Man Mountainman
Storsvagåret
Jag tänker härmed enväldigt skapa en ny begreppsdikotomi enligt vilken man kan analysera rollspel. Termerna är tagna från teatervärlden: manus och föreställning. Med föreställning menar jag spelet såsom det sker i nuet; med manus menar jag allt det som existerar före spelet och styr dess handling. Manus kan inkludera såväl regelsystem (detta blir extra tydligt om man tittar på vissa Forgespel) som settings och, givetvis, förplanerade äventyr.
Det finns basically två sorters manus: öppna och dolda. Ett öppet manus är känt för spelarna, ett dolt manus är okänt. Det paradigmatiska exemplet på ett dolt manus är förstås det förplanerade äventyret. Spelledaren vet vad som ska hända, men det vet inte spelarna. För att spelarna ska följa manus måste spelledaren använda ett batteri av tekniker, ofta sammanfattade under rubriken "rälsning". Filosofin som ger upphov till slutna manus är antingen att ett rollspelsäventyr är ett "uppdrag" som spelarna ska klara av, eller att det är en berättelse, författad av spelledaren, som spelarna ska avnjuta som mer eller mindre passiva åskådare.
Öppna manus är inte lika utforskade. Spel som My Life with Master har väldigt uppenbara öppna manus: spelarna vet vad de förväntas göra, de vet vad som kommer att hända, och deras uppgift är att komma dit på ett så awesome sätt som möjligt. DeBracy berättade här om dagen i #rpgonline om ett spel han filade på, där man med hjälp av tarotkort "spår" fram ens rollpersons öde, varpå man spelar ut detta öde i enlighet med spåkorten. Jag vet att Frispel har laborerat med spelledarlösa scenarion, där den drivande motorn är "scenkort" som innehåller instruktioner som spelarna ska följa. &c.
Jag har alltid varit en motståndare mot rälsning och en förespråkare för spel där manusets roll tonas ned och föreställningen ges fria tyglar, men jag börjar nu tycka att öppna manus kan vara en bra kompromiss mellan tanken på rollspel som ett gemensamt skapande och behovet av en strukturerad berättelse. Rollspel jämförs ibland med teater, men ser man till det traditionella paradigmet av slutna manus i form av äventyr så slås man av den stora diskrepansen med teater: en skådespelare vet alltid själv vad som ska hända.
Nu är jag förstås inte av åsikten att rollspel ska vara så likt teater som möjligt. Men teater är i alla fall ett medium som erkänner skådespelarens roll som medkreatör. Inom det dolda manus-paradigmet har spelaren allt för ofta kommit att reduceras till en passiv betraktare. Detta blir extra uppenbart i vissa friformsscenarion, där storyn är kung och spelledaren aktivt uppmuntras att leda spelarna i koppel. Det värsta exemplet på dylikt tänkande som jag sett, är en artikel i Frispel 3 där en viss Sven Söderkvist beskriver hur du kan "revolutionera ditt spelledande" genom att använda manipulativa tekniker från beteendeterapins område för att lättare styra spelarna. Har man en attityd som denna, blir spelarnas roll sekundär i förhållande till manusets. Öppna manus, å andra sidan, gör spelarna till medansvariga för att realisera manuset, och låter dem därmed ta en rättmätig plats i den kreativa processen.
Jag vill slutligen påpeka att dikotomin öppet/dolt manus givetvis inte är absolut, och att rollspel kan omfatta doser av bägge.
/Kalle
Det finns basically två sorters manus: öppna och dolda. Ett öppet manus är känt för spelarna, ett dolt manus är okänt. Det paradigmatiska exemplet på ett dolt manus är förstås det förplanerade äventyret. Spelledaren vet vad som ska hända, men det vet inte spelarna. För att spelarna ska följa manus måste spelledaren använda ett batteri av tekniker, ofta sammanfattade under rubriken "rälsning". Filosofin som ger upphov till slutna manus är antingen att ett rollspelsäventyr är ett "uppdrag" som spelarna ska klara av, eller att det är en berättelse, författad av spelledaren, som spelarna ska avnjuta som mer eller mindre passiva åskådare.
Öppna manus är inte lika utforskade. Spel som My Life with Master har väldigt uppenbara öppna manus: spelarna vet vad de förväntas göra, de vet vad som kommer att hända, och deras uppgift är att komma dit på ett så awesome sätt som möjligt. DeBracy berättade här om dagen i #rpgonline om ett spel han filade på, där man med hjälp av tarotkort "spår" fram ens rollpersons öde, varpå man spelar ut detta öde i enlighet med spåkorten. Jag vet att Frispel har laborerat med spelledarlösa scenarion, där den drivande motorn är "scenkort" som innehåller instruktioner som spelarna ska följa. &c.
Jag har alltid varit en motståndare mot rälsning och en förespråkare för spel där manusets roll tonas ned och föreställningen ges fria tyglar, men jag börjar nu tycka att öppna manus kan vara en bra kompromiss mellan tanken på rollspel som ett gemensamt skapande och behovet av en strukturerad berättelse. Rollspel jämförs ibland med teater, men ser man till det traditionella paradigmet av slutna manus i form av äventyr så slås man av den stora diskrepansen med teater: en skådespelare vet alltid själv vad som ska hända.
Nu är jag förstås inte av åsikten att rollspel ska vara så likt teater som möjligt. Men teater är i alla fall ett medium som erkänner skådespelarens roll som medkreatör. Inom det dolda manus-paradigmet har spelaren allt för ofta kommit att reduceras till en passiv betraktare. Detta blir extra uppenbart i vissa friformsscenarion, där storyn är kung och spelledaren aktivt uppmuntras att leda spelarna i koppel. Det värsta exemplet på dylikt tänkande som jag sett, är en artikel i Frispel 3 där en viss Sven Söderkvist beskriver hur du kan "revolutionera ditt spelledande" genom att använda manipulativa tekniker från beteendeterapins område för att lättare styra spelarna. Har man en attityd som denna, blir spelarnas roll sekundär i förhållande till manusets. Öppna manus, å andra sidan, gör spelarna till medansvariga för att realisera manuset, och låter dem därmed ta en rättmätig plats i den kreativa processen.
Jag vill slutligen påpeka att dikotomin öppet/dolt manus givetvis inte är absolut, och att rollspel kan omfatta doser av bägge.
/Kalle
