Så mitt i alltihopa ("Vaddå alltihopa?" -- "Jo, Alltihopa!") finns en stor maskin. Och då menar jag STOR. Alltså, folk bor i den. Mycket folk. Tusentals folk. Och den når upp till himlen. Och den har kammare.
Många kammare.
Stora kammare.
Och små kammare, också.
Och i dessa kammare så föds det folk. Och fä. Och djur. Och ibland, på natten, monster. Det är nämligen så folk (och fä. Och djur. Och ibland, på natten, monster) föds. Maskinen skapar dem. Ingen vet hur, för maskinen är fantastiskt, groteskt, nästan löjligt komplicerad (med kugghjul och kretsar och blodådror och rör), och ingen vill rota för mycket i den, eftersom den är källan till allt liv. Just det, allt liv (utom växterna, då, förstås). Långt bort ryktas det att det finns andra maskiner som denna, men ingen vet, för att färdas alltför långt bort från maskinen är att sterilisera sig själv. Samhällen finns borta från maskinen, men inte mer än att man kan ta sig tillbaka när det är dags att skaffa barn. Annars skulle samhällena dö ut.
Och runtom maskinen finns den stora staden, som växt upp naturligt och kaotiskt, med tinnar och torn, gotiska katedraler och gargoyler, tornande befästningar och små hemtrevliga tavernor. Och folk lever sina liv. De tillverkas, lever och dör. Och när de är redo och bildat giftesunioner på två, tre eller kanske fyra personer, så går de till maskinen för att få sina unioner välsignade av prästerna och få barn att uppfostra.
I de stora födslokammarna finns det nämligen präster som bor, och vars heliga plikt är att se över de varelser som föds där. Den största äran man kan ha är att vara präst i en människokammare. Dessa titlar går i arv, så när prästerna erhåller ett barn som har stor potential eller uppfyller någon obskyr profetia (för profetior är generellt ganska obskyra), så tar de hand om henne.
Henne? Ja, nu är ju inte vårt språk särskilt väl utrustat för att tala om de som lever här. De är könslösa, eftersom det inte finns något behov av kön när fortplantningen sker externt. Jag hade lika gärna kunnat skriva "honom". Eller hitta på ett eget ord, som "henom" eller "Buggabu".
Så är det.
Och högt uppe, bland kamrarna där fåglar och moln föds, sitter det filosofer och grubblar och mediterar och lyssnar på maskinens brummande.
Och långt nere, under jorden, där mullvadar och maskar föds, sitter de utstötta och planerar och smider ränker och lyssnar på maskinens gnisslande.
Och på natten, då monster och hemskheter föds, står soldater och vaktar och väntar och lyssnar på maskinens väsande.
Och långt därinne, i maskinens labyrinter, där skönhet och galenskap föds, sitter konstnärer, visionärer och profeter, och skapar och förundras, och lyssnar på maskinens viskningar.
Och i staden, där intriger och avund föds, sitter mänskligheten och lever och dör och lyssnar till maskinens eviga sång.
---
//Genesis fick en galen idé som nog inte kommer att leda till ett rollspel. Men i alla fall.
Många kammare.
Stora kammare.
Och små kammare, också.
Och i dessa kammare så föds det folk. Och fä. Och djur. Och ibland, på natten, monster. Det är nämligen så folk (och fä. Och djur. Och ibland, på natten, monster) föds. Maskinen skapar dem. Ingen vet hur, för maskinen är fantastiskt, groteskt, nästan löjligt komplicerad (med kugghjul och kretsar och blodådror och rör), och ingen vill rota för mycket i den, eftersom den är källan till allt liv. Just det, allt liv (utom växterna, då, förstås). Långt bort ryktas det att det finns andra maskiner som denna, men ingen vet, för att färdas alltför långt bort från maskinen är att sterilisera sig själv. Samhällen finns borta från maskinen, men inte mer än att man kan ta sig tillbaka när det är dags att skaffa barn. Annars skulle samhällena dö ut.
Och runtom maskinen finns den stora staden, som växt upp naturligt och kaotiskt, med tinnar och torn, gotiska katedraler och gargoyler, tornande befästningar och små hemtrevliga tavernor. Och folk lever sina liv. De tillverkas, lever och dör. Och när de är redo och bildat giftesunioner på två, tre eller kanske fyra personer, så går de till maskinen för att få sina unioner välsignade av prästerna och få barn att uppfostra.
I de stora födslokammarna finns det nämligen präster som bor, och vars heliga plikt är att se över de varelser som föds där. Den största äran man kan ha är att vara präst i en människokammare. Dessa titlar går i arv, så när prästerna erhåller ett barn som har stor potential eller uppfyller någon obskyr profetia (för profetior är generellt ganska obskyra), så tar de hand om henne.
Henne? Ja, nu är ju inte vårt språk särskilt väl utrustat för att tala om de som lever här. De är könslösa, eftersom det inte finns något behov av kön när fortplantningen sker externt. Jag hade lika gärna kunnat skriva "honom". Eller hitta på ett eget ord, som "henom" eller "Buggabu".
Så är det.
Och högt uppe, bland kamrarna där fåglar och moln föds, sitter det filosofer och grubblar och mediterar och lyssnar på maskinens brummande.
Och långt nere, under jorden, där mullvadar och maskar föds, sitter de utstötta och planerar och smider ränker och lyssnar på maskinens gnisslande.
Och på natten, då monster och hemskheter föds, står soldater och vaktar och väntar och lyssnar på maskinens väsande.
Och långt därinne, i maskinens labyrinter, där skönhet och galenskap föds, sitter konstnärer, visionärer och profeter, och skapar och förundras, och lyssnar på maskinens viskningar.
Och i staden, där intriger och avund föds, sitter mänskligheten och lever och dör och lyssnar till maskinens eviga sång.
---
//Genesis fick en galen idé som nog inte kommer att leda till ett rollspel. Men i alla fall.
Skönt presenterat. Jag gillar främst paranteserna, Och-uppradningen samt att det känns som en berättelse.
