i storyn. Klart jag hade kunnat hitta på en massa galenskaper - men jag var hur förvånad som helst när vi drog därifrån istället för att äventyra.

Nu ska jag läsa del 2 XD